"You're not allowed to be in this school anymore!", röt min lärare åt mig. Jag ställde mig upp i min bänk och med ett flin på läpparna plockade jag ihop mina böcker.

"Like I want to be in this damn school", jag puttade till min stol så att den slog i bänken med en hög smäll. Min läraren stirrade mörkt på mig medan mina klasskamrater fnittrade tyst. Det var min roll i klassen, att vara den tuffa, hårda tjejen som aldrig följde några regler.

"Just go, now!", jag gick med självsäkra steg ut genom dörren och stängde den med smäll. Jag var fri, på riktigt. Jag log, även om det kanske var fel sätt att göra det på - något jag inte brydde mig om - så var det skönt att skolan var över för min del.

 

Jag satt ute på en bänk någonstans. Jag visste inte riktigt var, och ärligt talat brydde jag mig inte heller, det var inte direkt någon som skulle leta efter mig direkt. I två år hade jag nu varit fri från skolan, och vad hade jag gjort på den tiden egentligen? För att vara ärlig: ingenting. Eftersom jag knappt orkade vara hemma drog jag mest runt där jag hade lust. Ibland hittade jag någon krets jag hängde i ett tag för att sedan dra vidare. Jag stannade sällan på samma ställe speciellt länge. För att vara ärlig var jag nog lite folkskygg, jag hade svårt att lita på folk. Många skulle nog beskriva mig som "en tonåring som tappat bort sig själv." Kanske stämde det, men jag såg inte mig själv som någon värsting direkt. Jag kände många som var mycket värre än jag, men visst, det hände att jag snattade lite ibland, kanske drack lite... Men mer än så var det inte.

"Ey, Tiffany?", frågade Mark, en tillfällig kompis mig. "Are you coming?"

"Where are you going?"

"A party, I don't even know, Ed found something..." Jag tvekade, och jag tror att Mark såg det eftersom han tillade; "Come on! It'll be fun." Det var nog det som avgjorde det hela.

"No, I'm not", svarade jag. "But have fun", han nickade och drog iväg med de andra. Själv satt jag kvar och funderade över varför jag egentligen hade sagt nej. I vanliga fall gillade jag att testa gränser och ha kul - men inte mer än så. Inget djupare. Det var bara det att den senaste tiden hade jag kommit alldeles för nära Mark, det hade börjat kännas som om han nästan såg rakt igenom mig, och jag ville inte ha det så - vågade inte riskera att få djupare känslor än jag redan hade för honom. I de där gängen jag hade hängt i hade i princip alla någon form av hemsk uppväxt eller historia, och båda Marks föräldrar var båda döda. Han var nog den värsta av oss, och på något sätt var det spännande. Men nej, jag kunde inte bli kär i honom, i så fall ar det bättre att sticka - hitta ett nytt gäng - för att vara hemma var inget alternativ.

 

I de där kretsarna där jag hängde hade alltså nästan alla någon form av hemsk bakgrund, men jag hade nog alltid varit undantaget. Jag kom från en helt normal - nästan lite för normal - svensk familj som flyttat till London när jag var tre. Det var verkligen idealet med pappa Magnus, mamma Malin och så de två syskonen Samantha och Tiffany. Det var nog det som hade stört mig, vi var alldeles för tråkiga och vanliga. Dessutom var min syster världens mest perfekta dotter. Hon var vacker med långt blont hår, stora blåa ögon, fylliga läppar och smal men hade ändå en perfekt kurvig kropp. Som om det inte vore nog med hennes perfekta utseende hade hon mer eller mindre A i alla ämnen. (C i något, men ändå). Själv hade jag haft F i flera stycken, och aldrig orkat anstränga mig. Jag hade nog alltid känt mig otillräcklig, min syster hade alltid varit bättre än jag, och det var nog därför jag befann mig där jag gjorde nu.

---

Vi gör ett länkbyte med onedshow.blogg.se hon som skriver heter Ellinor och är väldigt duktig. Hon är på sin andra novell och uppdaterar ofta. Så gå in och släng in en fin kommentar :) 

 

(tfp del 47 finns här under) 

Ha en fortsatt bra lördagskväll så hörs vi imorrn :) //Josefin & Frida ♥♥♥