Kimberly stod fortfarande och kollade på mig med en orolig blick. När jag mötte den slog hon ner sina ögon och torkade sina tårar. Jag sträckte fram ena handen och lyfte upp hennes haka så hon skulle titta på mig. Hon såg in i mina ögon och jag gav en förstående blick. Jag log lite och sa:

LIAMS PERSPEKTIV

Två veckor senare

Det går fort när man har roligt, säger många. Och ja, det stämde ju verkligen. Dagarna med Kimberly passerade förbi en efter en i en väldigt fart, för allting som jag kände var glädje, värme och kärlek. Nu när allting äntligen var utrett emellan oss kändes det väldigt skönt, inga mer hemligheter och inga mer bråk, förhoppningsvis. Vi gjorde saker med varandra nästan varje dag, och alla i vår omgivning märkte nog också att vi båda mådde bättre av att vara tillsammans. Emma hade bara gett mig en menande blick när hon sett mina och Kimberlys händer ihopflätade, och jag hade bara henne och Noah att tacka för detta. Om det inte varit för Noah som hade fått mig att inse vad som var rätt så hade jag kanske aldrig gått till stranden den där kvällen. Att få vara med Kimberly igen var precis som jag hade trott, fast tusen gånger bättre. Allting som hon fick mig att känna var så överväldigande, men bra, på samma gång.

Vi gjorde i princip allting som man faktiskt kunde göra här på kusten. Vi besökte affärerna i staden, tog flera glassar om dagen, gick på promenader och prövade till och med på att surfa igen, trots Kimberlys små invändningar i början. Den här gången vågade hon att visa sig för mig i sin bikini mera frivilligt och trodde faktiskt på mig när jag sa att hon såg jättebra ut precis som hon var. Det gick faktiskt också hyfsat att surfa, Kimberly lärde sig mer och kunde faktiskt stå på brädan efter dagens slut. Hennes hand i min blev till en vana som jag för allt i världen inte ville skulle försvinna, och jag trodde och hoppades att hon kände samma sak som jag. Vad vi än gjorde så var jag på gott humör, även när vi fick springa mitt i spöregn och blev dyngsura. Vi var lite som ett sådant där par man kunde se i filmer, och det kändes som att det här var för bra för att faktiskt hända på riktigt.

Sedan Paul och de andra vakterna hade sagt till alla fotografer ordentligt att ta ett steg tillbaka och lämna oss ifred, så hade det varit betydligt lugnare med dem. Visst blev vi väl fortfarande fotograferade, men inte ständigt och de trängdes inte utanför våra hus. Journalisterna var det också färre av, de var inte riktigt lika påfrestande. Vi var fortfarande med i skvallertidningarna, men det var jag van vid så det var okej. Kimberly började vänja sig mer och mer vid uppmärksamheten. Hon tyckte fortfarande att det var lite jobbigt, men det var bättre nu. Vi fick vara med ifred, helt enkelt.

Veckorna gick dock fort, alldeles för fort. Visst hann vi med mycket, men det kändes bokstavligt talat som att tiden bara rann iväg och rätt som det var så skulle jag vara tillbaka i studion igen, utan Kimberly, och det ville jag inte. Jag älskade ju mitt jobb, såklart att jag gjorde det, men jag ville bara stanna i nuet och inte behöva tänka på framtiden eftersom att den var alltför nära verkligheten och nuet, som fanns just nu. Vi båda två visste nog att vi var tvungna att inse det förr eller senare; sommaren skulle ta slut, vare sig vi ville det eller inte. Det var något jag hittills inte hade velat tänka på, men tankarna hade på senaste tiden ofta smugit sig på mig utan att jag hade kunnat hindra dem. Men varje gång slog jag bort dem, ovillig att tänka på vad som skulle hända. Allt jag ville var att leva här och nu, att inte behöva tänka på vad som skulle hända sen. Vanligtvis var jag inte sådan, jag sågs ofta som den ordentliga killen i One Direction. Men sanningen var att jag för en gångs skull inte ville tänka på framtiden, för det skulle bara bli jobbigt. Nu var viktigt, det var allt som spelade roll.

“What are you thinking about?” frågade Kimberly mig med en nyfiken blick. Vi satt på en ensam bänk på stranden bredvid varandra och blickade ut över vattnet som nästan låg spegelblankt vid strandkanten, bortsett ifrån några små vågor som kom och gick. Det var nästan vindstilla och kvällen var otroligt varm, trots att det var i mitten på augusti och det så småningom skulle bli höst. Stranden var så gott som tom på folk förutom oss två, vilket bara kändes skönt. Jag tog min flickväns hand i min och log lite, fortfarande med blicken riktad emot havet.

“Us.” Kimberly log lite medan hennes blick riktades emot solnedgången framför oss. Det var verkligen vackert.

Jag tänkte inte en sekund på vad som väntade oss ganska snart. Jag tvingade mig själv att inte göra det, för det var något jag fruktade. Vem visste vad som skulle hända efter sommaren? Trots de bråk vi haft så hade den här sommaren varit en av de bästa någonsin och jag ville inte förlora det vi hade. Men jag visste det, vi båda visste nog det, att det vi levt i denna sommaren hade varit någon form av fantasivärld. De första veckorna hade vi varit nästan helt fria ifrån publicitet, fotografer och journalister. Men det var inte så som verkligheten såg ut, det visste vi alla. Jag hade något att komma hem till, och det hade även Kimberly. Jag hoppades bara att vi på något sätt skulle bli en del av varandras liv, att sommarens slut inte skulle betyda slutet.

Just som jag tryckte bort tankarna ännu en gång så drog Kimberly tag i min hand och fick med sig mig ner till vattnet. Hon försökte knuffa i mig i vattnet men eftersom jag var ganska stadig så var det istället hon som ramlade bakåt i vattnet, med kläder på och allt. Ett skratt bubblade upp i mig när jag insåg vilket misslyckat försök det faktiskt hade blivit. Kimberly som nu låg i vattnet alldeles genomblöt skrattade hysteriskt. Hennes hår som nyss varit torrt hängde nu i blöta stripor längs ansiktet och hennes vita tröja var en aning genomskinlig. Hon reste sig snabbt upp och gick närmre mig.

“I was supposed to pull you down, not myself” sa hon roat. Hon försökte att se sur ut, men misslyckades totalt och såg bara söt ut.

“Well, I can’t help that” svarade jag och flinade lite. Jag backade sakta upp emot strandkanten men försökte att göra det diskret, i ett försök att slippa bli blöt. Tyvärr gick inte det så himla bra.

“No no, if I’m wet then you have to get wet too” sa Kimberly med ett stort leende på läpparna. Hon drog sina blöta armar omkring mig och kramade mig hårt, så att jag också blev lite blöt.

“Nooo, please don’t!” protesterade jag högljutt men kunde inte hindra att ett leende spred sig på mina läppar. Kimberly skrattade lite och knuffade mig sedan neråt medan hon släppte taget om mig. Jag var inte helt beredd på det, och det resulterade i att även jag, med ett litet skrik, blev blöt ungefär överallt. Men vattnet var inte direkt kallt, det var faktiskt ganska behagligt emot min solvärmda hud. Det kom ändå som en liten chock, och att bli blöt ända in till kalsongerna var kanske inte det bekvämaste. Men nu var vi båda iallafall lika blöta, rättvist kanske? Kimberly skrattade och tittade ner på mig som låg i vattnet.

“Funny, isn’t it, Liam?” frågade hon retsamt och sträckte mig sin hand för att dra upp mig. Jag tog tacksamt emot den och blev uppdragen. Hela jag droppade av vatten och det kändes ganska knäppt, men samtidigt kunde jag tydligt se det komiska i situationen. När vi fortfarande höll varandra i händerna så tag om Kimberlys ben och armar, och bar upp henne precis som en brudgum bar sin brud. Hon skrek till i ett typiskt “tjejskrik” som fick mig att le lite, hon var förmodligen rädd att jag skulle göra just det jag hade tänkt göra. Jag svängde runt och slängde i henne i vattnet, och om hon inte hade varit blöt överallt ännu så var hon definitivt det nu. Sedan simmade jag iväg en liten bit, för att komma bort ifrån riskzonen att också bli ikastad.

“THAT WAS SO NOT COOL, LIAM!” utbrast Kimberly när hon kom upp till ytan igen. Hon försökte verkligen att se arg ut, men ett glatt leende lekte över hennes läppar och gjorde det ganska omöjligt att se arg ut.

“I’m always cool” svarade jag och plaskade runt lite i vattnet, i väntan på vad hon hade tänkt att göra som hämnd.

“No, you’re not” protesterade Kimberly och simmade närmre mig.

“Well, maybe I thought that you needed some washing” sa jag retsamt och slog mina armar omkring Kimberlys blöta kropp.

“Funny” muttrade hon och jag skrattade kort.

“I know, I’m just hilarious” svarade jag innan jag fick en lekfull smäll på axeln. Sedan kände jag ett par blöta läppar emot mina som fick mig att glömma min onda axel och mina blöta kläder. Kimberly lade sina armar kring min nacke och drog oss närmre varandra, och mitt hjärta bultade hårt.

“Better?” viskade Kimberly när vi hade särat på oss några centimeter.

“Much better.”

Efter vårt bad skyndade vi oss upp emot stugorna. Vi båda frös, och byta kläder skulle inte direkt sitta fel. Hand i hand rusade vi upp ifrån stranden, skrattandes och lyckliga. Kimberly log emot mig och jag glömde med ens bort alla negativa tankar som jag hade tänkt idag. Vi spenderade hela kvällen tillsammans och tankarna på allt allvarligt höll jag långt borta. Kanske var det också bäst så. Men vad jag inte visste var att framtiden skulle gå fortare än vad jag någonsin hade kunnat ana. Och när folk sa att man inte kunde vara lycklig för evigt, stämde det då?