---

---

HARRYS PERSPEKTIV

Måndag. Helgen som jag hade spenderat mest med Summer hade gått fort och jag hade försökt att inte tänka för mycket på min pappa, vilket hade gått ganska så bra även om tanken på honom fortfarande gjorde väldigt ont. Summer hade hjälpt mig att vädra ur och städa ur lägenheten lite grann och det var mycket fräschare nu. Och plus det så skulle jag äntligen få träffa Cara. Jag var väldigt glad över det, som jag hade längtat efter henne. Även om jag visste att hon förmodligen aldrig skulle få bo med mig än så ville jag träffa henne så ofta som jag kunde, jag skulle inte må bra om jag inte fått det. Jag var verkligen glad att Summer hjälpte mig med allt det här, hon var väggen jag kunde luta mig emot när allting bara blev för jobbigt att hantera alldeles själv. Så idag var jag ändå på hyfsat gott humör, även om de grå molnen på himlen inte såg särskilt upplyftande ut. Jag drog upp de stora dörrarna till skolan och gick in i den fulla korridoren, folk flyttade sig åt sidan när de såg mig komma gående, som vanligt. Ärligt talat var jag trött på min status, men samtidigt så van vid den att jag antagligen ändå inte skulle vilja ha det på något annat sätt.

Jag slängde en snabb blick på klockan på väggen som talade om för mig att jag var sen till dramalektionen. Självklart, ännu mer frånvaro. Mina ögonbryn rynkades och jag skyndade mig igenom alla trånga korridorer fram till dramasalen och ryckte upp dörren med andan i halsen. Runt 30 par ögon riktades emot mig som jag försökte ignorera medan jag muttrade fram en ursäkt om att ha försovit mig och satte mig ner på en stol bredvid Aaron, en kille i fotbollslaget. Då drog jag min blick upp emot scenen där jag fick se att Louis och Summer stod. Summer log mot mig och höjde ena handen i en liten vinkning. Jag vinkade tillbaka men stannade tvärt till när jag såg det. De höll varandra i handen.

“Alright Harry, don’t come late again. Now Summer and Louis, you’re going to dance a bit here. I saw on your auditions that you have a bit of experience from dancing, which is good. Sarah, Emma, Katie, Gabrielle, you’re all behind Summer. And Jake, Simon, Harry and Chris, you’re behind Louis.” Jag hörde vad Mr Clark sa men jag kunde varken lyssna eller koncentera mig, för allt jag kunde titta på var Louis och Summers händer som var sammanflätade. Det såg ut som att Louis trivdes lite bättre än Summer, men det kändes inte bra inombords för mig. Och det spelade ingen roll att jag visste att jag kunde lita på Summer. Det spelade ingen roll att jag visste att det inte var något alls emellan dem, det gjorde ont ändå. Min blick flög snabbt till Louis som log smått. Det där borde varit jag.

“Harry? Harry! Mr Styles, come up to the stage” sa Mr Clark irriterat och korsade armarna över bröstet. Jag, som hade suttit i djupa tankar, nickade bara och klev upp på scenen, bakom Louis.

När denna plåga äntligen var över gick jag direkt ut ur dramasalen utan att bry mig om någon annan och tog upp mitt cigarettpaket ur fickan. Jag visste vad Summer tyckte om det här men just nu så var jag upprörd och jag brydde mig inte. Jag kom snart ut på skolgården och tog snabbt upp en cigarett mellan läpparna och tände den. Röken fyllde mig och jag blev genast lugnare. Men jag kunde inte sluta tänka på dem två. Louis och Summer. Varför hade Louis tagit rollen när han aldrig hade brytt sig förr? Jag var ju den som ville vara med Summer, inte han. Hela grejen var bara dum, jag skulle aldrig ens ha gått dit till den dumma auditionen ifrån början. Jag sparkade argt till en sten som flög iväg över marken medan en suck for ur mig. Jag litade verkligen på Summer, det gjorde jag, men jag litade inte riktigt på Louis. Dessutom visste jag att han nästan kunde charma vem som helst om han verkligen ville. Men Summer var ju min tjej. Tänk om de…? Nej. Jag vägrade tro det. Jag tänkte inte tro det. Aldrig i livet. Men tanken vägrade att lämna min hjärna, hur mycket jag än försöke trycka bort den. Louis förtjänade inte ens henne. Men… Gjorde jag det då?

“What are you doing out here? It’s freezing.” Louis kom upp bakom mig och ställde sig bredvid mig, han tog också upp en cigarett och tände den.

“Just thinking” mumlade jag. Jag var rädd att jag skulle säga för mycket och bli sur och arg på Louis, och jag om någon visste mycket väl hur dålig jag var på att hantera min ilska. Även om jag var fruktansvärt avundsjuk och sur på honom så ville jag ju inte slå ihjäl honom. Dessutom visste jag att Louis själv var minst lika stark som jag, och jag ville inte starta ett stort slagsmål.

“Thinking about what? How good I was at singing and dancing?” Louis log retsamt emot mig, ett leende som jag inte besvarade.

“No, not exactly.” Louis rynkade pannan och drog ett djupt bloss ifrån sin cigarett.

“Then what are you thinking about?” frågade han efter någon minuts tystnad.

“Just stuff” muttrade jag och vägrade möta hans blick.

“Come on, mate. You can tell me” sa Louis och tittade en aning frågande på mig.

“Well, alright” sa jag och drog ett djupt andetag. “My dad just fucking died, those fuckers won’t let me have my sister back and you’re flirting with my girlfriend. Everything’s just fine, isn’t it? JUST FINE.” Louis tog ett steg bakåt och höll ut en hand, som i försvar.

“Hey Harry, calm down will ya? I’m sorry ‘bout your family issues but I wasn’t flirting with her, it was just a bit of fun. Besides, she’s not your-”

“You don’t know anything anymore, Louis” avbröt jag honom argt. Jag slängde argt ner cigaretten på marken och stampade på den, och det var nästan som om mina nävar knöt sig själva.

“Harry, what’s the problem with you? It was just fun, it’s not like it should really matter to you” försvarade Louis sig och tog ett steg bakåt, bort ifrån mig. Han såg mina knutna nävar, han hade sett mig arg många gånger förut.

“Or does she mean anything to you, Harry? You know what we said” fortsatte han och jag kände hur jag bara blev mer och mer arg för varje sekund som tickade iväg.

“It’s complicated” muttrade jag och tittade in i hans blå ögon som inte verkade förstå.

“It’s just a play, Harry. It’s not like she’s my Juliet or something like that, ew” sa Louis och fimpade också sin cigarett. Han tittade på mig med ett höjt ögonbryn, självklart förstod han inte. Vad hade jag egentligen väntat mig?

“But why did you even audition for that damn play then? If you don’t want to be there, why, Louis? And don’t come and tell you care about your grades, I know you don’t give a shit about them.” Louis ryckte bara på axlarna åt min fråga.

“Just thought it would be fun to see if I could do it, really. Plus, I thought it’d be fun to see your reaction if I actually got the part. Which I did. But I guess I could ask you the same question, since you don’t care about your grades either. Why did you try out for it, Harry?” frågade Louis och lutade huvudet på sned medan han studerade mitt ansikte. Jag svalde hårt.

“Doesn’t matter, just stop flirting with her” sa jag irriterat och rynkade pannan.

“Why? It’s not like I actually like her.” Louis nästan skrattade åt det han hade sagt och jag bet argt ihop käkarna.

“Because… Just don’t do it, is it so hard to get?!” Jag märkte nu att jag hade höjt rösten men jag brydde mig faktiskt inte, det fanns ändå inga personer här ute förutom oss två.

“Why, Harry? Why do you care so fucking much? She’s just a bet anyway and you know it!” utbrast Louis lika argt och stirrade in i mina ögon. Jag skulle precis öppna munnen för att svara när jag hörde steg bakom mig. Jag vände mig sakta om, och fick se den enda personen jag önskade inte hade hört det här samtalet. Men det hade hon, det kunde jag se på henne. Summer höll min mörkblå mössa i handen, som jag måste ha glömt inne i dramasalen. Hon släppte ner den på marken och mötte min blick. Och den var inte varm som den brukade vara, den var iskall.

“Summer, I can explain.. It’s not what you think it is..” mumlade jag och sträckte ut en hand emot henne. Men hon drog snabbt undan ifrån mig så att jag inte kunde nudda henne.

“Was I just a bet for you, Harry? Was everything we had, was it just some stupid bet for you?” utbrast hon medan hennes ögon tårades med salta tårar.

“I, Summer, no, it’s not.. I can explain..” Jag försökte att få fram rätt ord, men de hade fastnat i min mun.

“I really thought you were different, Harry. But I guess I was wrong, you’re just as shitty as everyone else” sa hon kallt innan hon vände sig om och gick in emot skolan igen.

“Summer, please let me explain!” ropade jag medan jag följde efter henne.

“Leave me alone. Forever” sa hon innan hon fortsatte gå, och jag kunde höra snyftningar ifrån henne. Jag kände tårar välla upp i mina ögon. Det började värka inombords och jag visste inte vad jag skulle göra med själv. När jag vände mig om var jag ensam på skolgården, Louis var borta. Och det var då jag insåg det. Jag hade just förlorat den enda personen jag hade nu som fick mig att må bra. Hur kunde jag någonsin slå vad om kärlek?

---

Här är kapitel 44 allihopa! Ha en fin lördagskväll. :)

Kommentera på detta dramat? :D

Kram Josefin och Frida! ♥