“No, don't. This was a mistake, Harry, now the whole school really does knows everything about this. Clever, Harry, really clever. This is just too much... All I asked about was for you to leave me alone, and when I do, you serenade me in front of everyone!" Summer hade en djup rynka i pannan och allt jag ville var att släta ut den. Jag som trodde jag hade gjort något bra, jag hade fel.

"But Summer..." försökte jag.

"No, just don't. This was a big mistake Harry, a song won't change things. Nothing will."

HARRYS PERSPEKTIV

Hennes ord ekade i mitt huvud. Jag trodde verkligen att hon skulle falla för låten och att jag skulle ha henne tillbaka nu. Men som vanligt så hade jag haft fel. Jag skulle inte ge upp, aldrig i hela mitt liv. Dock så skulle det nog bli en aning svårare än vad jag trodde. Summer var envis, det visste jagmen jag hade inga planer på att bara låta henne gå. Hon var den enda jag hade som förstod mig och som faktiskt brydde sig om mig som ingen annan tidigare gjort.

Jag suckade lätt. Bilden på Summers lista var framme på min mobil och jag funderade på vad jag skulle göra för att få tillbaka henne. Att åka till Paris stod nästan högst upp på hennes lista men det skulle jag aldrig fixa. Jag hade inte ens råd att ta mig ifrån London. Pengarna från bageriet räckte till att betala hyran och all annan skit som behövdes betala men nästan inget annat. Att åka till Paris var omöjligt. Men kanske, kanske kunde jag få hit Paris.

Senare den kvällen när jag jobbade i bageriet hade jag kommit på några idéer om mina Paris planer. De var förmodligen inte så jättebra men jag visste att Summer ändå skulle uppskatta det. Hon var för snäll för att säga något elakt eller något annat som inte var positivt för den delen.

Inte ett ljud hördes. Alla hade gått hem från dagens arbetspass men jag var kvar. Jag höll på att baka till Summer. Hon förtjänade det bästa och det var vad jag skulle ge henne. Just nu var jag väldigt glad över att jag jobbade på ett bageri, vilket betydde att jag faktiskt visste hur man bakade det mesta. Jag rullade snabbt ut degen jag höll på med i långa längder och lade dem på plåten. Baguetter var bara en av många saker jag hade tänkt att göra, men jag skulle också göra crêpes och macaronis. Det här skulle bli den bästa franska picknicken någonsin - och den bästa. Jag hade bara ett problem: hur skulle jag få Summer att gå med på detta när hon inte ville ha mig tillbaka? Jag var tvungen att komma på en lösning.

“What? Why would I help you?” frågade Niall dagen därpå, när vi stod i skolan. Jag korsade irriterat armarna över bröstet, jag hade verkligen inte tid, vilja eller vänlighet för det här.

“Because I said so, it’s not that hard, is it?” frågade jag tillbaka, med sammanbitna tänder. Niall eller Liam var de enda som kunde hjälpa mig med det här, Lucy skulle aldrig göra det och Liam hade precis för en kort stund sedan, vägrat att hjälpa mig.

“No, it’s not going to happen. Everybody know what you did, you’re a freak” sa Niall och rynkade på ögonbrynen. Jag suckade tungt, det här var svårare än vad jag först hade trott.

“For fucks sake, just do it! I need you to help me, it’s easy!” Jag tittade argt på Niall som bara skakade på huvudet.

“I don’t want to. Come on, you’re an asshole, Harry. Realize it. You screwed up, it’s your own fault.” Jag suckade tungt och ställde mig i vägen för honom så att han inte kunde passera förbi mig i korridoren.

“Just help me, I need to do this. Don’t be so fucking hard to deal with, Liam said he would never help me so you have to do this!” utbrast jag och hade lust att slå till Niall.

“Why? Because you need this? Well maybe what I need is for Summer to not get hurt again, by you” muttrade Niall. Han började att se lite arg ut nu, med det var inget som skrämde mig.

“I didn’t mean to, okay? I want to make it right with her!” Niall höjde på ögonbrynen åt mig.

“And if I just refuse to help you, then?” frågade han utmanande. Jag suckade och drog en hand igenom mina trassliga lockar. Jag insåg då att Niall faktiskt hade rätt. Utan honom så skulle min plan inte fungera, och jag insåg också att jag kanske hade fel taktik. Det var inte så här man fick folk att hjälpa en.

“Then I’m screwed…” Jag suckade lätt innan jag fortsatte. “Look, all I want is Summer. I know that I did a mistake, a huge mistake. And I couldn’t possibly regret it more. I love her more than anything, Niall, I really do. I can’t function without her, she’s my everything. She was the only good thing working in my life. I fell in love with her and there’s no way I can stop feeling this way.” Niall tittade förvånat på mig, och jag var faktiskt förvånad själv. Jag brukade aldrig säga så här mycket om hur jag kände, och särskilt inte till dem jag inte hade pratat mycket med innan.

“Niall, please. That’s all I need, you have my word on that I won’t hurt her. I just really love her” bad jag och tittade in i hans ögon. Hans blick for runt ett tag innan den hamnade på mig.

“I just don’t want her to get hurt again” sa han tyst. Jag nickade förstående.

“Believe me, me neither” svarade jag. Efter någon minuts tystnad gav Niall äntligen med sig.

“Fine” suckade han. “But if you do the tiniest thing to make her sad, mad or something you’re going to regret this.” Ett stort leende spred sig på mina läppar.

“I promise, I will treat her the best way possible” lovade jag. Äntligen kunde detta bli av, tack och lov.

SUMMERS PERSPEKTIV

Gud vilken seg och tråkig dag det hade varit, jag hade verkligen halvsovit mig igenom hälften av mina lektioner. Fast jag inte ville tänka på det så antog jag att det berott på att jag inte kunde sova inatt, jag hade vaknat mitt i natten alldeles kallsvettig efter att ha drömt om mig och Harry, när allt hade varit bra emellan oss. Jag hade drömt om vår första kyss, och när vi först hade mötts i bageriet. Det kändes som om det var flera år sedan, men samtidigt som om det var igår. Efter det hade jag inte kunnat sova mera, hur mycket jag än försökt. Och det resulterade i att jag inte kunnat koncentrera mig alls idag, jag orkade helt enkelt inte. Som tur var hade jag iallafall inte träffat på Harry än idag, vilket var positivt. Inte för att han försvann ordentligt ifrån min hjärna ändå, men det var skönt att slippa möta honom. Jag slog snabbt igen mitt skåp och slängde min väska över axeln, allt jag ville var att komma hem och banka ur tankarna av Harry ur mitt huvud. Hah, som om det ens var möjligt.

När jag gick ut igenom dörrarna till skolan krockade jag nästan med Niall som var på väg in.

“Summer! There you are, just the person I was looking for” log han och drog med mig utåt på skolgården.

“Me? Why?” frågade jag förvånat. Jag och Niall var jättebra vänner men jag kunde inte minnas att vi hade planerat någonting idag.

“Because I want to take you out on picnic today” svarade han glatt och log ett stort leende emot mig. Jag höjde på ena ögonbrynet men nickade sakta.

“Alright.. Why today?” frågade jag nyfiket. Niall gestikulerade upp emot himlen med ena armen.

“Look at the weather, Summer! It’s beautiful, sunny. This is the perfect day for this” sa han och log sedan ännu en gång emot mig. Min blick for upp till den klarblå himlen och ja, det var faktiskt sant. Nog för att det var höst och snart vinter men solens strålar fanns fortfarande kvar där uppe i den blå himlen.

“Outside?” frågade jag skeptiskt. Bara för att solen sken så var det inte direkt varmt.

“Of course not, inside” sa Niall och skrattade lite åt mig.

“Now come on, let’s go. I know the perfect place.”

Vi hade suttit på tunnelbanan ett bra tag och jag höll inte ens räkningen längre på vilka stationer vi åkte förbi, det var så många.

“Where are we going, Niall?” frågade jag otåligt för säkert tionde gången. Han skrattade åt mig och skakade sedan roat på huvudet.

“I told you, it’s a surprise.”

“But I hate surpises” klagade jag, fastän vi båda visste att jag inte alls var sur på riktigt.

“I know” svarade Niall innan han krokade sin arm i min och vi gick av på en station jag inte ens visste vad den hette. Vi gick en stund, och jag kände vagt igen mig här. Jag hade nog varit här någon gång utan att jag verkligen hade lagt det på minnet. Niall ledde mig förbi gata efter gata och till slut stannade vi framför ett stort hus.

“What is this place?” frågade jag medan Niall öppnade dörren. Huset såg ut som ett lägenhetshus, dock hade jag ingen aning om vem som kunde tänkas bo här. Jag tittade runt omkring mig när vi gick upp i trappuppgången och kunde se lägenhetsdörrar, några på varje våning.

“Just, a place. You’ll see” sa Niall och vägrade ge med sig. Jag suckade och följde efter honom även om detta kändes lite konstigt och skrämmande. När vi var på tredje våningen stannade Niall plötsligt framför en dörr. Min blick flög till adressen, det var ett namn jag vagt kände igen men inte kunde sätta fingret på. Niall ringde på ringklockan och efter några sekunder öppnades dörren. Plötsligt kände jag mig inte så trött längre, inte alls, när jag såg vem det var som stod där. Ingens ögon var så gröna som hans.

Här är kapitel 54 allihopa, enjoy!

Glöm inte att lämna en kommentar. :D Ha det bra!!

//Josefin och Frida.