“Summer I didn’t mean it…” sa han och kollade skamset ner.Jag skakade på huvudet och backade undan från honom.

“No Harry, I’ll leave you alone so you can get your anger out. Next time, please don’t take your anger out on me…” sa jag och torkade tårarna som nu rann ner för mina kinder. Utan några mer ord sagda mellan oss så vände jag mig om och gick ut från hans lägenhet med lika blodsprängda ögon som Harry.

---

HARRYS PERSPEKTIV

Jag vaknade upp av en stickande känsla i min hand och jag öppnade sakta ögonen. När jag rörde på mig kände jag hur det bultade och gjorde ont i hela kroppen, det fanns inte ett ställe det inte gjorde ont på. Jag tittade trött runt omkring mig och insåg snabbt att jag låg på golvet. I vardagsrummet. Ytan runt omkring mig var täckt av glas, och även min hand, där det stack och bultade. Blodet på handen var torkat och utsmetat, och jag insåg att jag måste ha legat här länge. Jag bet ihop käkarna hårt för att inte skrika till när jag reste mig upp, det gjorde så ont överallt. Mitt huvud bultade och även fast jag inte mindes mycket av igår kväll så förstod jag att jag måste ha druckit mycket. Igen. En suck for ur mig när jag hade ställt mig upp och tittat runt omkring mig. Det såg hemskt ut här inne. Det låg vassa glasbitar lite här och var, blandat med smuts och intorkad vätska av något slag, förmodligen vodka.

När det slog mig varför jag låg här, så gjorde det ont inuti. Riktigt ont. Cara. Borta. Ett frusterat skrik for ur mig och jag klev över alla glasbitar ut till hallen utan att bry mig om hur de skar in i mina fötter och fick mig att grimasera av smärta. Varför hade de tagit henne? Jag kunde ha tagit hand om henne jättebra, jag skulle aldrig skada henne. Hur full och trasig jag än var, skulle jag aldrig skada Cara. Men det fattade väl inte de där idiotiska socialarbetarna. De hade tagit ifrån mig det som hade fått mig att fortsätta orka kämpa, innan jag hade mött Summer. Summer. Åh herregud, vad hade jag gjort emot henne? Jag mindes att jag hade skrikit åt henne, och jag mindes hennes tårfyllda ögon när hon hade gått. Herregud, vad hade jag nu gjort? Jag behövde ju Summer, väldigt mycket. Och jag hade puttat bort henne ifrån mig. Hur dum fick man bli? Vart var hon nu? Jag tog snabbt fram min mobil som lyckligtvis låg i fickan och ringde snabbt hennes nummer. Snälla svara. Snälla, snälla, snälla. Men ringsignalerna blev fler och fler utan något svar och jag lade till slut på. Vart kunde hon vara? Jag visste att Summer verkligen inte ville gå tillbaka till sin mamma och pappa, men vart annars skulle hon ha gått? Jag fick så dåligt samvete när jag insåg att jag kanske hade tvingat henne att gå tillbaka till det stället hon flytt ifrån. Mina halvtrasiga converse åkte snabbt på och med jackan i handen drog jag upp dörren utan att bry mig om att det gjorde ont i fötterna efter allt glas jag trampat på. Jag hade bara en tanke i huvudet: Jag måste hitta Summer.

SUMMERS PERSPEKTIV

Jag kände mig trött i hela kroppen. Jag hade vandrat runt halva natten och inte vetat vad jag skulle göra. Harry hade praktiskt taget slängt ut mig, och jag hade inte vågat gå tillbaka, för den ilskan jag hade sett i hans ögon hade varit värre än någon annan gång. Min första tanke hade då varit att gå till min mamma, och jag hade börjat gå dit. Men efter en stund hade jag insett att de nog inte skulle låta mig gå om jag kom tillbaka. Jag visste inte om hon letade efter mig eller inte, men jag antog att hon kanske gjorde det, även om jag skickat ett sms till min mamma där jag berättade att jag behövde komma bort ett tag men att jag skulle vara säker. Därför visste jag inte vart jag skulle gå. Dessutom var det alldeles för långt att gå emellan mitt och Harrys hus, så jag hade hamnat på en parkbänk någonstans. Jag hade tappat bort mig, jag kunde inte de här kvarteren och ärligt talat var jag lite rädd där jag satt och blickade ut på alla halvtrasiga tegelhus som stod runt omkring mig. De här kvarteren var kända för kriminalitet, så mycket visste jag. Sakta blev jag kallare och kallare, kylan trängde in i mig och jag påmindes tydligt av att det faktiskt var början av oktober nu.

Efter vad som kändes som en evighet, när mina ögonlock hade blivit tyngre och jag hade vant mig vid kylan så kunde jag vagt höra steg som kom emot mig. Paniken slog till ifrån ingenstans, tänk om det var någon farlig mördare, eller någon läskig typ, eller-

“Summer.” Jag skulle känt igen den rösten vart som helst. Jag tittade sakta upp på honom. Han var svettig, blodig och han andades tungt, som om han hade sprungit. En orolig rynka fanns i hans panna, men all ilska ifrån kvällen innan var som bortblåst. Jag kände mig ändå inte helt trygg med honom.

“Harry” mumlade jag och han satte sig snabbt ner bredvid mig.

“You’re freezing” sa han oroligt och tog snabbt av sig sin jacka för att lägga den över mina axlar och jag protesterade inte.

“I’m so sorry… I can’t even explain how I could do that to you. I screamed at you and pushed you away when you were trying to help me.. I don’t even know what to say. I’m really sorry Summer.” Jag öppnade munnen för att svara men Harry skakade på huvudet och höll upp en hand, han var inte klar än. “I do stupid things when I’m drunk, and I know that’s really not an excuse at all. I’m not perfect in any way and I make a lot of mistakes, I know. But… I need you. I need you in my life. You’re the one who keeps me going when shit like this happens. Cause when I’m not with you I’m weaker, and you make me strong.” Ju mer Harry hade sagt desto mer tårfyllda hade hans ögon blivit. Även fast han hade skrikit åt mig tidigare så kunde jag inte hjälpa att ett tunt leende spred sig på mina läppar. Det han just hade sagt var nog det ärligaste någon hade sagt till mig, någonsin.

“And to be honest.. You’re the only one I’ve ever been in love with” mumlade Harry och jag nickade.

“I do stupid things too. And I love you too. But I need you to promise me something” sa jag och tittade upp och in i de mörkgröna ögonen.

“What’s that?”

“That you won’t scream at me like that again.” Harry tittade osäkert på mig och jag suckade lätt.

“Look. I know it’s hard. But to be with you, I need to be able to feel safe around you” sa jag och han nickade.

“I understand. And I think I can do it, with you. I promise” sa han och ett stort leende spred sig på mina läppar.

“Now, will you please come home with me before you get stuck and freeze to death here?”

“Yeah, I will.”

HARRYS PERSPEKTIV

Fyra veckor senare

Dagarna hade rullat på utan att jag egentligen hade tänkt på det, varenda dag var nästan likadan. ett tomrum inom mig hade skapats efter att Cara hade försvunnit. Jag försökte att hålla uppe humöret för Summers skull och hon hjälpte mig mycket, men hon skulle aldrig kunna ersätta den plats Cara hade haft i mitt liv. Hon hade varit ifrån mig i en månad nu och jag saknade henne mer än någonsin. Jag saknade det ljusa skrattet, det skinande leendet och de blå ögonen som inte var ett dugg lika mina. Jag saknade min syster och jag vägrade tro att jag aldrig skulle få se henne igen, det fanns inte i min värld och jag tänkte inte låta mig själv tro eller inse det.

Skolan flöt på som vanligt, alla teater repetitioner var dock lite jobbiga för mig eftersom att jag behövde se Louis och Summer gulla med varandra. Även om jag visste att det inte var på riktigt så gjorde det fortfarande ont för Summer var min flickvän och inte någon annans. Summer hade berättat för mig hur jobbig Louis var och det var ändå något som gladde mig på ett sätt. Jag hade faktiskt varit rädd att Louis skulle charma Summer, för jag visste hur han kunde vara, men som tur var så hade det inte blivit så. Det var mycket att repa in, men när jag anstängde mig så märkte jag hur kul teater faktiskt kunde vara, något jag aldrig lagt någon energi på förut. Det fick mig att bli någon annan och glömma alla mina problem, om så bara för en stund. Och det innehöll varken alkohol eller cigaretter och hjälpte mig ändå.

“Harry, you should go to the funeral” sa Summer till mig när vi satt vid köksbordet en fredagseftermiddag efter skolan.

“We’ve already talked about this, I’m not going and that’s final” muttrade jag och korsade armarna över bröstet.

“I know he was an asshole, but still, he was your dad after all.”

“I don’t care, all he did was causing me and Cara pain, I hated him” sa jag en aning mer irriterat och suckade. Varför kunde Summer inte bara släppa det? Jag tänkte inte gå på min pappas begravning och det hade jag redan sagt.

“I know he did, but think about the good memories, when you were little. He was a good dad at that time, wasn’t he?” frågade hon och tog min hand över bordet.

“Yes.. But that was so long time ago” sa jag med en suck.

“You don’t owe him anything, I know. But maybe we can make his funeral, the last memory you will have of him, to something nice. I’ll be by your side the whole time.” Jag tittade upp på Summer som tittade bedjande på mig. Hon ville verkligen att jag skulle gå. Och jag kunde inte förneka att hon hade en poäng med det hon sa.

“Please. I think you need it. You never had a chance to say goodbye to him, and if you go, you can do that” sa hon lugnt och jag kunde inte hindra mig själv ifrån att nicka.

“Fine. I will go. But you have to hold my hand the whole time.” Jag log smått och Summer nickade.

“Don’t worry about that” log hon och ställde sig upp. Snart var hennes armar kring min midja och jag lutade mig emot henne.

“Thank you” mumlade jag tyst och hon skakade på huvudet.

“No need to thank me, Harry. I’m just glad you’re doing it.” Jag nickade och drog henne tätare i vår omfamning. Jag hade nu knappt en vecka att förbereda mig för att ta farväl av min pappa, att ta farväl av den människan som inte hade gett mig annat än smärta de senaste åren. Men Summer hade nog rätt, jag behövde det.