---

HARRYS PERSPEKTIV

Jag trodde inte mina ögon. Mitt blick var fäst på pappret där alla namn stod och jag gillade definitivt inte vad jag såg.

Sandy: Ms Summer Williams

Danny: Mr Louis Tomlinson

Resten av namnen var som suddiga för mig, för huvudrollerna var faktiskt allt jag hade brytt mig om ifrån hela början. Hur kunde Louis ha fått huvudrollen? Summer förstod jag eftersom att hon var väldigt duktig, men Louis? Han hade aldrig fått någon roll likt detta, och jag antog att jag bara var rent förvånad. Nej, kanske inte bara förvånad. Svartsjukan slog till mig som en sten rätt i magen och jag ville snabbt komma därifrån. Var mitt namn stod på listan brydde jag mig faktiskt inte om, för jag var inte den som skulle få spela huvudrollen med Summer. Louis skulle få hålla henne, krama henne, dansa med henne och kanske till och med kyssa henne. Jag mådde illa när jag tänkte på det, varför hade jag inte fått rollen? Jag hade nog faktiskt inte kunnat göra min audition annorlunda, för jag hade gett allt jag hade hade. Folk tittade på mig medan jag snabbt trängde mig bort ifrån dem och skyndade mig igenom skolans långa korridorer till mitt skåp. På något sätt gjorde detta så ont. För första gången på riktigt länge hade jag faktiskt lagt ner min själ och min tid på någonting, och ändå var Louis bättre än mig. För första gången var det något i skolan jag hade brytt mig om, och faktiskt försökt klara av, och vad hade det gett mig? Ingenting bra iallafall. När jag kom fram till mitt skåp stod det några nördar med glasögon där som snabbt flyttade på sig. Jag kände mig arg och hade lust att slå någon bara för att få ut min ilska, men jag insåg att det inte var värt det. Summer skulle ha hatat det. Men det var bara inte rättvist, Louis gillade ju inte ens Summer och jag gjorde det. Ärligt talat förstod jag inte hur en liten pjäs kunde spela så stor roll för mig, men det gjorde den. Jag kände mig förbannad och hade inte lust att komma tillbaka till den här hålan, även kallad skolan. Och när jag väl fick se Louis kände jag inte för att vara trevlig, inte det minsta. Han kom upp till mig med ett flin på läpparna.

“Looks like I’m the new Danny” sa han och såg ganska självsäker ut, som om han faktiskt ville detta.

“Yeah, congratz man” svarade jag och klistrade också på ett flin på läpparna. Jag kunde kanske inte visa att jag var mer avundsjuk just nu än jag någonsin hade varit, och allt var på grund av den där dumma rollen.

“Thanks, I guess? This is not my kind of thing but I won’t fail drama again, at least. Not because it really would have mattered, my grades suck anyway” sa han och skrattade lite. Jag hade där och då lust att slå till honom i ansiktet, han som skulle föreställa en av mina bästa vänner. Men han ville inte ha den här rollen, inte så som jag ville. Det var bara inte rättvist. Men jag log som att allt var okej, fast det inte alls var det. Jag och Louis snackade lite med Zayn som också hade kommit, han var glad att han inte var med i pjäsen. Han hade bild och inte drama med oss, och han brukade jämt prata om alla töntar som ville sitta bredvid honom men som inte fick det. Louis berättade om rollen för Zayn som blev lika förvånad som resten av skolan. Inget likt detta hade hänt förut på skolan så länge vi hade gått här, att någon ifrån en samhällsklass hade gått över gränserna till en annan. Men om jag kände Louis rätt så skulle han inte förlora sin popularitet bara för det, folk skulle fortfarande respektera oss. Allt gjorde mig arg, varför var Louis tvungen att få rollen och inte jag?

SUMMERS PERSPEKTIV

När jag gick ut genom portarna från skolan den fredagen hade jag fått många blickar på mig under dagen och jag kunde inte fatta att jag faktiskt hade fått en av huvudrollerna i Grease. Visst hade Mr Clark sagt att det var möjligt, men jag hade inte riktigt trott att jag faktiskt skulle vinna. Vad som gjorde det betydligt sämre var att jag inte skulle få spela med Harry, jag skulle få spela med Louis och det ville jag inte. Jag hade aldrig förväntat mig att Louis Tomlinson skulle ställa upp i auditionen för en simpel skolpjäs, och absolut inte att han var så bra på att sjunga och spela teater. Louis äcklade mig faktiskt lite grann, han var inte alls som Harry utan bara elak och självupptagen i mina ögon. Jag motade bort tankarna på honom och tänkte istället på min krullhåriga popjkvän, vilket fick mig att må mycket bättre. Jag hoppades bara att Harry inte var avundsjuk, jag kände honom väl och visste att han mycket väl kunde vara det. Det fanns det egentligen ingen anledning till eftersom han ändå var den enda jag ville vara med, men jag kunde ändå förstå honom. Louis såg väl bra ut men det var samtidigt det enda positiva med honom. Mina tankar fortsatte att vandra omkring medan jag klev av tunnelbanan jag hade suttit på ett tag hem ifrån skolan. Jag hade inte träffat Harry alls mycket idag för vi hade inte haft samma lektioner, så jag hoppades att jag kanske kunde komma bort till honom ikväll.

“I’m home!” ropade jag när jag klev in genom dörren och sparkade av mina converse. Jag hängde sedan upp jackan och tog ett rött äpple på väg in mot köket. När jag kom in förväntade jag mig Kate där, men den enda jag såg var mamma som lugnt satt på en stol och tittade på mig. Jag mindes allt som hänt emellan oss och hur mycket vi hade bråkat och innerst inne hade jag hoppats att mamma skulle ha åkt iväg igen, för att jobba. Men jag hade inte den turen den här gången heller.

“Summer, sit down.” Mammas ton sa att det inte var något som var förhandlingsbart, så jag satte mig ner mittemot henne längst ut på stolen ifall jag fick lust att springa iväg. Visst kändes det fel att inte vilja vara med sina föräldrar för det borde man, men det var deras egna fel.

“I’m very dissapointed at you, I hope you know that. The stupid boy isn’t good for you” sa hon hårt med blicken riktad emot mig på ett slags fientligt sätt, som om hon inte tyckte om mig trots att jag var hennes egen dotter och det sårade mig.

“I know what you think, but I hope you know that I don’t care. You’re judging him because of his tattoos and the way he dresses which is so shallow of both you and..” Jag klarade inte av att kalla min pappa för pappa, för det var inte vad han var för mig. “And Chad” avslutade jag och försökte att hålla min röst på en stadig nivå.

“We’re not, and we’re just looking out for you. You should leave him while you can. Actually I’m very mad at you and you should call him immediately and end it” fortsatte mamma som nu hade korsat armarna över bröstet med en irriterat rynka i pannan.

“Are you out of your mind?! I’m not doing that! You don’t know anything so just shut up!” skrek jag argt och ställde mig våldsamt upp så att stolen nästan ramlade bakåt ner i golvet.

“I have all the right to tell you what to do because I’m your mother and you are listening to me” svarade mamma och ställde sig också upp. Nu var hon rödare i ansiktet än förut, alltså argare.

“You may be my mother, but you will never be my mum. I love Harry more than I will ever love you and and dad, that’s a fact and it has always been ever since he left and you started to care more about your work than me.” Allt hade bara sluppit ut ur min mun utan att jag kunnat hindra mig själv, mina innersta och mest hemliga tankar om mina föräldrar hade nyss blivit verklighet för oss båda två.

“Don’t you dare say that I didn’t care about you, I always did my best for you and now I’m just looking out for you because that boy will hurt you, in one way or another.” Jag hade fått nog av mammas lögner och ville inte höra mer, Harry skulle aldrig såra mig och det var jag säker på.

“I’m done with you, I’m done with everything here” sa jag argt och vände mig om för att gå ut ur köket, men mammas hand på min arm stoppade mig. Hon tog tag i mig och vände mig emot henne.

“Don’t say that. Just call him and end it and we all will be happy. We three, like we used to be” sa hon och sträckte fram telefonen emot mig för att jag skulle ringa Harry, som jag absolut inte tänkte göra. Vi tre? Hon, jag och pappa som hade svikit oss för så många år sedan? Aldrig i hela mitt liv. Aldrig någonsin att jag skulle bli en familj med min pappa igen, och det var knappt så att jag ens ville bo med min mamma längre.

“Never” sa jag argt och fattade inte hur min mamma ens kunde göra så här emot mig. Borde inte ens föräldrar stötta en? Det trodde jag iallafall…

“JUST END IT NOW SUMMER” skrek mamma och tryckte telefonen i min hand. Hennes höga ton och plötsliga rörelse fick mig att rycka till och jag slängde telefonen i golvet så att den gick sönder med en smäll. Sedan blev det tyst, dödstyst. Vi bara stirrade på varandra i en lång stund utan att någon av oss sa något. Alla mina tankar kändes som blixtar som när som helst kunde slå ner rakt på min mamma, och allt jag ville var att få vara i Harrys famn just nu.

“You broke the phone” sa mamma i en lugn ton. Men jag kunde höra att hon kämpade för att inte skrika, jag hörde så tydligt på den där extremt lugna tonen att hon var väldigt arg. Inte för att det skrämde mig, ingenting mina föräldrar gjorde skrämde mig längre.

“What does it takes for you to understand that I’m not going to break up with the person who means the most to me? You don’t understand and honestly, I don’t think you ever will” sa jag och insåg nu att min arm fortfarande var i mammas grepp. Jag lirkade snabbt loss mig själv ifrån henne och tittade upp på hennes bittra min.

“Give me his adress and I’ll go there myself and end it because you clearly don’t have the courage to do that” sa hon sammanbitet. Jag bara skakade på huvudet, aldrig att jag skulle låta henne göra det.

“Summer, listen to me. You do what I say now or I’ll find a way to make you do it. He’s an idiot, don’t you see that?!” Hennes hand flög upp för att slå till min kind men jag var snabbare och slog undan den innan hon hann göra något. Jag stannade upp mitt i ett andetag och blinkade frenetiskt några gånger för att inte börja gråta som det kändes som om jag skulle göra vilken sekund som helst. Aldrig hade jag väl trott att hon nästan var mer grym än min pappa…

“The only idiot here is you” sa jag innan jag vände på klacken och sprang uppför trappan det fortaste jag kunde. Jag hade nästan förväntat mig att hon skulle följa efter mig men inga steg hördes bakom mig vilket var väldigt skönt för jag orkade inte mer bråk. Jag ville bara bort härifrån, och det skulle jag också. Mina andetag var tunga medan jag sprang in i mitt rum och rotade fram min största resväska ifrån garderoben. Där i slängde jag snabbt ner en massa kläder ifrån min garderob, jag rev ner saker ifrån galgarna och tryckte ner det i väskan. Här ville jag inte vara kvar. Snyftningar for ur mig medan jag snabbt plockade ihop alla mina saker i badrummet, jag försökte att inte gråta men min mamma gjorde mig så ledsen. Sedan tog jag mitt täcke och min kudde i en annan väska och kånkade ner allting för trappan så fort jag kunde. Min mamma verkade ha gått ut eller något, vilket jag verkligen uppskattade just nu för jag orkade inte med henne. Jag snörade på mig mina converse och tog min jacka innan jag tog ut mina väskor och gick den närmsta tunnelbanestationen. Fastän jag försökte att inte gråta så kunde jag inte hjälpa att det rann tårar nedför mina kinder. Jag skulle till Harry, för här kunde jag inte vara kvar.

Min blick gled uppför det bruna höghusets vägg och klargjorde för mig att jag hade kommit rätt, till nr 24. Solen värmde men jag ville bara komma in till Harrys hus och hans trygga stora famn. Visserligen var det fredagseftermiddag och jag var medveten om att det fanns en chans att han inte var hemma, men jag hoppades så väldigt gärna att han var det för jag behövde honom verkligen just nu. Jag drog upp ytterdörren och lyckades få in både mig själv och mina väskor, min blick föll på hissen som alltid var sönder. Med en suck gick jag uppför alla trappor med mina tunga väskor och till slut stod jag utanför dörren med namnet Styles på. Med ett darrigt finger pressade jag ner ringklockan och det dröjde inte länge innan den flög upp. En förvånad Harry tittade ner på mig.

“Summer, what are you doing here?” frågade han och mötte min blick med sina varma gröna ögon. Jag släppte bara taget om mina väskor och klev in hans famn, som var så varm och betryggande.

“Have you cried?” frågade Harry försiktigt medan han höll om mig. Jag nickade emot hans bröst och kände hur jag genast mådde bättre bara av att vara med honom.

“My mum wanted me to break up with you, but I refused. She didn’t exactly kick me out but I’m not so sure that she wants me there. Can I stay here for some days?” frågade jag och kände Harrys grepp mjukna omkring mig.

“Of course, you’re always welcome to me. Now come in, I was just making food for me and Cara and you should have some too” sa han och släppte taget om mig med ett leende. Jag log svagt tillbaka mot min underbara pojkvän och drog in mina väskor i hans hall för att sedan stänga dörren bakom oss.

“Who was it?” hörde jag en liten tjej säga och fick sedan se Cara som kom ut ifrån köket.

“Oh, hi Summer” sa hon med ett leende och kom sedan fram till mig. Jag satte mig på huk och vi möttes i en kram.

“Hey, how are you?” frågade jag glatt och drog en hand igenom hennes hår som verkade växa väldigt fort. Mitt humör hade genast blivit mycket bättre nu när jag visste att jag inte behövde återvända hemåt, iallafall inte på några dagar.

“I’m good!” svarade hon och drog sedan in mig i köket där Harry nu stod, framför spisen. Cara drog med mig till köksbordet och tryckte ner mig på en stol, sedan dukade hon fram för en person till.

“So what is chef Harry cooking today?” frågade jag retsamt och tittade på Harry som räckte ut tungan åt mig.

“The chef Harry has actually made pasta bolognese” svarade han stolt och ställde fram den färdiglagade maten på bordet. Det luktade gott och jag kände då hur hungrig jag faktiskt var. Cara och Harry satte sig ner med mig och vi började äta och prata om vartannat, och jag hade snart glömt bort min mycket idiotiska mamma. Att sitta här med dem gav mig en känsla av familj jag hade aldrig känt förut med den som faktiskt skulle föreställa min familj, min mamma. Jag mådde bra med dem.

När vi hade ätit upp och satt och degade på varandra i soffan fick en skarp ringsignal på dörren Harry att avbryta sig mitt i meningen han hade börjat på om hur duktig han var på att laga mat och gå till ytterdörren. Jag reste mig snabbt upp och sprang in i badrummet ifall min mamma på något sätt hade hittat Harrys adress och var här för att hämta mig, risken fanns ju faktiskt. Men när Harry inte kom tillbaka på ett tag och jag inte hörde någon komma in så började jag undra vem det faktiskt var som hade kommit. Jag drog försiktigt upp badrumsdörren och stack ut huvudet. Jag såg Harry med ryggen prata med en man jag aldrig hade sett förut, eller det såg mer ut som att mannen var den som pratade och Harry som lyssnade. Jag gick upp till Harry och lade en hand på hans axel. Han vände sig snabbt om och då kunde jag se att han grät.

“Harry, what happened?” frågade jag oroligt och synade honom uppifrån och ner. Han snyftade och klev in i min famn och grävde ner sitt huvud i min nacke. Jag strök honom lugnande över ryggen medan jag tittade närmre på mannen som stod i dörröppningen. Han hade en uniform på sig, precis som en polis...

---

And we're back on track med ett långt kapitel, hela fem sidor och lite till och såklart så avslutas det med en cliffhanger :P Som några hade gissat så var det Louis som fick den manliga huvudrollen och Summer den kvinnliga. Vad tror ni polisen gör där? Kommentera era tankar/åsikter m.m. 

Ha det bäst!! //Josefin xxx