KIMBERLYS PERSPEKTIV

Bilen körde sakta ut ifrån parkeringen och jag hade sådan lust att slänga mig ut igenom bilfönstret och inte följa med hem. Att behöva åka ifrån Liam var hemskt, och jag kände mig mer ledsen för varje meter som skilde oss åt. Allt jag kunde tänka på var att jag aldrig mer skulle få vakna upp till hans vackra ansikte, eller känna hans mjuka grepp om min hand. Visst hade det varit ett gemensamt beslut och vi hade gjort det som vi båda visste var bäst, men det betydde inte att det kändes bäst för det. Musiken som strömmade ut ur högtalarna var glad, men den gjorde mig inte på bättre humör utan snarare tvärtom. Jag klarade inte av att le, utan jag stirrade bara ut igenom rutan utan att säga något. Mamma kastade hela tiden oroliga blickar emot mig som jag ignorerade, jag hade inte berättat för dem vad som hade hänt emellan mig och Liam. Dels så hade de väl faktiskt inte med det att göra, men sedan så var jag rädd att jag skulle bryta ihop så fort jag sa ett ord om honom. Minnen ifrån sommaren forsade igenom mitt huvud och jag kunde inte avgöra vilket minne jag saknade mest, för Liam var med i alla de lyckliga minnena, och inte med i alla de som jag helst ville glömma bort. Han var verkligen den personen jag ville vara med, men visste att jag inte kunde vara med, hur mycket jag än önskade. Min kropp hade lämnat hans, men inte mitt hjärta.

Den första veckan på college gick snabbare än vad jag hade kunnat föreställa mig, och fast jag kände mig som ett känslosamt vrak så gjorde jag mitt bästa för att dölja det. När Liam hade fått mig att inse vad jag borde och inte borde göra så hade jag redan då bestämt mig för att jag skulle göra en nystart. Jag ville skaffa kompisar och ha kul, som alla andra ungdomar. Och nu när ingen skulle känna mig så skulle ju det vara fullt möjligt. Den enda grejen var att jag var rädd. Jag var rädd att utan honom, så skulle jag falla tillbaka i det gamla mönstret och bli mitt gamla jag. Och det ville jag inte, inte nu när jag äntligen blivit en lyckligare människa. I och för sig hade det varit tack vare Liam, och han var ju inte här längre. Men jag bet ihop och fortsatte, det hade varit skönt att träffa nya människor. Jag hade faktiskt blivit förvånad första dagen, när ingen hade sagt något elakt något om mig eller hånat mig. Nervös var det minsta man hade kunnat kalla mig den första dagen, nervös för att människor fortfarande skulle slänga fula ord emot mig. Men det gjorde de inte, de var väldigt trevliga. En del kände igen mig och jag fick frågor om Liam, som återigen påminde mig om vad jag hade mist. Men jag svarade bara ärligt, att vi inte var tillsammans längre. Det var inte så att folk ville vara mer med mig bara för att jag varit med i tidningarna, och det var otroligt skönt att bli behandlad för den man var och inte för vad folk trodde att man var.

Varje liten sak påminde mig om Liam. Alla par jag såg på stan påminde mig om vad vi hade haft tillsammans. När jag hörde en låt påminde det mig om att han var artist och också hade låtar. Jag hade dock inte lyssnat på deras musik, jag trodde ärligt talat inte att jag skulle klara av det just nu, om jag nu någonsin skulle göra det. Liam dök upp i mina tankar hela tiden och fast det hade gått en tid sedan jag senast hade sett honom så såg jag honom ändå, på affisher och överallt kändes det som. Jag hade vetat att det skulle bli svårt att inte tänka på honom, men när jag hörde och läste om honom överallt så värkte det i hela mig i längtan efter honom. Om vi bara hade kunnat vara tillsammans, om det bara fortfarande hade varit sommar, så hade allting varit som det skulle. Tanken på att Liam kanske skulle glömma mig satt och gnagde i bakhuvudet, trots att jag gjorde mitt bästa för att radera tanken. Men allt det där var lönlöst när mitt hjärta inte ville gå vidare ifrån honom. Det var svårt, men jag skulle göra mitt bästa. Vissa sa att man var bättre utan kärleken, och vad visste jag? Det måste ju ha varit sant, på något sätt.

Kanske borde jag ha hållt mig till vad jag hade tänkt ifrån början. Jag borde kanske inte ha låtit mig själv falla för honom, för jag hade ju egentligen vetat hela tiden att hur länge vi kunde vara tillsammans bara var en tidsfråga, jag hade bara valt att inte tänka på det. Att vara kär betydde så otroligt många känslor, och jag kunde knappt hantera ens hälften av dem. Jag kände ilska, sorg, besvikenhet, och så himla mycket annat. En tung sten hade lagt sig vid mitt bröst och vägrade flytta på sig, hur envist jag än ville att den skulle göra det. Det var som om jag inte var mig själv utan honom. Med Liam hade allting varit så enkelt, han hade fått mig att tro på mig själv, han hade fått allt att verka så möjligt. Men nu när jag stod här ensam, var det som om jag var tillbaka på ruta ett igen. Han hade lyft mig uppåt och fått mig att se himlen istället för marken, men hur skulle jag nu kunna se himlen när det inte lyste några stjärnor där längre?

LIAMS PERSPEKTIV

Det var svårt, så himla svårt, att släppa taget om den personen jag ville hålla som hårdast i. Den sista kyssen hade lämnat mig tom inombords, för jag visste att jag aldrig skulle få känna hennes läppar emot mina, någonsin igen. Det var som om en del av mig var borta nu, jag hade aldrig trott att jag skulle känna så men det gjorde jag. Kimberly var som ingen annan jag någonsin hade mött förut. I början hade hon varit en bitch för att vara helt ärlig, men när vi hade lärt känna varandra och hon hade öppnat sig så var hon den mest underbara personen man kunde tänka sig. Mitt hjärta hoppade över ett slag när jag tänkte på alla våra promenader på stranden och hennes hand i min, hur jag hade lärt henne att surfa och på den där dagen vi hade blivit kvarglömda på en ö. Trots att det hade gått några veckor och jag var tillbaka i studion så kändes allt det där fortfarande precis som igår, minnena dök hela tiden upp i min hjärna. Värst var det på kvällarna. Eftersom att vi faktiskt inte var tillsammans längre visste jag inte om jag hade någon rätt att ringa henne. Var det okej, eller inte? Jag satt ofta med mobilen i handen och tvekade, ringde henne och lade på efter en sekund innan några signaler gått fram. Om hon svarade, vad skulle jag säga? Stamma fram en ursäkt om att jag ringt fel? Det skulle hon aldrig tro på. Trots att vi bara känt varandra under en sommar så kände vi varandra väldigt väl och hon skulle lätt ha hört att det inte var därför jag ringt. Skulle jag säga att jag saknade henne och inte ville ha det så här fastän vi båda visste att det inte skulle gå att vara tillsammans? Det skulle bara ha gjort allting tusen gånger jobbigare. Fast samtidigt, jag skulle ha gått igenom tusen gånger jobbigare saker om det betydde att jag fick vara med henne.

Alla omkring mig märkte att jag inte mådde bra, att det var något som var fel. Min hjärna kunde inte sluta tänka på henne och jag kunde knappt bidra med något till låtskrivandet till den nya skivan vi skulle släppa senare i år. Jag sov väldigt dåligt för att jag inte kunde sluta undra vad Kimberly gjorde just då. Var hon ute och festade? Hade hon träffat någon annan? Eller tänkte hon lika mycket på mig som jag tänkte på henne? Den största plågan var egentligen att inte veta, för management hade tydligt sagt åt mig att efter mitt förhållande med Danielle så behövde jag fokusera på min karriär och inte på förhållanden. Men jag hade inte lyssnat, eller rättare sagt, mina känslor hade inte lyssnat. Trots att jag hatade det så hade management ett litet grepp omkring oss i bandet. Det var inte så himla allvarligt, och det var heller inte därför som vi inte kunde vara tillsammans… Jag gäspade stort och tänkte på att jag knappt sovit inatt. Det hade gjort att jag inte orkat att ta i och sjunga ordentligt idag, jag hade till och med fått sminka över påsarna under ögonen så att de inte skulle synas. Kanske kunde jag lura studiokillarna och vårat band, men inte de fyra killarna som kände mig allra bäst. Jag visste att de såg att jag inte mådde bra och de hade vid flera tillfällen försökt att muntra upp mig. De visste hur det låg till med Kimberly och jag önskade att det fanns något de kunde göra, men det gjorde det inte. Jag kunde inte koncentera mig ordentligt på vad jag än gjorde och det störde mig. Kimberly var allt som fanns i min hjärna… Var hon tvungen att vara så perfekt och så vacker och så underbar hela tiden? Ja, tydligen var hon det.

“Liam, please, I know what you’re thinking about” sa Harry bekymmersamt och satte sig ner bredvid mig i den svarta, moderna skinnsoffan som stod precis vid kaffeautomaten i rummet utanför studion. Jag suckade och kastade en blick på honom. Han förde sakta upp sin kaffekopp emot munnen och tog en klunk av den innan han ställde ner den på bordet bredvid oss.

“I know. You all know. I just can’t stop thinking about her, it’s seriously impossible. Like, what if she has already met a hot guy on college and has forgotten all about me? Whatever I try to do she always seems to get into my mind” sa jag dystert och lutade ansiktet tungt i händerna. Harry satte sig närmre mig och lade en hand på min arm.

“Liam. Are you sure that you did the right decision? Because I’ve never seen you like this before” sa han och tittade in i mina ögon med en omtänksam blick. Jag bet mig i läppen och tittade ner på mina händer.