Jag gick upp till Harry och lade en hand på hans axel. Han vände sig snabbt om och då kunde jag se att han grät.

“Harry, what happened?” frågade jag oroligt och synade honom uppifrån och ner. Han snyftade och klev in i min famn och grävde ner sitt huvud i min nacke. Jag strök honom lugnande över ryggen medan jag tittade närmre på mannen som stod i dörröppningen. Han hade en uniform på sig, precis som en polis...

---

---

SUMMERS PERSPEKTIV

Lika fort som Harry klivit in i min famn klev han ur igen. Tårarna var borta och hans sorgsna ansikte visade ingen annan känsla än argsinhet.

“How the fuck could he do this?!” skrek han argt och drämde sin knytnäve i väggen. Jag tog ett flämtande steg bakåt och kollade på polisen som hade uppspärrade ögon.

“He’s at the hospital if you want to see him sir” sa polisen och Harry blängde argt på honom.

“Do you think I want to see that horrible man!?” skrek han och gick närmre polisen. Jag tog tag i Harrys arm och drog honom mot mig.

“Calm down Harry” sa jag och lade mina händer på hans kinder. “I think it will be best if you go now” fortsatte jag med min blick på polisens.

“Are you sure you can handle him?” frågade han och jag nickade. Han kollade osäkert på mig innan han långsamt gick ut genom dörren och stängde den efter sig.

“What’s going on Harry?” frågade jag oroligt och kollade in i hans ögon. De förut klargröna ögonen var nu mörka, nästan svarta och han såg väldigt frustrerad ut.

“My dad, he took a fucking overdose and now that bastard is dead!” skrek han och slängde en vas i väggen. Död? Hans pappa var död. Min hand fördes till mun och jag visste inte vad jag skulle göra. “How am I supposed to take care of everything?! I’m just eighteen years old!” skrek han ännu argare och hela hans ansikte var rött.

“Harry please try to calm down” bad jag och tog tag i hans hand. Han kollade argt på mig och drog undan sin hand från min.

“Stay calm?! Summer my supposed to be father is dead! How the fuck do you think I can stay calm!?” skrek han argt och gick närmre mig. Jag backade några steg och kände väggen slå emot min rygg. Jag hade aldrig känt mig rädd runt Harry och jag trodde heller inte att jag någon gång skulle göra det. Men nu gjorde jag det och jag gillade det inte alls. Jag visste att Harry hade svårt att kontrollera sin ilska och just nu skrämde han mig rejält. Han ställde sig framför mig och placerade sina händer på väggen precis bredvid mitt huvud. Jag andades skakigt och försökte att inte visa hur rädd jag var för honom i detta läge. “Don’t fucking tell me what to do or be like Summer!” skrek han rakt i mitt ansikte. Jag kände mina ögon börja vattnas och jag bet mig i läppen för att inte börja gråta framför honom. Varför gjorde han såhär? Detta var inte Harry. Han tog ett steg bakåt och drog på sig sina skor och sin jacka.

“Whe-where are you going?” frågade jag tyst och han blängde på mig. Han öppnade dörren och för en stund så trodde jag att han skulle smälla igen den rakt i mitt ansikte. Men han vände sig om och mötte min blick.

“Out” sa han vände sig om. Så fort dörren stängdes så lät jag mina tårar rinna. Vad hade just hänt?

“Summer?”hörde jag en försiktig röst säga bredvid mig. Jag hade satt mig på golvet i hallen i hopp om att Harry snart skulle komma tillbaka. Det hade snart gått tio minuter och oron gnagde inom mig. Jag visste inte vad Harry var kapabel till när han var arg, men jag antog att det inte var så vidare bra. Alla mina tankar hade ägnats åt Harry, därför hade helt och hållet glömt av Cara som också var här i lägenheten.

“Yeah?” svarade jag och drog ett finger under varje öga för att torka bort mina tårar.

“Where’s Harry?” frågade hon försiktigt och kollade ner på mig. Hennes bruna lockiga hår låg rufsigt omkring hennes huvud och det skapade en gullig känsla.

“He went out sweetie, he will be back soon” sa jag för att inte oroa henne. Jag hade ingen aning om när Harry skulle komma tillbaka.

“What happened, I heard him yelling.” Jag suckade lite och kollade ner i marken. Hur skulle jag förklara för en fyraåring att hennes pappa var död? Jag tog ett djupt andetag och satte mig ner på huk så att jag var i hennes höjd. Jag tog hennes små händer i mina och kollade in i hennes ögon som påminde mig så mycket om- fokusera.

“You know, sometimes people who doesn’t deserves it, loses” började jag och svalde tungt. “Tonight your dad lost but he will always be in your heart” sa jag och hon skakade på huvudet.

“What do you mean Summer? Did he lose his job?” frågade hon och jag skakade på huvudet. Det hade han väl förlorat för länge sedan om jag förstått det rätt. Men det visste nog inte Cara.

“No, Cara. Your dad lost his life” sa jag och strök henne på kinden. Hennes ögon tårades och de rann snabbt ner på hennes kinder.

“D-dead?” stammade hon och jag nickade långsamt. Detta plågade mig. Jag hade aldrig förut berättat för någon att en av deras närmsta hade gått bort och det var helst inget jag ville göra heller. Men vad hade jag för val nu när Harry inte var här?

“Yes sweetie, but listen to me” började jag och kramade om hennes händer. “Your dad may be gone but he won’t dissapear from your heart. He will always be in your heart, no matter what” fortsatte jag och hon nickade långsamt.

“Will I see him again?” frågade hon och nu kunde jag inte hålla in mina tårar längre.

“Not for many many years, first you have to live your life. And your dad will be so proud to see you grow up” sa jag och drog mina tummar under hennes ögon. Att se henne i detta stadie gjorde ont. En fyraåring förtjänade inte att förlora sin pappa. Visserligen så hade han kanske inte varit den bästa, men någonstans där inne så var jag säker på att det fanns en omtänksam man som älskade sina barn mer än något annat. Cara hade bara inte fått uppleva den sidan om honom.

“I want Harry!” utbrast hon och började gråta ännu mer. Jag drog in henne i min famn och strök henne över ryggen. Hur kunde Harry vara så självisk att bara gå iväg när han visste att hans syster behövde honom.

“I know Cara, he will be back soon” sa jag och försökte få henne att sluta gråta. “Let’s get you to bed sweetie and Harry will be here when you wake up” sa jag och drog mig ur kramen. Jag hoppades innerligt på att Harry skulle vara här imorgon. Vad skulle jag annars göra. Cara gnuggade sig i sina ögon och snyftade till. Jag bar upp henne i min famn och gick in i hennes och Harrys rum. Sängarna var obäddade och det låg leksaker och cigarettpaket lite här och var. Jag satte ner Cara på sängen och hjälpte henne byta om till hennes pyjamas. Jag stoppade om henne och pussade hennes panna.

“Just come out to the livingroom if you need anything” sa jag och hon nickade. “Sleep tight sweetie” sa jag innan jag gick ut från rummet. Jag stängde dörren och satte mig i soffan med en suck. Vilken dag. Trots att Harry var arg och sårad så kunde jag inte låta bli att bli sur på honom. Vi hade aldrig bråkat förut och jag antog att detta var vårt första. Han hade skrikit åt mig och fått mig att känna mig alldeles rädd för honom. Kanske var han som alla andra sa iallafall...

Klockan var halv fyra på morgonen och jag hade väldigt svårt för att hålla mig vaken. Men jag hade bestämt mig för att hålla mig vaken till Harry kom tillbaka. Jag hade ringt honom flera gånger men varje gång hade jag kommit fram till telefonsvararen. Tanken om att han låg med någon tjej ville inte lämna min hjärna, men jag visste att han inte skulle vara otrogen mot mig. Han tyckte att det var något av det värsta man kunde göra i en relation. Jag suckade. Jag hade oroat mig för Harry hela natten, varför kunde han inte bara skicka ett sms där han skrev att han var okej. Det var allt jag begärde. Ett simpelt sms. Jag bestämde mig för att stänga av tv:n, som bara visat repriser på gamla serier, och försöka sova lite. Jag gick in i Caras och Harrys sovrum och såg Cara sova djupt med sin nallebjörn i famnen. Jag log smått och kröp ner i Harrys säng. Jag drog täcket om min kropp och jag kunde tydligt känna Harrys doft. Han luktade alltid så himla gott, jag fattade inte hur han lyckades… Jag gäspade och slöt ögonen. Jag visste att jag inte skulle orka med skolan imorgon, men ärligt talat så hade jag inte tänkt att gå. Om inte Harry kommit hem så var jag ju tvungen att ta hand om Cara och om han väl var hemma, ja då hade vi väldigt mycket att prata om.

Jag antog att jag måste ha somnat för jag vaknade till av att jag hörde ytterdörren smällas igen. Jag satte mig upp i sängen och gick ut från sovrummet.

“Ouch, fucking glass” hörde jag Harry sluddra fram. Toppen, han var full. Jag gick försiktigt fram till honom och såg att han satt på golvet med handen i glaset från vasen han tidigare slängde i väggen.

“Harry?” sa jag försiktigt och satte mig på huk framför honom. Det stank alkohol och cigaretter från honom och hans ögon var alldeles blodsprängda. Det rann blod från hans hand och han kollade på mig med en rynka i pannan.

“What arrre youuu doing hereee S-summer?” fick han fram och sträckte sig för att ta min hand som jag snabbt drog bort. Sorgsenhet flackade i hans blick men det var borta lika snabbt igen.

“How much have you been drinking Harry?” frågade jag och kunde inte gömma min besvikenhet i rösten. Harry visste vad jag tyckte om att han rökte och festade så mycket.

“Juust a little” mumlade han och visade med pekfingret och tummen. Jag himlade med ögonen och ställde mig upp.

“Come on, let’s get you cleaned up” sa jag och sträckte ut min hand mot honom så att han skulle kunna ställa sig upp. Han tog tag i den med sin vänstra hand som inte var skadad och ställde sig upp på skakiga ben. Jag lade en arm om hans midja och hjälpte honom att gå mot badrummet. Jag hjälpte honom sätta sig ner på toalettlocket och ta ut glaset från hans hand. Han ryggade tillbaka i smärta och bet sig i läppen. När jag tvättat klart hans hand så tog jag fram alvedon från deras badrumssåp. Jag hade på något sätt lyckats få ut den informationen av Harry.

“Here, eat this” sa jag och gav Harry ett glas med vatten och en alvedon. Han gjorde som jag sa och gav mig sedan glaset igen. Jag fyllde den ännu en gång med vatten men istället för att ge den till Harry så att han skulle kunna dricka det så slängde jag vattnet i hans ansikte.

“Hey! What was that for?” utbrast han och lät lite nyktrare än förut.

“You’re an ass Harry” muttrade jag och ställde ifrån mig glaset. Jag hatade att han hade gått ut… Jag förstod att det var tufft just nu men jag ville ju vara där för honom och hjälpa honom, och jag hade inga planer på att gå.

“I’m sorry, but my dad just died! How would you react if you had to deal with that, huh?!” utbrast han och det var som om hans ögon sköt blixtar om honom. Att han var arg kunde jag se i hans ögon men jag kunde även se all smärta bakom den där barriaden av ilska.

“I’m sorry, I was just worried because you left” mumlade jag och tittade på Harrys kinder som var blöta av tårar.

“I don’t know how to take this and what I usually do is drink when it’s hard and it’ll feel better, at least for some hours. But this time it didn’t, no matter how much I drank. I hate him, I hate him, I hate him, Summer! He ruined everything!” utbrast Harry argt och ställde sig upp. Jag följde genast efter honom och placerade en hand på hans axel.

“Harry…”

“No, don’t come with this shit crap that it’ll be okay tomorrow and all that stuff because it won’t and we both know that” sa han upprört och slog bort min hand ifrån hans axel.

“I won’t, I’m not like that and you know it. I know it’s hard right now but Cara needs you” sa jag en aning upprört jag med. Jag ville bara hjälpa honom, det var allt jag ville.

“I know.. But I just can’t right now, it’s too much and he just left like he always does. The difference is that now I know that he’s not coming back.” Harrys röst var stark i början meningen men det sista kom mer som en viskning.

“I know how it is, remember? Maybe I don’t know how exactly how it feels, but I know what it’s like to have a shitty life. It’s gonna be hard, just please let me be there for you” sa jag tyst och tittade in i hans ögon. Harrys ansiktsuttryck mjuknade upp och han nickade sakta, tog sig tid att ta in det jag nyss hade sagt.

“I’m sorry, it’s not your fault. I just… I’m too young for this, you know? I can’t deal with this alone” sa han medan tårar strömmade nedför hans kinder. Att Harry var så ledsen och förstörd fick det att värka i mitt hjärta och jag hatade hans pappa för att han hade gjort så här emot sina egna barn.

“You’re not alone, and you won’t be. I’m here, please don’t push me away” sa jag tyst och tittade upp på Harry som nickade svagt. Han drog in mig i sin stora varma famn och jag placerade mina armar kring hans midja. Jag drog honom närmre mig och vi vaggade sakta fram och tillbaka i vår omfamnning. Jag kunde inte säga att allt skulle bli bra imorgon för det skulle det nog inte, men jag kunde finnas där för honom och det skulle jag.