Tidigare

“Call me when you’re there” sa jag och hon nickade. 

“Bye Zayn” sa hon och kysste mig en sista gång innan hon satte sig i baksätet på taxin. Hon kollade ut genom fönstret och jag vinkade till henne. Hon formade ett hjärta med sin händer och jag gjorde det samma innan taxin började köra mot flygplatsen. Jag kollade på taxin så långt jag kunde innan jag gick in i huset igen. Det kändes tomt utan Rachel. Hur skulle jag klara att vara utan min underbara flickvän i tre hela månader? 

---

---

RACHELS PERSPEKTIV

Jag tittade på Zayn ifrån bilen tills jag inte kunde se honom mer. Jag suckade tungt och vände mig framåt igen när vi åkte längre och längre bort ifrån huset,och ifrån honom. Det kändes redan jobbigt och vi hade inte ens kommit fram till flygplatsen än. Jag hatade tanken på att vara utan honom i tre hela månader, det var som tortyr för mig. För jag kunde ju faktiskt ärligt säga att jag älskade honom. Väldigt mycket. Visst var det kanske sådan där “ny kärlek” som folk skulle kalla det men jag ville vara med honom och jag fick inte. Jag hatade Carol och allt jag ville var att avskeda henne, men när fick jag någonsin som jag ville? Aldrig, faktiskt. Jag suckade och plockade upp min iPhone, tittade på min bakgrundsbild som bestod av mig och Zayn, när vi hade sminkat killarna. Vi båda log stort på bilden med armarna om varandra. Bilden fick mig att le samtidigt som det gjorde lite ont i hjärtat. Han fick mig att må så bra. Vår sista kyss hade känts som en typisk avskedskyss, som om vi inte skulle ses på ett tag, vilket vi inte skulle heller. Men nog skulle jag överleva det, det vara bara lite jobbigt. Men, jag skulle försöka fokusera på mitt jobb och inte tänka på det så mycket. Snart skulle jag ju se Zayn igen. Men, tre månader var så himla lång tid ändå. Men vi skulle ju höras varje dag, gärna mer än en gång om dagen. Jag försökte övertyga mig själv om att det var okej, men på något sätt kändes det inte så. För varje minut som gick kom jag längre och längre bort ifrån Zayn, längre och längre bort från den jag älskade. Jag lutade mig tungt bakåt och slöt ögonen i hopp om att kunna sova den återstående halvtimmen av resan.

“Miss Moore? Miss Moore, we’re here now” hörde jag avlägset någon säga. Jag mumlade något och öppnade trött ögonen. Taxichauffören hade stannat taxin vi flygplatsen och han tittade bak på mig ifrån framsätet med en liten irriterad rynka i pannan. Jag ruskade nyvaket på huvudet och log ett ursäktande leende.

“Oh sorry” sa jag och gick ur taxin. Chauffören nickade åt mig innan han också klev ut och tog ur mitt bagage ur bagageluckan. Jag betalade honom och han satte sig i bilen igen och körde iväg. Jag tog mina tre enorma resväskor och mitt handbagage och lyckades på något sätt få med mig allt in i dörrarna till Heathrow. Jag satte mig trött ner på en bänk och pustade ut. Detta var tyngre än man trodde. Min mobil vibrerade och jag drog upp den ur fickan, bara för att mötas av min bakrundsbild ännu en gång. Mina tankar vandrade genast bort till Zayn medan jag låste upp den och kollade mitt sms. Det var från Carol, hon undrade vart jag var. Jag suckade, hur kunde jag för en sekund ens glömma bort att Carol skulle med? Såklart hon skulle, jag hade bara haft för mycket Zayn i tankarna för att ens bry mig om att komma ihåg det. Jag svarade Carol att jag satt på en bänk vid ingången och efter ca 5 minuter stod Carol framför mig, mer redo än någonsin. Hennes strama knut på huvudet, glasögon och allvarliga uppsyn visade att det var något hon var irriterad över, och jag var ganska säker på att det hade att göra med mig. Jag suckade tungt.

“What?” frågade jag med en rynkad panna.

“You know that I don’t think it’s good for you to come alone like this when it can be paparazzi’s around here” sa Carol, fortfarande med en rynka i pannan. Ärligt talat fick jag lust att bara slå henne på pannan för att få bort den där rynkan som alltid fanns där.

“You know what? I don’t actually care” sa jag känslokallt och stirrade upp i hennes isblå ögon. Hon blinkade förvånat till och klämde sig ner bredvid mig.

“Well, you should cause you know that the rumours about you is important, it’s important that there’s no more shit around you” sa hon i en affärsmässig ton. Jag gapade av förvåning och kunde inte förmå mig att få fram ett ord.

“What...?” sa han frågande och tittade på mig. Jag försökte samla mig.

“Did you just call my- uhm Zayn for shit?” fick jag fram. Jag kände hur min bröstkorg gick ut och in snabbt och jag drog ett snabbt andetag.

“Maybe I did, but it shouldn’t matter now that you have broke up” svarade Carol med blicken på mig.

“Just because we broke up it doesn’t mean I just hate him like that and it clearly doesn’t mean that you can call him shit” sa jag stadigt och möttes hennes blick. Hon suckade.

“I say what I want, now come on and let’s get to the right gate and check in our bags” svarade Carol och drog upp mig ifrån bänken. Jag bet mig i läppen för att inte svara något elakt som jag skulle få ångra senare och följde efter henne. Lyckligtvis hade hon en vagn där vi lastade på alla våra väskor, hon var nog van vid hur många väskor jag brukade ha med mig när vi reste någonstans. Men nu skulle vi ju faktiskt vara borta i tre månader så vem behövde inte mycket kläder? Jag och Carol hjälptes åt att dra vagnen genom flygplatsen. Jag såg paparazzis lite här och var men jag försökte att inte bry mig om dem, jag hade som tur var solbrillorna på mig. Några försökte prata med mig och ställa frågor till mig, de sprang bredvid oss med block i händerna. Men så snart de märkte att det var hopplöst, jag skulle inte svara på några frågor, så gav de upp och vi lämnade dem bakom oss. Vi kom äntligen fram till gaten och fick först checka in med våra väskor. Det var skönt att bli av med dem och vi hade bara våra handbagage kvar. De lade vi i lådor på ett rullband för att bli tittade igenom och mina tankar vandrade iväg igen. Som om det vore den första gången idag som jag tänkte på Zayn igen. Nej, inte direkt. Jag tänkte på hur många gånger han hade fått göra det här, han var nog van nu. Varför tänkte jag på honom nu, det var väl inte särskilt smart nu när jag låtsades att vi inte var tillsammans inför Carol. Men jag kunde liksom inte hjälpa det, han bara poppade upp i mitt huvud stup i kvarten. Ingen av oss blev stoppade och vi satte oss ner för att vänta på att få gå på flyget. Jag kände mig trött och ville helst av allt sova, vilket var vad jag hade tänkt att göra på planet. Carol vände sig emot mig. Hennes blick var mjukare än förut och rynkan inte lite lika stor i pannan.

“Rachel, listen. I think this is good for you, to come away and do some work far from England. To start up your life in a new way” sa hon och om jag inte hade fel hade hennes ögon nästan ett sting av medlidande. Jag nickade mot henne och försökte se glad ut.

“Yeah,you’re probably right” svarade jag och värmdes inombords av känslan av det var så mycket hon inte visste om mig och Zayn. Och jag ville att det skulle förbli så. Senare skulle vi bli tillsammans för hela världen att se, jag hade redan bestämt med mig själv att allt annat var otänkbart. Det var så det skulle vara, vi hörde ihop. Jag väcktes i mina tankar av att vi skulle ta fram passen och gå på flyget. Vi kom igenom utan problem och gick på flyget, letade upp våra platser som var i första klass. Jag flög alltid första klass. Missförstå mig inte, jag hade absolut inga problem med att flyga andra klass. Det var bara det att Carol skötte allt sådant åt mig och hon bokade alltid första klass. Vi lade upp våra handbagade på hyllan ovanför och satte oss ner på sätena. Jag lutade mig bakåt och suckade tungt. När alla passagerare äntligen var på flyget fastspända och klara, vilket hade tagit en evighet, så gjordes flyget redo. Saker som gick segt gjorde mig lätt irriterad och jag försökte att inte visa att allt jag ville bara var att det dumma planet skulle lyfta någon gång. Efter en evighet började en tjejröst i högtalarna prata och sa det där gamla vanliga jag hade hört så många gånger.

“Welcome onboard on British Airways. We just want to remind about...”

Längre än så lyssnade jag inte, jag kopplade bort det. Jag var van vid att göra det nu, allt kändisskap kunde göra en galen ibland. Carol tittade på mig och jag log ett litet trött leende.

“Tired?” frågade hon trots att hon nog såg svaret på sin fråga. Jag nickade bara och efter en stund kände vi alla hur planet sakta började röra på sig framåt. Det började sakta men säkert få upp farten på landningsbanan och det gick fortare och fortare. Carol gav mig ett tuggummi som jag genast började tugga på för att inte få lock över öronen. Vi fick upp farten mer och mer och till slut gick det riktigt fort. Jag riktade blicken ut emot fönstret och bet mig i läppen. Det här var sista gången jag skulle få se England på ett långt tag, tre hela månader. Och jag skulle sakna det, mycket. Det sög till i magen när vi slutligen lyfte. I samma sekund slöt jag ögonen och tillät mig själv att tänka på Zayn.

“I love you” mumlade jag tyst för mig själv när vi sakta lyfte mer och mer. Och jag kunde inte ha menat det mer till honom.

ZAYNS PERSPEKTIV

Jag suckade tungt och satte mig ner i soffan bland alla kuddar. Jag gosade in mig i dem och ville på något konstigt sätt försöka lura mig själv att det var Rachel och inte ett par mjuka kuddar. Men det tjänade ingenting till, för det var inte hon och det skulle det inte vara på tre månader. Jag skulle få vänja mig vid att sova själv vilket jag inte ens ville, men ingen av oss hade ju egentligen något val. Jag tittade på bilden på mig och Rachel som stod på byrån. Hon log stort medan jag pussade henne på kinden. Jag log sorgset mot bilden som om hon skulle kunna le tillbaka. Vad fånig jag var, vi hade inte ens varit ifrån varandra en dag och jag började redan noja över det. Hur klarade Liam att vara borta ifrån Danielle så här länge utan att bli deprimerad? Fast de kunde åtminstone visa sin kärlek - vilket jag och Rachel inte kunde. Jag hoppades över allt annat att vi skulle lyckas hålla vårt förhållande hemligt, men man kunde ju aldrig vara säker. Varför var livet så orättvist? Varför existerade det ens sådana människor som Connor? Jag plockade ner fotot ifrån byrån som jag nådde ifrån där jag satt i soffan och tittade på Rachels leende ansikte. Att en enda människa kunde göra mig så här lycklig. Det kunde man kalla magi.

“But everything you do is magic...” poppade direkt upp i min hjärna och jag log. Den låten beskrev henne så bra. Faktiskt fanns det så många låtar vi hade som jag skulle kunna sjunga för Rachel och mena vartenda ord. Jag bestämde mig direkt för att göra det någon gång, sjunga för henne. Jag mindes när hon hade sagt att jag sjöng vackert och log svagt åt minnet. Alla minnen vi hade ihop var fina, förutom de första hemska dejterna som inte varit de bästa. Jag lade mig trött i soffan. Det kändes som om jag kanske skulle gråta men jag varken ville eller orkade inte. Vi skulle vara ifrån varandra tre månader, jag kunde bara inte gråta första dagen. Nej Zayn, gråt inte. Du kan inte gråta. Gråt inte, bara sov. Bara sov, allt blir bra sen. Ja, allt blir så bra så. Mm, visst. Du kommer känna dig lika jävlig imorgon. Så bara face it. Det är sanningen. Jag suckade medan mina tankar fortsatte att slåss mot varandra i mitt huvud och det gav mig huvudvärk. Det gjorde att jag kurade ihop mig tätare intill kuddarna och slöt ögonen, i hopp om att bara kunna stänga av allt och få sova.

“Is he still sleeping?”

“I think so”

“Nahh or he’s just pretending”

“Should we wake him up?”

“No, let him sleep”

“Come on, he needs to wake up soon anyways”

“Well, fine. But do it in a nice way, not like last time you woke us all up”

“Yeah yeah, whatever you say”

Jag vaknade upp av röster som pratade i bakgrunden. Jag mumlade något och vände mig om, ville gå tillbaka till min dröm med Rachel.

“He’s awake” sa en röst som jag kunde urskilja var Liams.

“Aww, then I couldn’t do my wake up joke on him” sa en ljusare röst som lät som Louis.

“Were you actually going to do that? Quite mean, you know” sa en djup röst som måste ha varit Harrys.

“Yeah” svarade Louis.

“Will you guys let me sleep?” mumlade jag trött och öppnade sakta ögonen men var inte beredd på allt ljus som träffade dem så jag slöt dem snabbt igen.

“No, sorry. It’s already the middle of the day so you need to get up” sa Louis och drog av filten ifrån mig. Det fick mig att rysa och jag saknade genast värmen som filten hade gett mig.

“Why?” sa jag och suckade lätt.

“Because the weather is awesome today and you are going out with us” sa Louis bestämt och satte sig på mig. Det gjorde lite ont för jag låg ju fortfarande ner i soffan och jag gjorde ett konstigt läte som visade att det inte var bekvämt för mig.

“Get off me” mumlade jag och försökte knuffa av honom.

“Only if you get up” svarade han och tittade på mig med ett flin.

“Fine, just get off me man, you’re heavy” svarade jag och Louis gick av mig med en trumpen min.

“I’m not” sa han och jag satte mig bara upp, brydde mig inte om att svara. Det var då jag såg att Liam, Louis och Harry alla var här. Men inte Niall, av någon anledning.

“How did you get into my house? And where’s Niall, by the way?” frågade jag och gnuggade mig i ögonen.

“Oh, he’s in the kitchen” sa Liam med ett leende och jag skrattade kort. Såklart att han var i köket och åt upp halva mitt kylskåp. Ja, det skulle inte förvåna mig om han gjorde det iallafall.

”Niall, don’t eat up my whole fridge!” ropade jag och en smaskande Niall kom ut till oss med mat i händerna.

“I’m not” sa han med munnen full och vi alla kunde inte hålla oss ifrån att skratta åt honom. Jag kände något hårt som jag satt på och jag drog upp vad det än var som störde mig. Min blick möttes av fotoramen på mig och Rachel jag hade somnat med igår och mitt leende bleknade genast. Jag saknade henne. Liam såg mitt ansiktsuttryck och tog tag i min arm för att dra mig upp.

“Come on now, let’s have some fun”.

---

Kapitel 35 gott folk :) Slutade kl 12 idag så passade på att lägga upp det nu. Nu ska jag och Frida bara chilla med våra underbara kompisar och om ni har lust så får n gärna slänga in en kommentar om vad ni tyckte om kapitlet :) Ha en bra måndag! //Josefin xxx