Tidigare:

“This song we’re gonna sing now, is dedicaded to all our fans around the world. You all are so beautiful and amazing, thank you guys. This is What Makes You Beautiful” sa Niall. Publiken jublade men inte riktigt som de hade gjort tidigare under kvällen, innan de visste att vi skulle splittras. Jag tittade på mina fyra bästa vänner och bandmedlemmar och log svagt. Imorgon skulle vi bara vara bästa vänner.

---

---

ZAYNS PERSPEKTIV

Varför kunde jag inte sova? Varför, varför, varför? Ja, egentligen visste jag väl varför. Det var ju idag vi skulle ha ett möte om vår framtid med Simon. Det var tidigt på morgonen, klockan kanske var nästan fem. Jag hade inte kunnat sova mycket inatt för jag hade bara tänkt på mötet, men jag hade också haft mycket adrenalin i kroppen sen konserten. Vi hade verkligen sett till att göra den till något extra eftersom det förmodligen, med stor sannolikhet var den sista vi någonsin skulle få göra tillsammans. När vi sedan hade sjungit klart What Makes You Beautiful och konserten var över hade fansen blivit som galna. Men vad kunde de göra, när Simon tänkte lägga ner vårt band? Ja, ingenting egentligen. Jag älskade våra fans och de var bäst i världen, det var de verkligen. Men i en sådan här situation kunde de inte göra någonting alls, hur mycket jag än önskade att de hade kunnat det. Och det var ju klart att vi fem kände oss ledsna efteråt, för vi hade verkligen fått göra det vi älskade mest de här tre åren och nu skulle allt det ta slut, på riktigt. Det kändes så himla konstigt och jag kunde inte tro det. Jag ville väl inte tro det heller, för den delen. Jag kurade ihop mig intill Rachel som sov djupt bredvid mig. Jag skulle sakna henne så otroligt mycket om Simon faktiskt tvingade oss att bryta upp. Men om han tvingade One Direction att bryta upp skulle jag behöva henne där vid min sida, som stöd. Jag tvinnade en slinga av hennes korpsvarta hår runt mitt pekfinger och log lite. Hon såg otroligt söt ut när hon sov. Jag var så glad över att hon var min, för det var inte ofta som man faktiskt fick vara med den man helst ville vara med, den som man var kär i. Men jag hade väl bara haft den turen att få bli så lycklig, antog jag.

Efter ungefär en timme insåg jag att jag inte skulle kunna somna hur mycket jag än försökte, tankarna snurrade helt enkelt för mycket. Jag plockade då upp mobilen och gick in på twitter, och där hände det mer än vad jag trodde var möjligt.

#1DGetBackTogether trendade i hela världen, något som fick mig att sucka. Det var ju inte vi som hade valt att ha det så här, vi ville ju inte heller detta. Våra fans trendade alltid en massa gulliga saker för oss och det var jättefint av dem, men nu hjälpte det inte. Jag ville inte heller att vi skulle splittras, men vad hade vi för val? Vi kunde inte direkt säga emot om Simon lade ner vårt band bara så där. Vart jag än kunde se var det tweets om det vi hade sagt igår kväll, folk skrev att de grät och hatade att vi skulle splittras. Våra twitterkonton var bombarderade med tweets där folk skrev till oss att inte splittras. Om det bara hade varit vårt val... Men det var det inte. Jag bestämde mig för att skriva en tweet så att alla verkligen skulle se hur mycket detta hade betytt mig för mig.

@zaynmalik Hey guys, can’t sleep.. I just want to say a massive thank you to all of you who have supported us, it means a lot.. We love you all, thank you again xx

“What are you doing? Wait.. Why are you crying?” hörde jag Rachel säga bakom mig. Jag tittade bak på henne och insåg inte förrän då att jag faktiskt grät. Rachel placerade sina händer på mina kinder som var våta av tårar, det märkte jag nu. Hon drog sina tummar under mina ögon för att få bort tårarna och drog in mig i hennes famn.

“Zayn.. Please don’t cry” mumlade hon och smög sina armar runt omkring mig.

“I’m sorry, I just can’t believe it’s all going to be over in a few hours.. Me and the boys, we’ve done so much together... And the fans are being so nice trending us on worldwide but it doesn’t matter anymore” sa jag i hennes famn och drog hennes närmre mig.

“I’m sorry Zayn, I really am. I wish I could do something. I just want you to know that I’m here no matter what, I will love you no matter what” sa Rachel och tittade djupt in i mina ögon. Hon strök varsamt min kind med baksidan av sin hand och studerade mig noga, hon ville nog att jag skulle vara okej. Hennes ord värmde verkligen och gick rakt till mitt hjärta, det fick mig att le svagt genom mitt tårögda ansikte. Jag placerade min hand över hennes och lutade mig närmre fram emot hennes ansikte.

“Thanks Rach, it really means a lot. I’m also there for you, and I love you too. So much, you have no idea” sa jag och det fick henne att le och rodna lite lätt. Hon petade mig sedan på kinden och log större.

“You’re so cute” sa hon och jag log lite.

“I made you smile, mission completed” sa hon glatt och jag skrattade lite.

“You are seriously weird” sa jag skämtsamt.

“I’m not”

“You are”

“I’m not”

“Shut up”

“Make me” sa Rachel och jag höjde ett ögonbryn åt henne. Hon bara flinade till svar och då lutade jag mig fram och pressade mina läppar mot hennes. Det var en kort kyss men det kändes ändå så himla underbart. Det var så här jag ville ha det varje dag, och det hoppades jag också att jag skulle få. Vi drog oss ifrån varandra och jag log lite. Rachels ögon glittrade i morgonljuset och hon såg lika vacker ut som vanligt. Hon log tillbaka mot mig och drog sina händer genom mitt hår. Jag brukade inte låta folk pilla med mitt hår för då förstörde de det, men Rachel var ett undantag. Jag visste att hon älskade att greja med mitt hår och jag gillade också när hon gjorde det.

“I hope I cheered you up” mumlade hon med blicken fäst vid mina ögon. Jag log större och lutade min panna mot hennes.

“You really did” svarade jag och drog in henne i en stor varm kram.

“Okay, I’m glad I did” svarade hon och ingen av oss drog oss ur kramen. Jag pussade henne mjukt på kinden och strök henne över ryggen. Och där satt vi, tätt ihopslingrade klockan sex på morgonen i en hotellsäng, min flickvän och jag.

“Tell me again why we have to go to this meeting?” frågade Niall för säkert femte gången.

“Because Simon’s gonna shut down the band” mumlade jag och tittade ner i bordet. Rachel kramade min hand under bordet. Vi satt och åt hotellfrukosten nere i lobbyn men ingen av oss kunde direkt njuta av den eftersom vi alla var så nervösa inför mötet. Jag hade ändå lyckats få ner lite kaffe och några mackor men det var allt. Liam tittade ner på klockan på sin arm.

“He’ll be here soon” sa han och försökte få i sig det sista av sin macka men man kunde se på honom att han egentligen inte kände för att äta något alls.

“Just... We’ll try our best to fix this, right?” frågade jag och mina nerver tog kontroll över mig.

“Of course” sa Louis och drog en hand genom sitt hår. Det gjorde han oftast när han var nervös. Jag kände mig också väldigt nervös och började önska att jag inte hade stoppat i mig två mackor för det kändes som att de mackorna kanske kunde komma upp igen, något jag inte kände för skulle hända. Men

Efter en stund hörde vi steg bakom oss och där framför oss, stod ingen mindre än Simon Cowell med en bittrare min än någonsin.

“Hi boys” hälsade han snabbt men formellt och slog sig ner bredvid mig. På min andra sida hade jag Rachel. Våra händer vilade fortfarande i varandras och jag kramade hennes hand medan jag tittade på Simon.

“Hi” hälsade vi alla tillbaka. Simon tittade en stund på oss, en efter en, fortfarande med ett pokerface som var omöjligt att läsa av. Efter en stund suckade han och knäppte ihop sina händer på bordet.

“Boys, I’m actually dissapointed at you” sa han i en ton som visade att han verkligen menade vad han sa.

“We know that we went far, but they wouldn’t let Zayn and Rachel be together and we were just there for him” sa Harry.

“What are you talking about, Harry? I mean that it was dumb to tell all the fans that the band is over” sa Simon med en frågade blick till Harry. Jag tappade fullständigt hakan, bokstavligt talat.

“But I thought you were mad because of the fight we had with Carol and Connor and that we didn’t do as they told us to” sa jag förvånat. Jag tittade på Rachel som såg lika förvånad ut som jag. Då gjorde Simon som jag aldrig någonsin hade förväntat mig att han skulle göra, han började skratta. Och jag som trodde att jag hade sett allt. Tydligen hade jag inte det. Simon lugnade sig lite när han såg våra förvånade miner.

“Are you kidding with me? I’ve always hated Connor, that bitch” sa han med glimten i ögat.

“Honestly, I’m just happy that it came out official that he’s an asshole. I’m just mad cause you guys said the band’s over” sa han och blev genast gravallvarlig igen.

“But wasn’t that what you were coming to tell us?” frågade jag och förstod fortfarande inte.

“No, I would never end One Direction! I created the band, for God’s sake! You guys are not shutting down the band, I won’t allow you” sa Simon och ett litet leende hade spridit sig på hans läppar.

“Are you serious?” frågade jag chockat men glatt. Leendet på Simons läppar hade försvunnit och han nickade, nu hade han återigen det där allvarliga uttrycket i sitt ansikte.

“The only thing you boys have to do, is telling your fans that the band isn’t over, not at all. Plus, you’re going to continue your tour whether you like it or not” sa Simon och vi alla tittade på varandra innan vi sprack upp i stora leenden.

“Simon, would you be mad if I jumped on you to give you a hug?” frågade Louis helt allvarligt och tittade på Simon. Simon skrattade lite.

“A normal hug is okay now when I’m head of the management” sa han och en sekund senare hade vi alla fem killar ändå kastat oss på honom i en stor gruppkram. Simon skrattade lite till innan han vänligt men bestämt knuffade bort oss.

“You’re ruining my costume” sa han lite glatt och vi bara skrattade. Jag mötte Rachels blick och såg ett stort leende på hennes läppar. Jag tog några steg emot henne och vi möttes i en hård kram.

“I’m so glad for you Zayn, you can’t even imagine” sa Rachel i mitt öra och jag kramade henne hårdare.

“Me too, we can finally be together. And One Direction exists!” Jag var så himla glad och jag kysste henne glatt, jag orkade inte bry mig om att de andra tittade på. Vem brydde sig ändå? Det var min flickvän och jag kunde kyssa henne om jag ville det. Jag kände hur Rachel besvarade kyssen mjukt och jag drog lätt handen genom hennes rufsiga hår.

“Erm, excuse me but get a room” hörde jag Louis säga bakom mig. Jag och Rachel särade snabbt på oss jag gav Louis en road blick.

“You must just love to interrupt us, don’t you?” frågade jag och min hand slank in i Rachels.

“You know that I do, Zayn” svarade Louis med ett flin och höjde sedan på ögonbrynen åt oss båda innan han skrattade lite. Jag tittade på Rachel och vi båda brast ut i skratt i samma sekund. Just då kunde jag inte låta bli att känna att vi passade så bra ihop, min tjej och jag. För det var ju så det var, min tjej och jag.

---

Peew! 1D splittras inte! :D Vad tyckte ni om kapitlet? Jag kan meddela att det endast är ett eller två kapitel kvar innan epilogen... Det känns konstigt att den redan är slut. Det känns som om det var igår som jag och Frida satt på Fridas säng och spånade efter idéer till en ny fanfic. Tiden går fort när man har roligt! 

 

Kommentera på nu, minst 5 kommentarer för att få nästa del av sto på söndag. Nästa del av tfp kommer på måndag :)

 

//Josefin & Frida xxx