Don't Let Me Go - kapitel 34

| Postat i: Don't Let Me Go
Tidigare:
“You’re not alone, and you won’t be. I’m here, please don’t push me away” sa jag tyst och tittade upp på Harry som nickade svagt. Han drog in mig i sin stora varma famn och jag placerade mina armar kring hans midja. Jag drog honom närmre mig och vi vaggade sakta fram och tillbaka i vår omfamnning. Jag kunde inte säga att allt skulle bli bra imorgon för det skulle det nog inte, men jag kunde finnas där för honom och det skulle jag.


 

SUMMERS PERSPEKTIV

“I’m sorry that I yelled at you” sa Harry mot min axel.

“It’s fine I guess” sa jag och suckade. “But you really scared me though” mumlade jag och han drog sig ur min famn. Han kollade medlidande men samtidigt argt på mig.

“Summer I-I don’t know what to say, I never wanted to scare you. Gosh I’m the worst boyfriend ever!” utbrast han och drog argt händerna genom sitt hår. Jag kollade på honom med stora ögon. Jag visste inte om jag bara skulle acceptera att han skrikit åt mig eller bli sur över det som jag hade varit i början. Men på något sätt så kunde jag inte vara sur över det. Harry hade bara velat få ut sin ilska och visst hade han gjort det på ett konstigt sätt men han bad iallafall om ursäkt.

“You’re not the worst boyfriend ever Harry, just please don’t yell at me again” sa jag och lade en hand på hans kind. Han kollade medlidande på mig och lade sin hand ovanpå min.

“Thank you, it means a lot to me that you’re here. And I won’t, I promise. The next months in my life are going to be tough, I know that, and I’m really glad you’re here with me” sa han allvarligt och höll min hand i hans. Jag log smått och kröp ihop i hans famn, trots att vi nu hade sovit och Harry var nykter nu så var jag fortfarande trött. Vi hade båda ringt och sjukanmält oss till skolan idag, ingen av oss varken ville eller hade energi till att gå dit idag. Det blev tyst en stund och jag tänkte på att allt som hade hänt emellan oss sedan vi hade setts den där första dagen på bageriet. Harry hade fått en stor plats i mitt liv så snabbt, och trots mycket drama i början så hade jag aldrig velat ha allt vi gjort tillsammans ogjort.

“I just can’t believe he’s not coming back, that he left it all on me. I’m just eighteen, not thirty” sa Harry med en suck. Jag tittade upp i hans gröna ögon som såg sorgsna ut. Om jag hade kunnat skulle jag bara ha suddat ut allt i Harrys liv som var dåligt och se ett leende på hans läppar, men det kunde jag inte.

“Did you love him?” frågade jag försiktigt och tittade noga på hans ansiktsuttryck för att se så att jag inte hade gjort honom upprörd med min fråga. Men han såg ut att bli fundersam och jag väntade tålmodigt på ett svar, han fick ta den tid han behövde.

“I guess that I did, somewhere in my heart because he’s my dad, you know? You should love your dad right? It’s like your duty, or something like that. At least I did before he became a total idiot.. And now I don’t think I do, or did, anymore. Do you love yours?” frågade han sedan och då var det min tur att fundera.

“No, I don’t. He doesn’t care for real and left us so many years ago. Now he’s back and thinks that he can make everything good again as it was before but it’s too late. Both my parents hate you, they have never understood me” svarade jag tungt och suckade.

“It’s because of my tattoos, isn’t it?”

“Yeah, and the way you dress. But it’s not fair, that’s not even the reason to why I’m here and not at home with my stupid mum” muttrade jag och lutade mig tillbaka på Harry.

“Let’s think about something fun instead of that depressing shit” sa Harry med ett smått leende på läpparna. Han såg inte ledsen ut för en sekund och det gjorde mig glad, samtidigt som jag visste att han hade all rätt i världen att vara både arg och ledsen.

“Okay, is Cara awake? Because if I don’t get breakfast now I’m going to eat you up” sa jag dramatiskt och skrattade sedan åt vad jag själv nyss hade sagt. Harry flinade bara åt mig och drog upp mig ur hans säng vi båda hade sovit i.

“I wouldn’t mind that” svarade han sedan. Jag slog löst till honom på armen och himlade med ögonen.

“You are so dirty minded” sa jag och han ryckte bara på axlarna.

“That’s who I am.”


HARRYS PERSPEKTIV

Det kändes konstigt, på något sätt. Kanske borde jag varit mera arg och mindre ledsen? Egentligen var jag bara sårad, så djupt sårad av min pappa att jag inte visste vad jag skulle göra med mig själv. Han hade svikit oss fullständigt och trots att jag verkligen hade hatat hans attityd och allt han gjort emot mig och Cara sedan mamma stack så betydde det inte att jag någonsin hade önskat att han skulle vara död. Men det var han, och hur mycket jag än försökte så kunde jag inte undvika sanningen. Min pappa hade faktiskt varit en bra pappa, innan mamma lämnade honom och då hade allting börjat gå utför. Visst kunde jag kanske ta att han hade slagit mig eller iallafall förstå det mer än att han hade gett sig på Cara, för jag var ändå 18 år. Men inte Cara, det skulle jag aldrig förlåta honom för. Det fanns så mycket skit min pappa hade gjort i sina dagar, men trots hur dåligt läget än hade varit så hade jag nog någonstans ändå hoppats att han skulle fatta vad han höll på med, sluta upp med att bete sig som en idiot och börja ta hand om sina barn. Men nu insåg jag att jag hade haft fel hela tiden, den lilla förhoppningen jag hade haft hade bara varit slöseri med tid. För min pappa skulle aldrig blivit en god person igen, det var bara så han var.


Jag visste att hans kropp fanns på sjukhuset, men varför skulle jag vilja se den? En död kropp som inte kunde göra någonting ändå, bara en död kropp som skulle ligga i en kista och ruttna. Kanske hade polisen trott att jag skulle sakna honom, men där hade de definitivt haft fel. Kanske inte helt, men nästan. Jag skulle inte sakna min pappa, men jag skulle sakna att ha en pappa. Min pappa var död och jag visste inte ens vart min mamma var, vad hon gjorde eller ens om hon levde. När jag tänkte på det på det viset så såg mitt liv så hopplöst ut, skulle jag vara förälder åt min lillasyster som bara var 4 år gammal? Livet såg mörkt ut, men så fanns det en soltråle som envist sträckte sig fram mellan alla mörka moln, och det var Summer. Summer var som… Ingen annan jag någonsin hade mött förut. Hon talade inte om för mig att allt skulle bli bra som alla skulle gjort, för hon visste att det var inte så det fungerade, det visste vi båda två. Hon sa inte saker till mig för att få mig att känna mig bättre till mods, hon var ärlig vad det än gällde, vilket många faktiskt inte var. Och hon visste hur det kändes att må skit, för hon hade själv upplevt det. Hon fick mig att känna mig alldeles bubblig i magen och varm i hjärtat, hon kunde få min hjärna att snurra och hon var så snygg att jag ibland bara glömde bort vad jag pratade om när jag var med henne.


“Babe, are you hungry?” frågade jag Summer efter att jag tagit två alvedoner. Huvudvärken brände i huvudet och jag ångrade att jag skrikit åt Summer igår. Jag ville aldrig skrämma henne och om jag skulle vara ärlig så mindes jag inte så mycket av det. Det enda jag kom ihåg var Summers skrämda blick och hur hon hade backat undan från mig. Jag hade lust att slå mig själv i ansiktet med en stol. Jag skämdes hur mycket som helst. Summer hade sagt att det var okej men jag visste att hon var sårad.

“Yeah, I am. What do you want?” frågade hon och satte sig på diskbänken och dinglade med benen som en femåring.

“You…” sa jag triumferande och ställde mig framför henne mellan hennes ben. Hon lade sina armar om min nacke och log smått mot mig. Hennes mörkbruna ögon borrade sig in i mina samtidigt som hon bet sig i läppen.

“Like I said before, dirty minded” viskade hon och jag flinade.

“Only when it comes to you” svarade jag och kysste hennes mjuka läppar. Hon besvarade den direkt och drog sina fingrar genom mitt hår. Jag lade mina händer på hennes lår och strök upp och ner. Hon log i kyssen och flyttade sina händer till under min tröja på magen. Hon drog med sina naglar upp och ner och min andning ökade samtidigt som jag ryste.

“You know, we have been together for a bit more than a month. Don’t you think it’s time for...?” frågade jag efter att vi långsamt särat våra läppar från varandra. En rodnad spred sig på hennes kinder och hon kollade ner. “Are you a virgin?” frågade jag efter hennes reaktion och hon kollade upp och skakade på huvudet. Det förvånade mig inte direkt. Summer var en ganska populär tjej på skolan så att hon hade haft pojkvänner innan mig var inte direkt konstigt.

“It’s not that I don’t want to Harry, I just think it’s quite uncomfortable to talk about it” svarade hon och jag nickade.

“I understand, and just so you know. I’m not pushing you into anything.” Wow, jag hade aldrig trott att jag skulle säga det där till någon tjej. Alla personer som jag haft sex med hade inte betytt något. Men med Summer var det skillnad. Och jag visste precis varför. Hon var inte som de andra tjejerna jag haft ihop det med. Hon var så mycket mer och hon betydde jättemycket för mig. Tanken på att ha sex med Summer kändes obeskrivlig. Enligt mig själv så var det en viktig sak i en relation. Men om hon inte ville än så tänkte jag absolut inte tvinga henne. För jag, Harry Edward Styles, var kär i henne. Och jag skulle inte bli av med henne så enkelt.

Kapitel 34 allihopa! Ha det bra!
//Frida xx

åh harry ! han är för söt :) hoppas allt löser sig för dom båda med deras familjer

Stackars Harry!! Bra kapitel iaf tror jag rodnade i slutet...

MeeeeeeeeeeeeRRa :3

Jättebra del!! Harry är så gullig




Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)


URL/Bloggadress:


Kommentar: