“So please don’t run away again” sa jag mjukt och strök min hand över hans kind.

“I won’t” svarade Liam leendes.

“Good” mumlade jag medan jag lutade mig fram och pressade samman våra läppar. Det kändes härligt, inte som något jag hade känt på hur länge som helst. Jag kunde inte fatta att Liam faktiskt gillade mig för den jag var, men fjärilarna i min mage bevisade att det var så. Regnet öste ner över oss medan vi kysstes och jag kände mig för en gångs skull lycklig. Jag kände mig helt dyngsur och jag var blöt överallt, men inget av det där spelade ändå någon roll just nu. Allt som spelade roll var Liam. Jag var lycklig, och allt var tack vare honom.

---

 

 

Den senaste veckan hade varit helt underbar. Jag och Liam hade umgåtts mycket. När det var soligt så var vi alltid vid stranden och när det var regnigt var vi alltid i någon av stugorna och kollade på film eller bara pratade. Liam gjorde mig glad och han fick mig att känna mig speciell. Och jag hade även gjort något som jag inte gjort på riktigt länge. Jag hade lett och faktiskt haft kul. Men bara för att Liam hade kommit in i mitt liv så gjorde inte det att alla mina problem försvann. Jag hade inte berättat för honom om mitt droginnehav varje dag. Det kunde jag inte. Jag visste att Liam skulle se annorlunda på mig och tycka att jag var äcklig. Och det ville jag absolut inte riskera. Min bulimi var något som jag jobbade på. Jag spydde inte lika ofta längre och istället för att äta en normal portion och sedan känna mig tjock och illamående efteråt så åt jag mindre portioner. Liam hade såklart märkt detta och börjat ifrågasätta det men allt jag hade sagt var att jag inte var hungrig. Hn köpte det säkert inte men jag ville inte förklara för honom hur läget låg. Även om en del av mig ville berätta för honom så var det en annan liten del som inte ville det. Detta hade lett till att jag inte hade sovit i natt för jag hade funderat över detta istället. Och efter flera timmars funderande så hade jag äntligen kommit fram till att jag skulle berätta för Liam. Han förtjänade det och även om jag inte visste hur han skulle reagera så visste jag att han inte skulle bli sur. Bulimi var ju en sjukdom och han måste ju förstå hur jobbigt det faktiskt var.

Just nu satt jag på sängen i mitt rum och väntade på att Liam skulle komma. Jag hade smsat honom och bett honom komma hit, något som han glatt sagt ja till. Mitt hjärta dunkade hårt av nervositet. Jag visste inte varför jag var nervös. Men jag antog att en liten del av mig var rädd att han skulle bli arg eller att han skulle vilja lämna mig. Den senaste veckan så hade Liam lyckats bryta ner mina murar jag haft omkring mig så det gjorde att jag tog tillbaka det sista jag nyss tänkt. Liam skulle inte lämna mig.

Mina tankar avbröts av att min mobil plingade till. Jag tog upp den ur min jeansficka och fick se ett sms från ett okänt nummer.

FROM: Unknown number

Hi cow! Haven't seen you for a while. Are you stuck somewhere or what? Haha lol, I can remember all the fat on your stomach. Poor girl, how can you even stand looking like that. I think I'm talking for everyone now, you're ugly. A fucking fat cow is what you are! You're so ugly that even god can't stand watching you. I really hope that you'll be beautiful one day. Wait!! We both know that that won't happen!! Lol

Plötsligt var det som om alla mina murar byggdes upp igen och jag fick svårt att andas. Efter en hel vecka utan något elakt sms så fick jag ett. Varför? Varför var de tvungna att hacka på mig? Jag hade ju inte gjort någonting. Jag kände en tår rinna ner för min kind som jag snabbt torkade bort. Jag ville inte gråta. Jag ville tänka på alla de fina ord som Liam sagt till mig. Men jag kunde inte hitta dem. De hade bytts ut mot ord jag inte alls ville höra. Jag kastade argt min mobil på golvet. En sådan underbar vecka var tvungen att bli förstörd på grund av ett elakt sms.

Jag hörde min dörr öppnas och kort därefter stängas. En glad Liam uppenbarade sig men det var som om jag inte såg honom. Allt jag kunde se var elaka ord som flög omkring i rummet och jagade mig. Men jag kunde inte känna dem. Jag kunde inte känna hur ont det gjorde att få dem slagna mot mig.

Plötsligt stod Liam framför mig och skakade om mig.

"Earth to Kimberly" sa han och viftade med handen framför mina ögon. Jag kollade på honom och mötte hans blick. Men jag kunde inte känna något. Tänk om han också tyckte att jag var ful som en ko, fast han sa annorlunda bara för att inte få ett dåligt rykte om sig.

Liam log lite mot mig när jag mötte hans blick. Men den oroliga rynkan i hans panna var kvar. Som om han visste att något var fel. När han böjde sig ner för att kyssa mig så vände jag snabbt bort huvudet. Liam kollade ännu konstigare på mig och hans rynka blev allt mer större.

"Okay Kimberly, enough with the silence. What's wrong?" frågade Liam oroligt och satte sig ner bredvid mig. Han såg orolig men samtidigt sårad ut och jag kunde inte hindra mig själv från att känna dåligt samvete eftersom jag visste att han kände sig sårad när jag nekat hans kyss. Något som jag glatt skulle tagit emot om det inte vore för omständigheterna.

"Nothing's wrong Liam" fick jag tillslut fram samtidigt som jag kollade rakt fram på mobilen som låg på golvet. Jag ville aldrig mer se den. Liam tog sina händer på mina kinder så att jag tvingades att se honom i ögonen. Han kollade på mig med en sorgsen blick. Jag visste att han inte gillade när jag inte berättade hur det verkligen var.

"Talk to me Kim, I know that something's wrong" bad han men det han fick som respons var jag som frigjorde mitt huvud från hans grepp. Min blick fann ännu en gång sin väg mot den äckliga mobilen som låg på golvet. Jag kände Liams blick bränna på mig. Men jag kunde inte kolla på honom. Jag visste att jag då skulle börja gråta och visa känslor. Något som jag inte ville. Om det var något jag lärt mig det senaste året så var det att det var bättre att stänga inne sina känslor. Då slapp jag förklara allt och jag kunde bara klistra på det där fejkade leendet. Men det funkade inte med Liam. Han visste när jag fejkade och inte. Därför hade jag ingen aning om vad jag nu skulle göra. Inte släppa in Liam genom mina murar igen, eller bryta ner rätt framför honom och gråta i hans varma beskyddande famn.

Jag hade inte märkt att Liam tagit min mobil och börjat läsa det öppna smset förrän han började prata.

"Who wrote this?" frågade han och kollade surt på skärmen. Jag ryckte på axlarna och kollade sedan ner i marken. Plötsligt kände jag ett par starka armar omfamna mig och Liams doft fyllde min näsa.

"It's not true what they say love. Please believe me. You're so beautiful, please don't listen to them" sa han tröstande i mitt öra men jag kunde varken krama tillbaka eller säga något. Jag visste att Liam tyckte jag var vacker. Men på något sätt så betydde inte det någonting när jag fick höra en massa fula saker från flera andra personer. Liam var bara en person och visst, hans ord hade betytt mycket. Men han kunde inte få det att sluta. Han kunde inte få det där växande hålet i mitt hjärta att sluta växa. För han visste inte hur det kändes. Han visste inte hur det var att vara konstant mobbad. Han visste inte hur ont det gjorde att få ett fult ord slängt mot sig.

"It's not that easy to not listen to them Liam" muttrade jag.

"Kimberly, I can help you. Just talk to me" sa han lugnt och tog min hand i sin och kramade om den.

"No Liam! You can't help me! You don't know how it feels to always be bullied. You don't know how it feels to never get a nice word to you, not even a hello. You don't know how it is to lose that little hope you had in the beginning. That everything was just a dream and when you woke up everything would be okay. But then you realize that it is reality and there's nothing you can do to make the bullies stop. Everything is hopeless and you just want to give up. But then there's your parents. Your parents that want you to have a great life and to become something good. So you just smile a faked smile so the parents thinks that everything is great when in reality it is shit. You don't know how that feels Liam. So please don't come here and say that you can help me, because you can't. My life is ruined and it will never be normal again." Jag drog in ett djupt andetag. Aldrig trodde jag att jag skulle säga något sådant till honom.

LIAMS PERSPEKTIV

Jag kollade på Kimberly när hon berättade sådant som hon inte trodde att jag kunde förstå. Men faktum var att jag kunde det. Jag själv hade varit mobbad när jag var yngre under en lång period och nu när Kimberly beskrev lite hur hon kände så kunde jag inte hindra mig själv från att känna det samma. För exakt så hade jag känt.

Hennes kalla blick kollade ner i marken och jag visste att hon ville att jag skulle gå. Men jag var tvungen att berätta för henne. Jag kunde inte ge upp nu, och det kunde inte hon heller.

"I do know how that feels" började jag och när jag inte fick någon respons från henne så fortsatte jag. "When I was younger I got bullied everyday. I didn't have any friends and all I wanted to do was to stay in my bed all day and not come out. The words that everyone said to me hurted me in so many ways that I one day changed school. I couldn't stand being bullied everyday and all I wanted was to just have one friend. And I did get one friend. His name was Jack. We'd hang out everyday and he understood all of my problems. And for once I was happy. But everything disappeared when Jack moved to another city. I got bullied again and I didn't feel good at all. So I started boxing. To get my anger out. But later I found out that boxing wasn't my thing so I started running instead. And finally I found something that I was good at and the people there didn't bully me. I stopped with the fake smiles when I came there and I did feel happy. So please Kimberly. Don't say that I don't understand how you feel. Because I do, more than anyone. You know where I am when you want to talk." Jag reste mig upp och gav Kimberlys förvånade ansikte en sista blick innan jag började gå hemåt. Jag visste att hon behövde lite tid att tänka igenom det jag nyss sagt till henne.