Mina andetag blev snabbare och snabbare och jag kunde känna hur mina handflator blev svettiga av nervositet. Allt jag ville var att han skulle säga att han ville vara med mig och att han inte var arg, men det kunde jag tydligt se på hans ansiktsuttryck att han var. Harry skakade bittert på huvudet och jag kunde se att han svalde innan svaret kom. Och det kom som en bomb, även om jag kanske lite hade förutspått det, men som min värsta mardröm.

HARRYS PERSPEKTIV

Mitt hjärta bultade hårt och mina andetag var tunga medan jag drämde igen dörren efter mig. Jag hade lyckats att hålla borta tårarna ändå tills nu, men det gick inte längre. Jag lät dem rinna nedför kinderna utan stopp, jag orkade inte hålla inne alla mina känslor längre. Jag satte mig ner på hallgolvet emot dörren utan att bry mig om att ta av mig skorna eller jackan, det var inte viktigt just nu. Summer hade svikit mig, och jag hade litat på henne till 100 procent. Jag hade varit så glad över att äntligen få tillbaka henne att jag aldrig hade trott att hon skulle göra så här mot mig. Jag visste också att jag hade svikit henne, men var vi inte förbi det nu? Det hade jag iallafall trott… Jag var så besviken och ledsen på henne, nu visste hela skolan om hur jag hade det hemma och jag skulle aldrig kunna hålla uppe den fasad som varit jag under en så lång tid, men som sakta hade börjat rasa när jag hade fallit för Summer. Nu visste alla allting, och jag visste inte om jag skulle klara av att gå tillbaka till skolan och se allas dömande blickar och viskningar bakom ryggen på mig.

Men samtidigt som jag var ledsen, så kunde jag ändå inte låta bli att undra. Summer hade berättat för Lucy och jag tyckte inte alls att det kändes okej, men varför skulle hon spela upp det för hela skolan? Jag visste att det inte var hon, och jag undrade så mycket vem det var. Lucy skulle väl inte heller göra det, eller hur? Nej, det trodde jag inte. Jag kände dem båda, och de var inte sådana, det visste jag. En djup suck for ur mig medan min blick vandrade över den tysta lägenheten. Även om jag var fruktansvärt arg och besviken på Summer, så kunde jag inte säga att jag inte var kär i henne längre. Min underläpp började nästan blöda för att jag bet mig så hårt i den och min hand for frustrerat upp till mina oborstade ostyriga lockar. Jag behövde veta vem det var. Men hur skulle jag kunna ta reda på det? Det kunde ju varit vem som helst, Fast ändå, kanske inte. Kanske inte precis vem som helst.

Och skolan bara väntade på mig. Ja, jag ville ju inte gå dit. Men ingen kunde gömma sig för alltid, jag var tvungen att gå dit förr eller senare ändå. Nu när jag också hade börjat bry mig lite mer om mina betyg, Summer hade hjälpt mig otroligt mycket, så ville jag inte att allt det skulle vara förgäves. Så dagen efter stod jag där, utanför den röda, stora, fula tegelbyggnaden jag var så van vid. Mina händer kändes lite klibbiga av all nervositet som bubblade inom mig, jag hade nog aldrig varit så här nervös förut över att gå till skolan. Men då hade jag också vetat att folk skulle beundra mig, och det undrade jag starkt över om de skulle göra idag. Inte så troligt, eller hur? Inte nu när alla visste om hur jag egentligen hade det, att jag inte var så som alla antagligen hade föreställt sig att jag var. Jag hann inte precis få vara ensam ett långt tag, för snart kom Louis och Zayn upp till mig. Jag kunde se på dem att de visste, det gjorde väl i och för sig alla på den här skolan nu. Louis var först framme vid mig och han lade förvånande nog en hand på min axel. Hans blå ögon mötte mina och han såg inte arg ut, men inte heller glad. Kanske en aning ledsen.

“Harry, I’m sorry.. We’re sorry. I really had no idea about how bad it really was.. I’m really sorry that I didn’t care more before..” Louis drog en hand igenom sitt hår och han verkade lite generad över allt detta. Ett smått leende spred sig på mina läppar och jag insåg att de faktiskt brydde sig om mig, mer än jag hade trott. Även om de kanske inte hade gjort det förut, inte insett hur jag egentligen hade det, så gjorde de det nu. Och det kändes så skönt, för jag visste att nu var jag iallafall inte helt ensam, även om mitt hjärta gjorde ont på grund av Summer. Zayn klev fram bakom Louis och han nickade.

“Yeah, I’m sorry too. I really hope you can forgive us, Haz..” sa han och log ett litet hoppfullt leende. Jag nickade tillbaka och tittade på dem båda.

“Of course, guys. Uhm, it’s really tough right now and Summer let me down, but I really appreciate that you’re here for me.” Både Zayn och Louis log emot mig och jag kunde känna glädjen ända ut i fingertopparna, de brydde sig ju faktiskt. Och jag behövde dem. Jag visste inte längre vilken position jag hade i skolan efter allt som hade hänt och hur folk skulle se på mig, men ärligt talat försökte jag att bara inte bry mig. Det som var gjort var gjort, och jag kunde ändå inte göra något åt vad folk skulle tycka om mig. Dessutom, varför skulle jag ens bry mig? De kände inte mig, inte mitt riktiga jag. Många trodde verkligen att bara för att de visste saker om mig, så kände de automatiskt mig. Men oj, så fel de hade.

Efter det hade jag trott att jag skulle få en bra dag. Eller ja, iallafall en helt okej dag. En dag utan Summer kunde väl inte bli en bra dag, men jag visste ju att jag hade Zayn och Louis, vilket ändå gjorde mig glad. Och jag var glad, tills jag stötte på Serena. Den människan på denna skolan jag förmodligen avskydde mest av alla, hon hade inte gjort annat än att förstöra för mig och Summer och ärligt talat förstod jag inte att jag någonsin hade gillat henne. Jag antog att jag hade hade gillat henne för att hon var populär, men jag var glad att Summer hade fått mig att inse att det inte var det som var det viktiga. Serena tittade på mig på ett överlägset sätt som kändes obehagligt och inte alls trevligt.

“Well, hello Harry.. Care to come over to mine tonight?” Hon log sliskigt och stort emot mig och jag rynkade på ögonbrynen.

“Uhm… No” svarade jag lite äcklat och kunde inte förstå att hon var här igen och frågade ut mig när jag hade gjort det ganska klart och tydligt att jag inte var intresserad.

“But come on, now you know the truth about that stupid girl! Now is the perfect time to be with me while we still have the chance to be the best couple on this school!” protesterade Serena högljutt med armarna i kors.

“No, Serena! Stop! I don’t want to go out with you, is that so damn hard to understand? And she’s.. She’s not stupid..” Den sista meningen mumlade jag fram och suckade sedan. Jag gillade verkligen inte vad Summer hade gjort, men Serena gjorde det inte precis bättre.

“But Harry, I did everything for you to know and now you won’t even go out with me?” frågade Serena irriterat. Jag höjde på ögonbrynen och tänkte igenom vad hon nyss hade sagt. Vad menade hon med det?

“I don’t even know what you mean or what you’re talking about, so just leave me alone, okay?” frågade jag trött. Jag var trött på Serena och jag var trött på att hon vägrade fatta att jag inte ville vara med henne.

“Well, now you finally know what she did you to you so just be with me! You know it’s the right thing, for damn sake Harry!” Serena tittade argt på mig och jag skakade snabbt på huvudet.

“You don’t even KNOW me, and all you have done for me is ruining things. So just, no.” sa jag innan jag vände på klacken och började gå bort ifrån henne. Men jag hann inte långt innan jag kände henne ta tag i min arm bakifrån.

“I fixed us together so just fucking be with me!” utbrast Serena med rynkad panna. Jag tog ett steg bort ifrån henne och skakade loss hennes hand ifrån min arm.

“What do you mean fixed us together? We’re not even together, what the fuck are you talking about?” Jag hade höjt rösten utan att jag själv ens hade märkt det och nu tittade jag uppretat på Serena. Hon var nog minst lika arg som jag.

“I fixed this! I fixed her away because I’m smart enough to realize you and I should be together!” Serena såg bara mer och mer arg ut för varje sekund som gick, men jag visste bättre än att vara rädd för henne. Jag skakade snabbt på huvudet åt hennes dumhet. En tanke fladdrade förbi i mitt huvud men jag ville knappt tro att det kunde vara så, jag ignorerade bara den tanken. För om det var så som jag kanske anade så var jag inte säker på att jag skulle kunna hålla mig ifrån att bli riktigt, riktigt arg.

“Fixed her away? Just tell me what you did!” Serena stirrade på mig som om jag var något äckligt kryp av något slag hon inte tyckte om alls.