KIMBERLYS PERSPEKTIV

Trots allt som hade hänt idag så kände jag mig ändå ganska okej. Jag kände att jag hade gjort rätt i att be om ursäkt till Liam och så där. Det var jobbigt att gå runt och vara sur hela tiden och ännu jobbigare att gå runt och vara ledsen. Dessutom skulle mamma säkert vara nöjd nu när jag hade varit lite med Liam eftersom hon ville att vi skulle komma överens med dem. Men bara för detta så tänkte jag inte låta Liam tro att jag var hans nya bästa kompis eller något, för det var jag inte. Verkligen inte. Jag tittade mig runt omkring innan jag kände någon ta ett mjukt tag om min arm och dra mig uppåt. Jag vände mig om och blev inte förvånad när jag såg just Liam.

"What?" frågade jag och rynkade på pannan. Hade inte jag och Liam umgåtts tillräckligt? Jag tittade sedan på våra föräldrar som satt och pratade och som inte tog någon notis om oss, alls. Om jag inte följde med så skulle det väl säkert ställa till en scen och det var inte precis vad jag ville..

"Let's go and pick the flowers we never picked" sa Liam och log lite emot mig. Jag skakade av hans hand ifrån min handled och suckade sedan.

"Fine" muttrade jag tyst och följde sedan Liam som drog mig bort emot stenarna där vi hade suttit förut. Min blick föll bak på våra föräldrar och det verkade som de var inne i en väldigt intressant diskussion eller något för ingen av dem märkte när vi gick iväg. Men vad spelade det för roll egentligen? Det var ju inte direkt så att Liam var farlig, snarare tvärtom.

"Are we seriously picking flowers or is it something you wanna say?" frågade jag sarkastiskt och tittade på Liam som stod borta vid några vita blommor. Han skrattade lite och vände sig sedan om emot mig.

"No, we are seriously picking flowers. Mum said she wanted some." Jag tittade skeptiskt på Liam men följde snart hans exempel och plockade de vita blommorna som växte ur det höga gräset.

"This is ridiculus" mumlade jag och tittade på blommorna i min hand.

"I know."

"Then why are we doing it?" frågade jag och höjde på ögonbrynet åt honom.

"I don't know, don't you ever do ridiculus things?" frågade Liam tillbaka och tittade på blommorna i hans hand. Jag ryckte bara på axlarna.

"No, not really."

Efter en stund gick vi tillbaka till berget där vi hade varit vid förut men fick då en chock. Det var ingen här, vart man än tittade så såg det helt öde ut. Jag tittade mig omkring och kände mig genast arg. Hade de bara lämnat oss här?

LIAMS PERSPEKTIV

Jag rynkade pannan medan jag tog tag i några grässtrån som växte i bergskrevorna och drog loss dem. Kimberly var inte arg på mig längre och det kändes skönt, även om det inte direkt verkade som att hon var beredd att lära känna mig än. Men jag ville lära känna henne och veta vem hon egentligen var under den där fasaden, jag kunde inte hjälpa att jag var nyfiken.

Därför var jag kanske egentligen inte jätteledsen över att vi nu var strandsatta på en ö för att våra föräldrar hade lämnat oss på grund av någon anledning jag inte kunde fatta. Kimberly verkade ganska stressad medan jag tog det lite mer lugnt.

"Liam, what are we supposed to do?" frågade hon och satte sig ner bredvid mig med en tung suck.

"We'll just call them and tell them to come back and get us." sa jag lugnt och kände efter i min ficka där min mobil var... Eller inte. Den låg ju hemma i stugan, hur kunde jag varit så dum och glömt den?

"Okay, do you have a phone?"

"No, do you?" Kimberly suckade igen och skakade på huvudet.

"No, I don't. What are we supposed to do now then?" Jag ryckte på axlarna och började att inse allvaret i situationen nu. "We'll just have to wait for them to get us."

Det hade gått en liten stund men jag och Kimberly hade fortfarande inte sett till någon båt och jag började undra hur våra föräldrar tänkte egentligen.

"Wanna talk about something?" frågade jag och bröt tystnaden som hade lagt sig emellan oss.

"Like what?" frågade Kimberly och tittade på mig med frågande ansiktsuttryck.

"Like.. Anything. I mean, we're stuck on a island because our parents forgot about us so we can at least get to know eachother" sa jag medan min blick var fäst på Kimberly.

"Okay Payne, what do you wanna know?”

“Hmm, okay. What’s your biggest fear?” Jag såg hur Kimberly stannade upp mitt i en rörelse och hon stirrade på mig. Då blev jag genast osäker och undrade för mig själv om jag hade sagt något fel. Men hur kunde det ha varit fel att bara fråga det? Folk svarade alltid spindlar, eller höga höjder, eller kanske bränder när man ställde den frågan. Inget som egentligen var svårt att erkänna, eller?

“Uhm, heights. I’m afraid of heights.” Svaret kom fort och lät inte särskilt trovärdigt eller det minsta sant, men jag var bestämde mig för att vara klok nog att inte ifrågasätta det.

“Mine is spoons. It’s weird, I know. They’re just scary I guess” sa jag och såg Kimberly dra på smilbanden lite.

“Spoons? Yeah, I’ve never heard about that one before.”

“Okay, your turn to ask me a question” sa jag och tittade nyfiket på Kimberly.

“Okay, why are you here this summer and not like, at home or with your band mates or something?” Kimberlys blå ögon granskade mig och jag förstod inte riktigt.

“Why I am here?” frågade jag för att se att jag hade förstått rätt.

“Yeah.”

“I’m here because I wanted to come with my family. It’s nice to come away from things for a while. At first I was unsure, but the boys will come and visit later this summer so it’s cool” förklarade jag och hon höjde på ögonbrynen åt mig.

“The boys?”

“Yeah, my bandmates” sa jag när jag insåg att hon var den första jag någonsin pratat med som inte förstod vad jag menade när jag pratade om killarna. Kimberly nickade och log lite smått.

“Tell me about them?”

“Sure, if you tell me about your friends” sa jag för jag ville ju trotsallt lära känna henne. Men Kimbeerlys leende dog genast ut och hon tittade ner i marken.

“No, I don’t wanna talk about that...” Hon tystnade och jag höjde på ögonbrynen för mig själv men sa inget.

“But... Why?” frågade jag förvirrat. Men hon bara undvek min blick och vägrade att säga någonting mera till mig. Hon hade nyss verkat så glad och ville veta om mina vänner men när jag ville veta om hennes vänner så var det inte okej längre? Jag fattade inte riktigt, vem skulle ha något emot att prata med sina vänner? Hur mycket jag än försökte så kunde jag inte förstå mig på Kimberly, och ändå var det något med henne som gjorde att jag drogs till henne och ville veta. Ville veta varför hon betedde sig som hon gjorde, vad det var som gjorde att jag kunde se så tydligt att hon inte mådde bra. Vad jag inte fattade var bara att ingen annan verkade märka något, och ändå så var det så tydligt. Det blev tyst och jag visste inte vad jag skulle säga, Kimberly vägrade ju att lära känna mig och det sårade faktiskt lite. Varför kunde hon inte iallafall ge mig en chans att vara hennes vän? Jag såg ju att hon behövde en vän...

“Kimberly?” frågade jag och vände huvudet emot henne. Det hade varit tyst så länge nu och ärligt talat klarade jag inte av det längre. Jag hatade att Kimberly ignorerade mig bara för att jag frågade om något som tydligen inte passade henne att prata om, jag fattade bara inte varför hon inte kunde. Jag ville förstå mig på henne men hela hon var ett stort mysterium.

“What?” mumlade hon och tittade upp emot mig men flackade lite med blicken som om hon var nervös.

“Why won’t you tell me anything?” frågade jag och hon suckade medan hennes blick stadgades lite på mig.

“Because I just can’t” svarade hon och bet sig i läppen. Nu kände jag mig ännu mer förvirrad. Vadå bara inte kunde?

“That’s not an argument. I mean, if you hate me you can tell me that” sa jag och hade inte menat att låta så irriterad som jag faktiskt hade gjort. Men jag tyckte faktiskt att jag förtjänade ett svar av Kimberly.

“I don’t hate you, it’s just hard.. I can’t tell you, and don’t ask” muttrade hon och jag blev bara mer irriterad.

“What is hard? Why can’t you tell me stuff if I can tell you? I honestly don’t get it, Kimberly!” utbrast jag och drog en hand igenom mitt hår och suckade sedan.

“Stop. Don’t make me say it.”

“Stop making you say what?!”

“That I don’t have any friends, Liam.”