Summer Love - del 19

| Postat i: Summer Love
Tidigare:

“I know we haven’t known eachother for long, but.. When I look at you, it’s the most beautiful sight I’ve ever laid my eyes on. You make my heart beat so fast whenever you’re near me. When we kiss, it’s like everything else doesn’t matter anymore. I want you to see yourself like I do, because in my eyes you’re so wonderful and I wish everyone could see and know that. I just wanna be with you, that’s what I want. And if that isn’t called love, then I don’t know what is.”


 

KIMBERLYS PERSPEKTIV

“Kimberly, are you coming soon? We have to go now” hörde jag mamma ropa nerifrån. Jag suckade och tittade på min spegelbild ännu en gång. Jag hade stått här alldeles för länge, och egentligen var jag inte en tjej som tog flera timmar på sig att göra iordning sig för en middag. Men Liam hade sagt att han skulle ta med en överraskning till middagen, vad det var hade jag dock ingen aning om. Inte för att det gjorde mig något egentligen, jag var glad ändå. Jag var glad att jag fick vara med honom och över allt han hade sagt till mig. Liam hade sagt att han älskade mig, och jag var rätt säker på att jag kände precis samma sak för honom. Det var konstigt, men jag bestämde mig för att inte fundera eller analysera det för mycket utan bara vara lycklig och njuta av det. Ett sista drag med min hårborste och sedan gick jag ner för trappan. Vi skulle ju på middag hos Liam och de andra, och ärligt talat undrade jag hur mycket de visste om oss. Hur mycket hade Liam sagt? Min familj visste ju ingenting, och det var inget som jag hade planerat att berätta precis nu.

“There you are, now come on. We don’t wanna be late to the dinner” muttrade mamma medan jag drog på mig mina converse.

“Calm down, it’s not far away” svarade jag och kände genast hur hennes lite irriterade humör drogs över även på mig. De andra sa inte så mycket för de visste hur våra diskussioner brukade vara så de hade nog förstått att det vid det här laget inte var någon idé att försöka tjafsa emot. Vi gick i tystnad emot Liams stuga och stämningen var väl kanske inte den bästa precis. Som tur var så var vägen dit inte särskilt lång att gå och vi var snart framme. Dörren öppnades av Ruth som log när hon såg oss.

“Hi! Come in!” sa hon glatt och jag kunde inte låta bli att le. Varje gång vi träffade alla kunde jag fortfarande inte sluta lägga märke till att alla var så trevliga. Det var liksom bara så som de var. Snart såg jag Liam komma ut i hallen och vi möttes i en varm kram. Han såg nyduschad ut och doftade så gott. Ett leende spred sig på mina läppar och all irritation var som bortblåst. Jag kunde inte vara sur när Liam var i närheten, det gick liksom inte. Jag möttes Ruths blick när jag fortfarande stod i Liams omfamning och hon vickade på ögonbrynen innan ett skratt for ur hennes mun. Jag himlade bara med ögonen och gick sedan in till köket med Liam. Efter alla hälsningar kom resten och satte sig ner med oss. Jag tittade på bordet och såg att det var dukat för fler än vad vi var, och det gjorde mig fundersam. Hade de någon gäst här? Eller hade de bara räknat fel när de dukade? Knappast troligt.

“Welcome everyone. I was just wondering, when are they coming?” frågade Karen som tittade på Liam. Jag tittade också på honom med ett höjt ögonbryn.

“Soon, I believe” svarade han och log.

“Who’s coming?” frågade jag och kunde inte riktigt dölja min nyfikenhet samtidigt som jag blev lite nervös. Jag gillade inte riktigt att träffa nya människor som kunde döma en och direkt se hur ful man var, det hade jag haft nog med erfarenhet av.

“Just some people, you’ll see” sa han hemlighetsfullt och jag suckade lätt.

“That’s the surprise, right?” frågade jag. Liam nickade ivrigt till svar.

“And I think you’re gonna like it” tillade han medan han kramade min hand under bordet. Jag nickade och litade på det han sa, han brukade inte ha fel om vad han trodde jag skulle gilla. Min blick for runt bordet som jag snabbt märkte hade blivit märkligt tyst. Och alla tittade på oss, på mig och Liam.

“Is there anything I’ve missed here? You two seem to get along really well” sa Nicola nyfiket och jag såg ett litet leende smyga sig på hennes läppar. Jag kunde ha svurit på att hon visste att förmodligen ingen av våra föräldrar visste om att vi var tillsammans och att hon bara njöt av det här. Jag sneglade på Liam medan jag kände färgen stiga i mitt ansikte, jag var ju inte direkt van vid sådana här situationer.

“Yeah, we’re kind of, a couple now” mumlade Liam medan han tittade på mig. Jag kunde se på honom att han också tyckte att detta var en aning pinsamt.

“Oh my god, that’s amazing! I told you that this would happen! I said I totally ship you guys!” Emma verkade helt förtjust om man tittade på leendet som fanns på hennes läppar.

“Yeah, uhm. Emma, enough” muttrade jag och himlade med ögonen över min fangirlande lillasyster. Emma gav mig en sur blick men log stort emot Liam som log lite smått tillbaka mot henne. Jag gav Emma en blick för jag fattade att jag inte var den enda som tyckte att hon var jobbig.

“Wow, we’re happy for you guys” sa Karen och log varmt emot mig. Jag log tillbaka och höll fortfarande ett stadigt tag om Liams hand.

“Thanks mum, but please don’t come and hold a speak about this” sa Liam vilket fick oss alla att skratta. Inte förrän nu tittade jag på mina föräldrars ansiktsuttryck och blev förvånad. De båda såg väldigt glada ut. Visst hade jag väl trott att de skulle bli glada, men inte så här glada. Min blick föll sedan på Noah som bara flinade, precis som jag hade väntat mig.

“Well, enough about us. Let’s talk about surfing or something, we did that the other day” sa jag och plockade till lite mat på min tallrik. Liam tittade tacksamt på mig för att jag hade styrt in samtalet på något annat. Jag log bara som svar och vi fortsatte att prata. Men vi hann inte så långt innan ringklockan ringde på dörren och Liam for upp ifrån stolen.

“Coming soon!” ropade han och skyndade sig ut till hallen. Jag tittade runt på hans familj som alla verkade veta vem eller vilka det var som skulle komma. Och jag ville också veta, men det skulle jag väl få göra snart. Vi alla hörde röster ute i hallen, men det var som jag kände igen så jag förstod inte varför Liam trodde jag skulle bli glad av att träffa några som jag inte ens kände. Efter några minuter kom Liam in i köket igen, men den här gången med fyra killar i släptåg. Och när jag såg vilka det var, så ville jag helst bara rusa därifrån.


LIAMS PERSPEKTIV

Jag kom leendes in i köket igen med killarna bakom mig. Jag var jätteglad att de alla hade kunnat komma, vi var ju vana att ses så mycket att det kändes konstigt nu när vi inte hade sett varandra på ett tag. Jag hade verkligen saknat allihop, och jag hoppades bara att det fanns mycket mat eftersom Niall faktiskt var här. Jag tittade förväntansfullt på Kimberly. Jag hade hoppats att hon skulle bli glad av att träffa mina vänner, men jag fick en chock när jag såg hennes ansiktsuttryck. Hon såg inte alls glad ut, och hennes blick var överallt förutom på mig och killarna.

“Wow Liam, this is nice” sa Zayn och jag nickade. Men jag kunde inte slita ögonen ifrån Kimberly. Vad var fel? Jag såg min mamma tittade uppfodrande på mig och förstod direkt vad hon menade.

“Yeah, guys. This is Harry, Louis, Zayn and Niall. They’re my bandmates and they’re gonna be here for a while” sa jag och log lite smått. Men min koncentration var fortfarande på Kimberly, hon såg väldigt obekväm ut. Alla killarna hade ju träffat min familj, men de hälsade på Kimberlys familj. Rätt som det var reste sig Kimberly snabbt upp så att hennes stol välte baklänges och ner i golvet med en smäll. Alla tittade på henne och jag kunde se hur jobbigt det var för henne. Hon flackade med blicken emellan mig och våra föräldrar.

“Uhm... I’m feeling a bit sick, I’m just gonna go to the bathroom” mumlade hon fram och gick med snabba steg ut ifrån köket emot badrummet. Harry höjde förvånat på ögonbrynen åt mig och jag ryckte på axlarna. Jag fattade ärligt talat inte. Gillade hon inte mina kompisar? Hon kände dem inte ett dugg, och ändå reagerade hon så här! Det gjorde mig arg och jag suckade lätt, i vetskap om att jag både ville och behövde gå efter henne.

“You guys can sit down, I’m coming soon” sa jag och nickade åt killarna. Jag kunde se att ingen av dem riktigt förstått eller vetat vad som nyss hänt, inte ens jag själv visste ju det. Men en sak visste jag iallafall; Kimberly hade inte gått ifrån bordet för att hon mådde dåligt, utan av någon annan anledning. Innan någon av dem hade svarat mig så var jag redan på väg efter Kimberly. När jag kom dit såg jag att badrumsdörren var stängd, men inte låst. Jag knackade lätt på dörren innan jag öppnade den, klev in, stängde och låste efter mig. Jag såg Kimberly sitta på toalettstolen med huvudet lutat i händerna.

“Kim?” frågade jag tyst och satte mig på golvet framför henne. Det kalla klinkergolvet gjorde att jag rös till men jag ignorerade det.

“What are you doing here? frågade hon utan att titta upp på mig.

“I’m here because somehing is obviously wrong and I wanna know what it is” sa jag och lutade försiktigt hennes ansikte uppåt med min hand så att vi såg in i varandras ögon. Kanske hade jag förväntat mig tårar, kanske hade jag förväntat mig massor av ilska, men jag hade inte förväntat mig det här. Kimberlys ansikte såg bara livlöst ut, som om hon inte ville visa eller kunde visa några känslor alls.

“What is it? Everything was good until I walked in with them” sa jag oroligt och strök en hårslinga ur hennes ansikte. Jag tvingade ner min ilska och hoppades innerligt att det inte var som jag trodde, att Kimberly kanske visst ville träffa de andra killarna.

“Well, I don’t want them to-” Kimberly suckade. “I don’t wanna... I don’t know how to explain it” mumlade hon och det fick mig att släppa hennes händer. Jag var rätt säker på att jag hade rätt och det gjorde mig arg, trots att jag inte var någon som var arg särskilt ofta.

“You never do, right? You can’t explain things to me, even though I always do my best to understand you. It’s hard, you know? I try my best but still, you can’t tell me stuff. And if you have problems with my friends that you’ve never met and don’t even know, then just tell me.” Jag förvånades över vad som kom ur min mun utan att jag ens tänkte efter först. jag hade inte menat att låta sådan även om jag menat det jag sa.

“Liam, no! You don’t-” Kimberly avbröt sig och tittade på mig. “You don’t understand, it’s not like that” protesterade hon och jag suckade frusterat.

“Oh, I think it is Kimberly. I think I know exactly how it is. But you’ve never met them before so maybe you shouldn’t be so judgemental about them. Do you really think I would be friends with them if they were idiots?” Jag hade fortfarande lyckats hålla min röst på en någorlunda bra nivå men det var svårt när Kimberly just nu gjorde mig så arg.

“Well, no I don’t, but..” Nu lät hon så liten och försvarslös, men jag kunde inte hjälpa att jag fortfarande var arg.

“You know what? If that’s all you’re going to say, then leave it. They didn’t do more than walked into the room and you practically ran away. I’m done with this, I’m just done. They didn’t do anything to you and still you acted like you just didn’t want to be with them.” Min bröstkorg höjdes och sänktes snabbt medan jag drog några djupa andetag och försökte lugna ner mig. Vanligtvis reagerade jag aldrig så här, men just nu förstod jag mig bara inte på Kimberly.

“It’s not what they did, it’s who they are and who I am.” Kimberly försökte greppa tag i mina händer igen, men jag drog mig undan.

“Leave it Kimberly, will you? Maybe it’s time for you to go home if you can’t even stand being in the same room as them” sa jag kallt och kontrollerade knappt själv vad jag sa längre. Orden bara hoppade ur min mun i en sådan fart att jag blev chockad själv. Så här elak var jag aldrig, och jag ville inte såra henne men de hade faktiskt inte gjort henne något.

“But-” började Kimberly och försökte desperat ta tag i mina händer ännu en gång. Jag puttade bort hennes händer igen mjukt men bestämt och avbröt henne innan hon hann säga något mer.

“You should go” mumlade jag och kände mig plötsligt svag. Jag ville inte såra henne, men jag trodde att vi båda kanske behövde lite egen tid.

“Liam, please” sa hon och tittade på mig med sina blå ögon som sakta fylldes av tårar. Jag klarade inte av att se hennes tårfyllda ögon utan vände mig bort och öppnade dörren.

“No. I’m sorry, I can’t right now” sa jag tyst och klev sedan ut. Kimberly gick sakta efter mig och tog på sig sina skor. Jag kunde inte möta hennes blick, det var för jobbigt. Och när hon gick ut genom dörren och jag tillbaka emot köket, kunde jag inte hjälpa att jag kände att jag kanske just hade gjort ett väldigt stort misstag.


Ooohh hon "träffade" äntligen hela One Direction. Men vad tyckte ni om hennes reaktion? Var det som ni trodde? Vad tror ni kommer hända? Minst 7 kommentarer för att få nästa del :)
 

Ha det bäst! :D //Josefin & Frida xxx

Jättebra del! :) jag trodde inte att hon skulle reagera så där. Hon drog förhastade slutsatser, och då blev Liam sur. Liam lät henne inte ens förklara sig innan han bad henne att gå.

Låter som lite draama ;D ASnajs!

Ooohhh!!!spännnnnnnnnnnande!

Asbra och det var inte så jag trodde att hon skulle reagera och jag hoppas att dom blir sams (:

Riktigt bra!!
Vill bara säga att jag älskar denna novell!
Och när kommer nästa?

Svar: Hej! Vad kul att höra, tack så mycket!Nästa kommer förmodligen imorgon eller dagen efter det, när vi nått vår kommentarsgräns. :)
ettdstories.blogg.se

jag hänger fortfarande inte med på vad problemet är. :/

Svar: Vad menar du med att du inte förstår problemet? Kram :)
ettdstories.blogg.se

Snälla mer!! Det är jätte bra och spännande nu!!

Trodde verkligen inte att hennes reaktion skulle vara sådär... Men även om hon hade kunna försöka vara lite trevlig mot dem, tyckte jag faktiskt att Liam var lite hård mot henne. Han kunde ha låtit henne förklara, och inte bara skicka ut henne...

DRAAAMA!!!




Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)


URL/Bloggadress:


Kommentar: