KIMBERLYS PERSPEKTIV

Liam hade gått och jag kände mig alldeles tom inombords. Allt det jag jobbat med att begrava och aldrig prata om, hade kommit ut. Tårar rann nerför mina kinder men jag försökte inte torka bort dem. Jag förtjänade det här, efter att inte varit ärlig mot Liam. Jag kunde höra att någon kom uppför trappan och jag lade mig med ansiktet ner i kudden. Jag hade verkligen ingen lust att prata med någon just nu. Dörren öppnades och jag kände någon sätta sig ner på sängen.

“Honey what happened?” Hörde jag min mamma säga vänligt.

“I-I don’t want to talk about it” Stammade jag in i kudden. Jag kunde inte berätta för mamma allt jag har varit med med om och gjort, jag kunde bara inte. Den enda personen som visste och skulle förstå någorlunda var Liam och han var inte direkt ett alternativ just nu.

“Did you and Liam have a fight” Frågade mamma medan hon strök mig över ryggen. jag vände mig på sidan och nickade. “I´m sorry Kim. These things happen sometimes and no one is ready for it when it does.” Nej det var jag verkligen inte, tänkte jag. Jag förbannade mig själv för att jag inte hade sagt något till Liam, eller gömt drogerna bättre. Nej, jag skulle bara ha slängt de. Varför hade jag inte gjort det? Var jag verkligen så svag? Ja det var jag. Jag låg där en stund och grät och mamma höll om mig. Efter några minuter sa hon: “This sadness will eventually pass Kim. Even though it may not seem like it now. The way I see it, every life is a pile of good things and … bad things. The good things don’t always soften the bad things, but vice versa, the bad things don´t neccesariy spoil the good things or make them unimportant. Remember the good times. Remember the laughs you had. You will work through this, I know you will.”

Jag kramade om min mamma, tacksam att hon inte ställde fler frågor utan bara var där för mig.

“Thanks mum” sa jag hulkande. Mamma log och kramade tillbaka.

“I suspect you need time to think things over” sa hon vänligt. “ I´ll leave you to it.”

Jag log lite smått och nickade. Hon ställde sig upp, gick ut ur mitt rum och stängde dörren försiktigt bakom sig.

Jag suckade högt för mig själv. Vilken röra allting var. Det värsta var inte att Liam hade hittat drogerna, eller att han inte litade på mig längre. Det värsta var att det var över. För alltid. Liam ville aldrig träffa mig igen, och det var mitt fel. Jag hade hela tiden velat berätta det för honom, men jag vågade inte. Jag var rädd att han skulle stöta bort  mig och inte vilja vara med mig. Liam hade hjälpt mig så mycket den senaste tiden. Han hade accepterat mig för den jag var oavsett min bakgrund eller vad jag gjorde. Men det här var nog droppen för honom.Han har inte varit något annat än ärlig mot mig, och jag kunde inte ens vara det tillbaka. Han hade förändrat mitt liv till det bättre och jag kunde bara inte låta det ta slut.

LIAMS PERSPEKTIV

Jag hade bara tagit några steg utanför Kimberlys stuga när tårarna kom. Med tunga steg började jag gå mot min egen. Jag kunde inte fatta det. Kimberly tog droger? Jag hatade att hon hade gjort så mot sig själv, men jag hatade ännu mer att hon inte hade sagt något. Jag litade på henne, varför kunde hon då inte lita på mig? Visst, jag hade nog sagt att hon behövde sluta om hon hade berättat, men jag hade inte gjort slut med henne. Att hon var rädd för min reaktion sårade mig. Kimberly skulle inte behöva vara rädd för mig om hon sa eller gjorde något.

Jag kollade inte vart jag gick, så jag var redan framme vid min stuga. Jag drog en djup suck. Bara gå snabbt igenom så slipper du jobbiga frågor, tänkte jag medan jag öppnade dörren. Självklart så gick det inte som jag ville. Min mamma stod i köket och fick syn på mig när jag gick in.

“Liam? What are you doing back home, I thought you we’re going to be at Kimberly’s for the evening?” Hon kolllade frågande på mig, men hennes ansiktsuttryck förändrades när hon såg mig. Jag försökte undvika hennes frågande blick när jag gick mot trappan, men det gick inte.

“Liam sweetie, what’s wrong?” Sa hon vänligt medan hon drog in mig i en kram. Jag kramade tillbaka och funderade vad jag skulle säga.

“Me and Kimberly… had a fight.” Sa jag ledsamt. Jag tänkte inte berätta för mamma att Kimberly tagit droger, det var hennes ensak. Plus att min mamma skulle säga till hennes mamma om hon fick reda på det.

“Oh, I´m so sorry. Do you want to talk about it?” Jag ville så gärna bara få det ur mig, men jag kunde inte säga det. Men jag kunde säga en del av sanningen.

“Kimberly had a secret, and I just found out. I thought we were going to be honest with each other. I mean, I’m always honest with her so why couldn’t she be with me?” Min röst blev starkare på slutet, och mamma märkte nog att jag var arg.

“I’m sure she had a good reason for it. From what I’ve seen, you’re a lovely boyfriend and I would be surprised if she did it to hurt you.” Mamma pratade lugnt, och jag blev också lite lugnare.

“I know she wouldn’t, but I still don’t understand.”

“I know honey.” Vi stod och kramades någon minut till innan jag drog ifrån. Mamma log mot mig och frågade “Do you want some tea?”

“Yes please.” Svarade jag tacksamt. Jag mådde alltid bättre efter en kopp te. Mamma vände sig om och gick tillbaka mot köket medan jag gick upp till mitt rum. Min dörr var redan öppen så jag gick in och slängde mig på sängen. Varför skulle det alltid bli så här? I varenda film om kärlek så ljuger någon och sedan får den andra personen reda på det. Oftast så slutar filmer lyckligt, men jag kände mig inte särskilt lycklig just nu. Allt hade varit bra mellan mig och Kimberly, och sedan händer det här. Det hade varit bättre än bra faktiskt. Jag älskade henne. Jag visste inte vad som skulle hända nu, men det som jag tänkte mest på var om det var över för alltid. Just nu kändes det så.