Summer Love - del 13

| Postat i: Summer Love
Tidigare:

“I’m sorry that I made you cry” sa Liam oroligt medan han strök mig över ryggen. Jag log medan en tår sakta rullade ner för min kind.
“It’s okay Liam, it’s just that no one has ever told me something like that. And you’re beautiful too” svarade jag medan jag borrade in mitt huvud i hans nacke. Vår vänskap hade plötsligt fått så mycket mer betydelse för mig. Var det verkligen möjligt att Liam inte såg mig som alla andra såg mig?


LIAMS PERSPEKTIV

Jag var chockad. Allt det som Kimberly hade sagt till mig idag, eller ja, det var inte så mycket, men att hon hade sagt att hon var tjock och kunde jag inte förstå. För Kimberly var faktiskt en av de smalaste personerna jag någonsin hade sett. Hon var verkligen jättesmal, och ändå ville hon inte visa sin mage för mig för att hon var rädd för att jag skulle tycka hon var tjock. Det gick liksom bara inte ihop för mig. Jag undrade hur hon kunde tycka så? Men viktigare, vad var det som hade fått henne att tycka så illa om sig själv? För hon var jättevacker, men hon verkade inte se sig själv alls så som jag gjorde. Direkt när jag hade hört henne säga det där om sig själv hade jag bestämt mig för en sak. Jag skulle få henne att se sig själv i mina ögon, att inte tycka så illa om sig själv. Visst hade vi inte känt varandra länge, men jag tyckte verkligen inte att hon förtjänade att känna sådär. Jag var beslutsam - jag skulle få henne att ändra uppfattning och jag skulle finnas vid hennes sida. Direkt ifrån första dagen hade jag sett smärtan i hennes ögon, och fast jag inte visste exakt varför så ville jag få den att försvinna. Jag ville att hon skulle må bra, och jag hoppades att jag kunde hjälpa henne med det.


“I fell again, Liam!” Kimberlys utrop fick mig att snabbt återgå ifrån mina tankar till verkligheten igen. Efter vårt samtal och vår kram så hade Kimberly tagit av sig sina kläder och bara haft bikini på sig. Då hade jag känt att jag faktiskt hade gjort något bra, för efter det hade hon inte varit lika osäker på sig själv och släppt loss lite, låtit sig själv ha kul. Ja, Kimberly hade ju verkligen menat det när hon sa att hon aldrig hade stått på en surfbräda förut. Jag tittade på henne där hon låg i vattnet för säkert tjugonde gången idag. Vi båda skrattade, jag hade verkligen försökt lära henne grunderna men hennes balans var inte den bästa så hon ramlade bara gång på gång. Jag gick fram till henne där hon var i vattnet och höll i brädan samtidigt som hon gick upp igen. Hon ställde sig upp långsamt på den och förvånande nog, utan att ramla ner igen. Ett triumferande leende nådde hennes läppar när vi båda såg att hon hade balans nu.

“Good, now try to move your hips a bit, and your legs” sa jag medan jag sakta drog både brädan och Kimberly en bit längre ut i vattnet. Hon gjorde som jag sa, fortfarande ståendes på brädan. Det här gick ju faktiskt framåt, insåg jag och log för mig själv. Det var inte det lättaste att lära någon att surfa som aldrig hade gjort det förut, det hade jag insett snabbt. Men det var roligt, riktigt roligt. Hela Kimberly var väldigt rolig, hon visste bara inte om hur kul hon kunde vara att umgås med om man bara lärde känna henne. I och för sig hade jag ju förstått att hon inte var lätt att lära känna eftersom hon nästan vägrade att någon skulle få veta något om henne, men jag hade lyckats. Jag hade hennes förtroende. Det var jag verkligen glad över och det var också något jag inte tänkte slösa bort. Jag gillade Kimberly och det kändes skönt att sommaren bara hade börjat; så mycket av den fanns kvar där vi förhoppningsvis kunde lära känna varandra bättre. Kanske kunde jag få komma under ytan på henne och veta vad som hade hänt henne, om hon lät mig.


KIMBERLYS PERSPEKTIV

“That was actually really fun Liam, thank you for teaching me” sa jag och drog en handuk genom mitt blöta hår. Det droppade ner för min rygg men var ändå inte särskilt kallt, det var snarare svalkande i den varma solen. Att surfa var svårt, men jag hade faktiskt lärt mig massor idag. Liam var en bra lärare, och han var en väldigt snäll och tålmodig sådan också. Vi hade hållt på i flera timmar och nu kände jag mig bara blöt och trött. Trots att klockan inte var särskilt mycket kände jag mig trött i kroppen, det hade varit ansträngade.

“No problem, I thought it was fun too” svarade Liam medan vi tillsammans gick längs vattenbrynet med våra handdukar.

“You were really good at it” berömde jag och Liam log sitt fina leende emot mig.

“Thanks, you too. You learned a lot today” sa han och jag nickade.

“Yeah, and now I’m so tired that I just wanna sleep” erkände jag och gäspade stort i slutet av meningen.

“We can go to my house and chill, if you want to of course. I feel like I’ve had enough of the sun for today already” föreslog Liam och jag nickade glatt.

“Sure, then I can see your room and all that stuff” svarade jag. Liam skrattade lite och plötsligt kände jag våra händer nudda varandra. Det var inget särskilt, det borde inte ha varit något särskilt, men på något sätt så var det ändå det. Jag drog snabbt till mig min hand och såg Liam göra samma sak. Tystnaden lade sig tungt emellan oss och det var som om jag fortfarande kunde känna hans hand emot min. Det var underligt, som att det betydde något, eller mycket, vilket det inte alls borde ha gjort. Det skrämde mig också att jag för en sekund hade övervägt om jag skulle ta hans hand i min eller inte, att jag ens hade tänkt tanken kändes knäppt. Vi hade precis blivit vänner, men när vi hade surfat hade jag ändå inte kunnat låta bli att stirra lite på hans kropp. Han var säkert medveten om att han såg bra ut, men inte på det sätt som alla andra trodde och tänkte. Han var vacker för att hela han utstrålade vänlighet och öppenhet, inte för att han hade ett sixpack på magen. Visst bidrog det också till hans utseende, men det var inte det som gjorde honom så speciell utan det satt djupare än så. Det var konstigt hur mycket jag hade ogillat honom i början även fast han hade sagt det där om att röka, för när man väl träffade honom så var han så lätt att tycka om. Liam var helt enkelt en person som var svår att ogilla, och nu när vi umgicks trivdes jag. Jag kom på mig själv med att inte vilja sluta vara med honom, Liam hade kommit som en positiv vind in i mitt liv och jag ville gärna att han skulle stanna, även om jag visste att det fanns risker med det eftersom jag inte kunde berätta om allt i mitt liv, inte för någon. Men fast vi bara hade känt varandra, vad var det, några dagar, så visste Liam mer om mig än resten av min familj. Det kändes konstigt, men ändå bra. För på något sätt kändes det som att jag kunde lita på Liam, att han var pålitlig. Det var någonting med hans ärlighet och öppenhet som gjorde att jag kände mig säker i hans sällskap, mycket tack vare allt som hade hänt idag. Jag tittade upp på Liam som hade ett mjukt leende på läpparna medan vi fortsatte att gå emot hans stuga, och jag hade en känsla av att vi skulle ha kul ikväll, vad vi än gjorde.


“So this is my room” sa Liam när vi kom fram till det sista rummet i huset vi inte redan hade sett. Deras stuga såg ju likadan ut som vår, bara lite mer välstädad vilket kanske var förståeligt eftersom att Emma, Noah och jag verkligen hatade att städa och vi var heller inte så bra på det. Liam hade inte fått det största rummet som jag hade, han hade det motsvarade rummet till det som Noah hade fått. Liam öppnade dörren och jag klev in med honom efter mig. Min blick for runt rummet och jag satte mig genast på sängen som såg prydligt bäddad ut. Det var inte så stökigt här, och jag blev på något sätt förvånad för jag hade inte tänkt mig Liam som en person som gillade att städa.

”Do you like to clean?” frågade jag skämtsamt medan Liam satte sig ner bredvid mig.

“No, it’s my mum who does it” svarade han med ett skratt. Jag nickade och tittade på nattduksbordet där det fanns ett kort på Liam med fyra andra killar som såg ut att vara i hans ålder. Jag plockade upp det och vid närmare granskning såg jag att det var Liam med hans bandmedlemmar, det var One Direction på bilden.

“They mean a lot to you, don’t they?” frågade jag Liam medan min blick fortfarande vandrade över kortet. Liam verkade vara väldigt nära med sitt band om man tittade på kortet där de alla höll om varandra och såg glada ut med vita leenden. Det såg ut att vara taget ganska nyligen om man tittade på Liam som var lik sig själv på bilden och nu.

“Yeah, they really do. We’ve been through so much together and whenever something’s tough, or good, I’ve got them to share the experience with. They’re my best mates” svarade han. Det han sa fick mig att le, för han pratade om dem med sådan värme i rösten att jag direkt förstod att han verkligen brydde sig om dem. Det var sådant jag inte hade fått uppleva på så himla länge, att man hade kompisar som brydde sig om en. Det kanske var en självklarhet för många, men inte för mig. Jag märkte inte att jag hade blivit tyst och tittat bort ifrån Liam förrän jag kände den välbekanta känslan av brännande tårar bakom ögonlocken.

“Kimberly, are you alright?” hörde jag Liam fråga med oro i rösten.

“Yeah, I’m okay” sa jag och tog ett djupt andetag. Jag samlade mig lite och blinkade bort tårarna i ögonen innan de hunnit falla ner för kinderna och mötte sedan Liams blick. Han hade en rynka i pannan och han såg inte alls lika glad ut som han hade gjort för bara en liten stund sedan.

“You don’t look okay” sa han bekymrat och drog bak en hårslinga bakom mitt öra som hade fallit fram i ansiktet.

“It’s just, what you were talking about is something natural for you, but it isn’t to me. I don’t have those friends that are wonderful to me, that mean much to me. And I miss it.” Mina ord var skakiga och mumlande men jag visste att Liam hade hört det. Snart kände jag hans starka armar omkring mig för andra gången idag och jag besvarade hans kram men suckade sedan över mig själv.

“I’m sorry that I ruined the good atmosphere” muttrade jag och kände Liam stryka mig över ryggen.

“It’s alright, but you’re still lying. Because I’m your friend, and I care. A lot. Even though we’ve just met, I care. I can’t really explain it, I just like you and I want you to know that I really care.” Nu hade Liam särat på oss och han tittade in i mina ögon utan att bryta vår ögonkontakt.

“You said it three times, so I believe you. I care too, even if it doesn’t seem like it” svarade jag och kände mina mungipor krökas upp i ett leende. Liams bruna ögon glittrade i solljuset som reflekterades på oss ifrån fönstret och han log tillbaka. Det var nu jag upptäckte hur nära varandra vi faktiskt satt, men ingen av oss flyttade på sig. Det var som om det egentligen inte kändes fel, även fast jag kanske visste innerst inne att det var det. För vi var vänner, och det var det. Plötsligt såg jag Liam luta sig fram så att våra ansikten var ännu närmre varandra och jag kunde se in i hans ögon ännu tydligare. Jag stannade upp mitt i ett andetag. Vad gjorde han, vad gjorde vi, vad hände? Liams blick vägrade lämna min och jag kunde inte slita mig ifrån hans otroligt bruna ögon. Våra huvuden var nu så nära varandra att jag kunde känna hans andedräkt emot min kind och en massa tankar snurrade runt i mitt huvud. Mitt hjärta bankade hårt medan Liam slöt upp det lilla gapet mellan oss. Jag kunde inte få fram något ljud och Liam bara tittade in i mina ögon medan han lutade sig fram ännu mer. Jag svalde hårt och kände mig nervös. Vad var det som hände egentligen?

 

Cliffhanger! Haha vad tror ni kommer hända? ;) Kommentera gärna vad ni tror/tycker :) 
 
Denna veckan så kommer inte uppdateringen vara den bästa. Imorgon så åker vi iväg till vår kompis sommarstuga tills på onsdag och på fredag så åker vi förmodligen upp till lilla dals-ed där fridas m&m bor. Men vi ska försöka att skriva några kapitel och ställa in dem på tidsinställt. 
 
Nu vet ni läget iallafall, ha det bäst!! //Josefin & Frida xxx

Jättebra del! :) ååååhh en cliffhanger :P

Spännande spännande det här!!

Åh så bra :)

Åh cliffhanger meeeeeeeeeeeeer;)

SÅ SPÄNNANDE snälla skriv mera :)

Skit bra !




Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)


URL/Bloggadress:


Kommentar: