“Don’t do this, please” bad jag och tog ett steg närmre honom igen. Korridoren omkring oss var helt tom på folk och hade varit det ett tag, ingen av oss skulle egentligen vara här men samtidigt så brydde sig kanske ingen av oss heller om lektionerna egentligen. Zayn tittade ner i marken, innan han tittade upp på mig igen.

“I deserved to know, Amanda.”

“I know, I’m sorry-” Han avbröt mig innan jag hann avsluta min mening.

“See you at the graduation.” Jag stod där och tittade på när min före detta pojkvän lämnade mig ensam med ett söndrigt hjärta. Ljuset i mitt liv hade nyss blivit släckt, och skulle nog aldrig tändas igen.

---

AMANDAS PERSPEKTIV

“Mum, I said I don’t want to talk about it” mumlade jag och tittade ner på kudden i min säng. Jag hade suttit här hela kvällen och vägrat att flytta på mig. Efter det Zayn hade sagt till mig hade jag bara gått hem ifrån skolan och struntat i resten av lektionerna, något jag aldrig hade gjort förut, men jag hade absolut inte orkat med något mer. Han var inte min längre, och det gjorde så ont att jag inte visste vad jag skulle ta mig till. Vi hade varit bästa vänner så himla länge innan vänskapen hade vuxit till kärlek, och nu hatade han mig istället. Jag visste att jag borde ha berättat för honom, självklart gjorde jag det, jag hade bara inte kunnat. Jag hade bara varit feg, och rädd, och jag ångrade mig så himla mycket i efterhand. Det kändes som om det var ett tomt hål i mitt hjärta, jag hade aldrig känt mig så här förut och aldrig trott att jag skulle behöva göra det heller. Men här satt jag med min mobil i ena handen och stirrade på alla meddelanden jag hade skickat till honom men som han hade ignorerat. Varför hade jag bara inte sagt det? Varför var det tvunget att bli så här, varför kunde jag inte bara stanna tiden och göra allt bra igen? Ja, jag var ju ingen tidsmaskin, tyvärr. Mitt grepp om min mobil hårdnade och jag önskade att han kunde svara, vad som helst hade varit bra, bara så att jag kunde få prata med honom. Jag älskade honom verkligen, mer än vad mina idiotiska föräldrar någonsin skulle fatta. Min mamma stod i dörröppningen med ett bekymrat uttryck i ansiktet, hennes blick var fäst på mig och hon hade stått där de senaste fem minuterna och försökt få något vettigt ur mig, något som hittills inte hade gått så bra eftersom jag inte ville prata med henne. Jag ville inte prata med någon i min familj om Zayn, ingen av dem förstod hur ont det gjorde att behöva lämna honom för att flytta med dem tvärs över hela England bara för ett dumt jobb. Det var bara inte rättvist, varför kunde jag inte få vara lycklig?

“Amanda, please, maybe I can help you” bad mamma för tredje gången och kom längre in i mitt rum. Hon stängde dörren tyst bakom sig och tog några lätta steg mot mig innan hon sjönk ner på sängkanten. Jag skakade på huvudet och ville bara att hon skulle gå härifrån, allt jag ville var att bli lämnad ifred och bara sitta här resten av mitt liv. Mamma kunde ändå inte ändra på vad som hade hänt, att han inte var min längre. Vi skulle flytta och det var ett faktum, hur mycket jag än ville stanna. Mamma suckade och våra blickar möttes, hennes full av ånger och min full av smärta.

“If you change the past and make us stay here, then yes, you can help me. If you can’t, then no, there’s no way you can help me” svarade jag surt och kurade ihop mig till en boll. Hon kunde inte ändra någonting, och hon kunde inte göra någonting. Fy vad jag hatade alltihop, Zayn var ju mitt allt. Och nu var jag ingenting för honom längre, han älskade mig inte längre. Det stack till i hjärtat och fick en klump i min hals att bildas som jag inte kunde svälja ner hur mycket jag än försökte. Det brände bakom ögonlocken igen, men nej, jag ville inte gråta. Jag hade redan gråtit tillräckligt mycket över detta, och det kändes som om jag var alldeles tom inuti. Jag kunde liksom inte riktigt gråta mer, den personen som lyste upp mina dagar mest ville inte vara med mig mer och det kändes som en kniv rakt i hjärtat. Jag hade aldrig känt mig så ensam förut, som om något nu saknades i mitt liv och det var ju sant, det var ju Zayn som saknades. Vi skulle ses på skolavslutningen, hade han sagt, som om vi inte skulle kunna ses innan det. Det var förmodligen för att han inte ville se mig, men ändå. Det gjorde ont och jag ville bara ta bort smärtan, men det gick inte. Vad skulle jag göra nu?

 

Dagarna passerade sakta utan att jag egentligen lade märke till dem så mycket. Inget var som förut, och skolan var hemsk. Jag såg honom i korridorerna, men det var som om han inte såg mig. Det var inte så att han faktiskt inte såg mig för det gjorde han, men hans blick var inte densamma som förut. Ingenting var ju detsamma som förut och Zayn ville inte prata med mig, hur många gånger jag än försökte nå fram till honom. Alla andra märkte nog också av det, jag hade svårt att le och det kändes inte som någonting kunde få mig att skratta, någonsin igen. Jag försökte verkligen att vara glad, det gjorde jag verkligen, men det var svårt. Flyttlådorna staplades på hög hemma och mitt rum tömdes allt mer och mer, och det gjorde mig ledsen. Här hade jag växt upp och nu skulle jag flytta härifrån, ifrån mitt hem där jag hade bott alla mina år. Jag var inte beredd att lämna allting bakom mig, även om Zayn var det. Hyllorna tömdes snabbt och blev tomma, och de vita kala väggarna gapade numera tomma. Det rum som jag hade bott i sedan jag var liten var nu nästan oigenkännligt och otroligt tomt, den mysiga känsla som en gång funnits där var som bortblåst. Det var som om allt liv i mitt rum var borta, när alla de små men betydelsefulla sakerna som foton och saker jag delat med Zayn inte längre fanns upphängda så var nu rummet som vilket annat som helst. Förutom min säng så fanns det inga spår av att jag, Amanda, hade bott här i hela mitt liv. Det var bara ett rum, men med en massa minnen hängandes i väggarna. Jag såg ett foto på mig och Zayn som jag plockade upp, vi båda log på det och glädjen sken omkring oss. Det fick mig att fyllas av minnen och tankar, som jag hade försökt hålla borta.

 

Jag saknar dig, jag saknar dig så fruktansvärt mycket. Jag skulle ge vad som helst för att ha dig bredvid mig nu, att du ska krama mig och hålla mig tätt intill din kropp och säga att allt kommer bli okej. Om du säger att allt kommer bli okej, så kommer det att bli det. Det är allt jag vill, jag vill vara med dig. Jag vet att jag gjorde fel, gud, jag vet det så väl och jag borde ha berättat. Men jag älskar dig, och jag kan inte glömma dig. Jag kan bara inte, och jag vill inte. Jag vill inte vara utan dig, och jag vill stanna, men jag har inget val. Om jag bara kunde, så skulle jag. Du är allt, så snälla, förlåt mig.

 

ZAYNS PERSPEKTIV

Sluta nu. Du gjorde rätt beslut, du förtjänade att få veta och hon berättade det inte för dig. Du var inte tillräckligt viktig för henne, uppenbarligen. Tänk inget annat, ångra dig inte; det kan du inte göra nu. Sluta tänka på henne varenda sekund, sluta att analysera eran sista konversation för du betydde ändå inte tillräckligt mycket för henne. Hela skolan visste före dig, så sluta bara. Det är över, och så kommer det vara. Ångra det inte, du måste bara släppa taget. Sluta tänka på vad hon gör just nu, du är inte en del av det längre ändå. Sluta undra om hon tänker på dig, för det gör hon inte. Hon kommer flytta, och då kommer allt att vara över. Du gjorde rätt sak, bara sluta. Gå vidare och tänk på något annat, vad som helst, förutom henne. För om du inte gör det så gör det ont, och det vet du. Det gör ont för att du inte kan glömma henne, fast du måste. Det gör ont för att hon tog ditt hjärta, utan att ta hand om det ordentligt. Det gör ont för att du inte kan sluta tänka på henne, trots att hon gjorde fel. Tänk på något annat, som inte får ditt hjärta att göra ont, för det är enda sättet. Det enda sättet, att glömma det oförglömliga.

 

Jag vaknade på avslutningsdagen med en konstig känsla. Jag visste att jag borde känt mig glad för trots allting så var det ju faktiskt avslutningsdagen av skolan idag, men det gjorde jag inte. Jag hade tänkt på henne igen, trots att det redan var flera dagar sedan jag hade bestämt mig för att jag inte fick det. Varför var det så svårt? Jag gnuggade mig trött i ögonen och satte mig upp. Min blick föll direkt på fotot som låg på mitt nattduksbord, det låg med bilden nedåt för att jag hade lagt det så för att inte behöva se det. Men det spelade inte någon roll, för jag hade ändå den bilden inpräntad i huvudet, för det var jag och Amanda på den. Det var när vi hade varit tillsammans en månad, och vi såg glada ut. Usch, varför kunde jag inte få den bilden ur huvudet? Jag hade tittat på den varje kväll innan jag gick och lade mig, och synen hade alltid gett mig ett leende. Men inte nu, inte nu längre. Nu gav den mig bara jobbiga känslor trots att jag inte ens tittat på den. Inte för att det behövdes, bilden ville ändå inte lämna min hjärna.

Jag ställde mig snabbt upp och drog på mig en t-shirt och ett par mjukisbyxor. Egentligen hade jag inte jättestor lust att gå på avslutningen, för jag skulle få se henne i klänningen hon hade visat mig, och allt det vi planerat i sommar, allt det var ändå kraschat. Jag ville inte se Amanda och veta att vi inte kunde vara tillsammans. Men jag var tvungen att gå, precis som alla andra, även om det skulle göra ont. Och det skulle det, med all säkerhet.

---

Hej alla, kapitel 4 är här! :) Det är det näst sista kapitlet, det kommer bara vara fem kapitel på denna novellen eftersom det är ett väldigt kort projekt. På onsdag kommer nästa del upp och på lördag kommer den nya novellen upp, den är ännu hemlig :)

Ha det bra!

Josefin och Frida. x