Summer Love - del 11

| Postat i: Summer Love
Tidigare: 

“I don’t hate you, it’s just hard.. I can’t tell you, and don’t ask” muttrade hon och jag blev bara mer irriterad.

“What is hard? Why can’t you tell me stuff if I can tell you? I honestly don’t get it, Kimberly!” utbrast jag och drog en hand igenom mitt hår och suckade sedan.

“Stop. Don’t make me say it.”

“Stop making you say what?!”

“That I don’t have any friends, Liam.”



KIMBERLYS PERSPEKTIV

Fan, fan, fan. Jag stirrade i chock på Liam utan att få fram ett enda ord. Jag var inte chockad på grund utav honom, utan på grund utav vad jag själv nyss hade hävt ur mig utan att tänka mig för först. Jag hade nyss sagt rakt ut till Liam att jag inte hade några vänner. Nu skulle jag behöva berätta om allt och det skulle ju vara jättejobbigt att behöva göra. Hur dum fick man bli egentligen? Varför skulle han alltid bry sig så mycket och alltid komma mitt i vägen och få mig att säga saker jag inte kunde berätta? Varför? Jag svalde hårt medan min blick sakta drogs upp emot Liams bruna ögon som oroligt tittade på mig. Han såg nog minst lika chockad ut som jag för hans mun var vidöppen men ut kom inga som helst ljud. Jag fattade bara inte hur han kunde vara chockad över detta, var det inget som han redan hade väntat sig att höra? Eller hade han på allvar trott att det faktiskt fanns folk som ville vara vän med mig? Jag hade ingen som helst aning, men jag ångrade djupt att jag hade sagt det samtidigt som det på något sätt kändes skönt att jag inte längre var den enda som visste det, bortsett ifrån de i skolan då. Nu visste Liam, men han hade ju praktiskt taget bett om att få veta.

“I shouldn’t have said that, I’m sorry” fick jag fram medan jag snabbt tittade mig omkring i hopp om att vi skulle se någon båt som kom till min räddning. Men självklart så blev jag besviken, för allt jag såg var bara hav och små öar.

“It’s alright. But you lied about that one, Kimberly” sa Liam och det han sa om att jag ljugit fick mig att vända huvudet emot honom igen.

“Lied about what?” frågade jag förbryllat.

“About that you don’t have any friends. I’m your friend” sa han, nu med en snällare ton i rösten. Men jag suckade bara och skakade på huvudet.

“No, you’re not. You can’t be my friend” svarade jag medan min blick ännu en gång riktades ut emot havet. Det blå påminde mig om Victorias iskalla blå ögon och fick mig att rysa till i vinden som egentligen var ganska varm just nu.

“Kimberly, please. Let me be your friend. I want to. I’m gonna be your friend, your argument is invalid” sa Liam bestämt och tittade på mig med sina bruna ögon som inte sa något annat än ren ärlighet. Jag bet mig hårt i läppen och kände att vi verkligen var raka motsatser till varandra. Liam var allting som jag inte var, som jag önskade att jag kunde vara och bli någon dag. Han var ärlig, jag var inte det. Han var snäll och brydde sig, jag var motsatsen. Men om han verkligen ville vara min vän även om jag inte fattade varför, så skulle jag inte längre hindra honom. Jag behövde en vän och jag behövde Liam, det kände jag på mig.

“Okay” sa jag och kände hur ett leende sakta men säkert smög sig på mina läppar. Kanske hade jag just hittat någon som var villig att acceptera mig för den jag var, och det gjorde mig glad.

“So, do you wanna take an ice-cream tonight at the beach bar?” frågade Liam och tittade på mig med förväntansfulla ögon. Jag ryckte på axlarna och log lite sedan igen.

“Sure, why not?”

“Okay, I’ll text you. If you want it of course” sa Liam och jag nickade. Men plötsligt blev jag lite osäker. Hade han nyss bett om mitt nummer? Det hade aldrig hänt under det senaste året någonsin, och jag var inte direkt van vid det.

“Okay, do you have a pen?” frågade jag eftersom ingen av oss hade med oss någon mobiltelefon. Liam nickade och plockade ut en bläckpenna ifrån sin bakficka. Jag började skratta när jag såg att han faktiskt hade en penna, jag hade faktiskt inte förväntat mig det.

“What?” frågade Liam förvånat när jag fortsatte att skratta.

“So you seriously have a pen, but not your phone in your pockets?” frågade jag och tog emot pennan han gav mig. Liam log och skrattade lite han med.

“Well, apparently I do” sa han medan jag skrev ner mitt nummer på hans arm. Jag skrev ganska stort och det tog upp nästan hela nederdelen av hans arm.

“Hey, why are you writing so big!” sa han när jag hade skrivit klart.

“Because then I can sure about that you won’t miss it” sa jag och flinade lite. Hela Liams underarm var täckt av stora siffror, och på överarmen satt hans t-shirt. Men personligen tyckte jag bara att hela situationen var ganska rolig. Vi båda skrattade lite där vi satt men avbröt oss snabbt när jag tyckte mig höra en båt. Och att döma av Liams min så hade han också hört den. Vi båda ställde oss upp samtidigt och jag kunde se en båt långt där borta. Den såg ut att vara vit, förmodligen var det våra föräldrar som kommit på att de hade glömt bort oss.

“Finally” sa jag lättat och log lite emot Liam som också såg glad ut. Egentligen var hela grejen ganska rolig, mamma hade tvingat med mig på en båttur som hon sedan hade glömt mig på. Men jag hade iallafall sällskap, ett riktigt snällt sällskap. Kanske det bästa sällskapet jag kunde ha, min första riktiga vän på riktigt länge.

 

LIAMS PERSPEKTIV

“Finally home” suckade jag när jag hade fått av mig mina ytterkläder och slängde mig genast i soffan som fanns i vardagsrummet i vår stuga, som låg mittemot hallen.

“Sorry love, we didn’t mean to forget you and Kimberly. Me and Elizabeth just had so much to talk about” sa mamma ursäktande medan hon gick in till köket.

“That’s alright, at least you remembered to pick us up after” sa jag skämtsamt och placerade armarna på armstödet som fanns där.

“What’s that, on your arm?” frågade Ruth som hade satt sig bredvid mig i soffan. Jag drog genast undan armen bakom ryggen och kände att det helt plötsligt var pinsamt på något sätt att Kimberly hade skrivit sitt nummer så stort på min arm.

“Uhm, nothing” mumlade jag och skrattade lite.

“Come on, tell me. You didn’t have that on your arm before we left you and Kimberly alone. Did something happen?” frågade Ruth medan Nicola också kom in till vardagsrummet.

“No, of course not! I just met her a few days ago, come on guys” protesterade jag och tittade ner i marken. Jag fattade inte varför jag kände så här, för det hade ju faktiskt inte hänt någonting. Men ändå så var det som att det hade det.

“But it’s her number on your arm, isn’t it?” frågade Ruth triumferande och Nicola skrattade lite.

“Yeah, it is. So what? We’re just friends” sa jag och korsade armarna över bröstet. Nicola och och Ruth bara tittade på varanda och jag suckade lite. Vilka jobbiga systrar jag hade alltså...

 

Efter några sms mellan mig och Kimberly, en dusch och ett klädbyte så stod jag klar och redo i hallen. Jag tittade mig i spegeln som fanns där och jag kände mig faktiskt nöjd. Min svarta v-ringade t-shirt matchade bra till mina uppvikta jeansshorts. Jag tittade ner på mina fötter som var utan skor eftersom att vi ändå skulle gå i sand. Mitt hår hade växt ut ganska mycket efter att jag hade rakat av det mesta av det och det var jag ändå glad över. Visst hade jag trivts med kort hår, men jag hade saknat det lite längre håret faktiskt.

“I’m going out!” ropade jag till resten av min familj medan jag tog några sedlar med pengar som låg på bänken och stoppade ner mobilen i min ficka. Vem visste, den kanske behövdes och då var det väl alltid bra att ha med den. Jag gick ut ifrån stugan och styrde stegen ner emot stranden där jag skulle möta Kimberly. Jag hade sett fram emot att träffa henne på ett sätt som inte var tvångsmässigt, som det hade varit på ön. Då hade vi ju inte direkt haft något val än varandras sällskap. Snart kom jag ner till baren där de sålde glass och drinkar på kvällen och fick se Kimberly stå i sanden i en vit långklänning och en systemkamera runt halsen som förmodligen tillhörde henne själv. Jag höjde på ögonbrynen medan jag gick fram till henne, att hon gillade att fota förvånade mig på något vis. Hon hade bara inte verkat som en sådan person, men jag insåg att jag kanske hade dömt henne lite för snabbt. Vi möttes i en lätt kram och jag nickade emot baren.

“Shall we?” Kimberly nickade och vi gick dit och köpte varsin glass. Sedan började vi långsamt vandra längs stranden bredvid varandra. Solen höll på att gå ner och det var väldigt vackert, men ändå var det fortfarande varmt. Plötsligt stannade Kimberly vid vattnet och kollade ut. Hon lyfte upp sin kamera framför ögonen och tog en bild mot solnedgången. Hon granskade den sedan innan hon tog en ny. Jag kollade ut mot solnedgången och ja, det var riktigt vackert. Plötsligt kände jag en blixt på mig. Jag vände mig om mot Kimberly och såg henne hålla kameran i min riktning.

"Hey! You took a picture of me! Are you some kind of paparazzi?" frågade jag retsamt och log.

"We'll Liam, maybe I am... Or maybe I am your biggest fan!" sa hon och började ta ännu mer bilder.

"Yeah because it really looks like you're a fan of one direction" sa jag sarkastiskt.

"Okay, so I'm not a directioner. What kind of music do you think I like?" frågade hon och log lite.

"Hmm" började jag. Jag hade alltid trott att hon gillade hårdrock eller rapp eller något sådant. Hon såg verkligen ut så som person. Med svart smink och allt. Jag kunde verkligen inte föreställa mig henne som ett fan av Justin Bieber. "I thinn you like hard rock or rap" sa jag sedan och Kimberly skrattade bara.

"Well Liam, I can tell that we really have to get to know each other. I'm not a "rock girl"."

 
Gaahhh!!! Jag blir så himla sur! Jag hade preci gjort ett kollage och skulle lägga upp kapitle så kraschade datorn! :( Just nu sitter jag vid min brors dator och eftesom han strikt har sagt att jag inte får ladda ner något här så kan jag inte göra om kollaget. (Den andra datorn vägrar att starta) 
 
Aja här har ni kapitlet iallafall ;) hoppas ni gillade det. Tyvär så kommer det inte komma något kapitel imorgon för att jag ska snart ut till en kompis stuga och sova där tills imorrn och sedan imorrn kväll så ska jag, frida och några kompisar ha en middag. Förhoppnintsvis så kommer det ett kapitel på fredag, om vi hinner skriva förstås för på fredag så börjar något som heter fallens dagar här i trollhättan och då kommer bl.a. olika artister (ERIC SAADE! :D ) och det är även som en stor marknad. Men som ni redan vet, kommenterar ni = mer motivation för oss att skriva. Så minst 7 kommentarer för att få nästa del på fredag 
 
Ha det bra!!! //Josefin ♥♥♥
 

jätte bra! längtar till nästa.

Vad glad jag blir att de äntligen är vänner :D

Jättebra del! :) bra att de fastnade på ön så att de blev vänner

Längtar tills nästa del :D

Hej, längtar tills nästa del ;) Kolla gärna in min blogg;)

Så himla bra!

Längtar tills nästa kapitel :D

Jippieee skit bra kappittel längtar till nästa !

Alltså, jag har nyss börjat läsa den här och jag kan inte hitta del 12 :/ är jag helt blind eller finns den bara inte?
Jätte bra del btw :D

Svar: Du är inte blind haha. Vi hade råkat lägga den i fel kategori bara. Men nu ligger den under Summer love som den ska :) tackar!!
ettdstories.blogg.se




Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)


URL/Bloggadress:


Kommentar: