HARRYS PERSPEKTIV

Mina tankar avbröts av att jag kände någon titta på mig. Jag kollade upp och mötte Summers intensiva blick. Hon kollade snabbt ner när hon upptäckte att jag kollade på henne. Jag log lite och lade sedan ifrån mig min meny. Jag hade bestämt mig för pasta bolognese. Snart kom servetrisen och vi kunde beställa vår mat, och jag kände mig väldigt glad. Jag hade det väldigt bra med Summer, men jag kände mig fortfarande osäker i det här med relationer. Jag ville inte såra Summer, men jag visste inte vart gränserna gick. Och jag behövde henne, hon gjorde min vardag så mycket bättre. När jag var med henne, så kände jag inte behovet av att vara med någon annan så som jag hade gjort förut. Förut hade jag behövt allt annat för att må bra, men nu var det enda jag behövde Summer, för att hon betydde så mycket för mig. Vi båda märkte nog hur servetrisen tittade på mig, men jag försökte bara att ignorera det. För inga tjejer spelade längre någon roll, förutom Summer.

När vi hade ätit klart så hade vi direkt gått upp till vårt rum igen. Just nu låg Summer i mina armar samtidigt som vi slötittade på tv. Mina fingrar pillade med Summers hår och min andra hand var på hennes mage. Jag hade egentligen aldrig varit den där personen som myste med tjejer. Men med Summer var det annorlunda. Summer rörde lite på sig och ställde sig sedan upp.

"Where are you going?" frågade jag.

"I'm gonna put on a sweater, it's freezing in here" svarade hon och gick bort mot sin väska. Och nu när hon sa det så insåg jag att det faktiskt var ganska kallt här inne. Jag antog att jag inte märkt det eftersom jag haft Summer i min famn. Snart kom Summer tillbaka med en tjocktröja jag mycket väl kände igen.

"That's my sweater! I have looked everywhere to find it and now you have it" utbrast jag och kollade på Summer som hade på sig min lila Jack Willis tröja.

"Yup, it was at my place. Infact, you have a lot of clothes at my place" svarade hon och hoppade in i min famn. Hon låg med huvudet på mitt bröst och hennes armar var runt min midja.

"I think I have to get some things back home because my wardrobe is starting to get empty."

"As long as you don't take this one it's okay" sa hon och jag skrattade lite.

"Do you like it?"

"Yeah it's really comfy" sa hon och strök med handen på min mage. "Do you work out?" frågade hon sedan och kollade upp på mig.

"What a random question, but yes I do. Why?" svarade jag och strök henne över ryggen.

"I could feel it" svarade hon bara och flyttade sedan sin ena hand till min arm.

"Does it hurts?" frågade hon och jag kollade konstigt på henne.

"Does what hurts?"

"To get a tattoo" fyllde hon i och kollade på mina tatueringar.

"Yeah but it's worth the pain" svarade jag och hon nickade.

“Isn’t it hard to decide what you want on your body, though? I mean, it’s permanent and all” Summer tittade nyfiket upp på mig och jag tillät mig själv att tänka efter i någon minut.

“Yeah, it is. But when I decide to get a new tattoo, I only get things that I know I won’t regret later” svarade jag och Summer nickade igen, förstående. Jag tog en hårslinga av hennes bruna hår och tvinnade det mellan mina fingrar.

“Do you want a tattoo?” frågade jag och hon ryckte lätt på axlarna.

“I don’t know, maybe someday. But I want to be sure about what I’m doing” Jag nickade och förstod precis vad hon menade.

“Harry?” frågade Summer efter en liten stunds tystnad.

“Yeah?”

“How is it gonna be in school? I mean, people doesn’t expect us to be together and everything” sa hon en aning tyst. När jag tittade på henne så verkade hon nästan lite nervös, och jag kunde förstå henne.

“I don’t know, but I’m sure it’ll be alright, somehow” svarade jag och gosade ner mig i hennes famn. Summer log lite men jag kunde se att osäkerheten fanns kvar i hennes ögon. Jag blev lite osäker själv. Det skulle väl inte bli så annorlunda?

SUMMERS PERSPEKTIV

Jag hatade att jag redan behövde komma hem igen efter vad min pappa hade sagt om Harry. Sist jag hade varit hemma så hade han sagt hur dålig Harry var för mig, och att komma tillbaka hit gjorde bara att jag påmindes om det. Men allt bra kunde inte vara för evigt, det visste även jag.

De sista stegen upp till ytterdörren var tunga. Jag ville inte träffa varken mamma eller pappa, även om jag verkligen hoppades att pappa hade åkt vid det här laget. När Harry hade lämnat min bil här och gått hem hade jag knappt velat släppa taget om honom. Men jag visste att Cara behövde honom, och jag någon gång var jag ändå tvungen att komma hem. Jag öppnade tyst dörren och klev in bakom den. När jag inte såg någon i hallen eller någon annanstans drog jag lättat ut ett andetag. Kanske var ingen hemma? Jag dumpade min väska i hallen och tog trappan i några få steg. Jag ville bara in till mitt rum och stänga in mig där. Men jag hann inte så långt innan jag nästan krockade i någon, och jag tvärstannade när jag precis kommit uppför sista trappsteget. Hela jag praktiskt taget frös till is när jag såg vem det var. Min pappa. Jag ville inte se honom här, han hörde verkligen inte hemma här. Jag såg hur han tittade på mig med en blick som inte direkt visade någon värme eller kärlek, och ja, de känslorna var väl minst sagt ömsesidiga. Hans blick var kall och jag hade faktiskt lust att bara slå till honom i ansiktet. Så mycket smärta hade han orsakat mig, men inte ens en gång hade han försökt att göra något åt det. Jag knöt mina nävar hårt medan jag började gå förbi honom till mitt rum och hoppades innerligt att han inte skulle säga någonting till mig. Jag var inte skyldig honom någonting, han betydde ingenting för mig. Men jag hade inte sådan tur den här gången.

“Where are you going?” Pappas röst skrämde mig, som om han var något läskigt monster i en skräckfilm, den där personen man aldrig ville möta.

“To my room” svarade jag utan att möta hans blick. Varför kunde han bara inte lämna mig ifred? Och varför hade inte mamma sagt till honom att försvinna härifrån? Jag var säker på att hon inte ville ha honom här, det var omöjligt. Jag fortsatte bara mina steg till mitt rum för här ville jag inte vara kvar ens en sekund till.

“I’m sure you know that he’s no good for you” sa han spydigt. Det fick mig att stanna upp mitt i en rörelse och snabbt gå tillbaka till honom.

“Who are you talking about?” frågade jag så lungt jag kunde, trots att jag visste att vi nog båda egentligen var fullt medvetna om vem det var han pratade om. Men jag ville inte tro det, på något sätt ville jag fortfarande tro och hoppas att jag kanske möjligtvis kunde ha fel.

“You know exactly who I’m talking about, that ridiculous boy!” Nu hade pappa höjt rösten och det gjorde mig bara mer och mer arg. Självklart visste jag att han pratade om Harry men jag hade kanske velat tro att min egen pappa ändå var bättre än så här. Men det var han inte.

“Firstly, he’s not ridiculous. And secondly, why do you even care? It’s not like I’m actually gonna listen to your opinion because it means nothing to me” svarade jag ovanligt lugnt. Men om man lyssnade noga hade man säkert kunnat höra ilskan som jag höll inne just nu.

“But he’s not good for you, don’t you see that? He’s got tattoos everywhere and his trousers were almost by his knees! He got that bad boy style and people like him do nothing but hurt others. Please Summer, I just care about you” sa pappa och tittade på mig som om att han trodde att jag skulle förstå honom. Men det gjorde jag verkligen inte.

“What’s wrong with you, seriously?! Don’t come and say that you care about me when you haven’t been here for so many years. Honestly, you can say what you want but don’t say you care. Don’t lie me right in the face please.” Jag visste att jag gick ner till hans nivå när jag pratade lika spydigt som honom men ärligt talat så var jag bara ärlig.

“Look, I just want you to leave him before he hurts you” svarade han och jag knöt ännu en gång mina nävar i ren ilska.

“He’s not gonna hurt me, you don’t even know him! He’s the sweetest guy if you just give him a chance, something you clearly don’t do with people” muttrade jag medan jag hörde steg uppför trappan. Äntligen kom mamma så kunde hon skicka ut pappa, äntligen. Ett lättnad spred sig i mig, jag var ju hellre med henne än med min så kallade pappa som inte brydde sig ett piss om mig egentligen, även om mamma också kunde vara lite sådan ibland.

“What’s going on here?” frågade hon förvånat och ställde sig emellan oss. Hon märkte nog att stämningen inte var den bästa precis.

“Summer here doesn’t want to realise that her guy just means trouble” sa pappa och jag himlade med ögonen. Han var ju faktiskt helt dum i huvudet. Men nu kunde mamma säga åt honom, då kanske han skulle lyssna? Men istället sa hon då något jag aldrig någonsin trodde att hon skulle säga, jag trodde väl aldrig att hon skulle hålla med pappa om någonting alls, någonsin.