Sedan lade han sitt liggunderlag närmre mitt och lade sig tätt intill min kropp under en under en blandning av våra sovsäckar.

“Harry-” började jag men blev snabbt avbruten.

HARRYS PERSPEKTIV

För första gången på riktigt länge vaknade jag upp bredvid någon som inte var min syster. Oftast sov jag själv, om inte Cara ville sova med mig som hon ibland ville. Visst låg jag med tjejer, men jag sov aldrig över med dem eller något sådant. Det var mer som ett “jobb” som blev utfört, och när det sedan var klart så var det bara att gå som om ingenting hade hänt. Trots det så visste ju nästan alla på hela skolan vad jag höll på med, jag var ju trotsallt en av de mest populära personerna på hela skolan. Och den där känslan av att vakna upp med någon och inte ensam, det kändes väldigt bra. Jag öppnade sakta ögonen och tog in allt ljus i min omgivning, som var väldigt mycket. Jag var väldigt varm och drog snabbt av mig sovsäcken då jag kände någon röra sig intill mig. Min blick föll på Summer som sov djupt bredvid mig. Ett leende spred sig på mina läppar när jag såg hur tätt ihop vi hade sovit. Jag mindes att det hade varit kallt och att det varit därför, men det hade varit mysigt också. Hon såg söt ut när hon sov och hennes bruna långa hår var ihoptrasslat på hennes kudde intill hennes huvud. Hon såg också så fridfull ut, på något sätt. Fast det visste jag att hon inte var, för hon hade ju igår berättat hur jobbigt hon hade det för mig. Och jag ville berätta, men jag kunde bara inte. Det kändes som att jag inte kände henne tillräckligt bra och jag ville inte bryta ihop här. Det fanns så mycket som sa emot att jag borde berätta, trots att jag egentligen ville eftersom hon hade vågat berätta sin historia för mig. Men jag antog att jag bara kunde säga att allt var bra hemma, eller något sådant. I och för sig visste jag inte om hon skulle tro mig, för hon verkade ha lätt att läsa av folk. Dessutom hade jag sagt det dummaste jag någonsin hade kunnat säga, att vi hade lika liv. Varför hade jag sagt det? Jag hade bara vräkt ur mig det utan att tänka efter först vilket var väldigt osmart. Men om jag hade tur kanske hon skulle glömma bort det...

Ett plötsligt röksug kom till mig och jag reste mig snabbt upp och gick ut ur tältet. Ute var det soligt och varmt, och jag kunde se dagg på grässtråna ifrån natten som varit. Det var tyst och det enda som hördes var några syrsor. Dagen såg ut att bli vacker och jag kunde inte tänka mig ett bättre sätt att vakna upp på. Min hand fumlade i fickan på byxorna jag nu hade på mig och jag drog upp en cigarett ur paketet. Jag tände sedan den sedan med vana med min tändare och drog in röken i mina lungor. Jag blev genast lugnare av den och det kändes skönt. Min blick for runt i skogen medan jag tänkte på allting i mitt liv. Jag hade egentligen ingen större lust att åka hem igen och återvända till vardagen, här ute med bara Summer var det mycket skönare. Inga krav på sig, inte från någon. Och jag skulle nog gärna ha stannat om det inte vore för Cara. Jag oroade mig lite för henne eftersom hon var själv med pappa, men jag trodde nog samtidigt att hon mådde bra. Pappa hade sina små, korta, nyktra stunder som nästan aldrig existerade och om jag hade tur kanske han var någorlunda snäll emot Cara. Visst kunde hon klara sig lite själv trots att hon bara var fyra år, men det var lite för att hon var tvungen att göra det. Jag kunde inte vara med henne jämt och hon hade fått växa upp snabbare än vad hon borde ha fått göra. Jag suckade medan jag tänkte på allting, det var så komplicerat. Hela mitt liv var så komplicerat och det var delvis därför jag hade så svårt att släppa in människor i det, ingen kunde riktigt förstå mig. Det var det som var det jobbigaste. Jag kunde höra fågelkvitter långt bortifrån och solen steg bara på himlen. Trots att det var september så var det varmt, sommaren hade inte riktigt försvunnit helt ännu. Jag drog med foten över det lite smått blöta gräset medan jag tittade runt omkring mig. Rätt som det var hörde jag steg bakom mig och jag hann bli rädd för en sekund innan jag insåg vem det var.

“Morning Harry” sa Summer och ställde sig bredvid mig.

“Morning” svarade jag och tittade på den nyvakna tjejen som log ett trött leende emot mig.

“Slept well?” fortsatte jag och höjde på ögonbrynen när hon gäspade.

“Yeah, it was bit cold but still okay” svarade hon och drog en hand igenom sitt tilltrasslade hår. Jag nickade och tog ett till bloss av min cigarett medan min blick vandrade tillbaka över all natur runt omkring oss. En tystnad lade sig mellan oss medan Summer också tog in omgivningarna och tittade på allt.

“Beautiful, isn’t it?” mumlade jag halvt för mig själv.

“Yeah, it really is. Have you been here before?” frågade Summer och tittade nyfiket på mig.

“Many times. We used to camp here” svarade jag och undvek att säga något mer om min familj. Desto mindre Summer visste, desto bättre.

“Who? You and your family?” Självklart skulle Summer fråga om min familj, jag var faktiskt inte ens förvånad att hon gjorde det.

“Yeah” svarade jag bara och tog ett sista bloss av min cigarett innan jag fimpade den på marken.

“Why are you doing it?”

“Doing what?” Jag blev förvirrad av Summers fråga för jag fattade inte vad hon menade.

“Smoking.” Plötsligt blev jag nervös men jag fattade inte varför. Det var en så enkel fråga, men samtidigt så svår. För självklart fanns det anledningar till varför jag rökte och allt annat jag också gjorde, men det var inte något av det där som jag faktiskt kunde säga till Summer. Jag trodde dessutom inte att hon förväntade sig något djupt svar som faktiskt skulle bli svaret om jag sa sanningen, vilket jag ändå inte tänkte göra. Jag hade stått tyst en liten stund men märkte att Summer fortfarande tittade på mig, som om hon fortfarande ville ha ett svar vilket hon nog ville.

“Just... Doing it, you know. No reason really, just like it” blev mitt svar och jag hatade mig själv för att jag lät så himla osäker, såklart att hon inte skulle köpa det då. Vilken idiot jag var.

“Really? Because we said only the truth and you look like you’re lying..” sa hon och hennes blick lämnade fortfarande inte min för en sekund.

“It’s true” blev mitt svar och hon nickade.

“Okay, I believe you. Now can we please eat breakfast?” sa hon och log. Jag nickade lättat och gick tillsammans med henne tillbaka till tältet. Det hade varit nära att hon hade genomskådat mig och jag förbannade mig själv för att jag hade låtit så osäker. Jag var tvungen att bli bättre på det, men Summer gjorde det svårt för mig när hon själv var en så öppen och ärlig person. Jag tyckte att hon förtjänade sanningen av mig, men jag kunde bara inte berätta den. Det gick inte, och det var så det var tvunget att förbli. Många sa att det alltid lönade sig att vara ärlig och att lögner alltid var komplicerade, men det stämde inte ens. För mig var verkligheten den mest komplicerade saken, och mina lögner var min räddning.

“So I guess we’ll see eachother tomorrow then” sa Summer och log försiktigt emot mig. Vi stod nu utanför hennes dörr ännu en gång och skulle säga hejdå. Campingen var över och imorgon var det skola, även kallat verkligheten.

“Yeah, we will” svarade jag och gav henne en puss på kinden innan jag gick tillbaka emot min bil igen. Jag hade lite bråttom hem, för jag ville se så att Cara var okej där hemma med pappa. Jag såg Summer vinka till mig innan hon öppnade sin ytterdörr och gick in i huset. Hon kanske inte var världens lyckligaste, det hade jag ju förstått. Men någon fin stans att bo på hade hon iallafall. Jag satte mig i bilen och körde snabbt hemåt till mina kvarter som man faktiskt tydligt kunde se var så mycket sämre än Summers. Det var billiga och nerklottrade kvarter där ingen egentligen ville bo, men många hade inte så mycket val. Om alla i skolan hade vetat om hur jag bodde hade de kanske sett annorlunda på mig, vad visste jag? Men det var ju tur att ingen skulle få veta det då. Summer visste inte heller, och jag skulle låta det förbli så. Jag kom snabbt fram till rätt hus och parkerade bilen utanför på en av de vitmålade parkeringsplatserna som fanns där. Portkoden till huset gick fort att slå in och jag tog trapporna i några få men långa steg, och snart stod jag utanför vår dörr. När jag ryckte i dörrhandtaget var det låst och jag halade nervöst upp nycklarna ur min jeansficka. Snart var dörren upplåst och jag klev in i hallen. Där var det dödstyst, inte ett ljud hördes och det skrämde mig. Varför kom inte Cara springande som hon brukade? Och varför var det ingenting alls som lät? Jag tittade nervöst omkring mig och sparkade snabbt av mig mina converse.

“Cara? Dad?” Jag fick inget svar på mina rop och nu började jag bli mer orolig än förut. Hade det hänt något? Jag skulle göra vad som helst för min lillasyster och om någon skadade henne så skulle jag kunna göra vad som helst för att också skada den personen tillbaka. Plötsligt fick jag höra ett skrik som kom inifrån pappas rum och jag kunde svära på att det var Cara som skrek. Jag rusade dit medan alla möjliga tankar och bilder om vad som möjligtvis hände just nu snurrade runt i mitt huvud. Dörren flög upp av min arm och jag fick se min pappa och Cara där inne. Vad jag fick se härnäst gjorde mig så fruktansvärt arg att jag inte visste vart jag skulle ta vägen. Jag såg pappas hand flyga upp emot Caras kind för att slå till henne och jag rusade fram emot honom och knuffade bort honom ifrån henne. Ingen av oss var nog beredd på att jag skulle göra så, och själv hade jag bara reagerat utan att tänka efter först. Pappa slog Cara, han hade slagit henne. Jag kunde inte dölja min ilska och avsky för min egen pappa när jag tittade på honom medan tårar vällde upp i mina ögon.

“WHAT THE HELL DID YOU DO TO HER, YOU ASSHOLE! You slapped her, didn’t you? How dare you touch her?!” skrek jag rakt i ansiktet på honom och knuffade honom ännu en gång så att han ramlade bakåt i sängen.

“Harry, get the fuck out of here. What I do is my business, stay out of it!” röt han och hans ögon sköt nästan blixtar emot mig. Jag blinkade chockat, jag hade nog aldrig sett honom så här arg förut. Jag kände en liten hand ta tag i min och visste att det var Caras. Min blick flög till henne och jag såg hennes tårfyllda ansikte och ett blåmärke som skymtade på hennes kind.

“Cara, get out of here. I’ll be there soon” mumlade jag och puttade iväg henne bort emot dörren. Hon tvekade lite men försvann sedan ut ifrån pappas rum. Jag kunde inte låta henne riskera att få någon mer smäll, den smällen tänkte jag ta istället om det behövdes. Hon hade redan fått utstå tillräckligt mycket och jag hatade mig själv för att jag hade kommit för sent för att hindra att detta ens hade hänt.

“Don’t you ever touch her again, do you hear that? Never. You slapped your own daughter” sa jag en aning lugnare men med en sådan avsky i min röst att vem som helst hade kunnat förstå att jag hatade min pappa. Ja, gud vad jag hatade honom. Jag hatade honom för att han aldrig fanns där för oss och jag hatade honom för att allt han gav oss var smärta. Och nu hade han slagit till Cara, och jag hatade honom så fruktansvärt mycket för det. Jag hatade att han ens fanns i våra liv, allt han gjorde var att slå sönder allt som jag byggde upp.

“I do what I want, shut up!. You weren’t home anyway, so why do you even care?” frågade pappa och höjde på ena ögonbrynet bara för att reta upp mig. Trots att jag visste detta, så fungerade det ju.

“I care because I love her! Just because you’re an idiot and no one loves you it doesn’t mean that no one can’t love her!” utbrast jag och tog ett steg närmre honom. Jag kunde känna hans andedräkt som stank av sprit och det gjorde mig illamående, som allt annat med honom också gjorde.

“Don’t tell me what to do, just get the fuck out of here!” skrek han tillbaka och ställde sig upp framför mig.