Jag förstod snabbt att han pratade om mig och honom och det gjorde mig orolig. Jag trodde allt det jobbiga var över nu? Zayn höjde sin röst och blev plötsligt arg på den han pratade med. Efter ett tag avslutade han samtalet med ett enkelt “okay” och tittade upp på alla oss. Jag tittade oroligt på honom.

“Zayn?” frågade jag tyst och tittade in i hans mörkbruna ögon.

“Simon wants a meeting with us. And he’s not happy” sa han och riktade sin blick emot mig. Jag drog förvånat efter andan. Okej, jag hade nog haft fel. Allt jobbigt var definitivt inte över.

---

RACHELS PERSPEKTIV

Jag stirrade chockat på Zayn, jag trodde inte mina ögon.

“It’s about you and me, isn’t it?” mumlade jag ledset och tittade ner i bordet. Zayn kramade mina händer över bordet och nickade nästan omärkbart till svar. Jag suckade och tittade ner på våra händer. Kunde vi aldrig få vara lyckliga? Simon ringde säkert bara för att säga till oss att göra slut, som om inte ungefär alla andra redan hade sagt det. Zayn ritade lugnande cirklar på mina händer för han såg nog mitt hårda ansiktsuttryck.

“What did he want then?” frågade jag och tittade upp hans ögon. Den gamla vanliga lystern som fanns i de chokladbruna ögonen fanns inte där, men hans ögon var ändå så otroligt vackra och kunde göra mig andlös. Hans oroliga blick gjorde också mig orolig och jag fick ingen bra känsla inom mig. Zayn drog ett djupt andetag.

“He only said he wanted a meeting, with all of us” Hans blick gick runt på alla de andra killarna innan den gick tillbaka på mig.

“Did he say anything else?” Min fråga lät mer som en viskning, men jag visste att han hörde mig. Han kanske var den enda som gjorde det, men han hörde mig.

“He said that it was important that you showed up too, he had some news for me and you” mumlade Zayn. Jag ställde mig plötsligt upp och tog några steg tills jag stod framför Zayn. Jag satte mig ner i hans knä och borrade in mitt huvud i hans nacke. Jag kände hans starka armar omkring mig och jag drog ett djupt andetag, försökte att inte bli upprörd. Jag hörde hur Zayn suckade, jag visste hur han kände sig. Han kände sig precis som jag. Jag ville inte gå igenom detta igen, jag vägrade att gå igenom detta igen. Jag skulle inte orka en gång till, det var ett som var säkert.

“Zayn, I can’t go through this once again, I just can’t” viskade jag förtvivlat i hans öra och han strök mig lugnande över ryggen. Det var då jag märkte att vi satt ensamma vid bordet, och jag kunde skymta ryggtavlorna av Niall, Liam, Harry och Louis långt där borta vid hissarna utanför matsalen. Jag pressade mitt huvud mot hans axel och kände mig hemsk. Simon skulle säkert försöka skilja på oss, som Carol och Connor hade gjort allt för att lyckas med. Och de hade nästan lyckats. Ibland hade jag de stunder då jag undrade varför jag ens försökte, varför jag ens fightade emot dem. Ibland kände jag mig bara så jävla värdelös och jag hade verkligen insett hur lite jag fick bestämma över mitt eget liv. Samma sak var det för Zayn. Så trots allt vi gick igenom nu och hade gått igenom tillsammans så hade det nog lärt oss att stå på egna ben, att våga stå för vad vi ville. Eller, egentligen hade vi varit tvungna att göra just det för vi ville ju vara tillsammans. Men jag var ändå glad att vi hade lyckats ta oss igenom detta tillsammans för jag hade blivit starkare som människa av detta. Jag kurade ihop mig mer i hans famn och jag hörde hur han suckade lite.

“Simon’s coming to the US today, he wants to meet us tomorrow” sa han ledset och jag nickade.

“Do you think that he’s gonna try to separate us just like Carol and Connor did?” frågade jag emot hans axel. Han drog ifrån sitt ansikte en bit så att vi såg varandra i ögonen. Hans ögon sken fortfarande inte på det sätt som de brukade göra när han tittade på mig och det gjorde mig ledsen.

“I honestly don’t know, he wouldn’t tell me. But if it’s that way, he’s not gonna succeed” sa Zayn och drog sakta en hand igenom mitt slarvigt uppsatta hår.

“Sometimes it feels like the whole world’s against us” mumlade jag nedstämt. Detta hade definitivt förstört min morgon och förmodligen hela min dag. Allt jag tänkte på nu vad var Simon skulle säga imorgon, om han skulle säga åt oss att sluta vara tillsammans.

“They’re not, it’s just that Carol and Connor couldn’t accept it” sa Zayn och tog tag i båda mina händer.

“Look” sa han och tittade ner på våra sammanflätade fingrar. Det fick mig att rikta blicken neråt och le. Våra händer passade så bra ihop. Hans lite större händer passade perfekt med mina som var lite mindre.

“Your hand fits in mine like it’s made just for me, it really does” sa han varmt och strök sina fingrar över mina händer. Det fick mig bara att le ännu större. Jag tittade upp och då fanns det där igen i Zayns blick. Glittret var tillbaka i hans ögon.

LOUIS PERSPEKTIV

“So you’re saying, that Simon wants a meeting with us to ‘discuss our future’?” frågade jag sarkastiskt och gjorde kaninöron på det sista jag sa. Det var ju uppenbart att Simon bara ville kritisera oss och hur allt hade blivit som det blev. Han ville väl bara slänga ännu mer skit på oss, något som han verkligen inte behövde. Vi var för första gången någonsin utan management och det kändes konstigt, men på något sätt skönt också. Vi fick bestämma själva, och bara för att vi inte hade något management så tänkte vi verkligen inte ställa in alla konserter vi hade framför oss. Simon skulle säkert förklara för oss hur mycket vi hade ställt till med och hur besviken han var på oss, allt det som vi brukade få höra ifrån honom så fort det gick ett rykte om oss. Visserligen var han inte lika hemsk som Connor, men snäll kunde man kanske inte alltid kalla Simon. Zayn tittade lite nedstämt på mig.

“Yeah. He’ll be here in America tomorrow in the morning. I told him that we have a concert tonight but he said it’ll go quick to talk to us. He wouldn’t tell me what it was, but I think we all can guess...” svarade han sedan medan han tittade ner i sin mat. Vi alla visste ändå hur det här skulle sluta. Simon skulle avskeda oss allihop och sedan skulle våra karriärer vara över för gott. Vi alla satt i Zayns och Rachels rum och åt mat. Vi hade beställt upp mat till rummet för ingen av oss var egentligen på humör för att möta alla fans utanför vi skulle få ta oss igenom om vi gick ut och åt. Tänk om detta faktiskt var slutet för One Direction? Jag hade trott det när Connor hade klivit ur hissen den där dagen. Enligt dem var One Direction över, men det var det inte för oss. Och trots att videon när vi pratade med Carol och Connor hade läckt ut verkade det inte som om det hade gjort någon skillnad. Jag grät nästan aldrig men jag var rätt säker på att jag skulle börja störtgråta om Simon skulle säga det som vi alla trodde att han skulle säga.

“Okay, just try to not think about it. You have a concert tonight, let’s make it the best concert ever. Make sure to make it into something you and everyone else will remember” sa Rachel och ställde sig plötsligt upp. Hon tittade runt på alla oss.

“I know the situation sucks now, even for me. But make the best of the time that’s left. Do something special” fortsatte hon. Jag nickade genast till svar. Hon hade rätt. Om vi inte hade mycket tid kvar, så borde vi göra konserten ikväll till något extra.

“She’s right” sa Zayn. Vi alla höll med om att det var så och jag ställde mig upp bredvid Rachel.

“We should thank the fans for everything they’ve done for us and that we love them most. That we’ll always remember this time together” sa jag, övertygad om att det var vad vi borde göra.

“You’re right, we should” instämde Harry. Då var det bestämt. Vår kanske sista konsert skulle bli extra bra, och förmodligen också extra känslosam. Till och med de som aldrig grät, kanske skulle gråta ikväll.

ZAYNS PERSPEKTIV

“Okay, I think I’m ready. I really hope this isn’t our last concert. But if it is... I love you guys so much and this has really been the best time of my life” sa jag och tittade på de fyra andra killarna som stod tillsammans med mig bakom scenen inför vår kanske sista konsert någonsin tillsammans som ett band.

“I love you too, all of you so much” sa Harry och jag kunde se att han blinkade med sina blanka ögon. Jag försökte att undvika att gråta själv men det var svårt.

“Same here, you’ll always be my best friends” sa Liam känslosamt och log svagt.

“I’m saying the same, this has really been an amazing time and I will never forget it” sa Louis och jag kunde se att han också nästan grät lite. Louis grät nästan aldrig så man kunde verkligen se att han menade vad han sa.

“I love you guys too, let’s make this the best concert ever” avslutade Niall med ett litet halvt påtvingat leende på läpparna. Vi alla ställde oss i en stor gruppkram och kramade om varandra hårt. Jag svalde och försökte stoppa undan alla jobbiga tankar för ikväll. Ikväll var det bara konserten som gällde. Jag kunde inte tänka på Rachel eller något annat nu för jag ville inte bryta ihop, det fanns chans för att jag skulle göra det annars.

“One minute, boys” sa en teknikerkille som gick förbi oss och vi alla nickade. Det var nu det gällde. Rachel stod en bit bort bakom scenen och hon tittade sig omkring lite. Jag fångade hennes blick och log mot henne.

“I love you” mimade hon till mig och gjorde ett hjärta med sina händer.

“I love you too” mimade jag tillbaka och gjorde ett likadant hjärta tillbaka emot henne. Hon log stort vilket fick mig att också le.

“Thirty seconds” kom en kille och sa vilket avbröt mina tankar och fick mig att med de andra killarna göra mig redo för att springa in på scenen. Man kunde höra sorlet ifrån publiken härifrån. Jag kunde aldrig komma över känslan av att publiken var här för vår skull, för att se oss, hur många gånger jag än stod på scenen. Jag mötte de andras blickar och log lite nervöst. Publiken började räkna ner ifrån 10 och jag slöt ögonen för en kort sekund. Det var nu eller aldrig det gällde.

“Okay, guys, now we’ve come to the last song for tonight..” sa Liam i mikrofonen. Man kunde tydligt höra ett besviket ljud gå genom hela publiken, det brukade bli så här när vi talade om att det bara var en sång kvar på våra konserter. Men vi hade såklart sparat den nästan bästa sången till sist, den som betydde mest för oss.

“This was our first single, a song we’re very proud of. And we could never have done this song without you guys, without your support. And we also got some sad news for tonight” sa jag och kände hur det högg till i hjärtat. Jag tittade på Louis som stod bredvid mig för hjälp, jag kunde inte klara av att säga detta.

“Maybe you’ve seen the video with the fight with our managers.. And it’s in this way. We don’t have any management at the moment, we’re alone” sa Louis och tystnade för en sekund för att publiken skulle få ta in vad han just hade sagt. Då hände det något som jag aldrig någonsin hade varit med om förut. Hela publiken tystnade, det var som om alla höll andan. Hela arenan blev knäpptyst. Jag tittade fascinerat runt omkring på den lilla publik vi kunde se ifrån scenen. Detta hade aldrig någonsin hänt förut.

“And we also think that this is going to be the last concert with One Direction, as a band” fortsatte Louis och då började hela publiken att skrika på en och samma gång. Jag kunde tydligt höra att de alla skrek NO. Efter ett tag och på våra uppmaningar hade sorlet lagt sig någorlunda så att vi kunde fortsätta prata. Det var Harry som fortsatte att prata.

“We’re forced to shut down our band” sa han och publiken blev helt galna. Jag kunde se att de på första raden började gråta och det fick mig att försöka svälja ner klumpen som satt fast i min hals. Jag ville verkligen inte att det skulle sluta så här, men vad hade vi för val? Vi visste ju vad Simon hade att säga oss imorgon.

“We just wanna say-” började Liam för att få publiken att lyssna igen.

“We just wanna say that we love every single one of you and we’re so, so thankful for the support you’ve given us. We wouldn’t be doing this without you guys and we couldn’t be more happy” sa Liam och vi alla ställde oss tillsammans på rad med armarna om varandras axlar. Jag kunde både se och höra att många i publiken grät, något jag hade lovat mig själv att inte göra, iallafall inte ikväll. Men jag insåg att det kanske skulle bli lättare sagt än gjort.

“We can really say that it’s all thanks to you guys that we could live our dream and we couldn’t be more happy because of these three years you fans have given us. A really big thank you to every single one of you” sa jag och tittade ut över publiken ännu en gång. Jag kunde inte ens beskriva hur mycket jag skulle sakna att stå här på scenen och bara göra det jag älskade att göra.

“This song we’re gonna sing now, is dedicaded to all our fans around the world. You all are so beautiful and amazing, thank you guys. This is What Makes You Beautiful” sa Niall. Publiken jublade men inte riktigt som de hade gjort tidigare under kvällen, innan de visste att vi skulle splittras. Jag tittade på mina fyra bästa vänner och bandmedlemmar och log svagt. Imorgon skulle vi bara vara bästa vänner.

---

Halloj everyone! Har ni haft en bra måndag? Själv så har jag och Frida haft engelska nationella, vilket kanske inte är det roligaste :P Hoppas ni gillade kapitlet även om det kanske inte är så kul att 1D lägger ner... Men tror ni verkligen det kommer hända? Kommentera vad ni tror och minst 6 kommentarer för att få nästa del av sto på onsdag :) 

 

Måndag: tfp - del 46

Onsdag: sto - del 17

Fredag: tfp - del 47

Söndag: sto - del 18

 

Ha det gött! :D //Josefin och Frida ♥♥♥

“No! You’re not going to do an abortion, like I said I want the baby. I don’t know why I reacted that way but you’re not going to do an abortion. I love you and I also love the baby” sa han och jag log.

“I love you too Niall, let’s just put this behind us and focus on the future” sa jag och gäspade.

“Sounds great, are you tired?” Jag nickade som svar och han kysste mig på pannan.

“Let’s sleep then” sa han och drog mig närmre honom. Denna kväll somnade jag snabbt och det var det bästa sättet att somna på. I Nialls armar.

---

NIALLS PERSPEKTIV

Efter några dagar på sjukhuset hade jag nu fått åka hem, vilket jag var väldigt glad för. Läkarna hade sagt att jag måste ta det väldigt lugnt ett tag nu, men det visste jag ju om. Egentligen hade själva kraschen inte varit det värsta. Självklart hade det gjort jätteont och det hade varit en dramatisk upplevelse jag hade varit med om, men det värsta hade faktiskt varit att jag hade trott att jag aldrig skulle få se Ellie igen. När jag hade märkt att jag inte hade kontroll över bilen längre hade jag trott att jag åkte rakt emot min död. Jag hade inte stått ut med att aldrig få se henne eller de andra igen.

“Finally we can sleep in our own bed” sa jag medan Ellie tryckte in nyckeln i låset på vår ytterdörr. Hon nickade glatt medan hon vred runt den och ett klick senare stod dörren öppen. Jag tittade mig omkring. Allt såg exakt likadant ut som när jag senast hade lämnat lägenheten eftersom Ellie inte ens hade varit här. Vi klev båda in och jag stängde dörren bakom oss. Ellie tog snabbt av sig alla saker och dumpade sin väska i hallen och jag följde hennes exempel. Jag gick in i vardagsrummet och fick se alla kuddar och filtar omkringslängda både på golvet och i soffan. Jag hörde steg bakom mig och snart kände jag Ellies hand över min.

“I was a mess, I didn’t know what to do” mumlade hon som svar på röran omkring oss.

“I’m sorry” mumlade jag till henne och hon nickade.

“I know, but it’s all okay now. Let’s do something fun” sa hon och plockade upp en kudde ifrån golvet. Hon gick fram till mig och rätt som det var fick jag den i huvudet. Ellie skrattade åt min förvånade reaktion och jag log lite.

“Not fair, I’m hurt” protesterade jag leendes och drog in henne i en kram. Vi plockade upp några filtar ifrån golvet och lade de i soffan, och snart satt även vi tätt ihopslingrade i den omgivna av filtar och kuddar.

“Ellie!” ropade någon från ytterdörren. Ellie suckade och gick upp från soffan och ur från min famn.

“Louis! Why aren’t you knocking on the door like normal people?” hörde jag Ellie säga och jag skrattade.

“I’m not normal Ellie and you know it. And besides, normal is boring” svarade han och snart hörde jag steg som kom närmre och snart var Louis inne i vardagsrummet och med sig hade han en väska.

“Hey Lou, what are you doing here?” frågade jag och satte mig rakare upp i soffan.

“I came to thank Ellie” svarade han och log.

“Thank me?” sa Ellie frågandes.

“Yup, my date with Farrah a few days ago was perfect and I actually need to say that I thought that you would find a boring girl who wouldn’t laugh at my jokes but you didn’t. So, THANK YOU THANK YOU THANK YOU!!!! YOU’RE THE BEST WOMAN EVER, and just because I’m so grateful you guys will get the honour to name the baby after me and if it is a girl you can name it Louise” sa Louis och Ellie skrattade.

“Your welcome Louis, I’m happy that you like her but if you break her heart I’ll kill you” sa Ellie seriöst och jag skrattade.

“And yes, I am the best woman in the world” fortsatte Ellie.

“And Louis, just so you know. I’m not naming my baby after you” sa jag och Louis putade med underläppen.

“Aaww, please don’t cry Lou” sa Ellie och kramade om honom.

“Ah I’m fine, you can name your next baby after me” sa han glatt och jag himlade med ögonen.

“Anyway, since I’m going on another date with Farrah tonight I want you to decide my outfit” fortsatte Louis och pekade på Ellie.

“Do you have any clothes with you?” frågade Ellie och innan Louis hann svara så svarade jag.

“I hope so, because last time he borrowed clothes from me he put out all the candles with the clothes and then they got destroyed” sa jag och Ellie fnissade.

“Niall, it was a lot of candles and I would be all dizzy if I blew them out by myself” sa Louis.

“Yeah, and that would be a tragedy” mumlade jag.

“Calm down leprechaun, I have my own clothes with me” sa Louis och pekade sin väska.

“Great” sa jag och log. Ellie pussade mig på kinden och log innan hon sa;

“I’ll just help Louis and then I’ll be back here” sa hon och jag nickade innan jag vände min blick mot tv:n.

Efter två avsnitt av F.R.I.E.N.D.S så kom Ellie och Louis ut från badrummet där Ellie stylat Louis hår. Louis ställde sig framför mig och snurrade runt.

“What do you think?” frågade han.

“You look good” svarade jag och han log. Han hade på sig en blå t-shirt och ett par svarta jeans och hans hår var stylat i en quiff.

“You look handsome Lou” sa Ellie och satte sig ner bredvid mig på soffan.

“Thanks for the help Ellie, but I gotta go now” sa han och kollade på klockan som satt på hans vänstra handled. Ellie följde med honom ut till hallen. Jag hörde de säga hej då till varandra och snart var Ellie tillbaka i vardagsrummet. Hon satte sig tätt intill mig och jag lade en arm om hennes axlar.

“What are you watching?” frågade hon.

“The commercial” svarade jag och flinade.

“Really funny” mumlade hon och slog löst till mig på armen.

“I think Simpsons starts soon” sa jag och jag såg hur ett leende spred sig på Ellies läppar. Det var ju trotsallt hennes favorit program.  

Efter några avsnitt med Simpsons bestämde vi oss för att gör mat. Eller Ellie bestämde sig för att göra mat. Hon hade förbjudit mig att röra på mig för mycket så jag fick bara stanna här i soffan och slötitta på tv.

“Potatoes or pasta?!” ropade Ellie från köket och jag svarade direkt.

“Potatoes!” jag hörde henne skratta lite innan jag bestämde mig för att ta en tupplur, jag blev alltid trött av att kolla på tv.

ELLIES PERSPEKTIV

Efter att jag gjort klart middagen så gick jag ut till vardagsrummet där jag såg Niall ligga och sova. Jag log, han såg alltid så söt ut när han sov. Jag gick fram till honom och skakade om honom lite lätt.

“Niall, wake up” sa jag försiktigt men fick ingen respons.

“Niall!” sa jag lite högre, ännu ingen respons.

“Niall, the food is ready” sa jag och äntligen vaknade han upp.

“Food?”

“Yeah, it’s ready. Let’s eat” sa jag och hjälpte honom ut till köket. Vi satte oss vid köksbordet och tog för oss av maten som bestod av potatismos och fisk. Niall högg direkt in på maten och på bara några minuter var han klar.

“I’m so tired of that damn hospital food” sa han och jag nickade förstående. Sjukhusmat var något av det värsta jag visste. Det smakade rent ut sagt skit.

“It’s great that you’re home then” sa jag och tog en klunk av mitt vatten.

“It’s awesome.”

Resten av kvällen spenderades framför tv:n med filtar och godis. Allt kändes så himla underbart igen. Niall och jag var tillsammans och jag var gravid. En glad känsla spred sig i min kropp när jag tänkte att jag var gravid. Att jag faktiskt bar omkring på ett foster som sedan skulle bli mitt och Nialls barn. Det kändes helt underbart. Jag kollade på Niall till höger om mig och såg att han höll på att somna.

“Wanna go to bed?” frågade jag.

“Yeah” svarade han trött och reste sig långsamt upp. Vi gick tillsammans till sovrummet där vi bytte om till våra sovkläder innan vi borstade tänderna. När vi var klara så lade vi oss under täcket i sängen och snart sov vi båda.

Jag vaknade upp av en illamående känsla och förstod genast vad det var. Jag skyndade mig ut ur sängen samtidigt som jag höll för munnen. Jag tände lampan i badrummet och skyndade mig fram till toaletten. Väl framme började jag okontrollerat att kräkas och hosta om vartannat. Det var en hemsk känsla och det brände i min hals. Tårarna började rinna  ner för mina kinder och jag kunde inte göra något åt det. Snart kände jag en hand på min rygg och en annan hand som strök undan mitt hår. Niall började viska lugna saker i mitt öra för att lugna ner mig. När jag var klar så hjälpte han mig att tvätta av mitt ansikte innan jag borstade tänderna för att få bort den äckliga smaken. Han studerade mig nogrant och oroligt medan jag fixade till mitt lite rosa ansikte. Jag sköljde av mitt ansikte och försökte att inte tänka på att jag nyss hade spytt. Niall drog in mig i hans famn och jag kramade om honom hårt.

“Are you okay?” frågade han och jag nickade mot hans axel. I hans armar var jag allt mer än okej.

---

Bara för att vi är så snälla så får ni ett kapitel idag även fast vi inte fått 6 kommentarer :P Vad tyckte ni? KOMMENTERA :D Minst 5 kommentarer för att få nästa del av tfp imorrn :) 

 

Ha det gött //Josefin & Frida xxx

 

---

 

---

ZAYNS PERSPEKTIV

Jag var helt i chock. Det var helt otroligt, jag kunde inte tro det. Vårt bråk med management hade just sänts ut rakt i tv:n och en stor del av USA:s befolkning hade förmodligen sett det. Och det fanns en möjlighet att Carol och Connor också hade det. När videoklippet var slut pratade skvallertjejen lite till om oss och videoklippet. När hon bytte ämne så tog Rachel fjärrkontrollen och stängde av tv:n. Tystnaden som lade sig över oss var nästan skrämmande, jag visste inte vad jag skulle säga. Men innan någon av oss hunnit säga något så ringde Rachels mobil. Hon sträckte sig efter den och kollade vem det var som ringde. Hon gav ifrån sig en tung suck innan hon svarade.

“What do you want?” frågade hon surt utan att ens säga hej i början. Jag förstod ju direkt vem det var hon pratade med.

“I haven’t done anything!” utbrast Rachel surt och ställde sig upp.

“Stop lying to me! I know it was you who sat this up!” hörde jag Carol skrika på andra sidan luren.

“I’m not lying Carol, I didn’t know that there was a paparazzi who filmed us. But it was quite smart” svarade Rachel, det sista lite tystare. Jag skrockade och Rachel kollade på mig med ett flin.

“Rachel just so you know! Your career is over! OVER!” skrek Carol argt.

“I know Carol, you have told me that a few times now. It’s quite old now” svarade Rachel.

“Stop it Rachel, you’re maybe laughing now. But when this is over and you have nothing left, I’ll be the one who’s laughing!” sa Carol och Rachel himlade med ögonen mot mig.

“No Carol, you’re wrong! My career isn’t over, the whole world knows about this fight and if it is a career that is over it’s yours!” sa Rachel tillbaks. Hon lade plötsligt på och hon tittade på mig medan hon suckade.

“She hung up” sa hon och lutade sitt huvud emot min axel.

“Your career isn’t over, not at all. Everybody saw the fight and what they said to us” sa jag och hon nickade.

“You’re right, she’s just mad because she showed the real her to the whole world without even knowing it” svarade hon sedan. Jag nickade, hon hade ju rätt.

“I just hope that they’ll both get kicked and that you and me can be together as long as we want to” sa jag och drog henne närmre mig.

“Me too. And believe me, after that fight the future for them isn’t exactly bright” sa hon. Jag log och ville gärna tro henne, och det gjorde jag också. Hon fick mig att tro att vi aldrig någonsin skulle behöva se vare sig Connor eller Carol igen.

“I’m glad people know how big assholes they are” sa jag och hon nickade och lutade sig emot mig och gäspade stort.

“Let’s go to sleep, I can hear you’re tired” sa jag och Rachel log mot mig som svar.

“Carry me? Please” frågade hon med hundvalpsögon. Jag suckade och visste att jag inte kunde motstå det där.

“Fine” sa jag och ställde mig upp. Jag lyfte upp henne som en brudgum lyfter upp sin brud och bar henne bort till sängen som var några steg bort.

“Thanks” svarade hon leendes och böjde sig fram för att nå sin sovtröja som låg på sängen. Eller ja, det var egentligen min tröja ifrån början men hon hade haft den så länge och sovit i nu att jag numera såg den som hennes. Men jag älskade att se henne i mina kläder, det kändes så... Rätt. Jag tog av mig allt utom mina kalsonger, vilket var det enda jag brukade sova i. Jag gick sedan till badrummet för att borsta tänderna. Snart kom Rachel indansande till mig med tandborsten i munnen och en slarvig tofs i sitt hår. Hon försökte sjunga samtidigt som hon borstade tänderna, vilket resulterade i att jag började skratta med min tandborste i munnen. Jag höll på att spotta ut allt på golvet för att hon såg så himla rolig ut. Hon svängde på höfterna och håret och jag började hoppa runt med henne på golvet, vi båda skrattade så mycket att vi nog dreglade ner lite i badrummet. Men vad gjorde det, när vi hade hotellservice och jag fick vara med den jag tyckte om mest? Jag var så himla glad i Rachels sällskap.

Efter en liten stund var vi båda klara och vi gick tillsammans till sängen igen.

“I should have filmed you” sa jag roat och Rachel bara gav mig en blick som sa ett stort nej. Jag höll skyddande upp händerna.

“Only kidding” sa jag oskyldigt och drog henne närmre mig genom att lägga armen runt hennes midja. Hon skrattade lite och kröp upp i sängen och jag var inte sen att följa efter henne. Jag drog upp mitt och hennes täckte över oss och kröp upp intill hennes kropp. Hon lade armarna omkring mig och jag drog in hennes alldeles egna doft. Hon doftade alltid så härligt, som en sommarvind eller något. Jag lutade mig fram emot hennes mun och kysste henne lätt. Jag kände hur min skäggstubb kittlades emot hennes haka och det fick henne att skratta till.

“You need to shave” sa hon och jag log i mörkret.

“I’ll just do it tomorrow” sa jag och drog henne närmre mig. I ljuset ifrån Los Angeles alla gator som reflekterades in så kunde jag se att hon sakta slöt ögonen och jag gjorde samma sak.

“Zayn?”

“Yeah?”

“Can you sing to me?”

“Sure” svarade jag och började sjunga i hennes öra, ganska tyst men jag visste att hon ändå hörde mina ord tydligt.

“Your hand fits in mine like it’s made just for me, but bear this is mind it was meant to be. And I’m joining up the dots with the freckles on your cheeks and it all makes sense to me”

Jag fortsatte sjunga hela låten och kände hur Rachel blev tyngre i mina armar. Hon hade somnat, vilket jag också snart skulle göra. Jag kysste henne lätt på pannan innan jag slöt ögonen igen. Det var så här jag ville att det skulle vara, det var här jag ville vara. Med Rachel, utan alla problem. Bara jag och hon.

RACHELS PERSPEKTIV

Solens starka ljus och alla ljud på gatan nedanför väckte mig och fick mig att trött öppna ögonen. Min blick föll på Zayn som låg bredvid mig med slutna ögon och ett litet sött leende på läpparna. Mina mungipor sköts automatiskt upp höjden och jag smekte försiktigt hans kind. Han hade en lugn andning och jag kunde känna hans bröst röra sig upp och ner i ett rytm. Han såg så söt ut när han sov och han var hur snygg som helst. Ibland när jag tittade på honom kunde jag bara inte förstå att han faktiskt var min, och bara min. Han var så vacker. Just som jag satt och stirrade på honom blev hans andning lite snabbare och han slog sakta upp ögonen.

“You’re staring at me, you’re such a creepy girlfriend” sa han med ett leende och drog in mig i en kram.

“I didn’t stare, I was just admiring” sa jag och skrattade lite. Han himlade med ögonen och jag satte mig upp i sängen. Innan jag hann gå ur sängen tog Zayn tag i min hand och drog mig mot honom.

“Where’s my good morning kiss?” frågade han och log. Jag sträckte mig upp och placerade mina läppar på hans. Han besvarade snabbt kyssen och lade en hand på min svank. När vi drog oss undan så drog jag ett djupt andetag.

“I hate that you have lungs like a singer” muttrade jag med ett leende. Zayn skakade leendes på huvudet och drog en hand under hans haka.

“Yesterday you complained about my shaving routines and now about how I kiss you. Something else Miss have to tell me?”

“Hmm, maybe that you should make me breakfast more often” sa jag retfullt och skrattade.

“Hmm, what about you kiss me more often. Or wait, then you can’t breathe because you don’t have lungs like a singer” sa han lika retfullt.

“Shut up” mumlade jag och kastade min kudde på honom.

“So that’s how you want it” sa han och kastade tillbaka kudden på mig.

“Game on” sa jag och ställde mig upp i sängen samtidigt som jag slog med en kudde på Zayn och snart var ett kuddkrig fullt igång. Jag rusade runt i den lilla ytan som fanns i rummet medan Zayn jagade mig.

“You have nowhere to hide” sa han när han hade omringat mig i ena hörnet. Jag skrattade och försökte ta mig förbi men det gick inte så bra eftersom han var ganska så mycket starkare än mig.

“Say that I win and I’ll let you go” sa han men jag skakade bara på huvudet.

“I will never say that you win, Zayn. Sorry not sorry” sa jag retsamt och var inte beredd när han då lyfte upp mig och bar mig över till sängen. Där släppte han ner mig och satte sig på min mage med ett ben på varje sida om mig.

“I will always win” sa han och skrattade. Jag protesterade, men blev snabbt avbruten med en kyss. Jag besvarade den snabbt och drog mina händer långsamt genom hans hår. Efter ett tag fick vi bryta den för att jag behövde andas. Det faktum att han kunde kyssas mycket längre än mig fick oss båda att skratta lite.

“You’re so weird, just because you’ve got sixpack and I don’t” sa jag retsamt och log lite.

“You know you like it” svarade Zayn flirtigt och jag bara skrattade åt honom.

“Now get off me, charmer” sa jag och han klev av mig medan han räckte ut tungan åt mig.

“Breakfast?” frågade han sedan. Det krävdes bara en nick av mig, jag var utsvulten. Vi tog på oss våra kläder, och självklart kunde vi inte göra det utan att titta på varandra när den andra bytte om. Men Zayn tittade mer på mig än  jag på honom, för jag kanske tittade lite i smyg...

Hissfärden ner till lobbyn gick fort och snart klev vi in i matsalen. Efter några sekunder kunde jag se de andra killarna sitta vid ett bord och äta, eller ja, Niall vräkte väl mer i sig maten. Vi tog varsin tallrik och fyllde dem med mat och efter några minuter så satte vi oss ner hos de andra.

“Slept long, lovebirds?” frågade Harry och jag skrattade till.

“What’s the time?” frågade jag sedan.

“It’s like 11 o’clock” svarade Harry och Zayn tittade roat på mig.

“We had a fight, taht’s why it took so long” sa han vilket fick de andra att stirra förvånat på oss. Jag kunde inte hålla mig för skratt, deras ansiktsuttryck var bara för roliga. Jag frustade till och började sedan skratta. Då såg de ännu mer förvirrade ut.

“With pillows” lade Zayn till och skrattade med mig. Louis började skratta.

“Gosh, you really scared me there” sa han och jag nickade.

“I think that was the point”

Vi fortsatte att äta upp vår frukost. Jag hade alltid älskat hotellfrukost, och det fanns ju en anledning till det. Det fanns verkligen allting som man kunde tänka sig på ett amerikanskt hotell.

“No concert today, right?” frågade Zayn efter en stund. Niall skakade på huvudet.

“No not today but tomorrow” sa Liam och jag Zayn nickade som svar. Vi fortsatte småprata lite och rätt som det svar började välbekanta sången av Zayns ringsignal av Don’t Cha att spelas. Det var självklart jag som hade satt dit hans ringsignal och förbjudit honom att ändra den. Jag skrattade när jag hörde den, som jag nästan alltid gjorde.

“What a manly ringtone you’ve got, Zayn” sa Louis och flinade. Zayn bara himlade med ögonen åt honom som svar och pekade på mig för att visa att det var mitt fel. Jag ryckte oskyldigt på axlarna och åt lite till av mina ananasbitar medan Zayn svarade. När han tittade på displayen fick han en rynka i pannan. Jag studerade honom noggrant när han pratade, det här verkade inte bra. Han hade fortfarande den där rynkan i pannan och han pratade i en irriterad och snabb ton. Det var något som inte stämde, det kände jag på mig. Vi alla satt tysta och tittade på honom och jag greppade Zayns hand över bordet. Han kramade den hårt. Jag förstod snabbt att han pratade om mig och honom och det gjorde mig orolig. Jag trodde allt det jobbiga var över nu? Zayn höjde sin röst och blev plötsligt arg på den han pratade med. Efter ett tag avslutade han samtalet med ett enkelt “okay” och tittade upp på alla oss. Jag tittade oroligt på honom.

“Zayn?” frågade jag tyst och tittade in i hans mörkbruna ögon.

“Simon wants a meeting with us. And he’s not happy” sa han och riktade sin blick emot mig. Jag drog förvånat efter andan. Okej, jag hade nog haft fel. Allt jobbigt var definitivt inte över.

Efter vad som kändes som en evighet kom det ut en sjuksköterska ifrån rummet intill.

“Are you Niall Horan’s family?”

“Yes!” utbrast Ellie snabbt och ställde sig upp.

“I have some bad news, and some good news.”

---

---

ELLIES PERSPEKTIV

“I have some bad news, and some good news.” sa tjejen som såg ut som en sjuksköterska. Jag stirrade på henne och mitt hjärta hoppade över ett skutt.. Jag ville inte ens veta de dåliga nyheterna. Tänk om Niall var döende, och skulle lämna mig? Nej. Det var han inte. Det fick han inte vara. Min blick riktades snabbt till sköterskan och jag svalde hårt. Jag kände hur Harry kramade min hand hårt och jag bet mig i läppen och fick fram en fråga som lät mer som en viskning.

“Tell us all of the news?”

“Well, the bad news is that Niall has his rib broken and wounds and bruises over his body. We also think he got a concussion when he hitted his head but that’s all. The good news is that he’s awake now and you can go visit him, just stay calm cause he’s a bit tired” sa hon och innan hon hann säga något mer så var jag på väg mot Nialls rum. Jag hörde de andras steg bakom mig, men jag skulle in först. Jag ville se att han var okej, jag behövde veta att han var okej. Det sköterskan hade sagt hade gjort mig lättad, Niall skulle absolut överleva detta. Men jag behövde se med egna ögon att han var vaken och var okej. Eller ja, så okej som han kunde bli för tillfället. Jag skyndade mig in i rummet där Niall låg. Synen av honom fick mig att stanna till. Jag hade ju förväntat mig att han skulle se trött och gipsad ut, men han såg ut som ett litet barn som hade skrapat upp knät och som hade blivit omplåstrad av sin mamma efteråt. Hans panna var omplåstrad, som mycket av resten av hans kropp också var. Det gjorde så ont att se honom så svag. Han fick syn på mig i samma stund som jag fick syn på honom och hans ögon blev genast osäkra. Osäkra på mig, eftersom att sist gång han hade sett mig var när han hade smällt igen vår dörr och lämnat mig där, undrande över vår framtid.

“Ellie?” frågade han hest. Hans blick lämnade inte min, som om han inte kunde tro att det faktiskt var jag. Jag skyndade mig fram till hans säng och torkade mina kinder som fortfarande var lite blöta. Niall hostade till lite medan jag lutade fram mig över sängen och tittade djupt in i hans ögon.

“I’m so sorry for everything, Niall I-” började jag men han placerade ett finger över mina läppar.

“Don’t be” viskade han och placerade sina händer på mina kinder. Jag hade saknat hans närhet så himla mycket.

“But...” började jag men blev avbruten av honom igen.

“I’m the one who should be sorry Ellie. I know that right after I slammed that door that it was the biggest mistake I’ve made. I was a real dick and I acted like shit, of course it’s not your fault you’re pregnant. I love you and I do think we’re ready, it was just a big shock and I wasn’t thinking. Can you forgive me?” frågade han med en brusten röst. Min mun formades till ett o, jag visste inte vad jag skulle svara. Jag var inte alls beredd på detta och jag visste verkligen inte vad jag skulle säga. Jag bara stirrade på honom, oförmögen att få fram ett ord. Hans ögon blev blanka och jag hörde hur han svalde.

“Ellie, I can’t live without you” viskade han och tårarna började nu rinna ner för hans kinder.

“Please, give me a chance to make it right. Cause I swear I would make it right this time” fortsatte han och strök sina tummar under mina ögon. Jag svalde och försökte tänka klart.

“But what about the baby? And I thought you were dead when I found you in the car, you scared me to death” mumlade jag och tittade in i hans tårfyllda ögon. Allt jag hade tänkt på de senaste dagarna var honom, och jag ville bara att allt skulle vara som förut.

“I’m sorry, I was on my way to you to make it right. But all I could think about was your crying face when I slammed the door the other day. And I didn’t look on the way, I should have” svarade Niall tyst och tittade ner för en sekund men mötte genast min blick igen.

“Never do that again, Niall I’m so glad you’re alive and I was so worried about you” sa jag allvarligt och han nickade.

“I’m also sorry I called the baby fucking child... It’s not a fucking child, not at all. It’s a beautiful, wonderful baby cause he or she will have the best mum in the world” mumlade han och för första gången på riktigt länge så log jag. Mina mungipor sköt upp i höjden och jag kunde inte hjälpa det. Jag var så galen i min irländska kille att jag aldrig skulle kunna låta bli att förlåta honom.

“Do you really want to keep it?” frågade jag ärligt, för jag behövde verkligen veta.

“Yes, I do. I love you” sa han och tittade djupt in i mina ögon.

“I love you too, Niall. Nothing can change that” svarade jag och pressade försiktigt mina läppar mot hans.

“Aww look at the love couple” hördes en röst från dörröppningen som inte var någon annan än Louis. Jag bröt kyssen med Niall och blängde på honom vilket bara fick honom att skratta.

“You are seriously the worst moment ruiner in this whole world” sa Niall en aning surt men med en glimt i ögat. Harry skrattade lite med Louis men jag kunde se att han såg glad ut.

“I’m so glad you guys solved it” sa han glatt och kom fram och satte sig på stolen bredvid sängen.

“Me too, I couldn’t be happier” sa Niall och tittade rakt på mig. Jag log stort och pussade han på kinden. Han lutade sig fram med munnen emot mitt öra.

“Can’t you stay the night here, with me?” viskade han vilket fick mig att le större och fjärilarna i min mage att dansa.

“I don’t think they will allow me” svarade jag i hans öra. Han bara log finurligt.

“Then I will make them allow it” svarade han sedan. Jag nickade bara som svar, och jag kunde inte sluta le. Vi var sams igen, och allt var bra.

“Oh please, a photo will last longer” sa Louis skämtsamt och jag bara himlade med ögonen.

“Ellie, now you need to move cause we’re going to hug attack him” sa Zayn och jag flyttade mig ur vägen.

“Just don hurt him, he’s already hurt enough” sa jag och de alla omfamnade Niall. Jag log åt synen, att se dem alla återförenade igen gjorde mig så himla glad. När de hade släppt taget om honom så gick jag fram och satte mig på stolen bredvid sängen. Jag greppade tag i hans händer och log mot honom.

Det knackade på dörren och in kom en sjuksköterska.

“I just came to tell you that the visitors time is over” sa hon och jag kollade på klockan som hängde på väggen i det lilla kala rummet. Killarna suckade och kramade Niall hej då innan de försvann ut från rummet.

“Is it okay if I stay here tonight?” frågade jag sjuksköterskan och hon skakade på huvudet.

“No, I’m sorry miss” svarade hon och jag suckade innan jag kollade på Niall. Han kollade besviket på sjuksköterskan och sade sedan;

“Please, my girlfriend here is pregnant and I don’t want her to be alone” sa Niall och tog min hand i sin. Sjuksköterskan suckade.

“Fine, but just this time” sa hon innan hon försvann ut från rummet. Jag log och pussade Niall på kinden.

“I don’t have anything to sleep in” mumlade jag och drog undan en hårslinga som föll fram i ansiktet.

“I think Liam brought clothes, check in the bag over there” sa Niall och pekade på soffan som fanns och där stod det en väska. Jag öppnade den och tog fram en tröja som jag kände igen som Nialls. Jag satte på den och tog av mig byxorna innan jag lade mig ner bredvid Niall i den lilla sängen. Han drog in mig i hans famn och jag lade min ena hand på hans bröst medan den andra var i hans hår.

“I have missed you so much Ellie, and I’m so sorry for what I did” sa han och kollade in i mina ögon.

“I’ve missed you too and I have already forgiven you. You don’t need to say sorry” svarade jag och log.

“I know that you forgave me but I still feel like a compeletely dork, I shouldn’t have done what I did and-” sa han men jag avbröt honom med att kyssa honom på munnen.

“Shut up Niall or I’ll punch you in the ribs” hotade jag med ett flin och han skrockade lite.

“Niall listen to me. I know what you did wasn’t okay but these few days I discovered that I can’t live without you so if you thought that I would break up with you, you thought wrong. Becasue I love you Niall, and a baby shouldn’t come in our way. If you don’t want the baby I can do an abortion” sa jag. Han kollade på mig med stora ögon.

“No! You’re not going to abortion, like I said I want the baby. I don’t know why I reacted that way but you’re not going to do an abortion. I love you and I also love the baby” sa han och jag log.

“I love you too Niall, let’s just put this behind us and focus on the future” sa jag och gäspade.

“Sounds great, are you tired?” Jag nickade som svar och han kysste mig på pannan.

“Let’s sleep then” sa han och drog mig närmre honom. Denna kväll somnade jag snabbt och det var det bästa sättet att somna på. I Nialls armar.

---

Aawww, allt är äntligen bra mellan Nellie :) Men kommer det hålla? Kommentera vad ni tror. Minst 6 kommentarer för att få nästa del av TFP på fredag :)

 

Ha det bra :) //Josefin & Frida 

“Let Zayn be in the band, and let him be with Rachel” sa Liam bestämt.

“Hmm, let me think... No, no and.. no” sa Connor och Carol skrattade till.

“I’ve been waiting to hear that for so long now. And Rcahel, you’re not finishing this film. Or any other film, for that matter. You’re going home” Rachel bara skakade på huvudet och kurade in sig i min famn.

“Okay, I’ll fix you home. Be with your gay-tattooed muslim, I’ve never liked him anyway. Just the way that I’ve never liked you” sa Carol och ställde sig i hissen med Connor som nu hade öppnats. Connor flinade elakt åt mig.

“One Direction is officially over! Oh my god, you can’t even imagine how many times I’ve wanted to say that” sa han medan hissdörrarna sakta stängdes. Det var då orden verkligen sjönk in på riktigt för mig. One Direction hade just slutat att existera.

---

 

---

RACHELS PERSPEKTIV

Jag kollade chockat på de andra. Var det här slutet? Fanns inte One Direction längre? Fanns inte min karriär längre? Tusen frågor cirkulerade runt i mitt huvud och allt kändes så konstigt eller tomt var nog ett bättre ord att beskriva detta.

“Is this the end?” frågade Niall och det såg ut som om han skulle börja gråta vilken sekund som helst.

“Of course not! Our true fans will stay with us even if we don’t have any management. And besides, we need to finish this tour, they can’t just say that One Direction is over and two seconds later we’re not a band anymore. We can do this without Connor. We still have Paul and Simon” sa Liam och de andra nickade.

“And we can easy find another management” instämde Zayn och tog min hand i sin.

“Grouphug!” utbrast Louis och vi alla ställde oss i en ring och kramade om varandra.

“We’ll get throgh this” sa Harry och vi andra nickade instämmande.

“Now let’s check out of this hotel and find another one” sa jag och vi gick till killarnas hotellrum för att packa ihop deras saker. Jag följde med Zayn till hans rum och väl där inne andades jag ut. Det kändes som om jag hållit andan hela vägen från hissen till hans rum för jag ville verkligen inte stöta på Connor och Carol. Det var min värsta mardröm.

“Are you okay?” frågade Zayn och kollade oroligt på mig. Jag nickade och log ett litet leende. Han lade ner det han hade i händerna i hans resväska innan han kramade om mig.

“It’s not over Rachel. They won’t get away with this” sa han och strök mig över ryggen. Jag nickade mot hans axel. Jag ville så gärna tro honom men det var något inom mig som sa att det inte skulle bli så bra som jag hoppades.

“Come on, you need to help me packing” sa han och kysste mig snabbt på munnen innan vi gick till sovrummet och började packa ner hans kläder. Eftersom de inte varit här så länge så hade han inte packat upp så mycket vilket gjorde att det gick snabbt att packa allt.

Efter tio minuter var vi ute i korridoren med Niall och Liam och väntade på att Louis och Harry skulle bli klara med sin packning.

“So Rachel, do you know any good hotels here?” frågade Niall mig och jag skakade på huvudet.

“Nope” svarade jag.

“Okay but we’ll just find one. It’ll be okay. As long as you and me are okay, everything else will also be” sa Zayn och tittade på mig. Jag började le som en idiot och kände att mina kinder hettade till.

“Someone’s blushing” kommenterade Liam vilket bara fick mig att rodna ännu mer. Jag gav honom en mörk blick. I ögonvrån såg jag att Zayn skrattade lite.

“Don’t laugh at me, it was your fault from the beginning” mumlade jag men kunde själv inte hålla borta ett leende ifrån mitt ansikte. Jag hade saknat Zayn så sjukt mycket och nu stod han här, framför mig. Och han hade rätt, tillsammans kunde vi klara allting. Vad som helst. Trots denna jobbiga dagen med Carol kunde han alltid få mig att le. Vi alla stod och småskrattade när Louis och Harry kom fram till oss med varsin enorm fullproppad väska.

“What’s so funny?” frågade Harry snabbt och tittade runt på oss. Hans blick fastnade självklart på mig.

“You look funny when you blush, I bet it was Zayn who made you look like a tomato” sa han, som svar på sin egen fråga han nyss hade ställt.

“Oh, shut it Harry” mumlade jag och tog ett steg in i Zayns famn. Jag kurade ihop huvudet emot hans bröst så att ingen kunde se mitt ansikte.

“Don’t be mean to my my girlfriend, I’ll punch your ass” sa Zayn skämtsamt och tog tag i min ena hand.

“Let’s go and find a hotel then?” frågade jag och alla ja-ade i kör. Vi gick tillsammans ner till lobbyn där en massa folk stirrade på oss. Kanske inte så konstigt om de hade hört det högljudda grälet som vi hade haft utanför hissarna på vår våning med Carol och Connor. Och så var ju killarna världskändisar, och nästan jag med. Jag hade bara blivit mer känd sen jag blev tillsammans med Zayn, men så länge jag fick vara med honom brydde jag mig inte om hur känd jag var. Jag försökte ignorera alla blickar som vi fick men det var svårt. Eftersom världen nu trodde att vi hade gjort slut, ja eftersom att vi inte hade setts på länge plus att Carol och Connor hade försökt få alla att tro det, så kanske folk som kände igen oss och såg oss gå hand i hand blev förvånade. Men skitsamma, jag var med Zayn. Han var här, och det skulle bli okej. Vi skyndade ut ifrån lobbyn och började leta efter ett bra hotell som låg en bit härifrån så att Carol och Connor skulle få för sig att följa efter oss. Och för en gångs skull, så brydde jag mig inte om vad Carol tyckte. Jag brydde mig heller inte om alla fåniga paprazzis som var överallt. Det var ändå över, som ett avslutat kapitel i mitt liv. Och jag visste att jag klarade mig bättre utan henne.

LOUIS PERSPEKTIV

“Finally, I’m so tired” suckade jag och slängde mig ner i den stora hotellsängen. Vi var nu på ett nytt hotell som vi ganska snabbt hade hittat och här tänkte vi stanna. Eftersom vi varken hade management eller Rachels manager kvar eftersom de alla hade sparkat oss, iallafall vad de trodde, så fick vi helt enkelt klara oss själva nu. Det kändes konstigt, för vi var alltid så vana vid att bli uppassade. Vi alla satt eller stod i mitt hotellrum och funderade på vad vi skulle göra nu. Vi hade trots allt en konsert ikväll, och hur skulle vi ta oss dit utan något management? Vi fick ta taxin som alla andra och hoppas att inte bli alltför upptäckta.

“We need to go soon if we’re gonna make it in time to the concert, with all the preperations” sa Harry och jag nickade.

“I just think I need an energy drink or something” sa jag och reste mig upp ifrån sängen. Zayn ringde en taxi och vi packade allt vi behövde ha med oss. Det mesta skulle ju redan finnas där när vi kom dit, men lite smågrejer behövdes ändå. Vi alla hade varsitt rum förutom Zayn och Rachel som delade. De hade inte setts på så himla länge och det var som om de var nykära igen fast de inte var det. Det kändes bra att se Zayn så glad trots den allmänt kritiska situationen. De stod och gosade i ett av hörnen och det fick mig att sakna Eleanor. Vi hade ju verkligen inte setts på länge sen turnén startade och jag saknade henne mycket.

ZAYNS PERSPEKTIV

“I don’t wanna go yet” mumlade jag i Rachels öra. Vi låg och gosade i vår säng som vi delade i vårt hotellrum och vi skulle egentligen ge oss av till konserten nu.

“Me neither, but you have too. And besides, I haven't been at one of your concerts yet so I don't wanna miss this" svarade Rachel. Jag nickade och ställde mig upp från sängen.

“Let’s go then” sa jag och höll ut min hand mot Rachel som hon tog.

Väl framme vid arenan så gick tiden snabbt och snart var det dags att gå upp på scenen. Jag fann Rachel sittandes på en av sofforna här backstage och jag gick fram till henne.

“You can stand over there when the show starts, Paul will be there too” sa jag till henne och pekade bort vid sidan av scenen. Hon nickade leendes och mötte sedan min blick.

“Zayn!” hörde jag Liam ropa och jag vände mig om för att se Liam vinka dit mig. Jag vände mig mot Rachel igen och pussade henne lätt på munnen innan jag gick bort till resten av killarna.

“Good luck!” hörde jag Rachel ropa och jag vände mig om och log innan jag ställde mig med killarna och fick min mikrofon.

“Five seconds!” hörde vi någon ropa och vi ställde upp oss vid ingången av scenen. Jag kollade bak och mötte Rachels blick hon vinkade mot mig och jag vinkade tillbaks innan vi sprang ut på scenen och publikens skrik fyllde mina öron. Vi vinkade till publiken innan introt till I Would började och snart var konserten igång för fullt.

RACHELS PERSPEKTIV

Jag kollade leendes på när killarna gjorde sin grej på scenen. De hade kommit längre än hälften av konserten och publiken var galna. De skrek högt, hoppade, dansade, grät, skrattade. Ja, allt.

“Okay, so we was thinking that we would answer som Twitter questions now” sa Harry i mikrofonen och alla skrek ännu högre.

“The first one is from HannahStyles, and she’s asking; Can you do “screw tha lightbulb pat the dog”?” sa Liam och Louis började genast göra någon konstig dans som de andra sedan också gjorde. Jag kollade på Paul som skrattandes skakade på huvudet samtidigt som han höll koll på publiken. Killarna fortsatte med några Twitter frågor och när de kom till den sista så sa Louis;

“I’ve saved this for the last because it’s my favourite!” i mikrofonen vilket fick alla att skrika ännu högre.

“I don’t know if I want to know this” mumlade Harry med ett leende innan han vände sig om mot skärmen för att kolla på tweeten som nu syntes. Jag gapade, varför hade Louis valt den tweeten av alla som fanns?

“The question is: Is it true that you, Zayn, are back together with Rachel?” sa Louis med ett flin och jag kollade på Zayn som också verkade chockad. Bredvid frågan så fanns det en bild som visade mig och Zayn när vi höll handen ute idag. Min första  tanke var, hur skulle Carol reagera? Men sen kom jag på att hon och Connor inte var med i bilden längre eftersom de redan sparkat oss så därför kunde Zayn säga vad han ville. Jag mötte Zayns blick och log mot honom innan Louis ännu en gång förde mikrofonen mot munnen.

“So Zayn, what are you saying?” frågade han så seriöst som han kunde. Zayn log mot mig  innan han också förde mikrofonen mot munnen.

“I guess you can say that we’re back together. And I couldn’t be more happy” svarade han och kollade in i mina ögon. Publiken “aawwade” och jag log. Zayn var den mest underbara kille man kunde få.

Konserten var över och vi var nu tillbaka i våra hotellrum. Jag i Zayns armar samtidigt som vi kollade på tv.

“You were amazing tonight” sa jag och strök hans arm som var runt mig. Han log och kysste mig på munnen innann han svarade.

“Thank you Rachel, it means a lot.” Jag vände blicken mot tv:n igen som nu visade kändis skvaller och skulle precis ta en klunk av vattnet jag hällt upp i ett glas när nyheten som kom upp stoppade mig.

“Today we got confirmed by Zayn, from One Direction, that he and his ex-girlfriend Rachel Moore are back together. But after I got in this video a few minutes ago I’m not sure about their managers anymore. How could they do this to the couple that everybody loved? It’s breathtaking, take a look by yourself” sa programledaren och snart visades en video på när vi hade bråkat med Carol och Connor idag i lobbyn av vårt gamla hotell. Videon visade allt som hade hänt och man hörde klart och tydligt vad Carol och Connor sa. Jag höll på att tappa glaset jag hade i handen men fångade i sista sekunden upp det. Både jag och Zayn stirrade på videon i tystnad. Herregud. Jag visste inte hur någon hade lyckats filma detta men det gjorde mig på något sätt glad. Glad att världen äntligen skulle få veta vilken riktig skit Carol var. Och Connor också. Kanske skulle nu saker ändras? Kanske, men bara kanske, var det över för dem. Men för mig, var det bara början av något nytt utan Carol.

 

---

Heeeej!! Först vill jag bara tacka för alla kommentarer i förra kapitlet :D Det betyder jättemycket! ♥ Sen ville jag också säga att vi har ändrat våra låtar på bloggen från One Direction låtar till våra favoriter (förutom 1D) för tillfället. Vi har kvar Still The One, They Don't Know About Us och Live While We're Young eftersom de låtarna tänker vi på när vi skriver på våra noveller, i alla fall de två första :P 

 

Anyway, vad tyckte ni om kapitlet? Det tog lite tid att få klart det men jag hoppas ni gillade det :) Vad tror ni kommer hända? Kommentera påååå :P Minst 6 kommentarer för att få nästa del av STO på onsdag :)

//Josefin & Frida ♥♥♥

---

---

ELLIES PERSPEKTIV

Jag kollade med stora ögon ut genom fönstret samtidigt som tårarna rann ner för mina kinder igen. Där ute vid vägen hade två bilar krockat. Och jag visste mycket väl vem den ena var. Jag rusade ut från huset med Harrys rop bakom mig. Jag sprang ner för garage uppfarten och kom fram till krocken. Kylan spred sig i min kropp och gjorde helt klart för mig att det var höst.

Jag kollade in i den välbekanta bilen och såg Niall sitta där. Han såg avsvimmad ut och det rann blod från hans huvud. Mitt hjärta praktiskt taget stannade, och min första tanke var att han var död. Nej, nej, nej. Han fick inte vara död. Inte min Niall. Han var inte död, fortsatte jag upprepa för mig själv. Åh herregud, Niall såg hemsk ut med allt blod och jag visste inte vad jag skulle ta mig till. Hela framsidan av bilen var sönder och glasrutan var också sönder. Jag hörde Harry komma fram till bilen och hur han häftigt drog efter andan när han såg Niall.

“Harry, call an ambulance” sa jag tyst och han nickade innan han gick iväg och ringde efter en ambulans. Medan han gjorde det så öppnade jag dörren till Nialls bil och torkade bort tårarna som rann ner för mina kinder.  Jag försökte få upp säkerhetsbältet som hade lyckats fastna. Jag drog i bältet men stoppade när jag hörde Niall hosta.

“Niall? Niall! Can you hear me?” frågade jag och tog hans ansikte i mina händer. Han svarade inte och jag suckade. Varför behövde detta hända? Allt var redan dåligt som det var.

“The ambulances are on their way” hörde jag Harry ropa innan han kom fram till mig.

“Can you help me get him out?” frågade jag honom och han nickade. Han drog lite i bältet och fick tillslut loss det och när vi äntligen fått ut Niall så såg jag hur folk hjälpte till med passagerarna i den andra bilen. Jag hörde hur sirener kom närmre och närmre och snart så stod det två ambulanser utanför Harrys hus. Allt gick som i en dimma. Jag såg hur ambulanskillarna kom och hämtade upp Niall och de andra. Jag gömde snabbt ansiktet i händerna, jag ville inte titta. Ville inte veta hur illa det var, bara han överlevde. Om han inte gjorde det, ville jag själv inte leva, när jag visste att det var jag som hade orsakat detta. Jag svalde hårt och försökte få fram några ord, men det var omöjligt. Det här hände bara inte. Inte min Niall, av alla människor. Jag hörde hur någon ropade mitt namn långt borta någonstans, men jag lade inte märkte till det. Min blick var som fastnaglad vid Niall, där han låg på båren. Han såg så liten och trasig ut där han låg. Jag skyndade fram till honom, jag ville inte lämna honom. Jag hade saknat honom så mycket det senaste och jag hade verkligen inte väntat mig att få träffa honom på detta viset första gången sedan bråket. Killarna började bära in Niall och hans bår i en av ambulanserna och jag fick panik om vad de skulle göra med honom. Jag rusade fram till dem och drog en av dem i armen tills jag hade fått hans uppmärksamhet.

“I have to follow him in the ambulance, I can’t leave him alone!” utbrast jag panikartat och tittade bedjande på killen som bara skakade på huvudet.

“Sorry Miss, we can’t allow any other people in the ambulance” svarade han sedan och tittade en aning medlidande på mig. Jag kände ett par armar som drog mig bakåt.

“Ellie, we can come after with the car. Just try to calm down” mumlade Harry i mitt öra.

“No Harry shut up, I’m going!” utbrast jag argt och knuffade bort honom innan jag vände mig emot ambulanskillen igen.

“I have to go, you don’t understand! H-he is my boyfriend, my everything! I love him! W-we had a fight and now he crashed I just have t-to, please let me” utbrast jag förkrossat. Jag kände något blött på mina kinder och insåg att jag hade börjat gråta. Igen. Jag torkade irriterat bort tårarna som frenetiskt rann ner för mina kinder.

“I’m sorry, but-” började han med jag avbröt honom argt.

“Just let me be with him, for gods sake! I won’t take any big place and I need to be with him! I’m coming whether you want it or not” avslutade jag och klättrade in i ambulansen efter Niall. Killen tittade förvånat och irriterat på mig men gjorde ingen gest som visade att han tänkte skicka ut mig ur ambulansen. Jag föll på knä bredvid Nialls sits och tog hans större händer i mina små händer. Jag kramade de kalla händerna hårt och tittade på hans medvetslösa ansikte. Blodet i hans panna hade torkat in och nu kunde man skymta ett djupt stort sår i pannan. Det måste ha gjort fruktansvärt ont, kraschen. Jag kunde inte ens tänka mig att få uppleva något sådant.

“Niall I’m so sorry for everything, please just be okay” viskade jag trots att jag visste att han inte kunde höra mig. Jag suckade för mig själv och försökte att återfå min andning och att sluta med mitt snyftande.

Jag undrade vad som hade fått honom att komma till Harrys hus, hur han hade fått reda på vart jag var. Jag ångrade så mycket att jag hade lämnat vår lägenhet och stuckit till Harry, men jag hade varit vilse i mitt liv just då och det hade verkat som det bästa alternativet Jag tog upp hans hand till min mun och kysste den lätt. Bara han blev okej så skulle allt bli bra. Bara han överlevde detta, det skulle han. Han var tvungen, jag kunde inte tänka mig något annat.

Ni vet när man går hela sitt liv och tänker att något sådant skulle aldrig någonsin kunna hända, aldrig i livet att det skulle kunna vara möjligt. Det händer bara inte. Och så händer det iallafall. Hur ska man regera, hur ska man känna, vad ska man göra? När det där omöjliga som inte händer, som inte får hända, faktiskt händer. Vad ska man ta sig till? Om jag bara visste.

Ambulansfärden gick snabbt, snabbare än vad jag hade trott. Hela tiden hade jag min blick på Niall ifall han skulle göra någon rörelse eller vakna. Mina händer var ihopflätade med hans och jag strök varsamt över de små såren som fyllde hans händer. Han skulle bli okej, visst skulle han? Snart fick jag kliva ur bilen och de rullade ut Nialls bår. Jag skyndade mig efter personalen in på akutavdelningen där de snabbt rullade in honom i ett rum. Jag ville följa med in men blev stoppad av personalen som vänligt men bestämt sa åt mig att jag inte fick träffa Niall för att de skulle vårda honom. Jag slog mig ledset ner i väntrummet och tänkte på honom och bilkraschen. Hade han varit på väg till mig när han kraschade? Jag undrade vad som hade fått honom att tappa kontrollen och krocka med bilen, vanligtvis körde han alltid lagom fort. Jag var så himla orolig för honom, det hade inte sett ut som att han kunde dö men tänk om det var mycket värre än vad det såg ut? Jag visste ju inte hur man såg sådant. Jag lutade tungt huvudet i mina händer och suckade för mig själv. Hur hade det ens kunnat bli så här? Och så var jag gravid också, jag visste inte ens hur vi skulle göra med barnet. Det kändes som om hela min värld hade vänts upp-och-ner på bara några dagar. Men jag visste djupt inombords, att det skulle ordna sig. Vi kunde inte bara göra slut, det var inte möjligt i mina ögon. Jag älskade Niall alldeles för mycket för att låta honom vandra ur mitt liv. Tänk om han hade fått en hjärnblödning? Eller om han hade fått något annat som var jättefarligt? Tänk om han hade tappat minnet och inte kunde minnas mig, eller killarna? Eller någonting alls? Eller om han inte skulle bli frisk alls? Alla möjliga tankar snurrade runt i min skalle och jag kunde inte koppla av för en sekund. Sjukhusmiljön både skrämde och äcklade mig, jag hade alltid hatat sjukhus. Det var något med den äckligt rena luften i korridorerna och de kala vita väggarna, och de alltid smärtfyllda patienterna som låg i varsitt rum och hade ont. Det var skrämmande tomt i rummet där jag satt, jag var ensam där. Jag kurade ihop mig till en boll i soffan och försökte fokusera på något annat än Niall. Men varje gång jag slöt ögonen så var det bara hans ansikte jag såg. Hur han hade sett ut när jag hade hittat honom i bilen, så där krossad och blodig. Jag hade ärligt talat aldrig sett något som hade gjort mer ont i mitt hjärta. Att se honom ha så ont och att inte kunna göra något var nästan det värsta. Jag ville bara att han skulle må bra, det var allt jag behövde veta just nu. Att min Niall var okej.

HARRYS PERSPEKTIV

Jag kunde bara inte tro det. Niall hade krockat och hade nyss åkt iväg i ambulansen med Ellie. Och här stod jag, fortfarande i stor chock. Jag visste inte vad jag skulle göra. Jag hade nyss ringt de andra killarna och de var på väg hit. Jag ville åka direkt till sjukhuset, men inte själv. De andra hade blivit minst lika chockade som jag var. Liam sa att han aldrig skulle ha låtit Niall åka ensam, så det var nog där Niall hade varit hela tiden. Det var faktiskt det jag hade misstänkt eftersom Liam hade vägrat tala om vart Niall hade försvunnit. Det tog inte lång stund förrän alla fyra hade kommit hit. Vi sa inte särskilt mycket, vad kunde vi säga? Vi var alla väldigt oroliga för Niall. Vad hade fått honom att bara tappa allt och krascha? Det kändes helt overkligt, som om det faktiskt inte hade hänt. Det kunde bara inte hända. Men det hade det, och Niall var medvetslös just nu. Jag hade sett Ellies ansiktsuttryck när hon såg att det var Niall som satt i bilen, hon hade blivit helt förkrossad. Vi satte oss bara i min bil, Zayn fick köra. Jag kände mig alldeles vimmelkantig och trodde inte att jag skulle klara av att köra.

Åkturen dit var hemsk, jag satt och bet på naglarna i ren nervositet. Niall måste vara okej, inget allvarligt fick ha hänt honom. Jag lutade huvudet emot Louis axel och försökte slappna av, men det var lönlöst. Niall hade krockat. Vår bästa vän och min systers kille hade nästan dött. Tänk om han faktiskt hade dött, vad hade vi gjort då? Jag ville inte ens veta svaret på den frågan. När vi äntligen var framme utanför akuten skyndade vi alla oss in i sjukhuset och till receptionen. När receptionisten hade sagt vilket rum han var i så bar det av upp till rätt våning, han var på akutavdelningen. Den första personen jag såg i väntrummet var Ellie. Jag rusade fram till henne och slog armarna om henne. Hon snyftade till i mina armar.

“Harry, they won’t let me see him” sa hon ledset och lutade sig emot mig.

“It will be fine” mumlade jag och försökte tro på mina egna ord. De andra killarna satte sig bredvid oss och vi satt där, i väntan på ett besked.

Efter vad som kändes som en evighet kom det ut en anhörig ifrån rummet intill.

“Are you Niall Horan’s family?”

“Yes!” utbrast Ellie snabbt och ställde sig upp.

“I have some bad news, and some good news.”

---

Aawww :( Stackars Ellie, hon är helt förkrossad... Och Niall som är skadad... Hur tror ni det kommer gå? Kommentera vad ni tror :) Minst 5 kommentarer för att få nästa del av TFP imorrn :)

Ha det gött //Josefin xxx

“Okay, now you’ve met me. Can you go now?” frågade jag och Harry flinade.

“Aww, the lovebirds want some alone time” sa han och jag himlade med ögonen.

“No we can’t leave. We came here to tell you that we saw Carol in the lobby” sa Liam och mina ögon spärrades upp. Jag kollade på Zayn som också såg ut att ha panik innan jag snabbt ställde mig upp från sängen.

“You need to get out of here!” utbrast jag och drog upp Zayn ur soffan. Han tog på sig sin tröja och jag gick med dem ut till den lilla hallen. Jag kysste Zayn snabbt på munnen samtidigt som jag hörde en harkling vid dörren.

---

 

---

RACHELS PERSPEKTIV

Jag kollade chockat mot dörren där Carol stod. Hon kollade surt på mig och killarna.

“Didn’t I tell you to forget about Zayn!” sa hon argt.

“I can’t just forget about someone that I love! Neither do I want to” sa jag lika argt och satte armarna i kors.

“Rachel I’m your manager you need to listen to me. You’re not supposed to date Zayn. He’s a distraction for your career and you don’t need him in your life!”

“He’s not a distraction! And I do need him in my life! Do you really want me to stop dating Zayn? Because then I won’t be the same Rachel again. Without him I’m nothing. I want to date Zayn and that’s exactly what I’m going to do” sa jag genom sammanbitna tänder.

“I’m tired of your bullshit Rachel. Listen to me when I say this. Either you stop dating Zayn or I’ll ruin your career. And I mean it, you know how much” svarade hon. Jag kollade på Zayn innan jag gick in i sovrummet och började packa mina saker.

“I knew you would choose the right thing” sa Carol från dörrkarmen eftersom hon tydligen följt efter mig. Jag nickade och kastade snabbt i mina kläder och andra saker jag hade med mig i mina tre resväskor och gick ut från sovrummet.. Killarna kollade på mig samtidigt som jag tog på mig mina skor. Jag såg Carol från ögonvrån. Hon visste att hon skulle vinna. Men det hon inte visste var att jag inte tänkte stanna med henne längre.

“Are you coming or are you staying here with that bitch?” frågade jag killarna och Carol gapade. De flinade och Zayn lade armen om mina axlar.

“Rachel, if you go out of this room you won’t have any career left” sa Carol desperat men samtidigt ilsket.

“That’s the thing Carol. I can still have a career even if you’re not my manager” sa jag och kastade kortet, som låste upp dörren, på golvet. Jag vände mig om och gick ut från hotellrummet.

“You’re going to regret this. Your career is over” hörde jag Carol säga innan jag smällde igen dörren i hopp om att aldrig få se henne igen.

ZAYNS PERSPEKTIV

Jag kollade på när Rachel gick in i sovrummet och snart kom hon ut med alla sina resväskor. Jag kollade förvånat på henne men hon log bara försäkrande mot mig.

“Are you coming or are you staying here with that bitch?” sa Rachel till oss och jag såg i ögonvrån hur Louis och Harry flinade. Jag gav dem en menande blick och ställde mig sedan bredvid Rachel och lade en arm om hennes axlar.

“Rachel if you go out of this room you won’t have any career left” sa Carol. Hon såg nästan rädd ut. Rädd att förlora Rachel eftersom hon var Carols väg till pengar. Men efter alla samtal jag haft med Rachel det senaste så hade jag förstått att Carol redan förlorat min Rachel.

“That’s the thing, Carol. I can still have a career even if you’re not my manager” sa Rachel vasst tillbaka. Hon kastade kortet till hotellrummet på golvet innan hon drog med mig ut från rummet. Jag hörde Carol mumla något om att ångra detta men jag brydde mig inte så mycket. Allt jag ville var att vara med tjejen jag älskade.

“Rachel, are you sure about this?” frågade jag ändå, för jag var orolig för hur detta skulle sluta för henne.

“Yes, Zayn. I’m sure” svarade hon och tog mina händer i sina.

“I want to be with you, right now more than anything else. So yes, I’m sure” fortsatte hon. Det fick mig att spricka upp i ett stort leende. Jag kramade hennes händer i mina och kramade henne snabbt. Vi gick tillsammans med resten av killarna i släptåg till hissarna för att åka ut ifrån hotellet.

“That was... So freaking brave” sa Harry imponerat till Rachel som skrattade lite åt honom.

“Thank you, I guess. I hate her anyway, she has ruined half of my summer. I’m not gonna let her ruin the rest of it” sa hon och vände sin blick emot mig. Det kändes helt obeskrivligt bra att få vara med henne igen, att få ha henne nära.

“But where are we going now? And where are you going to stay, and what are you going to do?” frågade Liam Rachel  när vi kommit ut från hissen. Hon stannade upp mitt i en rörelse och rynkade fundersamt på pannan innan hon svarade.

“I’m not sure. I can’t stay here, not with Carol. I’m gonna finish my film, but without her.”

“I can move and share a room with you” sa jag och Rachel log tacksamt mot mig som svar. Plötsligt hörde vi steg bakom oss och vi alla vände oss om, i hopp om att det inte skulle vara Carol. Men när fick man som man önskade? Carol gick med snabba steg på sina smala klackar fram till oss. Och tro mig när jag säger att så arg hade jag aldrig någonsin sett henne.

“You!” utbrast hon och pekade på Rachel. “You, how can you do this?! I FREAKING CREATED YOUR CAREER, I DID EVERYTHING TO MAKE YOU FAMOUS AND HELP YOU UP ON THE CAREER LADDER! DON’T YOU DARE LEAVE AND KICK ME!” skrek hon upprört.

“I am not some stupid money project! I’m leaving and that’s it. Deal with it, you have to find some new stupid celebrity to fool. I am with Zayn and there’s nothing you can do about it” svarade Rachel i en ovanligt lugn ton.

“I will ruin you” sa Carol med sammanbitna tänder. Hennes blick var fastnaglad på Rachel och hennes händer var hårt knutna, som om hon försökte hindra sig sig själv ifrån att slå till Rachel. Jag tog varnande ett steg närmre Rachel ifall Carol skulle försöka göra något.

“Go on. Do it. Ruin my career and yours in the same time. I don’t care anymore” sa Rachel och stirrade tillbaka på Carol. Detta provocerade bara Carol ännu mera och hon pressade argt ihop läpparna till ett smalt streck.

“You little shitty brat. You don’t deserve any of your fame, or him” sa Carol och riktade sitt finger emot mig. Rachel öppnade munnen men hann inte säga något förrän Carol fortsatte.

“Oh wait, I forgot. You do deserve that fucking singer, cause he’s just as shitty as you are. The perfect ugly couple, right?”

“You did not just call him fucking singer, did you? Say what you want about me because I don’t care, but don’t pull him into this. This fight is between you and me, not him. Keep him out of this” sa Rachel men Carol bara flinade elakt åt henne.

“Oh shut up, we both know that he’s not worth it” svarade Carol. Då fick jag nog.

“SHUT THE HELL UP, LET HER GO. She hates you and it’s all your fault. Now come on, let’s go” sa jag och drog lite i Rachels arm. Hon protesterade inte utan lutade sitt ansikte emot mitt bröst. Jag drog in henne i min famn och gav Carol en blick full av avsky. Jag suckade lättat när hissdörrarna bakom oss öppnades, nu skulle vi äntligen få komma häriifrån.

“Oh, finally” sa Carol. Då vände jag mig med Rachel och fick se ett allt för välbekant ansikte.

“And where do you think you’re going?” frågade Connor med ett höjt ögonbryn medan han klev ur hissen och hindrade oss ifrån att kliva in i den.

“Away from you” mumlade jag argt. Jag hatade att Connor alltid skulle komma vid de mest olämpliga tillfällena. Jag slöt ögonen för en kort sekund och beredde mig på att få en massa skit från honom.

“You lied to me, Zayn. Honestly it was expected from you, but still” sa han med blicken på mig. Han hade ett roat leende på läpparna, som om han njöt av detta. Det gjorde mig irriterad, som om allt detta bara var ett spel för honom. Det var det väl visserligen, men ändå.

“I lied to you because I don’t care about you. I lied to you, because only one person can make this happy. And it’s Rachel. I’m not losing her just cause you’re a dickhead” svarade jag och tryckte på hissknappen för att öppna hissen igen.

“Fine, you’re not a part of One Direction anymore. I warned you” sa Connor enkelt. Han sade det bara sådär i förbifarten, han kunde lika gärna ha pratat om vädret. Det gjorde mig arg, riktigt arg. Som om han inte brydde sig om något annat än sina pengar, vilket han heller inte gjorde.

“First, you force me to fake date someone I didn‘t even know at that time, when I didn’t want to. And when I do as you want and fall in love with her, you force me to break everything with her. And when I don’t want to because I love her, you’re kicking me from my band. Thank you, Connor. Thank you for that” sa jag sarkastiskt och bet ihop tänderna i ren frustration. Nu var allt borta. Mitt band, mina fyra bästa kompisar. Det kändes som om jag bara ville gråta just i denna sekunden.

“So what? That’s just the reality, deal with it. You’re already fired from the band” sa Connor som om det vore den mest självklara saken i världen.

“I don’t think so, Connor” hörde jag en röst bakom mig säga. Jag urskiljde den snabbt som Liams. Connor höjde ett ögonbryn mot Liam medan Liam klev fram bredvid mig.

“Zayn’s not leaving. If he does, One Direction is over. We won’t continue without him” sa han självsäkert. Men jag kände ju Liam, och jag visste att det krävdes en hel del för att säga det där till Connor.

“You aren’t the right person to decide about that, little Liam” sa Connor överlägset. Han hade fortfarande sitt flin på läpparna, han gillade verkligen ingen av oss.

“Well, actually I think I am” svarade Liam. “I’m leaving too, if Zayn’s leaving” fortsatte han. Jag insåg plötsligt vad han höll på att göra. Jag fylldes av panik, de kunde ju inte förlora sina karriärer bara på grund av mig.

“Liam, no” sa jag. Liam gav mig en övertygande blick, men jag kunde ju bara inte låta detta ske.

“I’m also leaving if Zayn is” hörde jag Harry säga. Han ställde sig bredvid Liam och följdes av Louis och Niall.

“Me too” sa de samtidigt. Connor tittade på oss, en efter en.

“Really? Everything for a little shitty muslim boy who didn’t listen to me?” frågade han med ett höjt ögonbryn.

“He’s not-” började Rachel men jag satte en hand framför hennes mun.

“It’s not worth it” viskade jag i hennes öra.

“Let Zayn be in the band, and let him be with Rachel” sa Liam bestämt.

“Hmm, let me think... No, no and.. no” sa Connor och Carol skrattade till.

“I’ve been waiting to hear that for so long now. And Rcahel, you’re not finishing this film. Or any other film, for that matter. You’re going home” Rachel bara skakade på huvudet och kurade in sig i min famn.

“Okay, I’ll fix you home. Be with your gay-tattooed muslim, I’ve never liked him anyway. Just the way that I’ve never liked you” sa Carol och ställde sig i hissen med Connor som nu hade öppnats. Connor flinade elakt åt mig.

“One Direction is officially over! Oh my god, you can’t even imagine how many times I’ve wanted to say that” sa han medan hissdörrarna sakta stängdes. Det var då orden verkligen sjönk in på riktigt för mig. One Direction hade just slutat att existera. 

 

“Harry, what’s up with all the food?” frågade jag med ett höjt ögonbryn.

“Are you gonna have a girl over?” fortsatte jag ivrigt innan han hann svara mig.

“No, I’m not gonna have a girl over. Actually, I have a girl here already” svarade han och ett flin spred sig på mina läppar.

“Who?” frågade jag nyfiket.

“Well, I was going to tell you about-” började Harry men avbröts av en annan röst.

“Harry, who are you talking to?” Jag stirrade på den rödgråtna Ellie som stod i en oversizad t-shirt och grå mjukisshorts i hallen. Vad var fel? Vad gjorde hon här, och inte hos Niall?

---

 

---

ELLIES PERSPEKTIV

“Ellie?” sa Louis frågande och tittade på mig som om han inte trodde att det att var jag.

“Yeah, hey Louis” svarade jag och drog mina fingrar över kinderna. De var fortfarande lite våta efter mina tårar, något som jag inte kände mig så bekväm med. Jag hade alltid varit obekväm med att gråta inför andra, men Louis kunde förmodligen se att något var fel även fast jag försökte dölja att jag hade gråtit.

“What are you doing here? Shouldn’t you be home with-” började Louis förvånat men jag avbröt honom innan Louis hann säga Nialls namn. Jag saknade Niall för mycket, allt jag ville var att vara i hans armar nu men det kunde jag ju inte.

“No I shouldn’t be with him, not right now” sa jag snabbt och stirrade ner i golvet. Jag såg i ögonvrån hur Harry sa något till Louis men jag brydde mig inte riktigt om att lyssna. Plötsligt kände jag en hand under min haka som lyfte mitt ansikte uppåt. Jag mötte Harrys oroliga gröna ögon som granskade mig noga.

“You don’t have to tell him if you don’t want to” mumlade han.

“It’s okay Harry, I can tell him. He should know” sa jag och tittade på Louis som stod en bit bakom Harry.

“Come on Louis, let’s go to the living room” sa jag och tog tag i Louis arm. Jag drog honom med mig till soffan och vi satte oss ner. Louis tittade frågande på mig med en rynka i hans annars så släta panna.

“So, what happened Ellie? Did you and Niall had a fight?” frågade han och lade en arm omkring mina axlar. Jag nickade och min blick flög upp emot Louis. Hans oroliga ögon granskade mitt ansikte.

“I don’t understand. I mean, you guys never fight. You’re like the perfect couple” sa Louis vilket fick mig att irriterat vända blicken emot väggen. Men blick var snart tillbaka på honom.

“Why does everbody keep saying that?! We’re not a perfect couple and we do fight, this is not some stupid fairy-tale!” utbrast jag surt. Mina ögon fylldes med tårar som jag irriterat torkade bort.

“Ellie, look. I’m sorry, okay? Try to calm down” sa Louis och jag nickade.

“I’m sorry Louis, I don’t know what to do” viskade jag medan jag trött lutade mitt huvud emot hans axel. Min bröstkorg åkte upp och ner snabbt men efter en liten stund hade jag lugnat ner mig igen.

“It’s alright. Can you tell me what happened?” frågade Louis och kramade min axel i ett försiktigt grepp. Jag nickade och samlade mig, gjorde mig redo för den känslostorm som skulle komma. Jag tog ett djupt andetag och fyllde mina lungor med luft innan jag öppnade  munnen för att tala om allting för Louis.

“The latest weeks I have been feeling a bit sick, I’ve been having headaches and pain in my stomach and Niall finally convinced me to go and see a doctor. I did, but the reason to my pain wasn’t what any of us could ever imagine” började jag. Jag bet mig i läppen, det här kändes redan jobbigt. Och jag hade inte ens kommit någonvart än. Louis nickade mot mig som svar att jag skullen fortsätta.

“I was so shocked by what I heard, but still happy. It turned out that...” Jag stoppade i min mening och svalde innan jag fortsatte, oanande om hur Louis skulle reagera.

“I’m pregnant, Louis” sa jag snabbt för att bara få det ur mig så fort som möjligt. Louis stirrade på mig, gapandes av förvåning.

“Wow, umm congratulations” sa han och kramade om mig.

“Thanks” svarade jag.

“But why are you crying? Don’t you want the baby?” frågade Louis.

“Of course I want the baby, but Niall doesn’t” sa jag, det sista lite lägre.

“Ellie, you don’t know that” sa Harry som också hade kommit in och satt sig på soffan utan att jag hade märkt det.

“Harry, he screamed at me and said that we weren’t ready. He said that he wasn’t ready to be a father to a fucking child” sa jag högre och torkade bort tårarna som ännu en gång trängde sig fram. Louis kollade pafft på mig.

“Did-did he really say that?” frågade han förvånat. Jag nickade.

“Aww Ellie” sa han och drog in mig i en kram igen. “I’m sure he’s just shocked”.

“He’s not just shocked Louis. You should’ve seen his eyes. They were all dark and he looked really scary” svarade jag. Louis verkade inte förstå hur arg Niall verkligen hade varit. Hade han varit där som jag hade varit så skulle han inte ha försvarat Niall så. Mörkret i Nialls ögon hade skrämt mig. Hans havsblå ögon hade aldrig sett så svarta ut förut och det hade varit som om de blixtrade till i det ögonblicket jag hade berättat för honom att jag var gravid. Varför kunde inte allt bara bli som vanligt, varför var jag tvungen att bli gravid? Jag saknade Niall så mycket att det gjorde ont. Överallt, i princip. Louis och Harry tittade på varandra och de höll båda om mig ifrån var sin sida. Det var nog tur att de gjorde det, för annars hade jag nog bara fallit ihop i en hög på soffan.

“He hates me, I know he does. He hates me and his fucking child” snyftade jag fram och mina tårar började frenetiskt att rinna igen. Och jag som trodde att jag inte kunde gråta mer, tydligen hade jag haft fel.

“He doesn’t hate you, Niall could never do that. He loves you more than anyone” sa Louis. Han lät rätt övertygande och jag ville tro honom. Niall och jag älskade varandra. Men tänk om detta faktiskt var slutet för oss? Då skulle allt vara förstört. Allt vi hade tillsammans. Han var den enda jag någonsin hade älskat på det här sättet, och den enda jag ville älska. Han var ju den jag ville dela min framtid med. Och nu kanske allt bara var borta. Men vi hade varit tillsammans så länge, och vem hade sagt att ett barn bara skulle förstöra allt? Jag förstod inte hur han tänkte. Han hade iallafall kunnat prata med mig istället för att skrika och bara springa iväg. Jag ville inte att han skulle veta vem jag var hos, för det verkade inte som om han ville träffa mig och då skulle han inte behöva det heller. Om han ville prata med mig fick han leta upp mig. Jag kurade ihop mig med armarna omkring benen och bet mig i underläppen. Louis och Harry sa inte så mycket, de höll bara om mig. Vad kunde de säga? Ingenting, egentligen. Det kändes skönt att de fanns här för mig, men Niall hade lämnat ett tomrum i mitt hjärta som ingen annan än han kunde fylla upp. Jag saknade hans leende, jag hade gjort nästan vad som helst för att få se det leendet skina upp i hans ansikte just nu. Efter ett tag suckade Louis, vilket fick mig att titta frågande upp i hans ansikte.

“Damn Ellie, why can’t you and Niall just make up? None of you guys wants this” sa han med rynkad panna och drog en hand igenom sitt hår.

“I wish it was that easy, but it’s not” svarade jag tyst och kurade ihop mig ännu mer. Jag ville bara bli sams med honom, men hur? Jag var gravid med ett barn som han inte ens ville ha. Han hade säkert stuckit ifrån lägenheten också vid det här laget, varför skulle han vara kvar? Han hatade mig nog också för detta. Det spelade ingen roll vad alla andra sa om att allt skulle bli okej för det skulle det inte. Jag hörde deras ord men allas tröstande ord det senaste hade blivit nästan lite jobbigt. För den enda som spelade roll just nu var Niall och han ville ju inte ens ha mig längre. Jag var en oönskad gravid tjej som inte visste vad hon skulle göra. Jag kände mig hopplös. Niall var ju mitt allt, jag ville inte ha någon annan än honom. Och nu hade jag gått och förstört alltihop. Eller, det hade vi väl båda. Men jag hade sett hans blick. Det hade känts som om att när han klev ut genom den dörren, hade han stuckit för gott.

Dagarna passerade förbi som i en slags dimma. Harry såg till så att jag åt, sov och fortsatte leva, helt enkelt. Men allt var som ett tomt svart hål i mitt hjärta och jag lade egentligen inte märke till vad jag gjorde, jag bara gjorde det. Jag kunde inte jobba, ingenting fungerade. Allt jag kunde tänka på var Niall, dag som natt. Jag saknade honom mer än jag någonsin hade saknat någon och det gjorde ont att veta att han förmodligen inte tyckte om mig längre. Efter allt som vi hade gått igenom tillsammans, så var allt bara över. Bara så där. Vi hade varit tillsammans i snart sju år, och nu var det över.

HARRYS PERSPEKTIV

“Ellie, you have to eat something! You can’t just lay there all day and stare out of nothing” sa jag till Ellie när jag kom in med en bricka mat till henne och satte mig på sängkanten.

“Yes, I can. I don’t want any food” mumlade hon och vände på sig med ryggen mot mig.

“Come on, you know you should” sa jag och lade en hand på hennes axel.

“No, I just can’t” svarade hon och skakade av min hand. Jag suckade tungt. Det hade varit samma sak varje dag de senaste dagarna. Jag fick tvinga i Ellie mat för att hon inte ville äta. Allt hon gjorde var att sitta tyst och stirra på ingenting. Jag visste att hon var alldeles söndrig inombords, men jag visste inte vad jag kunde göra. Allt jag ville var att Niall skulle komma hit men jag visste att han själv skulle komma när han själv var redo. Det gjorde bara så ont att se Ellie må så dåligt. Hon trodde att han hatade henne men jag visste att det skulle han aldrig kunna göra. Jag visste att de älskade varandra, nästan över allt annat. Och om de inte tänkte träffa varandra snart, så skulle jag på ett eller annat sätt få dem att se varandra och bli tillsammans igen. För i mina ögon, var de perfekta för varandra.

“Ellie, please. You haven’t ate during the entire day” sa jag bedjande och satte tallriken på sängen bredvid henne. Hon vände sitt ansikte emot mig och satte sig upp med ryggen lutad emot väggen.

“Why, Harry? What’s the point?” sa hon surt och kollade på mig.

“Ellie you need food, stop being so stubburn and just eat it or I’ll feed you” svarade jag och satte armarna i kors. Hon himlade bara med ögonen innan hon bestämde sig för att kolla ut i ingenting igen. Jag suckade. Kunde hon inte bara äta? Detta var varken bra för henne och inte för bebisen heller.

“Ellie, think of the baby. It won’t be okay if you don’t eat. Do it for the baby” sa jag och satte mig på huk framför henne. Hon kollade på mig och suckade. Jag log, jag visste att jag vunnit denna diskussion.

“Fine” muttrade hon och tog en gaffel av kycklingsalladen jag gjort.

“Thanks. I know that’s it hard, but I’m not gonna let you just sit here” svarade jag och strök henne lugnande över armen.

“Yeah it’s really hard, Harry. I just can’t stop thinking about him, no matter how hard I try” mumlade hon medan hon stoppade några bitar pasta i munnen. Vi båda visste vem hon syftade på, Niall.

“We need to get your mind off things, then” svarade jag medan jag funderade på vad som skulle kunna få henne att sluta tänka på Niall för en stund. Men hon skakade bara på huvudet.

“I can’t. I’ve tried everything and nothing’s working” mumlade hon och lutade sitt huvud emot min axel. Jag skulle precis säga något när vi båda hörde en hög krasch utanför. Min blick mötte Ellies, hennes ögon var vidgade och hon såg lika förvånad ut som jag. Jag skyndade mig upp ifrån sängen och ut i köket, där jag ställde mig vid fönstret för att se om något hade hänt. Jag drog efter andan när jag såg en alltför välbekant bil.

---

---

1 månad senare

RACHELS PERSPEKTIV

“I told you that I’m not speaking to you. For the last time, just shut up” sa jag surt till Carol.

“You can’t ignore me forever, I’m your manager” svarade Carol lite irriterat.

“Oh I doubt that wouldn’t be hard, to ignore you” sa jag och vände ryggen emot henne.

Jag hade kommit till hotellet efter en jobbig inspelningsdag och hon försökte fortfarande att hela tiden få kontakt med mig. Den senaste månaden hade varit hemsk, det enda som hade varit bra var mina filmkollegor och samtalen med Zayn. Carol hade varit en plåga vilket hon fortfarande var och jag stod nästan inte ut med henne. Hon skulle alltid kontrollera allt jag gjorde och en gång hade jag till och med blivit medsläpad bort ifrån ett köpcenter för att Carol tyckte att jag hade uppfört mig ohövligt. Den där killen jag hade sett den dagen som hade varit otrogen mot sin tjej hade faktiskt förtjänat att få mina ord skrikna i ansiktet. Men självklart skulle Carol alltid kontrollera allt jag gjorde så att hon inte på något sätt skulle kunna bli utskämd på grund av mig. De senaste veckorna hade hon varit värre än vanligt, gud vet vad det kunde bero på. Jag kunde inte njuta av min vistelse här när hon var som en svans som följde efter mig vart jag än gick. Jag kunde inte ens minnas senaste gången hon faktiskt hade varit snäll mot mig. Ingen av oss hade nämnt ett ord om Zayn, jag ville göra det men jag antog att hon förväntade sig att jag skulle ha glömt honom för länge sen. Ja, det kunde hon väl drömma om. Jag och Zayn hade försökt vara försiktiga men det slutade ändå alltid med att vi satt och smsade till sent på natten. Det gick inte att inte vara kär när det var allt man ville vara. Jag trodde iallafall inte att Carol hade märkt något. Och om hon hade det, skitsamma. Jag tänkte inte ge upp Zayn för någonting i hela världen. Och snart skulle vi ju ses igen. Mer än halva sommaren hade gått och det hade varit ungefär min sämsta sommar bara på grund av Carol, men också den första sommaren med Zayn i mitt liv. Det han hade gjort för mig den här sommaren... Han hade fått mig att tro på oss gånger när jag bara hade velat krypa in i ett svart hål och stanna där förevigt. Vi skulle ju ses snart och det skulle bli bra. Jag önskade att jag på något sätt hade kunnat avskeda Carol, hon brydde sig ändå bara om att få pengar. Hon hade aldrig brytt sig ett piss om mig.

Jag kände mig så himla otålig. Jag hade skickat ett antal sms till Zayn och han svarade inte. Han brukade alltid svara jättesnabbt, det hände liksom aldrig att han inte svarade. Men det var väl inget att oroa sig för. Han kanske var ute eller något. Äsch, jag var bara löjlig. Jag stängde ute Carol från mitt rum och ringde upp Zayn, men även där fick jag inte något svar. Jag suckade för mig själv. Jag kanske bara skulle sova, drömma om Zayn och hoppas att han på något magiskt sätt skulle vara här när jag vaknade upp? Ja, drömma kunde man ju alltid göra. Våga drömma, som One Directions bok faktiskt hette. Och visst var det sant, våga drömma. För vem hade någonsin kunnat tro att jag skulle få världens mest underbara kille? Ja, inte jag iallafall.

CONNORS PERSPEKTIV

Ända sedan jag hade fått det där samtalet ifrån Carol hade jag känt mig arg. Jag trodde i och för sig inte att det var sant, men eftersom det hade väckt misstankar hos Carol så var jag nyfiken på att få kolla upp om det verkligen var sant. Jag hade ärligt talat inte trott att Zayn och Rachel skulle släppa varandra bara sådär, inte med tanke på hur mycket de kämpade emot mig och Carol. Men vi hade varit tydliga med reglerna i detta spelet, och spelet var slut. Kunde inte bara skitungarna göra som vi sa och strunta i varandra? Jag hade varit många kändisars chef men aldrig hade jag mött några så jobbiga som Rachel och Zayn. De kunde inte ens lyssna på en simpel order och det var riktigt frustrerande Barnrungarna förstod ingenting om affärsvärlden, man kunde inte låta något så fånigt som känslor komma i vägen för affärer och kändisskap. Det var iallafall en sak som jag hade lärt mig, att om man ville en sak var man tvungen att fokusera bara på det och göra vad som än krävdes för att få det. Men jag var ju trots allt Connor, den som satt med Zayns karriär i min hand. Och den kunde jag förstöra med bara ett knäpp med fingrarna. Och det var precis vad jag hade tänkt att göra. Nu hade jag kanske fått en anledning att äntligen sparka Zayn, och den chansen tänkte jag inte gå miste om. Jag hade aldrig gillat den där idiotiska muslimen, han förstörde bara för resten av bandmedlemmarna. De klarade sig jättebra utan honom, det hade de alltid gjort, enligt min åsikt. De var ett sött pojkband och Zayn med sin muslimska bakgrund och en massa skit förstörde bara deras image. Dessutom var fyra medlemmar alltid bättre än fem, för fem betydde en utanför. Nu hade jag honom precis där jag ville. Och min plan var genialisk, jag kunde bara inte misslyckas. Ingen förväntade sig det här. Jag kände mig stolt över mig själv för att jag var så fruktansvärt smart. Men usch ändå, hur kunde Rachel gilla en sådan kille? Fast å andra sidan var hon ungefär lika fel som han så de passade bra ihop. Så synd bara att de inte kunde vara tillsammans då. Jag gick fram till tjejen bakom disken när det var min tur och lämnade fram mitt pass. Snart fick jag ett okej och jag kunde gå vidare in mot planet. Snart skulle jag ha den fula idioten sparkad, då kunde jag bara tjäna ännu mera på de mer normala fyra killarna som var kvar. Det hade varit mitt mål ända sedan Zayn hade klivit in i rummet för första gången, när vi hade setts för första gången. Från den stunden jag hade sett honom hade jag vetat att jag ville ha bort honom. Han var fel, han hade aldrig passat in. Vi alla visste det nog egentligen, han borde aldrig ha blivit en del av One Direction ifrån hela början.

RACHELS PERSPEKTIV

Med Ben & Jerry’s i handen och filtar runt mig så satt jag i soffan på hotellrummet och kollade på Twilight. Zayn hade fortfarande inte svarat och även om jag inte försökte tänka på det så kunde jag inte undgå att låta det komma in i min hjärna. Men jag visste att om det var något fel så skulle jag få reda på det. Men tänk om Connor och Carol hade kommit på oss? Connor hade kanske tagit hans mobil. Nej. Connor var inte lika mycket som en svans som Carol. Jag låste upp min mobil och gick in på min och Zayns sms-konversation.

From Zayn<3:

Good night babe, sleep tight. Just 2 months left and then you’ll be in my arms again :D xx

Det var det senaste smset från honom och det skickades igår kväll. Jag suckade och lade ifrån mig mobilen i soffan bredvid mig. Jag vände blicken mot tv:n och filmen hade kommit till att Bella kommit på att Edward var en vampyr. 

Med trötta steg begav jag mig mot min säng och slängde mig ner på den. Jag drog täcket upp till hakan och lät värmen omfamna mig. Jag gäspade stort och blundade och snart var jag i det omedvetna.

Nästa morgon vaknade jag av att solen lös in i rummet. Jag kände en arm om mig och att jag var uppressad mot något. Eller någon kanske jag skulle säga. Mitt hjärta började genast att dunka extra snabbt. Vem hade tagit sig in i mitt rum och dessutom lagt sig bredvid mig i min säng? Jag tog ett djupt andetag i ett försök att lugna ner mig själv och blev genast lugn när jag kände igen den välkända doften. Zayn. Jag gnuggade ögonen och när jag vände mig om i sängen så var det tomt bredvid mig. Såklart. Det var bara en dröm. Jag suckade besviket och lade mig med huvudet ner mot kudden. Att sakna Zayn var jobbigt men att nu faktiskt tro att han var här inne i rummet var ännu jobbigare. Jag suckade tungt innan jag sträckte mig efter min mobil som låg på nattduksbordet. Jag låste upp den och såg att Zayn fortfarande inte svarat på mina sms. Jag lade tillbaka den och återgick till det jag gjorde innan. Kolla ner i kudden. Jag låg så ett bra tag innan jag kände att sängen tryckas ner på högra sidan om mig. Såklart att Carol skulle komma nu också. Men mina tankar ändrades snabbt när personen strök undan mitt hår och började lämna kyssar från axeln till precis under örat.

“I’ve missed you so much” viskade rösten som jag gillade så mycket i mitt öra. Ett leende spred sig på mina läppar och jag satte mig upp i sängen. Där bredvid mig satt Zayn. Jag kastade mig på honom och slog armarna om hans hals. Han skrockade lite och kramade om mig hårt.

“I’ve missed you too Zayn” svarade jag. Zayn placerade sina händer på mina kinder och pressade sedan sina läppar mot mina. Jag kysste direkt tillbaka och insåg genast hur mycket jag saknat detta. Vi drog oss ifrån varandra efter ett tag och vi kollade in i varandras ögon.

“I hope you’re hungry cause I’ve ordered room-service” sa han och jag nickade innan vi begav oss ut till köket.

“I love you” sa Zayn när vi hade ätit klart och nu satt i soffan.

“I love you too, and I have really missed you” sa jag och log.

“But why are you here and not in UK?” frågade jag. Jag hade inget minne om att han skulle komma till LA.

“Oh, the tour got extended so now we’re here in the US before we go Australia, New Zeeland and Japan” svarade han.

“That’s awesome! But won’t Connor notice that you’re gone?”

“Since we live in the same hotel as you it’s not so hard to sneak out.” Och med det sagt så kom fyra galna killar inspringandes genom dörren.

“Rachel!!” ropade de och hoppade på oss i soffan.

“How did you get in here?” frågade jag förvånat när vårt kramkalas var över.

“Zayn gave us a key, and Zayn got the key from the reception” svarade Louis och ryckte på axlarna.

“Okay, now you’ve met me. Can you go now?” frågade jag och Harry flinade.

“Aww, the lovebirds want some alone time” sa han och jag himlade med ögonen.

“No we can’t leave. We came here to tell you that we saw Carol in the lobby” sa Liam och mina ögon spärrades upp. Jag kollade på Zayn som också såg ut att ha panik innan jag snabbt ställde mig upp från sängen.

“You need to get out of here!” utbrast jag och drog upp Zayn ur soffan. Han tog på sig sin tröja och jag gick med dem ut till den lilla hallen. Jag kysste Zayn snabbt på munnen samtidigt som jag hörde en harkling vid dörren.

---

Hoppas ni gillade det här kapitlet för vi älskade att skriva det. Är inte Zayn för gullig? :) Men vem tror ni det är som står vid dörren? Tack för alla fina kommentarer på förra delen, kan ni kommentera lika bra denna gång? Minst 5 kommentarer för att få nästa del av STO på onsdag :) 

 

Ha det gött //Josefin xxx

“Maybe it came as a shock. But Niall, you screamed at the woman that you love and now she thinks that you don't want her anymore. And by the way Niall, you’re ready to be a father. You’re 23 years old, you love your girlfriend. Why aren’t you ready? Me and the lads even made bets on when we thought you and Ellie would have your first child. We know that you’re ready Niall, I think you’re just scared but that’s a normal thought when you know that you’re going to have a baby” sa jag.

“You’re probably right Liam” började Niall och suckade. “God, I was such a dick to her, she won’t forgive me”.

“Yes you were, but Ellie loves you she will forgive you if you just tell her the truth” svarade jag. Han nickade svagt innan han drog med mig ut från lägenheten.

“Niall what are you doing? We don’t have any shoes on our feet” sa jag förvånat.

“Who cares about shoes. I need to talk with my girlfriend” svarade han och satte sig i bilen.

 

---

NIALLS PERSPEKTIV

Jag skyndade ut från bilen och in i lobbyn. Hela vägen hit hade jag tänkte på vilken idiot jag varit. Hur hade jag kunnat säga så till Ellie och kalla barnet för det jag gjorde? Jag visste mycket väl att Ellie och jag var redo för ett barn. Om jag ska vara ärlig så vet jag inte varför jag gjorde som jag gjorde. Jag antar att det var för att det kom som en chock. Det var det sista jag trodde skulle vara orsaken till huvudvärken och magontet. Men jag kunde heller inte förstå hur hon var gravid... Vi var alltid skyddade. Tanken om att Ellie skulle haft sex med någon annan kom genast upp i mitt huvud, men försvann lika snabbt. Jag visste att Ellie inte skulle vara otrogen. Jag älskade henne och hon älskade mig. Ingen anledning att vara otrogen då. Dessutom så hade jag nog märkt om Ellie hade varit otrogen eftersom hon är väldigt dålig på att ljuga. Man ser direkt på Ellie när hon ljuger eller försöker att gömma något från mig. Men jag älskade henne och det var därför som jag var här och skulle göra allt till rätta igen. Jag vet att det bara gått några timmar men när jag insåg att det jag gjort var fel så kunde inget stoppa mig från att göra allt till rätta igen. Men jag var rädd. Jag var rädd  att Ellie skulle skicka ut mig och inte vilja vara med mig längre. Jag var även rädd för Harry. Ända sedan incidenten med Matt hände så var han väldigt överbeskyddande över sin lillasyster. Han hade sagt till mig att om jag någon gång sårade eller krossade hennes hjärta så skulle han först börja med att sparka mig mellan mina ben och längre hade han inte hunnit innan jag avbrutit honom varje gång och sagt att jag inte skulle såra eller krossa Ellies hjärta. Men det var förmodligen det jag precis hade gjort. Men det jag inte fattade var att hon trodde att jag hatade henne och inte ville vara med henne längre. Jag skulle aldrig kunna hata henne och att vara med henne är allt jag vill. Hon gör mig den lyckligaste mannen på jorden.

Flåsandes så tog jag det sista steget innan jag var framme vid lägenheten. Min andning var häftig och det var kanske inte så konstigt eftersom jag sprungit upp för fyra våningar. Men jag brydde mig inte. Jag skulle springa runt hela jorden om det var för Ellie. Fast då hade jag behövt öva upp min kondition ganska mycket mer eftersom jag knappt klarade att springa upp för fyra våningar.

Jag drog i handtaget och kände att det var låst. Jag kände i mina byxfickor som visade sig vara tomma förutom min mobil. Jag suckade. Självklart så hade jag glömt nycklarna hos Liam. Jag skulle precis knacka på när jag insåg att Ellie ändå inte skulle öppna. Efter att ha känt henne så länge så visste jag att hon förmodligen låg i sängen och grät. Jag svalde hårt. Tanken på att Ellie var ledsen gjorde mig alltid ledsen men nu när jag visste att det var mitt fel så gjorde det mig förkrossad. Att göra Ellie ledsen var det som jag hatade mest i hela världen. Det är till och med värre än om alla Nando’s restauranger skulle lägga ned.

Jag kollade runt mig och såg en växt stå lite längre ifrån lägenhetsdörren. Och då slog det mig. Ellie hade lagt en extranyckel där i eftersom hon visste att jag alltid glömde mina nycklar i antingen studion eller hos någon av killarna. Jag tog fram den under en av stenarna som var där i och låste sedan upp lägenheten. Jag kollade mig omkring och såg inga spår av Ellie. Jag skyndade mig till vårt sovrum. Ellie brukade alltid somna efter att hon gråtit. Jag öppnade dörren för att finna ett tomt rum. Det kändes som om hela jag försvann. Ellie hade stuckit. Garderoben var öppen och hennes sida var tom. Tårar trängde sig fram och rann ner längs mina kinder. Vad hade jag gjort? Allt var förstört. Ellie var borta. Puts väck och allt tack vare mig. Jag insåg inte förrän en smärta kom i benet att jag fallit till golvet. Hon var borta. Min kärlek var borta.

“Niall, what’s going on?” hörde jag Liams röst säga.

“She’s gone Liam. I came too late” svarade jag och grät som jag aldrig gråtit förut.

“I’m sorry Niall” sa han och satte sig på huk bredvid mig. “Just give her time. She’ll come back” tröstade han. Och även om jag ville tro på det som Liam sa så visste jag att det inte var sant. Jag hade förstört allt. Exakt allt. Ellie betydde allt för mig. Och tack vare min dumhet så hade jag nu förstört allt.

“I’m gonna go and make a call. I’ll be back soon” hörde jag Liam säga innan han lämnade rummet. Jag reste mig upp och torkade bort tårarna. Men det var förgäves. De kom bara tillbaka. Jag gick fram till sängen och lade mig på den högra sidan, där Ellie brukade sova. Jag andades in hennes doft från kudden och kände snart hur den blev blöt efter alla tårar. Om jag bara kunde spola tillbaka tiden. Jag önskade så himla mycket att jag inte sagt det där till Ellie. Allt var mitt fel.

ELLIES PERSPEKTIV

Allt var mitt fel. Om jag bara hade ätit p-piller så hade det här aldrig hänt. Då hade jag aldrig blivit gravid och istället varit i Nialls armar nu och allt hade varit som vanligt, perfekt. Men självklart inte. Livet var inte alltid som man ville. Men att jag skulle gå och bli gravid var kanske det sista jag trodde. Även om jag visste att både jag och Niall var redo så ville jag inte förlora Niall. Han betydde för mycket för mig. Men han hade verkligen sårat mig. Vi hade kunnat lösa detta på ett vuxet och moget sätt. Men istället så hade Niall börjat skrika på mig och rätt som det var så var han ute från lägenheten. Men återigen. Allt var mitt fel. Även om det som Niall sa sårade mig djupt så var det mitt fel från början. Det var jag som babblat på om att behålla barnet och att det skulle gå bra för oss. Men jag antog att han tvivlade på oss. Det var därför som jag nu var hemma hos Harry och gav Niall den tid som han ville ha. Och förhoppningsvis så skulle han börja prata med mig om barnet när allt lugnat ner sig. Om han nu ville ha något med barnet att göra förstås. Det kanske han inte ville, efter allt han hade sagt? Jag var faktiskt arg på honom. Efter allt vi hade gått igenom så hade han bara skrikit på mig utan att faktiskt lyssna på mig. Fast nu kanske han hade kommit hem och packat alla sina saker och flyttat ut? Jag föreställde mig bara det värsta. Fast det skulle han väl ändå inte göra? Jag hade gråtit så mycket att inga tårar fanns kvar, det var så det kändes iallafall. I alla år jag och Niall hade varit tillsammans så hade han aldrig skrikit på mig på det här viset. Aldrig. Det hade verkligen gjort honom arg, men hur kunde han skylla allting på mig? Om vi hade varit oskyddade hade det väl varit minst lika mycket mitt fel som hans fel, eller? Jag ville kanske ändå inte träffa Niall nu, ville han inte träffa mig och rusa ifrån mig istället så kunde jag inte hindra honom. Han skulle få sin tid. Harry hade försökt muntra upp mig men det hade inte gått så bra, för ingen än Niall skulle kunna göra det just nu. Jag suckade och tryckte ner mitt huvud längre ner i kudden, jag ville bara försvinna för tillfället. Men ja, det kunde jag ju inte göra. Efter vad som kändes som en evighet hörde jag att dörren öppnades i hallen, men jag orkade och ville inte bry mig. Det var säkert bara Harry som skulle ut och göra något. Han hade varit väldigt snäll och erbjudit mig att få stanna över om jag ville. Jag suckade för mig själv och kramade kudden hårdare. Om det bara hade varit Niall.

LOUIS PERSPEKTIV

“So where do you live?” frågade jag Farrah som satt i bilsätet bredvid mig. Vi hade haft en dejt ikväll som hade varit jätterolig och jättebra.

“It’s next street” svarade hon och log mot mig. Jag log tillbaka.

“I had a really nice time tonight Louis” sa hon och det fick mig att le större.

“Me too, I hope we can do it again sometime soon” svarade jag.

“Yes, that would be lovely. I really like you, you’re something special” sa hon samtidigt som jag stannade utanför hennes hus. Jag klev ur bilen och gick runt den, öppnade den för Farrah som klev ur. Vi gick tillsammans upp för trappan till hennes lägenhetshushus och vi stannade utanför.

“You’re so gentle, Louis” sa Farrah varmt och tittade på mig med sina grönblå ögon. De ögonen som för mig var så vackra.

“I guess I’m just gentle to beautiful people, like you” svarade jag och hon skrattade lite.

“Can I get your number?” frågade hon och jag log.

“Absolutely, I hope I can get yours too” svarade jag och vi knappade in våra egna nummer i varandras telefoner.

“I hope this means I’m seeing you again” sa Farrah och jag nickade.

“You won’t get rid of me that easy” svarade jag leendes och drog in henne i en kram. Hon kramade mig hårt och mina armar slank runt hennes midja. Snart drog vi oss ifrån varandra.

“I’ll call you” sa jag och Farrah log.

“I’m looking forward to that. Goodnight, Louis” svarade hon och jag nickade medan jag tillbaka mot min bil.

“Goodnight Farrah”.

Jag parkerade min bil utanför Harrys hus och klev ur. Jag hade verkligen haft en toppenkväll och det kändes som om inget kunde förstöra denna kvällen. Farrah verkade vara en toppentjej och jag kände mig som en glad tonåring igen. Jag låste bilen och gick upp till hans hus. Jag ville genast berätta om dejten, och Harry ville jag skulle vara den första som fick höra om den. Vi var ju trots allt väldigt nära vänner. Jag knackade ivrigt på dörren och snart kom Harry och öppnade. Han såg förvånad ut när han såg att det var jag men log sedan mot mig.

“Hey Lou” sa han glatt och öppnade genast dörren mer för att släppa in mig.

“You look happy” tillade han när han såg hur glad jag såg ut.

“Yeah, I came to tell you about the date with Farrah” sa jag och han nickade.

“I hope I’m the first one you tell” sa han retsamt.

“Of course Haz” svarade jag med ett skratt och sparkade av mig mina converse. Jag följde efter Harry in i köket och satte mig ner på en köksstol.

“Where is the black big spoon now again” muttrade han.

“Check the bottom drawer” sa jag snabbt. Harry gjorde som jag sa och hittade den svarta sleven. Jag skrattade lite och insåg snabbt hur bra jag kände till stället. Harrys hem var nästan som ett andra hem för mig, jag var här väldigt ofta faktiskt. Jag hittade lika bra i hans kök som han själv gjorde.

“So, you and Farrah?” frågade Harry med ett litet flin på läpparna. Jag nickade glatt.

“Yeah, it was really fun! We were at this cosy restaurant and she’s so nice and funny. She’s really a girl who takes life as it comes, just like me. And what I liked most about her was that she didn’t treat me like Louis Tomlinson from One Direction, she just treated me like Louis” sa jag glatt och Harry log mot mig medan han fortsatte röra i grytan.

“She’s really something then, treating you like just Louis” sa han och jag nickade. Det var så himla många som behandlade oss annorlunda bara för att vi var kända och vi var trötta på det vid det här laget. Jag vände blicken emot all mat som stod på Harrys spis. Han brukade inte laga så här mycket till bara sig själv.

“Harry, what’s up with all the food?” frågade jag med ett höjt ögonbryn.

“Are you gonna have a girl over?” fortsatte jag ivrigt innan han hann svara mig.

“No, I’m not gonna have a girl over. Actually, I have a girl here already” svarade han och ett flin spred sig på mina läppar.

“Who?” frågade jag nyfiket.

“Well, I was going to tell you about-” började Harry men avbröts av en annan röst.

“Harry, who are you talking to?” Jag stirrade på den rödgråtna Ellie som stod i en oversizad t-shirt och grå mjukisshorts i hallen. Vad var fel? Vad gjorde hon här, och inte hos Niall?

---

Chapter 12 everyone!! Vi fick inte tillräckligt med kommentarer på förra delen men det blir så tomt utan kapitel här på bloggen :P Vad tyckte ni? Ellie skyller på sig själv och tycker att allt är hennes fel. Niall kom försent till lägenheten... Jaaa, vad tror ni händer?? 

Vi ska försöka lägga upp TFP i morgon :) Kommentera bra, 5 kommentarer? 

//Josefin xxx

 

“Zayn, you can do whatever you want but giving up. You’re not giving up, do it for her” sa jag mjukt. Jag var fast besluten att få honom på bättre tankar.

“I’m not giving up, it’s just hard to pretend to not care about someone that your whole life is about. It’s hard to not being in love, when you really are. And now we’re on world tour and I have to be okay even though I’m not really are” sa han och jag nickade emot hans axel.

“It’s okay, Zayn. You don’t have to pretend that you’re okay if you’re not, not in front of us. We’re here for you, always” sa jag och han log svagt.

“Thanks Lou, I appreciate it” svarade han och jag log tillbaka.

“Well, no one of us seems able to sleep right now, so what about we get some popcorn, the other lads and Toy Story?” frågade jag glatt. Zayn skrattade lite men nickade.

“Liam’s gonna love it at least”.

---

---

RACHELS PERSPEKTIV

“Hey Lauren, can you pass me the sunscreen?” frågade jag vänligt Lauren som gav den till mig. Vi satt på stranden i Los Angeles på våra handdukar och chillade. Det var otroligt varmt här. Visserligen hade det nästan varit bra väder under hela min vistelse här men idag var det sådär äckligt varmt så att man bara ville kasta sig i havet och stanna där resten av livet. Jag satte på mig mina solglasögon och tog ett djupt andetag. Efter dagens repetitioner hade jag och Lauren åkt direkt till stranden för att fånga den sista värmen innan kvällen kom. Jag hade inte pratat med Carol sen bråket och hade gjort mitt bästa för att undvika henne, vilket faktiskt hade gått förvånansvärt bra. Jag tittade på Lauren som såg ut att njuta lika mycket som jag gjorde. Min mobil pep till och ett nytt sms från Zayn dök upp på skärmen.

From: Zayn<3

“Hey, I missssss youuuuuu<3 What are you doing today? I’m at Nandos with Niall :) xx

Jag log stort och knappade snabbt in ett svar. Lauren sneglade på mig, jag kunde se att hon hade något i tankarna. Jag lade undan mobilen och vände min blick mot henne. Hon tittade nyfiket på mig.

“What?” frågade jag oförstående.

“Why are you always texting so much? Who is it? Do you have a boyfriend that you haven’t told me about, Rachel?” frågade hon med sin blick fäst på mig. Men jag skakade snabbt på huvudet till svar, jag kunde ju inte berätta detta. Inte ens för Lauren. Eller?

“Then if it’s not your boyfriend, who is it?” fortsatte Lauren fråga.

“Just, my family” svarade jag och undvek hennes blick. Visst var jag skådespelerska, men det betydde inte att jag var superbra på eller ville ljuga för mina vänner. Men det var farligt om detta kom ut, något jag kunde riskera även om jag litade på Lauren.

“I can see that you’re lying. Come on, tell me. Please?” frågade hon och jag suckade, visste att jag inte kunde komma undan.

“Okay, yes I have a boyfriend” sa jag och tänkte genast på Zayn. Jag log automatiskt och Lauren såg detta.

“Okay, who is it?”

“I can’t tell you. It’s like, complicated” försökte jag förklara utan att säga för mycket.

“Oh come on Rachel, you know you can trust me. I won’t tell anyone, if that’s what you afraid of” sa Lauren allvarligt och log lite.

“Okay then” Jag suckade lite. “His name’s Zayn” Lauren såg fundersam ut, som om hon försökte komma på vem det kunde vara.

“Zayn, as in Zayn Malik?” sa hon efter någon minut. Jag behövde inte säga något, hon såg nog svaret på sin fråga på minen jag hade.

“Are you dating Zayn Malik? Wow, and I didn’t know” sa hon förvånat.

“We have kept it as a secret, you can say” svarade jag och hon nickade förstående.

“Well, two big celebrities like you two dating causes a lot of attention. So I can understand why you’re hiding it” sa hon sedan. Jag skakade lätt på huvudet.

“We’re not really allowed to be together, to make a long story short” förklarade jag. Jag ville inte gå in på några detaljer eftersom jag visste att jag förmodligen skulle bli mer ledsen och sedan inte kunna sluta tänka på det. För det var ju så det brukade bli. Men det jag nyss hade sagt gjorde Lauren nyfiken. Hennes gröna ögon granskade mig medan en rynka spred sig mellan hennes ögonbryn. Hon såg inte ut att förstå.

“Our management decided that we were going to fake date a couple of months ago, we were both against it. But we didn’t really had a choice and so we did it. And I falled for him, hard” sa jag och kände hur mina kinder hettade till. “And the feelings were mutual, we became a couple. It was all good until...” Jag tystnade mitt i meningen och tittade ner på mina händer. Lauren lade en hand på min axel och tittade medlidande på mig. Det såg nästan ut som om hon inte ville höra resten av min mening, men snart så kom frågan ändå.

“Until what?”

“Until our managers said the fake dating was over and that we had to break up” sa jag och lyfte min blick uppåt. På något sätt, i mina konstiga drömmar hade jag hoppats att Zayn skulle stå där borta på stranden och le åt mig. Hålla om mig tajt och säga att allt var bra. Säga att allt skulle bli bra, bara vi var tillsammans. Men där stod ingen Zayn som kunde rädda mig. Lauren tittade förvånat på mig, hennes mun var formad till ett o. Jag log sorgset mot henne och hon stängde munnen igen.

“So... Did you break up?” frågade hon efter en liten stund. Jag skakade snabbt på huvudet. Bara tanken på mig och Zayn som gjorde slut fick mitt hjärta att värka. Aldrig, aldrig i livet.

“No, we couldn’t. So that’s why we’re having it as a secret. Our managers don’t know about us, they think that we broke up before i travelled to the US. But we never did. Nobody knows about us” sa jag och tittade in i Laurens gröna förvånade ögon. Hon blinkade några gånger medan hon tog in allt jag hade sagt. Sedan nickade hon sakta.

“Is that why you’re always fighting with Carol?” frågade hon och jag nickade till svar.

“Yes, I hate her. And she hates me too. She expects that I’m going to forget about Zayn and just focus on my career but I can’t do that, you know” sa jag och slöt ögonen medan jag lät den milda vinden blåsa igenom mitt hår.

“I know, I understand” sa hon och jag log. Det kändes skönt att ha fått berätta för någon, att dela bördan med någon.

“But...” började Lauren och jag öppnade ögonen. Hon tittade oroligt på mig. Jag höjde frågande på ett ögonbryn.

“What happens if they find out about you and Zayn? Rachel, what happens if the worlds finds out?” frågade hon oroligt. Jag kände hur mitt ansikte bleknade, jag stelnade till och musklerna i min kropp spändes för att sedan slappna av igen. Jag tittade ner i sanden innan jag lyfte huvudet igen och mötte Laurens blick. Svaret visste jag så himla väl. Hennes ögonbryn var rynkade och öppnade munnen för att säga något.

“Would they? No, they wouldn’t, right” sa hon tveksamt. Fast det lät mer som en fråga. Jag svalde hårt innan jag svarade henne.

“Yes, they would. If they find out about us both me and Zayn will be kicked from our jobs” sa jag. Jag tystnade och visste inte om min röst skulle hålla just nu till att säga mer. Och vad mer kunde jag säga? Det var den bittra sanningen, och närmare min verklighet än vad jag någonsin hade kunnat tro.

ZAYNS PERSPEKTIV

“So we’re staying in Paris one more day then”

“Yeah, that’s what planned for us at least. One concert tonight and then to Belgium”

“It’s gonna be so much fun!”

“I know right, can just be better than the Up All Night tour.”

Niall och Liam fortsatte att diskutera turnén vid frukostbordet på hotellet medan jag fortsatte att bara halvt lyssna på dem. Mina tankar var någon annanstans, eller snarare på någon annan. Rachel. Sen hon hade lagt på telefonen i öret på mig och sedan förklarat att det varit Carol som hade stört så jag hade börjat förstå vad det verkligen var vi höll på med. Vad det var som stod på spel, hur mycket som stod på spel. Hur många gånger det hade varit så nära att vi blivit upptäckta. Jag hade nog inte fattat förrän nu hur allvarligt detta var, och vi var inte försiktigta nog. Men det var väl inte så himla konstigt om man ville prata med sin flickvän ibland? Det kunde jag inte alltid göra, hur gärna jag än ville. Det var så lätt att bli upptäckta. Ibland kunde jag känna att jag inte orkade eller ville bry mig, bara jag fick vara med Rachel. Men jag visste ju precis lika bra som alla andra att jag inte ville bli kickad ifrån One Direction. Verkligen inte. Jag suckade åt mina och Rachels jobbiga situation, vilket jag nog råkade göra mitt i Liams mening. Båda riktade genast sina blickar emot mig och jag ryckte ursäktande på axlarna.

“Zayn, did you even listen to what we said?” frågade Liam med rynkad panna.

“No... sorry. I just can’t focus on this right now” mumlade jag och drog en hand genom mitt hår. Niall tog en till tugga mat och Liam suckade.

“You need to try to focus on the tour. I know it isn’t easy, but can you please try? For the fans?” frågade han lite oroligt. Jag nickade till svar.

“It’s just... It’s been so many times they’ve almost catched us and it feels like they know, somehow” erkände jag. Jag behövde inte tala om vilka jag pratade om, de förstod att det var Carol och Connor. Jag tittade mig omkring och upptäckte nu att Harry och Louis inte var där.

“Where’s Haz and Lou by the way?” frågade jag fundersamt.

“Sleeping, like always. Or fixing their hairstyles” svarade Liam och Niall började skratta med mat i munnen.

“Eww, close your mouth irish!” utbrast jag skrattandes. Niall log ett stort leende där han stolt visade upp all tuggad mat i hans mun innan han stängde den igen.

“Food, can I marry you?” frågade han sedan och tittade ner på sin tallrik.

“Of course, I’ll be the priest” svarade jag.

“And I’ll be the best man” sa Liam vilket fick Niall att frusta av skratt.

“And you guys said I was weird! Take a look at yourselves”.

CAROLS PERSPEKTIV

Jag visste att det var något som inte stod rätt till. Något var fel. Det var som att det var något jag hade missat, men jag kunde inte riktigt sätta fingret på vad det var. Rachel brukade aldrig ringa och prata så mycket med sin familj när hon var på olika filmjobb. Det var som att hon dolde något för mig, men jag kunde inte fatta vad. Hon hade gjort klart för mig att hon inte ville vara min vän, men det respekterade jag inte ett dugg. Varför skulle jag respektera henne när hon inte respekterade mig? Hon var en bortskämd skitunge som inte fattade saker. Det var otroligt att hon faktiskt hade blivit tillsammans med den där idiotiska killen ifrån One Direction. Men eftersom båda var korkade så kanske de passade bra ihop? Vem vet. Att det skulle vara så svårt att få dem att separera. De hade ju inte ens velat vara tillsammans på riktigt! Det var nästan som om de gjorde detta bara för att trotsa mig och Connor. Det gjorde mig arg att tänka på det på det sättet. Efter allt som jag hade gjort för Rachel, hon skulle inte vara något utan min hjälp! Och så behandlade hon mig som skit. Jag tänkte inte tolerera detta, jag kunde allt se till så att hon fick sparken. Egentligen var det ganska enkelt, bara att sprida ett rykte eller säga att Rachel hade gjort något hon kanske inte hade gjort. Så skulle hon vara borta. Det kanske skulle vara det bästa. Det enda jag oroade mig för var då att bli utan jobb, det var väl det som hindrade mig. Jag hade fått Rachel att tro att jag hade brytt mig, men pengarna var det viktigaste för mig. Hon var bara en hjälp upp i min karriär, och eftersom jag ansåg mig själv vara den bästa managern som alltid såg till att Rachel kom i tid till allting så tyckte jag att jag förtjänade någon bättre kändis att vara manager till. När jag tänkte efter kanske det skulle vara enkelt att få Rachel kickad, Zayn också. På något sätt hade det känts som att hon inte hade släppt honom helt, även om jag otaliga gånger hade sagt åt henne att göra just det. Jag bestämde mig snabbt för att snacka med Connor och kolla upp om Rachel verkligen hade släppt Zayn helt. Och hade hon inte gjort det, skulle nog hennes liv ta en intressant vändning.

---

Halloj allihopa! Först vill vi bara tacka för alla fina kommentarer på förra kapitlet! :D Vi blev jätteglada när vi såg att i fått så många fina kommentarer :'D <3 Ni är verkligen bäst. 

Skriv gärna vad ni tyckte om kapitlet. Det händer inte så jättemycket nu men vi har planer för drama om några delar :P Kan vi försöka med minst 10 kommentarer för att få nästa del av STO på söndag? Skulle betyda sjukt mycket :D

“How did it go?” frågade jag. Hon vände sig om så att hon mötte min blick.

“It went well, the tests really surprised me” svarade hon.

“Okay, so is it a good or a bad thing?” frågade jag och kollade oroligt på henne.

“I don’t know how you’re going to take this. But I’m really happy” började hon och ett leende spred sig på hennes läppar. Ett leende spred sig på mina läppar när hon log. Jag log alltid när hon log. Jag antar att det var så när man älskade någon. Men det som Ellie sa härnäst fick mig att tappa hakan, bokstavligt.

“Niall, I’m pregnant”.

---

---

LOUIS PERSPEKTIV

Jag gick in i restaurangen och en servitör visade mig vägen till bordet. Jag kollade upp från marken jag kollat på och såg att tjejen jag skulle träffa sitta där redan. Hon ställde sig upp när hon såg mig och log ett riktigt fint leende. Jag log tillbaka. Hon såg väldigt vacker ut. Hennes mörkbruna hår var väldigt platt och framhävde hennes ansikte. Hon hade en mörkblå klänning som slutade en bit över knäna och en lätt sminkning. Jag kramade om henne och andades in hennes doft, som var väldigt god om jag får säga så.

“Hi, I’m Louis” sa jag när vi dragit undan oss från kramen.

“Hi Louis, I’m Farrah” svarade Farrah och log.

“That’s a really beautiful name” komplimerade jag och hon log samtidigt som en lätt rodnad spred sig på hennes kinder.

“Thank you” svarade hon och kollade ner på sin meny. Snart kom servitören tillbaka och tog våra beställningar.

“So, tell me about yourself” sa jag.

“Okay, what do you wanna know?” frågade hon.

“Everything” svarade jag och flinade.

“I’m from Manchester but lives in London by myself. My bestfriend is Demi and she is wonderful. My family lives in Manchester and I have an littlebrother who is 17 years. I love football and played it but when I turned 17 I got more interested in fashion. I like to listen to music and to play guitar. I’m 20 years old and I guess I’m kind and caring. I don’t like to plan things I just take one day at time. I love shoes, they’re like my drug” sa hon och vi skrattade lite. “I laugh a lot and love to make other people laugh. I also hate thunder storms, and when it is a thunder storm I always call my brother. I don’t have any patient and I hate surprises. I’m allargic to lobster and crabs. I think that’s everything about me ish” sa hon. “Now I want to know everything about you. Except that you’re in a band called One Direction”. Jag nickade och började berätta om mina intressen, familj etc. Vi hamnade i en ganska lång diskussion om vilket fotbollslag som var bäst. Manchester United eller Chelsea. Jag kan faktiskt inte fatta hur hon kan gilla Chelsea. Det var ju Manchester United som gällde. Men förutom det så kom vi väldig bra överens. Ellie hade gjort ett bra jobb med att hitta en tjej. Dessutom så var hon väldigt snygg.

ELLIES PERSPEKTIV

Niall kollade med uppspärrade ögon på mig.

“Pregnant? But we’re always safe” mumlade han.

“I know. It came as a shock to me aswell, but I think we’re ready” sa jag och log.

“Ellie, we can’t have a child now! I’m in the middle of my career and you’ve just started with your new job” sa han argt och jag kollade förvånat på honom. Av alla reaktioner så trodde jag verkligen inte att han skulle reagera så här. Det var inte Niall.

“I know that you’re in the middle of your career and that I’ve just got a new job. But this is amazing news, aren’t you happy?” frågade jag och försökte hålla mig lugn. Niall kollade tyst på mig och jag satte handen framför munnen samtidigt som jag kände tårar rinna ner för mina kinder.

“You’re not happy” sa jag tyst och kollade chockat på Niall som nu kollade ner i marken.

“Ellie how can I be happy!? This wasn’t expected and the baby is not planned at all! We won’t have any time for the baby, I’m at work a lot and you can’t be home with a baby by yourself!” skrek han och ställde sig argt upp.

“Niall! We can make this work, I’m more than happy to have a growing child inside of me and even if the baby wasn’t expected we can make this work” sa jag lite högre och argare men försökte ändå behålla lugnet så gott det gick.

“No Ellie, we can’t make this work! I love you, but I’m not ready to become a father for a  fucking child!” skrek han argt och började gå mot hallen. Jag fattade inte att han nyss sa det.

“Where are you going?” frågade jag och försökte hålla tillbaka tårarna som ville rinna ner för mina kinder.

“I need time to think” mumlade han och sedan försvann han ut från lägenheten och smällde hårt igen dörren efter sig. Jag gick bort till köket och kollade ut genom fönstret. Snart såg jag hur Niall snabbt körde ut från parkeringsplatsen. Det kändes som om jag inte kunde andas och att jag föll ner för ett oändligt svart hål. Men det som faktiskt hände var att den personen jag älskade mest i hela världen hade försvunnit. “I need time to think” ekade i mitt huvud om och om igen. Alla visste vad som menades med det. Han ville tänka igenom hur han skulle göra slut med mig och snart så skulle jag stå ensam kvar här i lägenheten med en bebis. En bebis som skulle få växa upp utan sin pappa. Tårarna rann ner för mina kinder och man kunde säkert höra mig gråta ända till Kina.

HARRYS PERSPEKTIV

“I’m not gonna let you win this time” mumlade jag koncenterat medan jag höll blicken på tv-skärmen där en fifa-match var igång. Jag och Zayn hade umgåtts idag och nu spelade vi fifa, som de nördar vi faktiskt var. Han brukade faktiskt vinna, vilket jag inte tyckte var ett dugg rättvist.

“Oh come on and beat me then Harryboi” svarade Zayn mig lite halvt frånvarande och tacklade ner en av mina spelare.

“Come on! Not fair” muttrade jag och insåg att jag inte kunde vinna emot Zayn. Han var för bra. Han skrattade åt mig och jag kunde inte låta bli att också le. Min mobil började ringa men jag var för inne i spelet för att svara. Efter ett tag tystnade den men började frenetiskt att ringa igen. Den ringde om och om igen tills jag var tvungen att pausa spelet och svara. Ellie blinkade till på min skärm och jag kom genast att tänka på att hon skulle till sjukhuset. Jag undrade hur det hade gått?

“Hello” svarade jag och hörde Ellies snyftningar på andra sidan luren.

“Ellie! What happened?” utbrast jag och drog en hand genom mitt hår, en vana jag hade.

“C-can you pl-please come over?” frågade hon mellan hennes snyftningar.

“Of course, love. I’ll be there in ten” svarade jag och lade på. Zayn kollade oroligt på mig.

“It was Ellie, she was crying and  I need to go to her” förklarade jag och började gå ut mot hallen.

“Okay, we’ll talk later then” sa Zayn och jag nickade.

Jag körde snabbt till Ellie och Nialls lägenhet. Frågor hade gnagt i huvudet på mig hela vägen hit. Vad hade hänt på sjukhuset? Varför grät Ellie? Jag hade bara sett Ellie sådär en gång förut. Det var när Matt hade varit otrogen mot henne. Då slog det mig, det var om Niall. Jag körde in på parkeringen och såg att Nialls bil var borta. Jag skyndade upp för alla trappor, orkade inte vänta på hissen, och när jag kom till rätt våning så gick jag rätt in i lägenheten. Jag hörde Ellies snyftningar komma från köket så jag skyndade mig in dit. Jag fann henne sittandes på golvet lutandes mot köksön. Jag satte mig ner på huk framför henne.

“Ellie?” sa jag frågandes. Hon kollade upp på mig med tårar i ögonen. Hon skakade på huvudet samtidigt som tårar rann ner för hennes kinder.

“Ellie, please tell me” sa jag försiktigt och torkade bort hennes tårar med mina tummar. Hon tog ett djupt andetag och andades skakigt ut innan hon berättade allt som hänt från sjukhuset till att Niall skrikit åt henne och rusat ut från lägenheten.

“Oh Ellie, I’m so sorry” sa jag när hon berättat klart. “He’ll come back. Just give him time” fortsatte jag trösta och kramade om henne.

“I’m not sure about that. You should have seen him. His eyes became darker and I have never seen him like that before” sa hon och lät ännu en gång tårarna falla ner för hennes kinder.

“Ellie, Niall loves you. He will come back” sa jag samtidigt som en rynka bildades i min panna. Jag fattade inte hur Niall kunde göra såhär mot Ellie. Han pratade varje dag när vi var på tour om Ellie och hur mycket han älskade henne. Det som han gjorde idag mot Ellie lät inte alls som honom. Jag antog att han var chockad men att han skrek på henne och kallade fostret för “fucking child” kunde jag inte förstå. Niall var aldrig den som skrek på folk.

“He hates me Harry, he doesn’t wants me anymore” sa Ellie och bröt ut i tårar. Hon lade ansiktet i hennes händer och jag strök henne över ryggen.

“Shh, it’ll be okay”.

“No Harry, it won’t be okay. I love him so much and now he’s gone! I can’t believe that he did this to me but at the same time. I can’t believe that I got pregnant. This is my fault!” sa hon argt och stormade ut från köket. Snart hörde jag en dörr smällas igen. Jag suckade och drog upp min mobil ur fickan.

LIAMS PERSPEKTIV

Jag kollade på Niall som satt på min soffa. Han hade kommit för en timme sedan och varit både arg och ledsen. Han vägrade att prata med mig allt han gjorde var att stirra på den avslagna tv:n och låta tårarna falla från hans ögon. Jag förstod att det hade med Ellie att göra men jag hade ingen aning om vad som hänt. Jag reste mig upp fån soffan när min mobil ringde. Jag kollade på skärmen och såg att det var Harry.

“Hello” svarade jag och ställde mig i köket där jag kunde se Niall.

“Hi Liam” sa Harry. Han lät arg och orolig på samma gång. “Do you know where Niall is?” frågade han.

“Yeah, he’s here with me, why?”

“Just let me talk to him, he doesn’t answer his phone” sa han utan att svara på min fråga.

“He doesn’t talk to anyone, what do you want?” frågade jag. Han suckade och jag såg framför mig hur han drog en hand genom sitt hår.

“Ellie went to the hospital. She found out that she’s pregnant. When she told Niall he freaked out and screamed at her. He said that they weren’t ready for a child because of his career and Ellies new job. Ellie tried to convince him that they could make this work because I know that she’s happy about this child. But now Liam, I don’t know. She thinks that Niall hates her and that he doesn’t wants her anymore. She is crying constantly and I haven’t seen her like this since Matt broke her heart. Niall really screwed it up” förklarade han. Min haka föll till golvet. Var Ellie gravid? Hade Niall skrikt på henne? Jag hörde Harrys djupa andetag på andra sidan luren.

“Maybe he’s just shocked, and Harry try to calm down” sa jag.

“Calm down!? He broke Ellie’s heart, how can I calm down!? My sister is in her bedroom and crying her eyes out! You know what, she loves him so freaking much! She told me a few days ago that she wants to grow old with Niall! HE gave her a promise ring. HE made a promise that he one day will propose to her and thay will get married! Then he does this, Liam just let me talk to him!” skrek han. Jag kollade upp från köksbänken som jag stirrat på under tiden som Harry pratat och mötte Nialls blick. Hans blick visade att han hade hört telefonsamtalet, kanske inte så konstigt eftersom Harry skrek, och tårar rann ner för hans kinder.

“Harry like I said, he doesn’t talk to anyone” sa jag. Jag förstod att Niall inte ville prata med någon och speciellt inte med Harry.

“Next time I see him I’ll knock some sense in his pretty little head” mumlade han. En kort tystnad uppstod innan han började prata igen. “Liam I don’t know what I’m gonna do, this is worse than the thing with Matt. And now she’s pregnant too” sa han och suckade. Jag hörde en röst i bakgrunden och förstod att det var Ellie. “I gotta go, I’ll talk to you later” sa han och lade på. Jag suckade och lade tillbaka mobilen i min ficka. Jag kollade på Niall.

“She thinks I hate her” mumlade han. “I can’t hate her”.

“Niall, she’s broken and hurt. You screamed at her. Why?”

“I just... I don’t know Liam. It came as a shock and I don’t feel ready to become a father” svarade han.

“Maybe it came as a shock. But Niall, you screamed at the woman that you love and now she thinks that you doesn’t want her anymore. And by the way Niall, you’re ready to be a father. You’re 23 years old, you love your girlfriend. Why aren’t you ready? Me and the lads even made bets on when we thought you and Ellie would have your first child. We know that you’re ready Niall, I think you’re just scared but that’s a normal thought when you know that you’re going to have a baby” sa jag.

“You’re probably right Liam” började Niall och suckade. “God, I was such a dick to her, she won’t forgive me”.

“Yes you were, but Ellie loves you she will forgive you if you just tell her the truth” svarade jag. Han nickade svagt innan han drog med mig ut från lägenheten.

“Niall what are you doing? We don’t have any shoes on our feet” sa jag förvånat.

“Who cares about shoes. I need to talk with my girlfriend” svarade han och satte sig i bilen.

---

Äntligen fick ni dejten med Louis och Farrah! :D Vad tyckte ni? Var Niall för elak? Kommentera vad ni tycker :) Kan vi försöka med minst 6 kommentarer för att få nästa del av TFP på fredag? Det skulle betyda enormt mycket för oss :) 

 

Ha det gött i alla fall, snart så drar jag iväg till min pianolektion och efter det så ska jag plugga inför min redovisning i morgon.. //Josefin xxx

 

“Yeah I’d love to! I’ll text you, okay?” frågade jag glatt Rachel. Vi skulle skypa imorgon, jag kunde knappt vänta. Rachel svarade inte och jag hörde henne prata med någon men det lät svagt.

“Rachel?” frågade jag med rynkad panna. Fortfarande inget svar.

“Rachel, where did you-” började jag men blev avbruten.

“I’ll talk to you soon mum, bye. Love you” sa hon och innan jag visste ordet av det hade hon lagt på.

“What the hell” mumlade jag för mig själv. Varför kallade hon mig för sin mamma? Jag kunde inte fatta någonting.

---

 

---

ZAYNS PERSPEKTIV

“What do you mean with the tour has been extended? I thought it would last in three months” sa Harry efter att Simon och Connor berättat att vi skulle förlänga vår tour till Nord Amerika, Australien, Nya Zeeland och Japan.

“Instead of just having a tour in Europe we thought that it would be much better if you had an world tour” svarade Connor. Hans röst gav mig kalla kårar.

“Of course you wanted to, you just want to get as much money as possible. But let me tell you something. Nobody in here likes you” sa jag vasst och kollade in i hans ögon.

“Watch your mouth kid” svarade han.

“Really? Why? Because last time I checked you weren’t so nice yourself” sa jag spydigt tillbaka. Simon och killarna kollade storögt på fighten som utspelade sig mellan mig och Connor.

“If you just had listened to me and Carol about your relationship with that actress nothing of this would’ve happened and we two would’ve been on good terms” sa han och satte nävarna i bordet.

“‘That actress’ does actually have a name” muttrade jag surt.

“Anyway, we need to check the dates of the concerts in the US one more time” sa Simon och kollade mellan mig och Connor. Ett leende spred sig på mina läppar. Att åka till USA var kanske inte så dåligt iallafall.

“Don’t even dare to think of that Zayn” sa Connor som tydligen kunde kolla in i andras hjärnor.

“Think of what?” svarade jag.

“The actress! When you’re in the US I don’t want to see or even hear any rumours about you and the actress again, understood?” sa han och blängde på mig.

“I don’t know what you’re talking about. I just love the fans in the US. Can’t wait to be there” svarade jag och ryckte på axlarna. Om han bara visste vad jag hade för planer.

RACHELS PERSPEKTIV

Det hade gått snart en vecka och repetitionerna gick bra. Även om vi inte hade kommit så långt så var det riktigt kul. Jag och Zayn hade pratat varje dag. Men det kändes som om Carol anade något. Många av de gånger som jag pratat med Zayn så hade hon kommit in och jag hade fått låtsas att det var någon i min familj varje gång. Men jag vet att hon inte litade på mig och att hon skulle göra allt för att få reda på sanningen. Därför var jag tvungen att ligga lågt och inte smsa m.m. med Zayn när det fanns en risk att Carol kan märka vad jag gör. Den risken var ju förstås väldigt stor. Så det var därför som jag här om dagen köpte en till telefon. Då kan Carol kolla den gamla hur mycket hon vill eftersom jag ändå  har en ny. Super! Eller hur?

Jag raskade på stegen mot studion när jag insåg att jag skulle bli sen. Carol skulle bli ännu mer sur. Solen sken som vanligt här i LA och jag och en av mina motspelare, Lauren Sweetser, hade bestämt oss för att gå till stranden efter våra repetitioner. Hon var den som jag hade kommit närmst här i LA och vi hade blivit bra kompisar. Men jag hade inte berättat för henne om Zayn. Jag var rädd att någon som inte skulle, skulle höra när vi pratade om det. Därför höll jag tyst. Men jag ville ändå berätta, det var jobbigt att hålla allting inom sig hela tiden.

“Rachel! You’re late” sa Carol när hon mötte upp mig i studion.

“And you think I don’t know that?” svarade jag medan jag gick rakt förbi henne och ignorerade hennes arm som hon hållit ut för mig. Jag behanlade henne praktiskt taget som luft.

“Rachel, stop being so mad and immature” sa hon när hon följde efter mig.

“You know, Carol...” började jag och vände mig om. Våra blickar möttes och jag sträckte på ryggen. Hon skrämde mig inte ett dugg.

“I don’t really care about what you think about me and how I am. Because we’re not even friends anymore, and we’re never gonna be that again. And it’s all your fault, so I’m gonna do this film and do my best to ignore you. Now if you excuse me please, I have so much better things to do than talking to you” fortsatte jag vasst.

“Don’t treat me like that, you’re acting like you still care about that stupid famous boy” sa Carol. Hon spände sina käkmuskler, något hon bara gjorde när hon var på väg att bli riktigt arg. Men jag lät inte det skrämma mig, hon var bara för mycket.

“Well, just because we broke up it doesn’t mean that I just stopped caring about him like that. Especially when it wasn’t me and him that decided about the broke-up. You need to understand that I can’t just be fine and happy and smiling to everything. I’m a human and I have feelings too. But of course you wouldn’t understand that, because I don’t think you have any feelings yourself. Now I’m gonna go back to ignore you, that worked better” svarade jag argt och vände på klacken. Jag gick därifrån och in till de andra skådespelarna. Jag kanske hade sagt för mycket, men jag ville inte vika mig inför Carol. Inte en gång till. Hon förtjänade inte min respekt och då skulle hon heller inte få den. Vi hade bråkat i princip varje dag och hon försökte prata med mig. Men varje gång hon gjorde det ignorerade jag henne för jag ville inte prata. Men det verkade tydligen inte gå in i hennes idiotiska huvud. Det var nästan som om hon försökte bygga upp vår relation igen, vilket var fullständigt patetiskt. Som om det hon hade gjort aldrig hade hänt. Att skilja på mig och Zayn var en stor grej och Carol bara viftade med handen och betedde sig som om det inte hade hänt. Jag ville inte vara med henne, jag hade klarat mig jättebra själv. Carol var minst lika sliskig som Connor och hon var ändå bara ute efter pengar. Hur hade jag kunnat vara så blind för det de senaste åren? Carol och Connnor var väldigt lika. Om bara Carol hade vetat att jag fortfarande var med Zayn hade hon strypt mig levande. Bokstavligt talat.

LOUIS PERSPEKTIV

“Bonjour Paris!” utbrast Niall i det ögonblicket vi landat i Frankrike och nu stod på fransk mark. Vi andra började skratta åt hans dåliga uttal men Harry suckade.

“Niall, I told you it was bonjour Paris” sa han med perfekt franskt uttal och Niall bara skakade på huvudet åt Harry.

“I can say it as I want to Haz, and-” Han avbröts av tusentals tjejer som på en och samma gång skrek allt var de hade när de fick syn på oss. Paul ställde sig framför oss.

“Boys, just keep calm. The security and I will help you through without any problems” sa han och vi alla nickade bara enkelt. Vi var vana vid enkla instruktioner och oftast blev det aldrig några problem på flygplatserna, vi fick ofta gå in och ut bakvägar eftersom fansen bokstavligt talat var överallt. Vi lyckades komma ut till en limousin säkra och hela, vilket var tur. Vi alla var nog ändå för trötta för att skriva autografer och ta bilder, allt jag ville var att sova. Jag tittade på Zayn som satt med sin mobil, igen. Han hade gjort det väldigt mycket det senaste, men det var förståeligt för han höll ju trots allt kontakt med Rachel.

“How is Rachel?” frågade jag honom nyfiket. Vi hade ju inte sett henne på länge heller och jag saknade henne och hennes galna idéer. Han nickade tyst och satte ett finger framför läpparna, som att jag inte fick prata om Rachel. Jag höjde frågande på ögonbrynet åt honom och han nickade diskret åt Pauls håll. Det gjorde mig inte mycket klokare och jag rynkade pannan åt honom. Han gav mig bara en blick vände sedan sin blick ut genom fönsret. Jag korsade irriterat armarna. Jag fattade ju ingenting, varför fick jag helt plötsligt inte prata om Rachel?

“Zayn, what is wrong? Why can’t I ask you about Rachel?” frågade jag trött. Vi hade kommit fram till hotellet för att sova, men jag hade inte kunnat sluta grubbla över varför Zayn hade betett sig som han hade gjort. Och nu satt jag i hans rum, mitt i natten i ett hotell i Frankrike. När jag hade kommit in i hans rum hade det varit tänt, han hade nog inte kunnat sova precis som jag. Jag tittade på Zayn som suckade och grejade med sitt hår.

“Well, Paul was in the car. Plus the driver” sa han och jag ryckte på axlarna.

“So what? I thought...” började jag men tystnade när det gick upp för mig hur det hela låg till. “Paul doesn’t know about you and Rachel, does he?” frågade jag trots att jag redan hade fattat att det var så. Han nickade.

“No one knows, except us. But it’s so easy that it comes out! I’m so scared, Louis. For every person who knows it’s becoming a bigger chance for it to come out” sa han och jag tittade på honom, fanns där för att lyssna.

“You don’t have to be scared Zayn, you know that me and the other lads are totally on your side in this fight against management” sa jag och lade en hand på hans axel.

“I know and I’m really thankful, but this isn’t easy and just because you’re on my side it doesn’t mean that we can win. I’m so scared that Connor or Carol will find out in some way. Do you understand what will happen if they do? Both me and Rachel will be kicked from our jobs and become nothing. And I’m not doing that Louis, I’m not. Rachel told me that Carol is suspicious about us. How are we gonna make this work the whole summer?” sa han och lutade sig emot mig. Jag kramade honom hårt.

“Zayn, you can do whatever you want but giving up. You’re not giving up, do it for her” sa jag mjukt. Jag var fast besluten att få honom på bättre tankar.

“I’m not giving up, it’s just hard to pretend to not care about someone that your whole life is about. It’s hard to not being in love, when you really are. And now we’re on world tour and I have to be okay even though I’m not really are” sa han och jag nickade emot hans axel.

“It’s okay, Zayn. You don’t have to pretend that you’re okay if you’re not, not in front of us. We’re here for you, always” sa jag och han log svagt.

“Thanks Lou, I appreciate it” svarade han och jag log tillbaka.

“Well, no one of us seems able to sleep right now, so what about we get some popcorn, the other lads and Toy Story?” frågade jag glatt. Zayn skrattade lite men nickade.

“Liam’s gonna love it at least”.

 

---

---

ELLIES PERSPEKTIV

“Ellie are you sure?” frågade min kompis Farrah i andra änden av luren.

“Of course I am. You’re perfect for him and he would love to go out with you” svarade jag. Igår så hade jag bokat en tid på sjukhuset till idag och även bokat ett bord på en fin restaurang till Louis och min kompis Farrah. Jag hade bestämt mig för att, vad Harry kallar det, ‘play matchmaker’ och det var ikväll som de skulle på dejt. Dock så visste inte Louis vem Farrah var, han vet bara vilken tid han ska vara på restaurangen och att det är min kompis. I början så trodde Louis att jag skulle sätta upp honom med någon random tjej, men det skulle jag aldrig göra. Louis skulle bara bli arg och aldrig låta mig hjälpa honom att hitta en tjej i framtiden igen. Men jag visste att Farrah var perfekt för honom och att de skulle komma bra överrens.

“Okay, but what am I supposed to wear?” frågade hon en aning oroat.

“Some nice dress. And don’t wear too much make-up!” svarade jag och försökte ta på mig mina jeans samtidigt som jag hade mobilen mellan axeln och örat.

“Umm, okay I think I know what I’m gonna wear” svarade hon och jag log.

“Great! But I gotta go now, I’ll talk to you tomorrow and then you can tell me about the date” sa jag.

“Okay, bye”.

“Bye” svarade jag och lade på. Jag slängde min mobil i min och Nialls säng och fortsatte att hoppa runt för att få på mig mina jeans vilket resulterade till att jag efter ett tag hamnade på golvet med en duns. Snart hörde jag sovrumsdörren öppnas och Nialls röst som sa;

“Ellie, what are you doing?”

“Trying to get my trousers on” svarade jag och fick äntligen på mig byxorna. Jag ställde mig upp och knäppte gylfen samt knappen. Niall skrattade lite åt mig och drog in mig i en kram.

“Are you sure that you don’t want me to come with you to the hospital?” frågade han och jag nickade på hans axel.

“Yeah, I’m fine” svarade jag och drog mig ifrån kramen. Jag ställde mig på tå och kysste honom innan jag begav mig till hallen för att ta på mig mina skor och min jacka.

“Bye!” ropade jag och gick ut från lägenheten.

Jag gick in i sjukhuset och fram till receptionen. Mannen som satt bakom disken kollade upp på mig och lade ifrån sig sin penna han höll i.

“Can I help you” frågade han med sin mörka röst. Hans gråa feta hår och påsarna under hans ögon visade att han varken hade dushat eller sovit på länge. Jag gjorde allt i min makt att inte rynka på näsan utan svarade istället på hans fråga.

“Yeah, I’m Ellie Johnson and I have an appointment today” svarade jag. Mannen klickade runt på sin dator och kollade sedan ännu en gång upp på mig.

“You can wait in the waiting room over there, Dr Williams will be ready soon” sa han och pekade bort mot ett par soffor och några bord. Jag tackade och gick sedan och satte mig på en av sofforna. Jag tog upp en av tidningarna och började läsa om kändisars plastikoperationer. Efter ett tag såg jag i ögonvrån hur någon stirrade på mig. Jag kollade dit och såg en tjej, kanske runt tretton år, kolla på mig med stora ögon.

“Can I help you?” frågade jag vänligt och lade ifrån mig tidningen.

“Y-you’re Ellie, N-Nialls g-girlfriend” stammade hon nervöst fram.

“Yup, that’s me” svarade jag och log.

“C-can I get an autograph?” frågade hon och tog fram ett papper och en penna från hennes väska.

“Of course sweetie, what’s your name?”

“Hannah” svarade hon och jag skrev min signatur och en hälsning på pappret.

“Thank you, oh and by the way. You and Niall are so cute together” sa hon leendes.

“Thank you” svarade jag och log. Jag älskade de fansen som stöttade min och Nialls relation och inte skickade hat.

“So, what are you doing here at the hospital?” frågade hon nyfiket.

“Umm, just an ordinary check-up you know” svarade jag och precis då kom en läkare in och sa mitt namn.

“It was nice meeting you, Hannah” sa jag och följde med läkaren till ett av rummen.

Jag satte mig på britsen och läkaren satte sig på en stol mittemot mig med några papper i handen. Jag kollade lite diskret på honom. Han såg ut att vara runt 40 år och hade brunt hår som hade börjat att bli lite grått. Han hade bruna ögon och ett smalt ansikte. Eller ja, hela han var väl egentligen smal.

“So Ellie, tell me why you’re here” sa han och kollade upp från sina papper.

“Well, I have had these headaches and stomach aches for over a week now and even if I take painkillers the pain always comes back and sometimes in the mornings I can feel a bit sick” svarade jag och han nickade.

“Okay, well I’m gonna do a blood test and then an urine test” sa han och tog fram en spruta. Jag kollade åt andra hållet och gjorde allt för att inte se ännu mer av sprutan än vad jag redan gjort. Läkaren tog tag i min högerarm och gjorde rent armvecket. Snart kände jag något stickande i min arm och nöp mig själv i låret för att fokusera på smärtan där istället. Jag verkligen avskyr sprutor.

Jag satt återigen ute i väntrummet och väntade på att läkaren skulle komma tillbaka och berätta resultaten på mina prov och kanske skriva ut ett recept till någon medicin. Jag kollade på klockan som jag gjort nästan konstant i två minuter och varje gång som jag kollade så hade tiden inte ändrats någonting typ. Även om jag inte trodde att det var något allvarligt så var jag ändå nervös. Som jag sagt tidigare så gillar jag inte sjukhus över huvudtaget. Jag drog en hand genom mitt hår och kollade omkring mig. I en soffa lite längre bort satt ett par med sitt barn och de alla såg lyckliga ut. Jag kollade på kvinnan och såg ganska snabbt att hon var gravid. Men mitt leende slocknade snabbt när jag såg en liten kille i en rullstol och inget hår åka förbi mig. Cancer var det det ända ordet som ekade i mitt huvud. Stackars kille, han såg ut att vara runt tio och han behövde gå igenom det här. Jag tyckte så synd om honom eller om alla som har cancer faktiskt. Det är en hemsk sjukdom. Jag kom genast att tänka på den gång som jag sett en bild som jag inte kunde annat än att hålla med. Den löd: “I hope cancer gets cancer and dies”. Innan jag hann tänka längre så hörde jag någon säga mitt namn.

“Miss Johnson” jag kollade upp och såg Dr Williams stå där ännu en gång med sin papper.

“Yes?” sa jag fast det lät mer som en fråga.

“I have your results here, let’s go and discuss them” sa han och jag följde med honom.

 

NIALLS PERSPEKTIV

Jag satt i soffan och väntade på att Ellie skulle komma hem. Hon hade varit borta i lite mer än tre timmar och hon smsade mig för två timmar sen och sa att hon väntade på hennes resultat. Mitt hjärta dunkade hårt och snabbt och det enda som jag kunde tänka på var de värsta sakerna som skulle kunna hända mitt livs kärlek. Även fast jag inte ville tro det värsta så var det ju alltid det man gjorde. Jag tänkte att hon skulle komma hem med tårar rinnande ner för kinderna och berätta att hon hade cancer, eller att hon bara var allvarligt sjuk. Cancern hade på något sätt printat sig in i min skalle och jag tänkte på allt som skulle kunna vara möjligt. Hur många sjukdomar existerade det inte? Säkert tusentals. Och att må så dåligt som hon hade gjort ett tag nu, det var ju inte normalt. Hon kanske var jättesjuk, jag skulle ha följt med henne. Men jag ville ju att hon skulle känna sig trygg och kanske var det lättare utan mig. Jag kände mig bara väldigt orolig över henne, det fick inte hända henne något. Hon var den jag tyckte om allra mest, och jag ville inte ens tänka på om hon hade fått en allvarlig sjukdom. Jag började nervöst att bita på naglarna, något som jag bara gjorde när jag var riktigt nervös. Tv-programmet som visades tittade jag lite på men jag kunde inte koncentrera mig på det. Jag visste inte vad det var för något eller vad som hände, för jag kunde inte fokusera på något annat än Ellie. Ellie Johnson, den enda jag ville vara med. Innan jag hade träffat henne hade jag trott att jag visste vad kärlek var. Men gud så fel jag hade, Ellie var den enda tjejen för mig. Rynkan i min panna blev djupare och jag kollade på klockan stup i kvarten, i väntan på att hon skulle komma hem. Jag hoppades verkligen att hon skulle komma in och säga att allt var okej. Men ändå så hade jag en känsla av att det inte skulle vara så. Jag föreställde mig att hon skulle vara dödssjuk eller något hemskt. Det fick mig bara att må ännu sämre och jag visste att jag bara plågade mig, men jag kunde bara inte sluta tänka på alla hemska saker.

Efter vad som kändes som en hel evighet så hörde jag hur ytterdörren öppnades och sedan stängas. Det prasslade i hallen och snart kom Ellie in i vardagsrummet med ett ansikte jag inte kunde läsa av. Hon kollade blankt framför sig och tog ett djupt andetag innan hon satte sig ner på soffan bredvid mig. Jag kollade på henne och tog hennes hand i min.

“How did it go?” frågade jag. Hon vände sig om så att hon mötte min blick.

“It went well, the tests really surprised me” svarade hon.

“Okay, so is it a good or a bad thing?” frågade jag och kollade oroligt på henne.

“I don’t know how you’re going to take this. But I’m really happy” började hon och ett leende spred sig på hennes läppar. Ett leende spred sig på mina läppar när hon log. Jag log alltid när hon log. Jag antar att det var så när man älskade någon. Men det som Ellie sa härnäst fick mig att tappa hakan, bokstavligt.

“Niall, I’m pregnant”.

---

Vad tyckte ni? Släng gärna in en kommentar :) I nästa del av STO så får ni läsa om dejten. Just det! Farrah (Emma) vann tävlingen så GRATTIS! :) 

 

Iaf, ha det gött :D // Josefin & Frida xxx

 

P.S länkbyte nedanför :)

Lola är en helt vanlig tjej som lever utanför England med sin familj - mamma Kate och syster Leia. Lola är 18 år. En dag när hon får reda på att det kändaste pojkbandet skulle ha konsert, suckade hon. Hon visste att hennes 15 åriga lillasyster verkligen älskade dem. Så en dag blir Lola tvingad till att gå på konsert och Meet & Greet with Leia. Någon i bandet får ögonen för Lola och Lola's liv blir inte tråkigt längre.

---

Zoé, författaren, har precis börjat på en ny novell om one direction (<3) och den heter Hold Me. Hon har endast skrivit två kapitel vilket gör det lätt att läsa ikapp. Såå ni vet vad ni ska göra... Kika in och lämna en kommentar :) 

 

P.S Jag ska bara fixa ett kollage sen så kommer Still The One upp :) //Josefin xxx

Ännu ett till länkbyte! Yaay! :) Denna novell heter Over Again och den hittar ni på odirection.blogg.se

Jag läser den inte själv men ska nog börja, här nere hittar ni kapitel 1. Hon skriver väldigt bra och har kommit till kapitel fem så det är lätt att läsa ikapp. Såå, gå in och kika in på odirection blogg :)

Jag suckade för mig själv och bläddrade snabbt igenom häftet. Fan, tänkte jag samtidigt som jag såg alla uppgifter. I två hela veckor hade jag pluggat stenhårt för matteprovet, och jag kände inte alls igen talen som nu fanns på pappret. Jag sneglade över axeln, ingen i klassrummet såg ut att förstå någonting. Det gjorde mig lite tryggare, - jag var inte ensam om att känna mig helt lost. Agnes McClark, även känd som mattenörden, log medans hon självsäkert skrev på sitt papper. Hon och jag var ju inte precis bästisar. Otrevlig och kaxig var hon. Jag tittade på klockan den visade 08:20, herregud Emma! Sluta vara så ofokuserad nu har du endast 40 minuter kvar! Jag tog fram svarspappret och skrev mitt namn, Emma Smith. 

 

Matteprovet hade faktiskt gått ganska bra, det var ju trots allt inte mitt "bästa" ämne. Men vad skulle jag göra? Som min pappa brukade säga när jag blev alldeles panikslagen över skolan, "Du gör ditt bästa, mer kan du inte göra!" - Det hade jag haft med mig i ungefär hela min skolgång. Och på något sett gav det mig fortfarande stöd. 

Inne i cafeterian var det proppfullt. Som vanligt. Jag gick till det vanliga bordet intill fönstret. Konstigt, Chloe och Erin brukade alltid vara här före mig, men inte idag. Jag slog mig ner och tog upp salladen. 

"Förlåt om vi är sena men bussen gick i snigel fart!" Sa en röst bakom mig, det var Erin.

"Det skulle gått snabbare om vi hade gått." Sa Chloe och himlade med ögonen.

"Det gör inget, jag kom precis!" 

"Så... Hur gick provet?" Chloe tog en tugga av sin burgare.

"Helt okej..."

"Och med det menar du?" Erin granskade mig.

"Att... Jag tyckte det gick bra, men jag vet inte."

"Åh! Det där hatar jag. Man tycker att det gick skit bra och så får man tillbaka provet och så gick det åt helvete!" Erin skrattade. Fast hon hade rätt, det var bäst att inte förvänta sig något.

"Så hänger du med på Andy Samuels fest ikväll då?" Frågade Chloe och tog en klunk av sin Cola. - "Han sägs ha dom bästa festerna!" Instämde Erin och såg alldeles hyper ut. Andy Samuels, hade inte direkt det bästa ryktet. Han var känd för att vara crazy och over wild, mina föräldrar skulle inte tycka om att jag umgicks med honom.

"Jag vet inte..." Svarade jag osäkert. Själv ville jag gå, men mina föräldrar skulle bli arga bara jag frågade dom. 

"Säg inte att du ska plugga på en fredagskväll?" Dom suckade och tittade på mig med en besviken blick. Jag svarade inte.

 

"Du måste släppa loss lite Emma, det är ditt sista år. Har du aldrig hört uttrycket Yolo?"

"Yolo?" Upprepade jag och förstod ingenting.

"You only live once!" Sa dom båda i kör, - som om det vore självklart att veta.

Det var några saker som skiljde oss åt. Erin, Chloe och jag. Dem var mer galna, jag var mer försiktig. Man kan väl säga att jag behövde deras pushar i livet. Att våga ta initiativ som jag annars aldrig skulle våga göra. På så sätt gillade jag dom väldigt mycket. Dom gav mig stöd i en sak jag hade svårt för.

"Jag följer med då! Om ni så gärna vill det!" Suckade jag och log. Dom båda såg överlyckliga ut.

"Åh! Då måste vi sticka in till stan och shoppa efter skolan!" Erin gjorde några glädjeskutt. Medans jag själv oroade mig för hur jag skulle berätta för mamma och pappa. 

 

Efter skolan gjorde vi som vi hade bestämt och shoppade nya klänningar till festen. Det var någonting vi alltid gjorde när vi skulle på fest. Onödigt egentligen, men man ville ju inte komma i samma klänning som man hade haft 2 gånger innan. Inte om man hade samma fest-sällskap. - Det fick mig att tänka.

"Hörni? Vilka kommer på festen?" Frågade jag samtidigt som vi gick igenom Piccadilly Circus. Dom båda verkade upptagna med sina mobiler.

"Ehm, jag vet faktiskt inte. Några från vår skola antar jag." Sa Chloe utan att verka bry sig.

"Andy känner typ alla ungdomar i London." Erin skrattade och log.

"Säg inte att du tvekar?" Erin granska mig.

"Nej... Men du vet hur mina föräldrar är." 

"Emma? Har du inte glömt att du faktiskt har blivit myndig sedan tre veckor tillbaks?"- Och med det slog det mig att jag faktiskt var fri att göra vad jag ville. Mina föräldrar kunde nu inte säga ja eller nej till mig. Chloe och Erin såg min reaktion och började skratta. Dom tyckte nog att jag var helknäpp som inte hade tänkt på det innan.

 

Vi gjorde iordning oss hos Erin, det var enklast. Hon bodde med sin singel mamma som verkligen förstod sig på ungdomar. Tja, hon var ju faktiskt en för inte så länge sedan. Jag hade skickat iväg ett sms till mamma om att jag skulle på fest. Mer fick hon inte veta, eller - det angick inte henne längre. Som sagt, jag var myndig nu och hade rätt till ett privatliv.

Vi lyssnade på musik medans vi delade på den lilla badrumsspegeln i badrummet. 

"Rosa eller rött?" Frågade jag och höll upp dom båda läppstiften. 

"Definitivt rött! Eftersom att du har en axellös klänning ser du mycket mer sexig ut i rött!" Chloe log flörtande. Jag skrattade.

"Då måste jag definitivt ta rött!" Jag blinkade med ögat och började applicera den knallröda färgen på läpparna. Erins mamma kom in och stannade upp i dörröppningen.

"Vågar jag verkligen släppa ut er sådär! Ni kommer ju bli omringade av killar ikväll!" Hon granskade oss från topp till tå, men tillskillnad från vad min mamma skulle ha gjort så log Erins mamma. - Hon tog det chill och verkade förstå att vi endast ville se bra ut inför ikväll.

 

Utanför Funky Buddha som nattklubben hette var det flera som stod utanför och väntade. Jag kände inte igen någon. Eller jo, Agnes McClark som kom gåendes längst vägen med ett gäng tjejvänner. Typiskt, tänkte jag och knuffade på Chloe, som hatade Agnes mest av oss alla.

"Åh, jag som ville ha en bitch-fri kväll." Hon suckade och blängde surt åt deras håll.

"Dom verkar komma hitåt!" Erin försökte diskret se ut som om hon inte visste om deras existens. Chloe och jag försökte med. Men det funkade inget vidare.

"Hej, tjejer. Är ni också här för att festa?" Hennes falska röst gjorde så att man kände igen henne på långt håll. Agnes bar en urringad klänning med ett par svarta klackskor till. Och så var resten av hennes gäng klädd.

"Ja, vad skulle vi annars göra utanför en nattklubb vid den här tiden på en fredagskväll?" Svarade hon snabbt, med en ironisk ton i hennes röst. 

"Oj, oj Chloe. Du behöver inte brusa upp!" Agnes tittade med avsmak på Chloe och Erin. - Och med det förstod man vad Agnes tyckte om dem. Det blev tyst. "Vad säger ni tjejer? Ska vi gå in?" Agnes vände sig om mot sitt lilla pack av dumma blondiner. Alla nickade och började långsamt röra sig mot ingången.

"Ses därinne! Och btw Emma, du passar i rött!" Hon vinkade falskt och dom försvann in. Bitch mummlar Chloe och utan att släppa blicken från dom.

 

Plötsligt känner jag hur någon rycker mig i armen. "Titta, titta!" Säger Erin och pekar mot en bil som sakta kör upp framför oss. Ut ur den stora Range Rover jeepen kommer sex killar ut. Först Andy Samuels, som såg väldigt överfixad ut i håret - han var känd för att använda mycket hårspray. Efter honom kom en kille med lockar, senare en blond, en svarthårig och två brunetter. Alla såg väldigt bra ut.

"Är inte det där..." Viskade Chloe och såg väldigt nyfiken ut.

"Jo, det är killarna från Xfactor. Vad heter dom?" Erin sträckte på huvudet för att se bättre.

"One Direction." Sa dom båda och tittade ivrigt på varandra.

---

Ha det gött och håll utkik imorrn för då kommer del 10 av STO! :D

---

---

ZAYNS PERSPEKTIV

“Up All Night!” sjöng vi alla fem som var den sista raden i Up All Night. Publiken skrek som vilda galningar och jag log stort medan jag tog några djupa andetag. Vi väntade ett litet tag tills det hade lugnat sig någorlunda och sedan skulle vi prata lite.

“Hellooooooo London! How are you tonight?” ropade Liam vilket bara fick publiken att skrika mera.

“We’re so glad to be here tonight, our very first concert of the Take Me Home Tour” fortsatte han att prata. Vi andra gick längre ut på scenen och vinkade lite till fansen som jublade.

“So we want you to really live yourself into the concert tonight. We started up with Up All Night, and now we’re gonna sing I Would for you! Let’s go!” ropade Liam och publiken skrek vilt medan Niall började spela gitarrintrot till I Would. Liam började sjunga på sin vers och snart fyllde Harry på. Jag kände mig så himla lycklig, nästan ingenting kunde slå en öppningskonsert för en ny turné.

Vi hade precis sjungit klart They Don’t Know About Us och höll nu på att byta om till andra kläder. Under hela låten så hade jag tänkt på min och Rachels relation. Den stämde in så bra på oss. Speciellt mitt stick. Om bara världen visste hur Carol och Connor betedde sig så skulle allt förändras till det bättre och de skulle inte få vara våra managers längre. Men både jag och Rachel visste vilka konsekvenser det skulle bli om vi berättade det för världen. Jag skulle bli kickad från One Direction och Rachel skulle inte ha någon skådespelarkarriär kvar. Mina tankar avbröts när vi ännu en gång sprang ut på scenen. Ett leende spred sig på mina läppar samtidigt som introt till Rock Me började. Vår favoritlåt att framföra på scen.

RACHELS PERSPEKTIV

Jag kollade på klockan som hängde på väggen lite längre bort och räknade snabbt ut att den var runt åtta i England. Jag hade varit här på Los Angeles teater i flera timmar och om ungefär en timme så skulle jag få reda på vem som fått huvudrollen i Winter’s Bone. Jag drog fram mobilen från min ficka och slog in Zayns nummer. Om jag inte mindes fel så borde han vara på arenan nu. Jag tryckte på “call” och bara två toner hann gå innan Zayn svarade.

“Hi Rachel” svarade Zayn glatt och jag log samtidigt som jag gick in på toaletten för att få möjlighet att höra något av det han sa eftersom det var så mycket ljud där ute i teatern.

“Hi Zayn, what are you doing?”

“Me and the lads are ate the O2. The concert starts soon. How did the audtition go?”

“It went well I think” svarade jag och log.

“I’m proud of you Rachel. Even if you get the role or not” sa han och mitt leende blev ännu större.

“Thanks Zayn” svarade jag och hörde Niall klaga att han var hungrig i bakgrunden.

“Is someone hungry or what?” frågade jag och skrattade.

“Yeah it’s Niall, he’s always like this when we’re going somewhere” förklarade Zayn och jag skrattade.

“Anyway, when do you know if you get the role or not?” frågade Zayn.

“In less than an hour ish” svarade jag och suckade. Om jag ska vara ärlig så var jag riktigt nervös. Även om jag från början inte ville åka till USA så ville jag ha rollen. För jag visste att om jag inte fick rollen så skulle jag behöva åka tillbaka till London och där skulle jag sakna Zayn ännu mer.

“You don’t need to be nervous. Everything will go fine” sa Zayn och jag log.

“I hope so” svarade jag.

“The auditions are now finished and we have the results. We need every actor and actress out on stage now please” hördes en mansröst från högtalaren.

“I gotta go now Zayn, have fun tonight” sa jag och plockade upp min väska jag lagt på golvet.

“Okay and I will. Good luck, I love you Rachel” sa han.

“I love you too” svarade jag och lade på. Jag gick ut från toaletten och såg att allt folk nu var på väg ut till scenen. Jag ställde mig bredvid en tjej som stod ganska långt fram på scenen så att jag skulle se något.

“Okay, first of all we just want to thank everyone of you that have been here today. All of you are really talanted and even if you don’t get a role in this movie. Don’t give up, go to other auditions and we wish all of you good luck in the future” började den gråhåriga kvinnan säga. Den ena mannen ställde sig upp och drog en mikrofon till sin mun. Han kollade på sitt papper innan han började presentera vem som hade fått vilken roll.

 

“And last, but not least. The main role, Ree Dolly, goes to...” började han och det kändes som om han drog ut på det extra länge innan han äntligen sa vem som fått rollen.

ZAYNS PERSPEKTIV

“Thank you London! It has been a pleasure to be here tonight!” ropade jag i mikrofonen efter att vi sjungit klart What Makes You Beautiful.

“Bye London, see ya soon” ropade Louis innan vi sprang av scenen. Vi hörde fansen skrika “ONE MORE SONG” efter oss. Ärligt talat hade vi nog alla gärna sjungit en till sång men det kunde vi inte, vi fick aldrig göra något superoplanerat för management på våra konserter. Och jag ville ju inte att Connor skulle få ännu en anledning att kicka mig. Fansen jublade och skrek långt efter att vi sprungit ut ifrån scenen och det hördes lång väg. Eftersom O2 var enormt så var det en bra bit till vårt omklädningsrum. Trots att vi faktiskt hade uppträtt här en hel del gånger gjorde det inte att vi hittade bättre. Fullpumpad med adrenalin i kroppen sprang jag in till vårt omklädningsrum med de andra killarna. Vi slängde oss trötta ner i sofforna och lyssnade för någon minut på sorlet som var ute i arenan. Det lät så högt trots att vi inte ens var kvar på scenen längre. Jag tog upp min handduk ifrån ett bord och torkade mitt lite smått svettiga ansikte. Så mycket som vi alltid hoppade runt på scenen var det omöjligt att inte bli lite svettig. Jag tittade på Louis vars ögon lyste av upprymdhet. Han var alltid så glad efter konserter och förmodligen den som var mest pigg av oss också, men ikväll kanske det skulle bli fest? Ibland festade vi efter våra konserter och ibland stupade vi rakt i sängen, det berodde på lite.

“What an amazing crowd” sa Harry och fyllde tystnaden som hade uppstått. Trots att ingen av oss svarade så höll vi nog alla med, det hade varit en fantastisk öppningskonsert på vår turné. Jag plockade snabbt upp min mobil för att ringa Rachel, min älskling som jag saknade så mycket.

RACHELS PERSPEKTIV

“I got the role Zayn!” utbrast jag lyckligt i telefonen innan jag hunnit säga hej till Zayn.

“I knew you would get it, I’m proud of you” sa han och jag log.

“Thanks Zayn, so how did the concert go?” frågade jag.

“Awesome! The crowd was amazing. I really love our fans” svarade han och jag kunde se hans leende framför mig.

“I’m glad that you’re happy. I am too, it’s just Carol who ruins it a bit” sa jag och stirrade in i väggen. Det var väl ungefär vad jag hade gjort sedan jag kommit hem ifrån min audition. Carol sket jag fullständigt i, trots att jag visste att jag inte kunde bli av med henne. Hon var ju min manager, men det betydde inte att jag behövde tycka om henne. Ja, det gjorde jag ju inte heller. Klockan var inte ens så mycket på dagen och även om jag var glad för att jag hade fått huvudrollen så orkade jag inte med Carol.

“Oh babe cheer up, it’s summer. And even if we can’t be together, I can promise you, that this summer is going to be great. It’s you and me, and no one can change that. This summer is going to be great, because we’re together. Even if we don't are in the same country we have eachother".

Hans ord fick mig att le som en idiot och jag kände mig som den lyckligaste tjejen någonsin.

“Thanks Zayn, you know it means a lot to hear that.. Do you wanna skype tomorrow or so? I miss your pretty face” sa jag glatt medan jag tittade mig i den stora spegeln som fanns mittemot sängen i mitt hotellrum.

“Yeah I’d love to! I’ll text you, okay?” svarade Zayn.

“Sounds great” svarade jag och stelnade till när jag kände en hand på min axel.

“What exactly is it that sounds great, if I can ask?”

ZAYNS PERSPEKTIV

Jag log medan jag pratade i telefonen med Rachel och de andra killarna satt och flinade åt något medan de tittade på mig. De flinade förmodligen ut hur jag såg ut när jag pratade med Rachel, men ärligt talat orkade jag inte bry mig så mycket.

“Yeah I’d love to! I’ll text you, okay?” frågade jag glatt Rachel. Vi skulle skypa imorgon, jag kunde knappt vänta. Rachel svarade inte och jag hörde henne prata med någon men det lät svagt.

“Rachel?” frågade jag med rynkad panna. Fortfarande inget svar.

“Rachel, where did you-” började jag men blev avbruten.

“I’ll talk to you soon mum, bye. Love you” sa hon och innan jag visste ordet av det hade hon lagt på.

“What the hell” mumlade jag för mig själv. Varför kallade hon mig för sin mamma? Jag kunde inte fatta någonting.

---

Okidoki del 39. Vad tyckte ni? Vi vill gärna höra era åsikter. Kommentera på nu för att få nästa del av STO på söndag :) Då får ni reda på vinnaren av tävlingen och även vad det är med Ellie ;)

 

Ha en bra fredag :) //Josefin & Frida xxx

 

 

 

Vi kände för att fräscha upp det här på bloggen lite så en nu har vi en ny design! :)

Vad tycker ni? Vi är själva väldigt nöjda! :D 

Nu återgår vi till vårt GG-maraton cyaa soon guys! :)

“Niall calm down. You don’t know if she has cancer” sa jag och ställde mig upp mittemot Niall.

“It’s not impossible Liam” sa han tyst och torkade bort lite tårar som rann längs hans kinder.

“Okay, take her to the hospital. No mather if whe wants or not and then check on her and ask her about her period. Don’t make any conclusions yet” sa jag lugnt och Niall nickade.

“Thank you Liam” sa han och kramade om mig.

“Anytime mate, anytime” svarade jag.

---

---

ELLIES PERSPEKTIV

“What do you mean with that?” frågade Harry mig. Han hade kommit hit för några minuter sedan när jag märkt att Niall var borta för att bjuda över honom på frukost.

“Well, Louis is so unhappy now when he is alone. He needs to find a girl. WE need to find him a girl” förklarade jag. Vårt samtalsämne hade under de senaste minuterna handlat om att Louis inte var lika sprallig och helt enkelt sig själv längre. Och jag antog att det hade med Eleanor att göra.

“What’s your plan then?” frågade han och lutade sig fram över bordet.

“I’m going to set him up with a girl, like a blind date. I know the perfect girl” svarade jag och log stolt.

“You’re going to play matchmaker” sa Harry och höjde på ögonbrynen.

“Yup, you introduced Eleanor and Louis, and look how good that went. Now it’s my turn. And like I said, I know the perfect girl” förklarade jag.

“You’re going to fail, what do you know about love?” frågade han.

“I’m not, and excuse me but I’m the one here that has been with the same guy in six years. I think I know a lot about love” svarade jag och ställde mig upp för att börja göra te. Men avbröts i mina rörelser när jag hörde dörren öppnas för att sedan stängas. Ett leende spred sig på mina läppar när jag insåg vem det var. Jag skyndade mig ut i hallen för att finna min Niall. Men mitt leende suddades snabbt ut när jag såg att han hade gråtit. Hans ögon var röda och hela han såg ledsen ut.

“Niall what happened?” frågade jag oroligt och gick fram till honom.

“Nothing” svarade han och gick förbi mig.

“Niall it’s not nothing. I can see that you have cried” utbrast jag och följde efter honom. Harry hade förmodligen hört allting eftersom han hängde med mig efter Niall. Vi gick in i vårt sovrum där vi fann honom sittandes i sängen.

“Niall, honey. Tell me” sa jag försiktigt och satte mig bredvid honom. Harry satte sig bredvid honom på andra sidan och kollade på oss.

“I’m just worried” mumlade han och torkade bort en enstaka tår som rann ned längs hans kind.

“About what?” frågade Harry lika försiktigt samtidigt som han lade en hand på hans axel.

“About you Ellie. You have had this stomach ache and headache in soon more than a week. What if it’s dangerous. It’s not healthy and you won’t go to the hospital. How do you think I feel in this. The woman I love is in pain and I can’t do anything” sa han högre och ställde sig upp och kollade på oss.

“What are you talking about? Stomach ache and headache?” frågade Harry och kollade konstigt mellan mig och Niall.

“Ellie got a headache last weekend and we thought it was just a normal headache. But then her stomach also started to ache and now she have had this in more than a week” förklarade Niall. Jag kollade upp på Harry som kollade på mig.

“Is it true?” frågade han oroligt och satte sig närmre mig. Jag nickade.

“Okay Ellie, you need to go see a doctor” sa han och jag ställde mig upp.

“Why is everyone so worried about me!” sa jag högt och satte armarna i kors.

“Because we love you” sa de i mun på varandra.

“And I love you too, but you need to trust me when I say that I’m fine. I’m close to my period so maybe that’s why I’m acting like this” svarade jag och jag såg på Niall och Harry. Jag suckade innan jag försvann ut från sovrummet och ut från lägenheten. Jag behövde komma bort härifrån.

HARRYS PERSPEKTIV

Jag och Niall kollade på när Ellie försvann ut från sovrummet och snart hördes en dörr smällas igen. Jag kollade på Niall som slängde sig på sängen. Jag kliade mig i bakhuvudet. Jag hade ingen aning om att Ellie hade haft de här smärtorna i en vecka. Fast när jag tänker efter så har Ellie faktiskt betett sig konstigt det senaste.

“Niall, maybe you should listen to her when she says that she’s fine” sa jag tyst och kollade ner i marken. Jag ville inte att han skulle bli mer upprörd än vad han redan var.

“Harry I’ve known her in six years. I can see when she’s fine and not. And this is not a fine Ellie, this is not the happy Ellie that always smiles. This is an Ellie that is in pain and even if she doesn’t realise it she isn’t fine” svarade han.

“Okay, but have you ever thought that she’s maybe pregnant?” frågade jag och Nialls huvud rycktes upp.

“No she’s not pregnant. We’re always safe. And why is everyone asking that?”

“Everyone?”

“I went to Liam’s this morning and he also said that maybe she’s pregnant”. förklarade han och jag nickade. En suck föll ur min mun. Varför skulle Ellie alltid vara så envis och inte lyssna på andra, t.ex. nu när vi sa åt henne att gå till doktorn. Gjorde hon det? Nej. Det var vår Ellie det.

ELLIES PERSPEKTIV

Efter att jag hade stormat ut från min och Nialls lägenhet så hade jag gått till Liam. Liam hade alltid funnits där för mig om jag hade något problem och jag hade alltid funnits där för honom. Vårt band hade vuxit starkare det senaste året vilket jag var tacksam över. Liam var en underbar person och han var också en bra lyssnare. Men han visste också när han bara skulle låta mig vara och vänta på att jag skulle öppna mig för honom. Som nu. Jag hade bara gått rakt in i hans lägenhet, satt mig i hans soffa och satt på en film. Liam visste att något var fel men satt bara bredvid mig tills jag bestämde mig för att berätta vad som hänt.

“You know, Niall was here earlier this morning” sa han när jag berättat klart. En rynka formades i min panna. Vad hade han gjort här? Jag trodde han skulle köpa frukost. Fast när jag tänker efter så hade aldrig Niall med sig någon frukost tillbaka. Jag antar att detta förklarar saken.

“Really? Why?” frågade jag nyfiket och kollade på Liam.

“He’s really worried about you. He came here and told me everything about your stomach and headache this week. He thinks it’s something serious and he was really sad and cried almost all the time” förklarade han.

“It’s nothing to worry about” utbrast jag lite högre.

“Ellie stop saying that! Both you and me knows that’s not true. And besides. I have never seen Niall like this before. He’s all worried and he actually thinks that you may have cancer” svarade han och jag spärrade upp mina ögon. Cancer? Varför skulle jag ha cancer. Symptomen för cancer är väl inte huvudvärk och magont?

“Liam I can assure you that I don’t have cancer” sa jag.

“How can you know that when you haven’t been at the hospital! Ellie you need to listen to me. Go to the hospital, do a check up and then we can see what’s wrong” sa han. Jag suckade. Jag visste ju att han hade rätt. Men jag ville inte gå till ett sjukhus. Det gav mig kalla kårar och så fort som jag går in på ett sjukhus så tänker jag bara på döden och sorgliga tankar.

“I guess you, Niall and Harry are right. I need to go to the hospital. God, Niall must hate me, he was just worried about me and I acted like an idiot” sa jag och satte huvudet i mina händer.

“Niall does’nt hate you. He couldn’t. He love you so much Ellie, you can see it in his eyes when he looks at you” svarade Liam och jag log innan jag reste mig upp.

“Thanks Liam” sa jag och kramade om honom.

“Anytime” svarade han och kramade mig tillbaks.

Jag gick in genom lägenhetsdörren där allt var tyst. Hela vägen hem från Liam så hade jag funderat. Funderat på om att jag var en idiot mot Niall när allt han ville var att se till så att jag mådde bra. Men jag hade bara stängt ute honom och inte oroat mig ett dugg. Men nu när jag faktiskt tänkte efter så är det inte normalt att ha konstant magont och huvudvärk i en hel vecka. Jag tog av mig jackan och skorna innan jag gick in till vardagsrummet där jag fann Niall sittandes i soffan och kollade på tv. Men man såg direkt på honom att han inte var fokuserad av det som hände på skärmen utan var inne i en helt annan värld. Jag satte mig ned bredvid honom och det var först då som han märkte att jag var hemma.

“I’m sorry Niall, I know that you and Harry are right about me going to the hospital and that you just want to make sure that I’m fine” började jag och kollade Niall i ögonen. “I know that I should’ve gone the first time you told me to but I just didn’t want to go because hospitals creeps me out and I didn’t want to find out what’s wrong with me if it is something serious. And I also know that I shouldn’t have ran out from our appartment just like that. But I actually went to Liam’s and he told me that you were there this morning and then I realised that you’re just an amazing boyfriend that wants to see that I’m fine. So therefore I’m going to book an appionment at the hospital tomorrow” fortsatte jag och Niall drog in mig i en kram.

“I was just so worried about you Ellie” mumlade han och jag kramade om honom ännu hårdare.

“I know Niall, I know. Everything is going to be fine” sa jag och Niall drog sig undan ifrån mig lite för att ge mig en kyss på läpparna. Det var en kort kyss. Men den gjorde mig ändå alldeles vimmelkantig och fjärilarna i min mage, de var som galna.

---

Del 9 :) Nästa kapitel så kommer Ellie gå till sjukhuset och då får ni även reda på vad det är för fel. Vad tror ni det är? Let me know what you think! :) Nästa del av TFP kommer på fredag. Snart ska jag dra till stan och möta Frida och sen ska vi ha GG maraton med våra kompisar. Livet leker asså! :P 

Ha det bra, //Josefin xxx

Skaffade mig idag en tumblr :) kika gärna in och följ mig, jag följer tillbaka om ni frågar ;) 

adressen är carrotsallthetime.tumblr.com checka in vettja :) imorgon så kommer TFP upp och Frida kommer äntligen hem från Ed! <3 Ha en bra kväll, cyaa later //Josefin xxx

 

“Vas happenin guys?” frågade jag och de skrattade bara lite medan bussen började köra igen.

“Nothing much, waited for you to come cause you’re always so slow” sa Louis och jag skakade på huvudet.

“I’m not the only one” svarade jag med ett litet flin på läpparna.

“Oh, shut up bradford bad boi” svarade han och jag slog till honom lekfullt på armen.

“I don’t even say that anymore, you should shut up” sa jag och log lite. Jag hade nog allt saknat att turnera väldigt mycket. Hela upplevelsen, liksom. Dessutom med de fyra bästa killarna i världen, mina fyra bästa kompisar.

---

 

---

RACHELS PERSPEKTIV

Jag stod med andan i halsen på det stora scengolvet och stirrade nervöst på juryn. Jag hade knappt andats under alla repliker, jag hade varit så nervös innan. Mest för all press som Carol satte på mig, hon hade verkligen varit tydlig med varför vi var här. Jag var inte här för att göra en dålig audition direkt. Men det kändes ändå som om det hade gått bra, jag hade gått ut och gett allt. Mest var det faktiskt för Zayn, jag ville göra mitt bästa och med honom som stöd, jag visste att han alltid stöttade mig, så hade jag kunnat gå ut dit och ge allt jag hade. Carol brydde jag mig inte ett skit om, hon fick tycka i princip vad hon ville. Jag svalde nervöst och fortsatte titta emot juryn som hade ansiktslösa uttryck, som alltid. Man kunde aldrig läsa av vad de tänkte eller tyckte, vilket både var positivt och negativt. Om de hade tyckt att jag var dålig och hade visat det hade det ju inte blivit så himla kul för mig. Carol stod bakom scenen, hon hade förmodligen hört min audition. Jag bet mig läppen och släppte ut ett djupt andetag, i väntan på juryns åsikter.

“So... Rachel Moore, wasn’t it?” frågade en äldre kvinna med grått långt hår och glasögon. Hon hade ett allvarligt ansiktsuttryck och såg ut som en sådan där kvinna man bara inte vill reta upp.

“Yeah, that’s me” svarade jag och log ett försiktigt leende. Hon besvarade inte mitt leende utan tittade ner i sina papper istället.

“Well, I should start off with saying what a great actress you are. You know how to make a great show of an ordniary audition” sa en kille som såg ut att vara i 30-årsåldern. Jag log mot honom och han tittade på den tredje jurynmedlemmen, en ung tjej som trots sitt utseende såg ut att veta mycket. Hon hade blont, kort hår uppsatt i en hästsvans och hon såg pigg ut. Alla de här tre var säkert kända i USA men eftersom jag var ifrån England visste jag inte vem någon av dem var. De alla riktade sina blickar emot mig igen och den blonda tjejen öppnade munnen för att säga något.

“You totally ruled the stage, damn girl” sa hon vilket fick mig att le. Detta kanske skulle gå vägen ändå.

“I think that you catched all the lines well and you didn’t forget anything. It feels like you’re comfortable up there. But I still have to say that it felt like you were somewhere else for a moment or two. You were here but in the same time not really here, get what I mean?” frågade den gråhåriga allvarliga kvinnan. Hon puttade upp glasögon på näsan som hade halkat ned på näsan och jag nickade. Klart jag visste vad hon pratade om, jag hade haft Zayn i bakhuvudet hela tiden vilket kanske hade gjort att jag inte kunde släppa allt helt. Men jag var professionell och jag hade aldrig haft problem med att släppa allt annat förut när det gällde filmer och jobbet. Men jag antog att detta var annorlunda, jag hade ju aldrig känt så här starkt för någon som jag gjorde för Zayn.

“But on the other hand, you did everything else in a proffessional way and I like you” fortsatte den gråhåriga kvinnan med allvarlig stämma. Men jag kunde se ett litet leende skymta fram på hennes smala läppar och hennes ansikte mjuknade upp en aning.

“I think you’re really talented and you didn’t fail at all. You didn’t even seem nervous, were you?” frågade den blonda tjejen. Jag log lite.

“Yeah I was actually really nervous” erkände jag och hon skrattade lite.

“I didn’t notice that at all!” sa hon glatt. Jag log tillbaka mot henne och knäppte ihop mina händer, jag visste inte riktigt vad de skulle säga som slutgiltlig bedömning.

“But remember, the competition is really hard. We have many talented people here today” fortsatte den blonda tjejen. Leendet på hennes läppar hade redan försvunnit. Jag nickade till svar, det visste jag mycket väl om.

“Well, we want you to stay around here awating for the results. Thank you for auditioning” sa kvinnan med grått hår i en affärsmässig tur. Alla tre hade åter uttrycklösa ansiktsuttryck, men de såg mer roade ut nu än när jag hade klivit in på scenen.

“Thanks, okay I’ll hang around” svarade jag och klev av scenen. Bakom där väntade Carol på mig, hon såg lite halvt nervös ut.r

“Well, how did it went? What did they say?” frågade hon mig nyfiket och hoppade på mig med frågor. Då bestämde jag mig för att skoja lite med henne, trots att hon var väldigt allvarlig av sig och inte gillade skämt. Eftersom hon jämt var elak mot mig förtjänade hon väl att bli lite orolig. Jag ändrade snabbt min min till ledsen och bekymrad med en rynka i pannan.

“It went awful, they didn’t like it at all. I forgot some lines and they thought I didn’t have any talent at all” svarade jag och tittade ner i marken. Carol gapade av förvåning och jag kunde se i ögonvrån hur hon spände sig. Hon såg inte särskilt glad ut.

“You what?” frågade hon lågt och tittade på mig. Om blickar hade kunnat döda så hade jag varit rätt så körd nu.

“I screwed it up, I’m really sorry” sa jag tyst och blickade försiktigt upp emot henne.

“You’re kidding with me, right?” frågade hon mellan sammanbitna tänder. Jag skakade på huvudet till svar och förvånades över mina skådespelartalanger. Carol trodde ju på mig. Hon knöt nävarna i ren ilska och jag kunde se att hon försökte behålla lugnet.

“Rachel, the reason we came to USA wasn’t for you to screw up the audition” mumlade hon och satte en hand för hennes panna som om hon hade huvudvärk.

“I’m sorry okay? I got nervous and yeah” sa jag och Carol bara suckade till svar.

“Well, this is all your fault. It’s not like you can just get a new chance like that” sa hon irriterat och stirrade på mig med rynkade ögonbryn.

“And I’m not begging you to! All you care about is that you get your damn money, isn’t it?” svarade jag spydigt tillbaka. Hennes läppar formades till ett smalt streck och hon tog tag i min handled och drog mig närmre henne. Jag försökte ta mig ur hennes grepp men lyckades inte så bra. Hon lutade sig fram emot mig.

“Don’t cause a scene here, not again” sa hon hårt rakt i mitt öra vilket fick mig att rysa till av obehag. På senaste tiden hade Carol skrämt mig lite, hon var så himla bestämd och inte alls lika snäll längre. Inte alls som hon hade varit i början. Jag stirrade in i hennes kalla ögon.

“You aren’t any better than Connor” sa jag tyst. Men jag visste att hon hörde. Hon ryckte till och jag drog mig ur hennes grepp. Jag började gå iväg ifrån henne men hon tog tag i mig ännu en gång, men inte lika hårt denna gången.

“Where are you going?” frågade hon lite smått irriterat. Jag tyckte på axlarna.

“Well, I don’t know. Just away from you” svarade jag och tog bort hennes hand ifrån mig.

“But...” började hon när jag ännu en gång gick ifrån henne. Jag vände mig om och tittade på henne.

“Oh, and by the way. I was just joking, the audition went really good” sa jag innan jag styrde stegen till andra sidan av det enorma rummet där alla människorna satt som hade varit på uttagningarna idag. Det var proppfullt med folk överallt och jag lyckades hitta en bänk där jag satte mig ner och vilade. Jag hade inte tittat bakom mig på Carol en enda gång, ärligt talat var jag så sjukt trött på henne. Visst för att det jag hade sagt om min audition inte hade varit sant, men nu visste jag iallafall hur hon skulle ha reagerat om det varit sant. Carol gillade nog inte ens mig, varför var jag tvungen att ha henne som manager? Ända sen jag träffade Connor för första gången i det där kontoret i London när jag och Zayn först fick reda på att vi skulle göra slut så hade jag alltid tagit Connor för den värsta av dem två. Men jag kanske hade fel, vad visste jag? Jag suckade för mig själv och försökte tänka på det positiva istället. Min audition hade ju åtminstone gått bra, och jag hade ju Zayn som stöttade mig och som visste hur hemsk Carol kunde vara. Men ibland orkade jag bara inte. Carol följde konstigt nog inte efter mig, för ovanlighetens skull. Jag drog upp min vattenflska ifrån väskan jag bar på och tog ett par snabba klunkar. Åh, jag saknade redan England.

 

ZAYNS PERSPEKTIV

“When do we get there?” frågade Niall för säkert tjugonde gången. Vi satt i vår turnébuss och var snart framme på det första stället vi skulle ha konsert i, London. Även om vi bodde i London så skulle vi ta turnébussen för att vi skulle åka vidare till Glasgow nästan direkt efter konserten här i London. Där hade vi varit förut och det var en fin stad. Dock brukade vi inte hinna utforska städerna så mycket innan vi skulle vidare, och inte den här gången heller. Ofta åkte vi på kvällen efter en konsert och sov inte förrän vi kom till nästa. Nialls mage kurrade ännu en gång och han hade redan ätit upp i princip all mat som vi hade med oss i bussen.

“We need to stop somewhere where we can eat before Niall dies here” sa jag skämtsamt till vår chaufför Luke som nickade.

“Yeah, I know. I’m used to it” svarade han med ett litet skratt. Niall tittade dödsallvarligt på mig.

“Zayn, me not getting food isn’t funny at all” sa han och jag kramade honom ifrån sidan där han satt bredvid mig.

“I know, I’m sorry” svarade jag och vi fortsatte köra. Efter ett tag var vi äntligen framme vid hotellet och Niall nästan kastade sig ur bussen när vi hade stannat. Vi andra klev ur efter honom och tittade oss omkring på den stora skara fans som stod bakom barriärer och skrek som galna när de såg oss. Vi alla vinkade och log lite mot dem medan Paul hjälpte oss in i hotellet utan några missöden som t.ex. fans som tog våra mössor eller så. Det hade hänt förut men Paul var sträng och lät alltid vår säkerhet komma i första hand. Vi kom in i lobbyn och blev varmt välkomnade av personalen. Paul checkade in oss allihop och vi stod snart i hissen upp till våra hotellrum. Ingen av oss hade förväntat oss så himla mycket fans utanför. Visst, det brukade alltid vara en del men här var det verkligen massor. Jag tittade på de andra killarna. De såg alla glada men lite trötta ut, precis som jag kände mig. Ja, förutom Niall då som såg ut som han ville lägga sig ner och dö.

“I’m seriously sooo hungry” muttrade han och Paul nickade.

“We know Niall, we’ll order some food up to all of yours rooms as soon as we can” sa han och hissen plingade till. Vi alla klev ut ur hissen och in gick en äldre dam. Hon tittade surt på oss och hon förstod nog att det var vi som orsakade all uppståndelse och alla skrikande tjejer utanför hotellet. Hon gav oss en blick och vi gick bara vidare. Det var många äldre människor som inte gillade oss, de gillade nog inte alla uppståndelse vi orsakade var vi än gick.

 

“Mm, finally” sa Niall mellan alla tuggor. Vi alla hade egna hotellrum men vi satt på hans rum och åt mat. Klockan var inte så mycket, runt 12 på dagen. Vi skulle vara där tidigt  för det var en massa saker att göra innan konserten så när vi hade ätit upp skulle vi åka nästan direkt till arenan. Jag var väldigt exalterad inför ikväll eftersom det var vår första konsert på vår Take Me Home-turné. Vi alla åt med stor aptit och jag kunde se på de andra killarnas ansikten att de också var spända inför ikväll. Våra fans var alltid fantastiska på våra konserter och det var så kul att få roliga twitterfrågor, vi kunde få de mest udda frågorna.

“So, are you boys alert for tonight?” frågade Paul medan han stoppade in en sked pasta i sin mun. Niall nickade ivrigt.

“Yes, I think I might do one of my jumps tonight!” utbrast han och och jag skrattade.

“Just be careful, we don’t want another leg to get hurt” sa Harry vilket fick oss alla att minnas att flera gånger hade Niall hoppat och sedan fått ont.

“I will be careful” sa han och den enda vi nu satt och väntade på som skulle äta upp var Niall själv. Han tuggade i sig hur mycket mat som helst på så himla kort tid och snart var han också klar.

“Time to go then, concert time!” utbrast Louis och ställde sig upp och drog sig med mig och Harry i farten.

 

“Up on the stage with the boys! Hurry up, we need to do a soundcheck” hördes en av teknikerkillarnas stämma i en mikrofon. Jag log nervöst och tittade på Niall som satt mitt emot mig. Vi alla blev sminkade inför konserten av stressade make-up artister som sprang runt och försökte hinna med allting. Så här var det alltid innan konserterna, stressigt. Men det gick alltid bra och vi var rätt vana vid detta laget.

“Okay, done” sa tjejen och killen som sminkade oss och vi hoppade ner ifrån stolarna. Jag drog på mig min skinnjacka jag skulle ha ikväll och hjälpte Niall att fixa till sin jeansväst. Vi hade alltid stylister som redan hade valt ut kläder till oss när vi kom till arenorna eftersom vi alla hade vår egen stil, så vi tog bara på oss kläderna och blev lite sminkade. Jag och Niall gick ut på scenen till de andra killarna som redan stod där. Jag blickade ut över den nu folktomma arenan, den var enorm. Om några timmar skulle den vara proppfull med tusentals skrikande fans. Även fast jag var så van vid att uppträda nu så kändes det fortfarande galet att de var här för oss. Att de skrek för att de fick se oss sjunga, hoppa runt och dansa, vilket vi inte kunde, på scenen. Jag skulle nog aldrig riktigt komma över den mäktiga känslan. Jag log för mig själv och ställde mig vid en av de fem mikrofonerna, mellan Liam och Harry stod jag. Vi hade alla våra speciella mikrofoner som passade våra röster.

“Okay, boys. Soundcheck! Louis, you start” sa en kille som jag ärligt talat inte kunde komma ihåg namnet på. Vi träffade så många människor överallt att man omöjligt kunde komma ihåg allas namn. Louis började prata och sjunga i mikrofonen, han fick oss alla att skratta.

 

“It’s time” sa en tekniker till oss. Vi alla fem stod med armarna om varandra i en liten ring och laddade inför konserten. Fansen skrek som galna där utanför och vi nickade åt teknikern som lämnade oss.

“Okay, it’s now or never” sa Liam och vi kramades alla en till gång. Jag log stort och tittade på de andra, som också hade leenden på sina läppar. Det var ju det här vi älskade att göra. Och vi skulle få göra det även ikväll. Någon ropade upp ONE DIRECTION! och vi rusade ut på scenen, fulla av adrenalin. Introt till Up All Night började och publiken blev som galna när vi äntligen började sjunga.