“His name is-” Mariah avbröt sig själv när dörren öppnades och en kille klev in.

“There he is by the way, why don’t you present yourself for Summer here?” sa hon med blicken på killen. Mariah tittade sedan glatt på mig men jag kunde inte få fram ett ord. Hur, i hela världen, av alla miljarder människor på hela jordklotet, var detta ens möjligt? Hur kunde det vara han? Och Mariah som hade sagt att killen som jobbade här var snäll... Det var inte direkt det ordet jag skulle ha använt.

---

SUMMERS PERSPEKTIV

Hur i hela fridens namn var detta ens möjligt? Hur mycket otur kunde jag ens ha på en enda dag? Först mitt lilla bråk med mamma och nu detta. Han, av alla människor, han! Varför? Jag stod som fastfrusen på ett och samma ställe, och fastän mitt huvud snurrade av alla tankar så vägrade min kropp att flytta en enda muskel. För jag kunde inte fatta varför jag hade en sådan här otur. Det var så mycket jag ville säga men inga ord kom ur min mun. Det var så mycket jag ville göra, som att springa härifrån, men jag kunde inte röra mig. Han såg nog minst lika förvånad ut som jag, det kunde jag se på hans ansiktsuttryck.

“Guys... Is something wrong?” hörde jag Mariah säga. Äntligen kunde jag slita blicken ifrån honom och titta på henne.

“Not at all..” svarade jag och drog upp mina mungipor i ett litet leende som jag hoppades kunde lugna henne efter den reaktionen jag nyss hade visat när han hade klivit in genom dörren. Mariah nickade lätt och hennes blick drogs till honom igen. En tystnad spred sig mellan oss tre och jag visste ärligt talat inte vad jag skulle säga.

“So Harry, this is Summer, our new worker. It’s her first day so be nice. Not because I don’t think you will. Summer, this is Harry, the boy I was talking about before. He’s one of your worker buddies” sa Mariah när hon märkte att vi uppenbarligen inte tänkte presentera oss för varandra. Inte för att det faktiskt behövdes eftersom vi redan gick på samma skola och allting, men det kunde ju inte Mariah veta.

“Yeah, I know. He goes at the same school as me” sa jag när jag kände att jag var tvungen att säga något. Hade Mariah verkligen sagt att Harry var snäll? Helt omöjligt. Harry tittade på mig och flinade lite, och jag äcklades ännu en gång av hans attityd.

“That’s wonderful, then you’re already friends. Really great” sa Mariah glatt och log stort emot oss.

“Right, wonderful” mumlade jag och vände mig bort ifrån dem båda två. Jag drog frusterat en hand igenom mitt hår och visste ärligt talat inte vad jag skulle göra. Vem som helst hade varit bättre än Harry, vem som helst. Kanske inte Louis eller Zayn, men... Vem annars som helst. Hur stor chans var det egentligen att detta hände? Inte särskilt stor chans med tanke på alla människor som faktiskt bodde i hela London. Jag slöt ögonen för en sekund och hoppades att allt detta bara var en dröm. Men så var det tyvärr inte, för när jag öppnade dem igen var jag fortfarande kvar på exakt samma ställe. var jag fortfara. Jag hörde Harry bakom mig som pratade med Mariah men jag lyssnade inte på vad de sa. Vad skulle jag göra nu? Skulle jag sluta på mitt jobb som jag hade fått så himla lätt efter en enda dag och erkänna mig väldigt besegrad av Harry? Då skulle jag iallafall slippa få se honom jämt... Men jag ville tjäna egna pengar och jag hade precis fått ett jobb som jag dessutom skulle ha roligt på. Eller jag hade iallafall trott att jag skulle få kul, men nu när jag visste vem som mer jobbade här så jag var jag inte alls lika säker på det.

Jag stod och övervägde mina möjligheter när jag kände en knack på axeln som fick mig att hoppa till. När jag vände mig om blev jag inte ens förvånad. Harry stod framför mig, och han höll i ett par likadana svarta kläder som jag också bar just nu, arbetarkläderna.

“What do you want, why are you here?” frågade jag irriterat och riktade min blick någonstans där jag inte behövde titta in i Harrys ögon. De var så intensiva att det var jobbigt, jag kände mig obekväm när han tittade på mig.

“I would ask you the same, Summer. I bet it was because you couldn’t resist my charm, right?” sa han roat och verkade roas ännu mer av att jag inte ville titta på honom. Därför tittade jag upp emot honom när jag svarade.

“I work here, it’s my job” svarade jag och tog av mig det svarta och lite mjöliga förklädet jag hade haft på mig hela dagen ihop med min svarta jobbtröja. Hans löjliga fråga ignorerade jag bara helt, det var väl tydligen bara så här som han var.

“And what do you think I’m doing here, then? Buying bread?” frågade Harry sarkastiskt och skrattade lite när jag inte svarade på hans fråga.

“So you work here, I didn’t think someone like you had a job. And a baking job?” sa jag istället som svar. Trots att jag inte ville se honom här var jag faktiskt förvånad över det faktum att han ens var här och ännu mer osannolikt; jobbade här.

“Well, I didn’t really have a choice. My parents kinda forced me” muttrade Harry till svar. Jag kunde se att det retsamma leendet var försvunnet ifrån hans läppar.

“Since when do you listen to anyone?” Det var en mumlande fråga till mig själv som jag inte trodde någon hörde, men tyvärr hade jag fel.

“You don’t know anything about me so just don’t question it.” Nu hade Harry ändrats helt. Han röst var iskall och ett stilla hot utslängt rakt i luften som fick mig att rysa till lite. Innan jag hann svara något så var han försvunnen in i lagret bakom disken och jag stod ensam kvar. Inte för att jag skulle ha svarat ändå, vad svarade man på det? Harrys humör kunde verkligen ändras snabbare än en blixt, och på något sätt skrämde det mig.

Men en sak hade jag bestämt mig för. Jag tänkte inte backa ur. Jag ville ha det här jobbet och mina egna pengar och jag ville inte ge upp, och definitivt inte bara för att Harry också råkade jobba här, hur det nu kom sig... Jag ville verkligen inte träffa honom på min fritid och spendera någon mer tid med honom, men jag var samtidigt medveten om att jag kanske inte kunde få något nytt jobb om jag slutade här. Och den risken var jag inte villig att ta, hur jobbig Harry än mådde vara. Han skulle inte få förstöra för mig, han skulle bara inte det. Det var därför jag med bestämda steg gick ut igenom dörren efter den lördagens arbete och tog tunnelbanan hem igen. Det var inte särskilt mycket folk där, och jag såg ingen jag kände igen. Men i och för sig var ju inte detta så kallade “mina” kvarter heller... Det var därför det var så konstigt att Harry jobbade just på detta bageriet. Det låg ju trotsallt i utkanten av London och jag kunde inte minnas att jag kände någon som varken bodde här eller brukade vara här. Men vad visste jag om Harry? Ingenting, egentligen. Så det hade han ju faktiskt haft rätt i. Jag fattade fortfarande inte varför någon som honom skulle ha ett jobb på ett litet bageri. Han var väl inte direkt typen som brukade baka? Det hade jag väldigt svårt att tro att han var, och att hans föräldrar tvingade honom lät ju bara konstigt. De lät honom röka, dricka och strula med halva skolan, eller hittills hade de iallafall gjort det. Men han kanske hade jobbat där länge, vad visste jag? Trots att jag visste att jag inte borde ha brytt mig ett dugg eftersom det var hans ensak så kunde jag inte låta bli att undra. Men snart fick jag stoppa undan de tankarna för att möta problem nummer två; min mamma.

Jag ville egentligen inte gå in igenom ytterdörren. Jag ville inte att mamma skulle titta på mig och tala om hur mycket hon hade saknat mig när jag faktiskt inte var helt säker på att det var sant. Jag stod där framför dörren, men jag visste att jag var tvungen. Det var ju min egen mamma och ärligt talat tyckte jag att jag själv var ganska fånig, men jag kunde inte förmå mig själv att känna jättestor glädje över att hon var hemma nu. Jag ville, men hon hade inte varit så delaktig i mitt liv och jag kunde bara inte. Så det var med tunga rörelser jag öppnade ytterdörren på eftermiddagen och klev in i hallen. Det ovanliga ljudet av röster fyllde mina öron när jag drog igen dörren efter mig och sparkade av mig mina converse som jag praktiskt taget bodde i. Jag var så van vid att komma hem till tystnad, för Kate förde inte särskilt mycket väsen av sig, så detta kändes väldigt ovant. Jag hängde upp min svarta skinnjacka på en krok i den stora hallen och styrde mina nervösa steg emot köket. Att döma av varifrån rösterna kom så var det nog där Kate och mamma var. När jag steg in tystnade de båda och allas blickar riktades emot mig. Nu kunde jag se mamma ordentligt utan att bara rusa förbi henne. Hon var mer solbränd än sist jag hade sett henne, men annars var hon sig lik.

“Summer, there you are” sa mamma och kom glatt fram till mig. Jag hann inte reagera innan hon hade slagit armarna omkring mig i en kram och jag kramade henne mjukt tillbaka.

“Yeah, here I am” svarade jag och drog in hennes doft. Hon doftade inte som hon brukade och det fick mig att rynka lite på näsan. Det var så länge sedan vi hade setts att det kändes lite konstigt. Mamma log stort emot mig och jag satte mig sedan ner bredvid henne och Kate. Nu skulle det väl bli den vanliga genomgången om vad jag hade gjort medan hon varit borta så att hon kunde försöka hänga med i mitt liv... Jag bara önskade att hon faktiskt hade kunnat göra det utan att jag behövde berätta för henne. Sedan ville jag heller inte berätta om Harry och jag hoppades att Kate inte skulle göra det heller, för jag visste vad mamma skulle säga. Hon skulle bara säga att Harry var dålig för mig och att hon kunde ringa till hans föräldrar och prata med dem, och det ville jag verkligen inte. Dessutom visste jag redan att Harry var dålig och en skithög, det var inte precis som att jag behövde en uppläxning om det. Ja, min ingen av mina föräldrar var särskilt engagerade i mitt liv, och jag visste inte hur jag skulle kunna ändra på det även om jag ville.

HARRYS PERSPEKTIV

Var det här verkligen på riktigt? Jobbade Summer på samma ställe som jag? Hur var det ens möjligt? Jag hade blivit förvånad över det, men ändå glad. Jag hade blivit så chockad men när hon hade frågat om varför jag hade jobb där hade jag automatiskt blivit arg. Jag var så rädd att någon skulle få reda på något om hur mitt liv var egentligen, det kunde bara inte hända. Om någon fick reda på det skulle snart alla veta och då skulle hela min fasad falla i bitar. Jag kunde bara inte tillåta det, Summer skulle inte få lära känna mig. Inte för att jag trodde att hon själv ville det efter alla försök hon hade tagit sig till att fly ifrån mig... Jag hade fått panik när hon hade frågat mig om varför jag jobbade där. Såklart att jag inte kunde säga som det var, det skulle jag aldrig göra. Men direkt när jag hade försvunnit in på toaletten för att byta tröja till min arbetartröja så hade jag bankat huvudet i väggen och suckat för mig själv. Varför hade jag sagt så, att mina föräldrar tvingade mig? Jag kunde nog inte kommit på något löjligare, där hade hon säkert ännu en anledning att inte gå ut med mig... Det här var verkligen hopplöst.