AMANDAS PERSPEKTIV

“Moving?!” skrek Ida och jag satte snabbt min hand över hennes mun. Jag hade precis släppt bomben om att jag skulle flytta och ja låt mig bara säga att Ida tog det som en chock.

“Shhh, I don’t want everyone to know. Or more like, I don’t want Zayn to know...”

“You haven’t told Zayn?” frågade hon förvånat och jag skakade på huvudet.

“I don’t know how I’m gonna do it. We have so many summer plans together and I don’t want to ruin our relationship. I love Zayn but it’s so hard to tell him. It feels like if I’m telling him it’s going to be more real. And I know how his reaction is going to be” förklarade jag och kollade ner i marken.

“You have to tell him Amanda” sa hon och jag suckade. “He deserves to know.”

“I know, I just can’t. I want to spend the last weeks with him without any crying and everything. It’s better if I don’t tell him yet” sa jag och hon himlade med ögonen.

“Whatever you say Amanda, just know that I think that you have to tell him” sa hon och jag nickade.

“It’s my choice and I’m not going to tell him yet, and neither are you” sa jag och hon suckade men nickade.

“I’m gonna miss you so much Amanda” sa hon och ställde sig framför mig. Jag log smått mot henne och drog in  henne i en kram.

“I will miss you too, you’re the bestest friend ever” sa jag och hon skrattade.

“That’s not even a word, but you’re also the bestest friend ever” sa hon och kramade mig hårdare.

“We still have one and a half week left together” sa jag och hon nickade och drog sig ur kramen.

“You’re right, and we’re going to make the best out of it” sa hon och log.

“Exactly, no sour faces” sa jag leendes och krokade arm med henne. Hon gjorde det samma och tillsammans började vi gå mot matten. Om bara en vecka skulle skolan vara över. För alltid. Ja, om man inte ville studera vidare då.

"Hey babe" hörde jag Zayn säga innan han satte sig ner bredvid mig och Ida i matsalen. Det hade äntligen blivit lunch. Tiden hade gått så långsamt.

"Hi Zaynie" sa jag och flinade. Jag hörde Ida fnittra och jag kollade upp och mötte hennes blick.

"That's the worst nickname ever" sa hon och skrattade.

"I know right, but she won't stop using it" sa han och kollade leendes på mig.

"You have to admit that you like it" sa jag och skrattade.

"Never in a million years. Anyway, do you wanna do something tonight?"

"Changing subject Zayn, but sure I would love to" sa jag leendes. Han skrockade och gav mig en puss på kinden. "See ya later" sa han innan han gick iväg.

"Awww you're so cute together. I totally understand why you don't want to leave him. He's an angel" sa Ida och jag nickade.

"Yeah I know, he's amazing" sa jag och kollade på honom när han gick ut från matsalen. Varför var allt tvunget att bli så komplicerat på grund av ett jobb?

Dagarna gick fort framåt och jag spenderade så mycket tid som möjligt med Zayn. Slutproven var fullt igång och om fem dagar så var skolavslutningen. Många tyckte säkert att det skulle vara kul och alla skulle ut och fira att vi slutat skolan. Men inte jag, visst jag hade blivit bjuden till flera olika fester men jag skulle ju flytta då. Något som jag verkligen inte såg fram emot. Jag hade försökt få mina föräldrar att ändra sig, men det gick inte alls bra. Allt de gjorde var att sucka och skaka på huvudet så fort jag nämnde det. Jag hade fortfarande inte berättat för Zayn om flytten och jag hade ingen aning om hur jag skulle säga det heller. Jag ville inte lämna honom och åka till norra England när han betydde så himla mycket för mig.

En suck for ur mig samtidigt som jag stängde igen skåpet. Korridorerna hade börjat tömmas på folk förmodligen för att klockan nyss ringt, men jag kunde inte gå till lektionen. Jag hade för mycket att tänka på. Jag visste hur Zayn skulle reagera och det sista jag ville var att vi skulle göra slut, jag älskade ju honom. Jag slöt ögonen en kort sekund men öppnade dem igen när jag hörde någon ställa sig bredvid mig. Jag kollade upp i Zayns ögon som var alldeles blodsprängda, det såg ut som om han hade gråtit.

“Zayn? Babe, are you okay? What happened?” Jag kollade oroligt på honom och lade min ena hand på hans högra kind. Han tog snabbt bort den och kollade besviket på mig.

“Wasn’t I important enough for you so you would tell me?” sa han surt och jag kollade konstigt på honom.

“What are you talking about babe?”

“Don’t babe me, you know exactly what I’m talking about! You’re moving and you haven’t told me!” sa han ännu surare och höjde rösten. Jag drog efter andan och kollade skamset på honom.

“I-I was going to tell you Zayn…”

“When? Two minutes before you left?”

“No, of course not!”

“I thought I deserved to know, I’m your boyfriend for god’s sake!”

“Of course you deserve to know, I just didn’t know how to tell you and I knew you would react this way.” Zayns blick var full av tårar och värmen som brukade finnas där var som bortblåst. Hans ansikte hade ett hårt uttryck som jag inte hade sett många gånger, och de gånger jag gjort det så hade det aldrig varit riktat emot mig. Men nu tittade hans besvikna ögon rakt in i mina och det gjorde ont.

“The whole school knew, the whole fucking school! But I didn’t. Moving is a big thing, and it’s not like it’s just ten minutes from here, it’s over the whole country and still, you didn’t care enough to tell me?” frågade Zayn upprört. Han andades häftigt och hans bröstkorg sjönk upp och ner i en snabb takt.

“You don’t understand, I wanted our last days to be happy and not sad, I just wanted the last time to be good!” protesterade jag och försökte att grabba tag i Zayns hand men han drog sig undan med ett steg bakåt. Det gjorde ont i mig att han inte ville röra mig, efter hur länge vi faktiskt hade varit tillsammans. Och allt detta var min familjs fel, att vi var tvungna att flytta härifrån. Jag svalde hårt och drog tillbaka min utsträckta hand, jag visste att han aldrig mer skulle ta den i sin igen. Zayn bara skakade på huvudet åt mig.

“I thought you knew that the truth’s alwast the best thing, Amanda. I was the last one to get to know, not the first one.” Han gav mig en sista blick innan han vände på sig och började gå bort ifrån mig. Mitt hjärta bankade hårt och jag visste inte vad jag skulle göra, jag kunde bara inte låta honom gå. Jag älskade ju honom, det fick inte sluta så här. Jag skyndade mig efter honom och tog ett tag om hans arm. Jag visste att han kanske inte ville prata med mig eller ens röra mig, men jag kunde bara inte förlora den kille som hade mitt hjärta.

“Zayn, wait!” utbrast jag och fick honom att vända sig om emot mig igen.

“Wait for what, that you’re gonna move away from me?” svarade han med kallhet i rösten. Hans bruna ögon tittade kallt på mig och fick håren på mina armar att resa sig. Tonen han använde emot mig… Vi hade aldrig pratat så med varandra förut. Visst hade vi bråkat, men aldrig på det här sättet och aldrig så här allvarligt. Hans hårda blick brändes och allt jag ville var att han skulle krama mig och säga att allt skulle bli okej. Men det skulle han inte göra, och det var det som gjorde mest ont.

“Zayn, please. I love you” viskade jag tyst medan min hand sakta föll längs hans arm tills jag inte rörde honom längre. Zayn tittade på mig medan tårar vällde upp i hans ögon. Han skakade sakta på huvudet.

“No, no Amanda. I can’t. I just can’t” mumlade han och vände sig bort ifrån mig. Det var som en kniv rakt i hjärtat och jag fick kämpa för att inte falla ihop i en hög på golvet. Varje gång vi hade sagt “jag älskar dig” till varandra så hade jag fått höra samma sak tillbaka, men inte den här gången och det gjorde så ont, så fruktansvärt ont. Mitt hjärta dunkade så hårt att det kändes som om det skulle hoppa ut ur bröstet på mig och jag försökte desperat att svälja klumpen i min hals som bara växte, det var omöjligt.

“Zayn.” Att säga hans namn gjorde ont, jag oroade mig så otroligt mycket för vad han skulle säga, jag ville inte höra det. Jag visste vad det var, men jag ville inte höra det. Jag kände hur mina ögon blev våta och snart vällde tårar ur mina ögon.

“Don’t do this, please” bad jag och tog ett steg närmre honom igen. Korridoren omkring oss var helt tom på folk och hade varit det ett tag, ingen av oss skulle egentligen vara här men samtidigt så brydde sig kanske ingen av oss heller om lektionerna egentligen. Zayn tittade ner i marken, innan han tittade upp på mig igen.

“I deserved to know, Amanda.”

“I know, I’m sorry-” Han avbröt mig innan jag hann avsluta min mening.

“See you at the graduation.” Jag stod där och tittade på när min före detta pojkvän lämnade mig ensam med ett söndrigt hjärta. Ljuset i mitt liv hade nyss blivit släckt, och skulle nog aldrig tändas igen.