KIMBERLYS PERSPEKTIV

Jag hade försökt att tränga bort det hela morgonen och distrahera mig med vad som helst som kunde få mig att inte tänka på vad det var för dag idag. Gud, jag hade verkligen försökt med allt, men det var totalt hopplöst. Vad jag än gjorde, vem jag än pratade med och vad jag än hörde och såg så kunde jag inte sluta tänka på det. Idag var dagen jag hade fruktat halva sommaren lång, idag var den sista dagen för mig här ute på kusten. Det betydde även min sista dag denna sommaren med Liam. Vi båda hade tydligt försökt undvika att ta upp den här dagen så länge det gick, men det gick inte längre. Att våra liv skulle behöva delas just nu när vi hade haft en sommar full av glädje kändes väldigt deprimerande. Visst kunde vi självklart försöka hålla kontakten men vi visste nog båda hur det förmodligen skulle sluta; Liam var världskänd och skulle ut på turné, och jag skulle tillbaka till Wolverhampton, tillbaka till mitt liv jag hade innan. Jag hade aldrig trott att den här semestern skulle ge mig någonting, jag hade verkligen trott att det skulle bli en katastrof. Men nu när det hade visat sig bli motsatsen, och allt jag ville var att stanna här med Liam, så kändes det hemskt att behöva åka. Jag ville vara med honom mer än något annat, men jag visste att när vi väl båda kom hem så kunde det inte bli så som det hade varit denna sommaren. Saker skulle förändras, vare sig vi ville det eller inte. Och nej, det ville jag verkligen inte. Jag älskade Liam, han hade fått mig att må så himla mycket bättre och faktiskt gjort mig till en bättre människa. Han hade fått mig att inse att jag kunde vara lycklig utan droger och alkohol, och han hade stått vid mina sida hela tiden. Och att vara utan honom skulle vara som att tappa bort en bit av mig själv, att förlora den delen av mig som jag älskade allra mest.

Jag sparkade argt till en sten på marken där jag gick och suckade djupt, jag ville verkligen inte åka hem. Idag fick jag dessutom inte ens umgås med Liam eftersom min “underbara” familj hade bestämt att vi bara skulle umgås med familjen den sista dagen vi var här. Trots mina protester och försök att förklara att jag ville spendera dagen med Liam, så hade de bestämt sagt åt mig att det inte skulle bli så, och mamma hade gett mig den där det-är-inget-att-diskutera-blicken. Jag var arg, besviken och frustrerad när jag klev ombord på båten tillsammans med min familj, som de hade bestämt att vi skulle hyra idag. Trots att vädret var soligt med lite vind gjorde det inte mig på bättre humör alls. Jag visste att jag hade varit tystlåten och knappt pratat med mina föräldrar sedan jag fick reda på om utflykten imorse, men jag kunde inte med att försöka vara glad emot dem när det inte alls var så jag kände mig. Kanske var jag lite väl otrevlig och dum emot dem nu när jag stod på övre däck och stirrade ut emot havet medan båten lade ut ifrån hamnen, men jag kunde inte vara glad en dag som denna. Inget farväl skulle bli så smärtsamt som detta, det var jag rätt säker på. Jag suckade djupt medan min blick flög över vågorna som bildades efter båten. De försvann lika snabbt som de uppkom och blev en del av det stora havet igen. Trots att jag ville vara glad sista dagen här så var det väldigt svårt. Här uppe stod jag medan min familj var där nere. Jag visste att mamma och pappa förmodligen ville att jag skulle vara med dem och ha kul, såklart var jag väl medveten om det. Om jag bara hade kunnat.

“Are you thinking about him?” Emmas röst bakom mig fick mig att ryckas ur mina tankar och vända mig om emot henne. Jag hade stått här ett tag och bara tänkt, hur länge det var visste jag inte, men jag antog att det heller inte spelade så stor roll. Emmas blå ögon tittade intensivt och forskande på mig och jag insåg att hon nog kunde läsa av mig bättre än vad jag först hade trott. Min hand for igenom mitt blonda, ganska långa hår och jag tog bort några slingor som hade fallit fram i ansiktet.

“How did you know?” svarade jag till slut och kastade en snabb blick på min lillasyster. Hon var så himla smart för sin lilla ålder, det var något som jag beundrade henne väldigt mycket för. Hon hade vetat att jag och Liam hörde ihop redan innan jag själv hade insett det, helt och hållet. Emma tittade på mig en blick som om hon tyckte att frågan jag nyss ställt var uppenbar och nästan lite dum.

“How wouldn’t I know? Everyone can see it, that you want to be with him today” sa hon och ställde sig bredvid mig vid kanten. Jag var längre än henne, men inte jättemycket.

“Of course I do, it’s our last day here” sa jag dystert och lutade huvudet i händerna.

“Yeah but you can still see eachother at home, can’t you? Or is it something that I have missed here? Because you sound like it’s already over” sa Emma undrande. Hennes blick vilade på mig och det verkade inte som om hon tänkte ge upp sina frågor utan något svar, även om det var jobbigt för mig att prata om det här.

“Well.. It is, almost. And no, we probably can’t see eachother at home. Our lives are so different, you know? He’s a star and I’m just... A girl who’s gonna return home and continue her boring life without him. I don’t know how we’d fit into eachother’s lives at home..” Jag hade tänkt att säga något mer men visste inte riktigt vad, kanske behövde jag inte säga mer för jag såg hur Emmas min förändrades snabbt ifrån undrande till… Arg?

“Kim, have you guys talked about this or is it only your stupid thoughts?” Jag skakade på huvudet åt hennes fråga och ångrade nästan att jag hade sagt något ifrån början, jag visste ju egentligen att det var så här hon skulle reagera.

“Then why don’t you want to try? I know that you love him” sa hon envist. Men jag skakade bara på huvudet igen, hon förstod inte.

“You don’t understand, Emma. It’s not that easy. And by the way, everybody knows that distance relationships always end badly, and I don’t want that. It’s not easy at all, and especially not when he’s going to be on the other side of the world half of the time!” I början muttrade jag men i slutet så hade jag höjt rösten en aning. Jag kände att tårar kanske var på väg, men nej. Jag vägrade gråta nu innan jag ens hade pratat med Liam.

“So what? You’re just going to-” började Emma men blev snabbt avbruten av mig.

“I can’t Emma, okay?! You don’t understand, you’re only 13 years old anyway” snäste jag surt och kände direkt hur jag ångrade mig. Det var ju inte hennes fel att det var som det var.

Emma såg ledsen ut och såg ut som hon tänkte gå tillbaka, och jag fångade snabbt hennes hand och drog in henne i en kram.

“I’m sorry” mumlade jag och suckade. Hon nickade förstående emot min axel.

“It’s okay, Kim. I get it” sa hon lugnande och jag kopplade av i vår kram. Hur kunde min lillasyster, som var fem år yngre än mig, ändå oftast vara klokare än mig? Det var något jag aldrig skulle förstå mig på.

Mina steg var snabba, men nervösa. Allt jag ville var att få vara i hans famn. Jag och Liam hade bestämt att vi skulle träffas så snart jag var hemma ifrån båtturen, vilket jag var nu. Vi båda visste nog vad som skulle hända och vad vi skulle prata om, men jag brydde mig i det här läget inte. Jag småsprang emot stranden där vi skulle träffas, jag ville bara komma dit så fort jag kunde, och ändå kändes det som att det tog evigheter. Den eftermiddagsvarma sanden smekte mina fötter och gjorde det svårare att springa, eftersom sanden saktade ner stegen. Han stod redan där när jag kom, och ett leende kom över hans läppar när han fick syn på mig. De sista stegen fram till Liam var tyngre, för det var vid synen av honom jag tänkte på vad jag faktiskt skulle bli tvungen att vänja mig vid att vara utan. Vi möttes i en ordlös kram, inga ord behövdes utan vi bara omfamnade varandra och jag drog in den doften som för mig betydde trygghet, värme och kärlek.

“Hey” mumlade han och lättade lite på sin omfamning. Han fångade min blick och jag kunde se mycket i hans ögon, men glädjen sken inte i dem på det sätt den brukade.

“Have you thought about today?” frågade jag en aning tyst och tog upp det som vi båda visste att vi behövde prata om. Liam nickade.

“Well, I don’t know how you feel but a distance relationship feels kind of hard to manage” sa han tyst, så tyst att jag nästan inte hörde honom, men bara nästan. Jag visste inte riktigt vad jag skulle säga. På ett sätt hade jag nästan hoppats att han skulle säga motsatsen, att vi skulle kämpa och försöka, för det var ju så jag egentligen kände allra längst in även fast jag visste att det inte skulle fungera mellan oss där hemma. Den här sommaren hade varit fantastisk, men den hade inte riktigt varit verklig. Vi hade varit avskilda ifrån alla andra, och det hade ju varit bra eftersom vi lätt hade kunnat lära känna varandra, men nu smög sig verkligheten på och tvingade oss att inse fakta. På ett annat sätt så hade jag ändå hoppats att vi båda tyckte och kände samma sak, och det gjorde vi ju. Liam tittade på mig och tog tag i mina händer, han väntade tålmodigt på vad jag skulle säga. Jag drog ett djupt andetag och förberedde mig på vad jag skulle säga.

“Honestly, I don’t want to let you go” började jag medan jag tittade in i de där bruna ögonen jag var så förälskad i. “But I know that you’re right, at home we’ll both have so different lives and it’ll be hard to match together. I know what’s right, my heart just doesn’t want to realise it” fortsatte jag och fick se ett smått leende sprida sig på Liams läppar som ganska snabbt försvann och han blev allvarlig igen.

“I do love you Kim, so much” sa han varmt och drog in mig i hans famn ännu en gång, och jag kände mig varm och säker där.

“I love you too, I wish it was a way for us to just stop the time and live here forever” svarade jag medan min blick var djupt fäst i hans.

“Me too.. But it’s hard, I have tour and the fans and everything” mumlade Liam dystert och slog ner sin blick. Min hand for upp till hans kind och jag smekte den med lätta fingertoppar.