“Liam, please” sa hon och tittade på mig med sina blå ögon som sakta fylldes av tårar. Jag klarade inte av att se hennes tårfyllda ögon utan vände mig bort och öppnade dörren.

När jag kom in i köket vändes allas blickar automatiskt emot mig, precis som väntat. Det såg ut som att ingen direkt hade rört sig ur fläcken sen jag hade gått ut ur köket, förutom killarna som hade slagit sig ner vid bordet precis som jag hade sagt att de kunde. Men ingen såg särskilt glad ut, och jag hoppades bara innerligt att de inte hade hört mitt och Kimberlys samtal igenom dörren.

"Where's Kimberly?" frågade Kimberlys mamma mig. Jag drog en hand igenom mitt hår och kliade mig lite på baksidan av nacken.

"She didn't feel so good so she decided to go home and rest" förklarade jag och bet mig hårt i läppen medan jag slog mig ner på min plats igen. Att veta att det var jag som varit orsaken till tårarna i hennes vackra blå ögon gjorde ont att veta, och visst kanske jag inte hade menat allt jag sagt även om jag ändå hade varit arg.

"Oh, are you sure that she can be on her own?" frågade mamma med en rynkad panna.

"Yeah, it's alright" svarade jag och försökte att ignorera alla tankar i mitt huvud som talade om för mig hur fel allt det här var. Jag hatade att ljuga, men jag skulle ändå aldrig ha kunnat säga som det var till dem. Mina föräldrar skulle aldrig förstå. Jag sneglade på Harry som tittade på mig med rynkad panna. Louis tittade sig omkring på alla andra, som om det kunde hjälpa honom att förstå. Zayn tittade också på mig med ett nästan anklagande uttryck, varför visste jag inte, och Niall hade slutat äta, något som nästan aldrig hände. Jag kunde känna att ingen av dem köpte min lögn men de sa som tur var inget om det. Kimberlys föräldrar verkade tro på det iallafall, och det var ju åtminstone bra. Middagen fortsatte, dock i lite mer tystnad, och jag försökte glömma bort vad som hade hänt mellan mig och henne. Men det var ju nästintill omöjligt när jag hela tiden blev påmind av det, eftersom en tom stol där tjejen som jag gillade mest hade suttit tills jag hade skickat ut henne. Men jag hade bara varit trött på att hon inte kunde säga som det var till mig, för det var rätt uppenbart att hon inte gillade resten av mitt band och jag kunde bara inte för mitt liv förstå varför.

När jag hade tvingat i mig det sista som var kvar på min tallrik så ursäktade jag mig och gick upp till mitt rum. Jag var verkligen inte hungrig längre och det var bara jobbigt att behöva sitta där och låtsas som att allt var okej när det verkligen inte var det. Jag visste att det var lite oartigt att inte vänta tills de andra killarna var klara, men jag ville bara lägga mig i min säng och inte behöva ljuga ännu mera. Jag skyndade mig uppför trappan till mitt rum och slängde mig i sängen med huvudet rakt i min kudde. Jag undrade hur saker och ting var mellan mig och Kimberly och mig nu. Var allting slut? Eller skulle allt vara normalt mellan oss imorgon? Jag visste inte, men jag saknade att ha henne i mina armar. Även om jag var arg på henne så hade det ju inte gjort att mina känslor plötsligt hade försvunnit, hon var fortfarande den tjejen jag allra helst ville vara med. Det tog inte lång stund innan jag hörde en massa buller uppför trappan och snart kom mina fyra bästa kompisar inklampandes i mitt rum.

“Liam?”

“What’s the deal?”

“Why did she leave?” Mitt rum fylldes av Louis, Harrys, Nialls och Zayns röster som frågade om allting. Jag satte mig upp och klappade på min säng för att visa att de kunde sätta sig där. Vi trängde ihop oss och efter några sekunder satt vi alla i min säng. Jag drog in ett djupt andetag och förberedde mig inför att berätta allting för dem. Ja, inte precis allting om Kimberly, men lite grann iallafall. Jag och killarna kunde berätta allt för varandra och det kändes ändå skönt för jag visste att detta skulle stanna mellan oss.

“Isn’t she your girlfriend?” frågade Louis mig med ett höjt ögonbryn. Jag nickade men blev sedan tveksam.

“Yeah, she is. At least she were, I’m not sure anymore. We just had our first fight” sa jag och bet mig hårt i tungan för att hindra tårar att bryta fram. Jag ville inte gråta, jag ville bara att allt skulle bli bra igen.

“Oh, I’m sorry mate. Is there anything we can do?” frågade Niall och drog in mig i en hård kram. Jag kramade honom tacksamt tillbaka och skakade samtidigt på huvudet.

“I don’t think so, but thanks anyway” svarade jag honom med en suck.

“Look, what actually happened? We came in and she like, panicked and she wouldn’t even look at us. I take it as that she didn’t like us?” sa Zayn och han lät lite ledsen.

“Honestly, I don’t know. I asked her and she couldn’t really explain it. And.. I got mad because she behaved like that to you guys. I mean, she had never met you before and still she was like that. And that’s why I told her to go.” Jag drog ett djupt andetag efter att ha sagt allt det där och tittade på mina kompisar.

“Liam, can I ask you one simple question?” frågade Louis mig och jag nickade snabbt.

“Are you in love with her?” Frågan gjorde mig ställd, och jag hade inte väntat mig något sådant, även om jag innerst inne visste svaret på den frågan.

“Yeah, I am” mumlade jag och pillade med kudden som jag hade i knät. Jag såg ett leende sprida sig på Louis läppar.

“Then what are you sitting here for?” Den här gången var det Harry som frågade, och han tittade uppmuntrande på mig.

“What do you mean?” frågade jag förvirrat. Harry log lite och satte sig mer till räta upp i sängen.

“Go to her. You don’t wanna loose her.”

“Exactly, go before it’s too late” instämde Zayn och jag tittade på dem.

“Aren’t you like, mad or something? Because of how she behaved to you” sa jag förvånat och ställde mig upp.

“No, I’m sure there was a reason for it. Now go before I lift you over to her house” sa Louis och ställde sig upp bredvid mig. Han knuffade vänligt men bestämt ut mig genom dörren till mitt sovrum med ett lycka till ifrån alla fyra.

“Thanks guys” sa jag innan jag gick nedför trappan och snabbt drog på mig skorna i hallen.

“Honey, where are you going?” hörde jag mamma ropa ifrån köket.

“I’m just gonna fix something” sa jag medan ett litet, litet leende spred sig på mina läppar. Jag drog snabbt en jacka på mig och gick ut genom dörren. Killarna hade rätt - jag ville inte förlora henne.

KIMBERLYS PERSPEKTIV

Jag hade nog aldrig känt mig så tom i hela mitt liv. Det var som om jag hade vandrat så länge utan ljus och att jag sedan hade hittat det i Liam, och nu hade jag tappat det igen. Varför hade jag låtit detta hända? Varför hade jag låtit mig själv falla så hårt för honom när jag ändå visste att det skulle ta slut någon gång? Jag borde ha vetat bättre än att låta känslorna ta över. Och nu var det slut. Det var ingen av oss som hade sagt rent ut att det var slut mellan oss, men det var vad jag trodde och antog. Vi hade bara varit tillsammans några dagar, och nu var allt förstört. Och det gjorde ont, det gjorde riktigt ont. Inte fysiskt, men i hjärtat. Jag var också arg på honom för att han bara hade stängt ute mig och inte låtit mig förklara. Liam var ju annorlunda ifrån alla andra och jag hade verkligen brytt mig om honom. Varför hade jag bara rusat iväg ifrån middagen så där in på toaletten, trots att jag visste att de enda som kanske skulle tro på min lögn var mina och Liams föräldrar, eftersom det inte precis var första gången jag ljög för dem. Jag sprang igenom regnet som hade börjat ösa ner till vår stuga och halade upp nyckeln ur byxfickan. Mitt ansikte var blött, hela jag var blöt. Om det var av tårar eller regn visste jag inte, men jag kom fram till att det inte spelade så stor roll ändå. Jag vred om nyckeln i låset i en rasande fart och skyndade mig snabbt inomhus, i skydd ifrån regnet som smattrade emot alla fönsterrutor. Jag sparkade frustrerat av mig mina converse så att de flög iväg över golvet och låste dörren efter mig. Min blick riktades uppåt och emot spegeln som fanns i hallen. Där såg jag mig själv stå, helt genomblöt med hårslingor som droppade vatten ner på mina kläder som redan var blöta. Mitt smink var inte särskilt vackert längre, men vad spelade det för roll? Det jag såg framför mig var mitt gamla jag, en trasig människa, någon som behövde fixas. Men jag såg sanningen som den var; jag var ofixbar. Utan Liam så var jag ingen längre, då fanns det inte något kvar att kämpa för. Han hade fått mig att vilja ändra mig, för hans skull. Jag hade velat det. Men jag hade sett blicken i hans ögon när han sagt till mig att gå, och det vanliga glittret hade varit som bortblåst. Jag hade aldrig menat att såra honom eller hans kompisar, men jag hade inte varit redo att träffa dem. Jag var rädd för vad de skulle tycka om mig och se på mig precis som alla på min skola gjorde. Men allt var faktiskt inte bara mitt fel, om Liam bara hade låtit mig förklara vad jag verkligen menade och hur jag kände mig så hade det inte behövt bli så här. Det var inte likt honom att göra så här...

Jag visste inte hur länge jag hade suttit i hallen när jag hörde en knackning på dörren. Jag reste mig sakta upp och drog ett djupt andetag. Jag visste ju vem det var som stod på andra sidan dörren...