Jag som nyss hade känt mig så lycklig men trött kände mig nu väldigt orolig. Varför tog de Trevor igen och varför ville han inte sluta skrika? Jag visste ju att bebisar skrek när de var nyfödda och så, men det verkade som om något var fel och jag ville verkligen inte att det skulle vara det. På något sätt hade jag i bakhuvudet hela tiden varit medveten om alla möjligheter till att vårt barn inte skulle må bra när jag hade fött honom men jag hade bara gjort mitt bästa för att ignorera det, för vem ville tänka på att det skulle vara något konstigt med ens barn? Men nu flög alla tankar omkring i mitt huvud och allt jag kunde göra var att krama Nialls hand i ett hårt grepp medan sköterskan tog vår son och bar bort honom ifrån oss. För varje sekund som gick blev jag allt mer och mer orolig, allt som hade varit så bra nyss.

Vi väntade under tystnad, ingen av oss visste nog vad vi skulle säga eller vad som var rätt sak att säga vid ett sådant här tillfälle. Men trots allting så vågade jag tro att det inte var något, att Trevor skulle vara helt okej. Och jag behövde inte säga något till Niall för att se i hans ögon att han ville precis samma sak. Min kropp värkte fortfarande väldigt mycket efter födseln som hade ägt rum för inte alls längesen men det var det minsta jag kunde tänka på nu, när jag visste att något kanske var fel med Trevor.

“It’s alright, it was only false alarm. He’s okay” sa sköterskan som hade tagit Trevor i en vänlig ton till oss och lämnade över det lilla knytet som var Trevor insvept i en filt. Det hon sa var en oerhörd lättnad för mig och det var som om hela jag slappnade av. Jag andades snabbt ut ett andetag jag inte ens visste att jag hade hållit och ett leende spred sig snabbt över mina läppar. Niall som satt bredvid min säng på en stol såg glad ut igen. Han kysste mig på pannan och jag skrattade glatt.

“He’s alright Niall, he’s alright” mumlade jag och kände bara en stor glädje i hela mig. Det var nästan som om jag behövde säga det för att själv tro på det, trots att jag visste att Niall också visste likaväl som jag. Trevor var okej. Ingenting var fel. Allt kändes bra nu och det var det som var det viktigaste. Trevor grät inte längre och jag drog mina tummar under hans ögon för att torka de tårfyllda kinderna. Hans hud var mjuk som sammet under mina fingrar och han tittade upp på mig med sina havsblå ögon. Djupt i dem kunde jag se Nialls ögon, för de hade precis likadana. Trevor log ett tandlöst leende och skrattade lite. Tårarna på mina kinder blev bara fler och fler, men den här gången var det lyckotårar. Äntligen var vår bebis här, och jag kunde inte ha varit lyckligare över det.

Tre dagar senare

Det hade gått tre dagar sedan Trever föddes. Vi hade kommit hem från sjukhuset igår och allt kändes så himla bra. Både jag, Niall och Trevor mådde bra och varken jag eller Niall släppte Trevor med blicken. Någon av oss hade honom alltid i våra armar och han var det finaste barnet någonsin. Både Anne, pappa och Nialls föräldrar hade varit här för att hälsa på Trevor och gett presenter men nu hade de åkt hem igen. Samantha var hur glad som helst och ville hålla Trevor hela tiden, vilket jag kunde förstå.

“He’s asleep” sa Niall och satte sig ner på stolen bredvid min i köket. Han ställde ner vår baby monitor så att vi kunde höra fall Trevor vaknade.

“Are you hungry?” frågade han och jag nickade. “I can cook something” föreslog han.

“Sounds amazing” sa jag samtidigt som min mage kurrade. Niall skrattade lite innan han ställde sig upp för att börja med middagen.

“Do you need any help?” frågade jag och ställde mig upp bredvid honom.

“Yeah, sure you can help me” svarade han och kollade på receptet framför sig som var fajitas. Jag tog fram kyckling och lite andra ingredienser och ställde dem på diskbänken framför Niall.

“Niall, your task is to clean the chicken” sa jag och log triumferande. Han suckade lite och himlade med ögonen.

“Such a girl” muttrade han och tvättade händerna för att sedan börja rensa kycklingen som jag tyckte var extremt äckligt.

“Yeah, it’s weird that I act like a girl when I am a girl” sa jag retfullt tillbaka.

“But you're my girl” sa han och log kärleksfullt mot mig.

“Yes Niall, I’m yours” sa jag och började sedan skära grönsaker.

Mitt i middagen hördes ett ljud från baby monitorn som tydade att Trevor grät. Jag reste mig upp från stolen och gick upp till övervåningen och in  i vårt rum där vi hade ställt Trevors spjälsäng. Jag lyfte upp Trevor i min famn och gungade fram och tillbaka på mina fötter. När jag märkte att det inte hjälpte så satte jag mig ner på sängen, fortfarande med Trevor i mina armar, och började amma honom. Han slutade genast att skrika och jag strök honom försiktigt över hans lilla kind.

“How’s it going?” hörde jag Niall säga innan han satte sig ner bredvid mig i sängen.

“Good, he’s hungry” sa jag och kollade upp mot Niall. Han log och Trevor tog hans ena hand runt Nialls pekfinger. När Trevor var mätt tog han bort sitt huvud från mitt bröst och gav ifrån sig ett litet skratt. Jag drog upp min bh och min tröja innan jag lade tillbaka Trevor i spjälsängen. Både jag och Niall gav honom varsin puss på pannan innan vi försvann ner till vardagsrummet. Jag satte mig i Nialls famn i vår soffa samtidigt som han strök mig över armen.

“I can finally have you in my arms without pregnant stomach in the way” sa han och jag fnittrade. Jag kysste honom på hans käke och tog hans hand i min.

“I love you” sa han och kysste min tinning.