The Fame Project - Del 8

| Postat i: The Fame Project
                     

Rachel’s perspektiv
Jag vaknade, förvånanade nog, i total tystnad. Jag hade fortfarande inte vant mig vid att Marcus inte kom och hoppade i min säng. Jag sträckte på mig och log för mig själv tills gårdagens katastrof slog mig och suddade snabbt ut mitt leende.
“Why, why, why...” mumlade jag och suckade tungt.
Jag ville ju att det skulle funka, det var ju inte det. Jag ville verkligen att det skulle fungera. Men allt var bara så... svårt. Zayn var inte felet egentligen, det var nog mest hela situationen och jag avreagerade mig på honom. Jag slängde trött benen över sängkanten, grabbade tag i morgonrocken och släpade benen ner mot köket. Det enda jag kunde tänka på var Zayn och allt detta drama med fejkdejtandet. Jag kände mig irriterad på Carol, allt detta var hennes fel. Kylskåpet öppnade jag och drog fram lite frukost och satte mig där halvdöd. Min mobil låg bredvid mig på bordet, fortfarande med en stor spricka över skrämen.. Det fick mig att tänka efter hur mycket Carol faktiskt bestämde över mig. Hade jag ingen egen fri vilja eller? Jag muttrade för mig själv medan min mobil pep till. Jag plockade förvånat upp den och låste upp den. Vem var det så här tidigt som ville något? Självklart, Zayn. Vem annars? Två ynka ord stirrade tillbaka på mig från skärmen.

From Zayn:
I’m sorry.

Jag suckade tungt och lade händerna över huvudet. Jag hade funderat mycket över igår kväll och kommit fram till att Zayn faktiskt hade haft rätt hela tiden. Vi skulle agera som ett par och då kunde man inte neka att kyssa den man skulle vara kär i. Varför hade jag så svårt för det här? Han verkade ha tagit det bättre än jag hade gjort. Jag satt länge och skrev olika svar som jag ändå bara raderade sedan för de blev inte bra, inte så som jag ville, inte så ärliga som jag ville. Till slut bestämde jag mig för att bara vara ärlig rakt av, det var ändå det bästa. Jag visste att jag kanske skulle ångra mig senare men då fick det vara så.

To Zayn:
I’m sorry too. I didn’t mean what I said yesterday. You’re right, we need to act like a couple and I wish I didn’t got mad at you. It’s not really you, it’s this whole dating thing. I have never done this before and I don’t think you have either, but I just wanna make the best of it. So let’s really give it a try?

From Zayn:
Yeah, I agree with you. I’m not so good at this either, but we can make it work if we try. Soooo, what about a movienight at my place 8pm?

To Zayn:
Sounds cool :) cyaa later

Jag lade undan mobilen och precis som jag lagt den på bordet började den vibrera igen. Med en suck tog jag upp den och svarade.
“Hello”
“Have you checked the newspaper today” sa en sur Carol på andra sidan luren.
“No, why?”
“Well, it’s pics from last night and let me just tell you this hopefully for the last time; you can’t look mad at eachother when you’re out!” fortsatte hon surt och höjde rösten.
“Well he kissed me, I got mad but we have solved it now” sa jag.
“Yeah I really hope so. Rach, why can’t you just realise that you are dating Zayn. You need to look happy. Smile, laugh, hug, kiss and just be a couple” sa hon och suckade.
“Why can’t we just be friends? It would be sooo much easier”
“Because you get more attention if you are a couple. For god’s sake Rachel! You’re an actress, just imagine that this is a film” Jag suckade. Hon hade ju faktiskt rätt. Det här borde ju egentligen inte vara så svårt för mig.
“You’re right Carol...” mumlade jag.
“Well I gotta go now. Don’t do anything stupid and call me if you need anything or if something happens” sa hon till sist och lade på.  
Jag lade undan mobilen en andra gång och lade mig ner i sängen igen. Don’t do anything stupid, ekade i mitt huvud. Lite svårt när Carol tycker att allt jag gör är dumt. Jag kollade på klockan som visade 10:55 innan jag bestämde mig för att somna om igen. Jag gick upp till mitt sovrum igen för att sakta somna.

Zayn’s perspektiv
“Man, how could this happen?” frågade Liam ännu en gång med en suck. Vi alla satt i mitt vardagsrum, de andra hade kommit hit så fort de fått se bilderna på mig och Rachel i tidningarna.
Jag suckade frustrerat och slog ut med armarna.
“I already told you, I kissed her and she went mad!”
“But look at the pictures, you both look so grumpy! Just be happy, smile” sa Harry irriterat.
“Oh you shut up! You really didn’t help anything in the interview!” utbrast jag surt och stirrade argt in i väggen.
“Zayn, please. Just try to relax with her and don’t look grumpy on pics” sa Liam.
“STOP TELLING ME WHAT TO DO! You don’t know how it is to to fake date someone! It’s not easy, I can’t just do it perfectly!” skrek jag argt, reste mig upp och smällde igen ytterdörren med en smäll.
Jag gick med snabba steg ut på gatan. Jag visste inte vart jag skulle, jag ville bara bort ifrån dem. De fattade ingenting. Som om de skulle vara glada om de var tvungna att fake-dejta en tjej de knappt kände. Jag kände mig arg och visste inte vart jag skulle ta vägen. Till min lycka hittade jag mina hörlurar i jackfickan och snart så fyllde Chris Brown och Don’t Wake Me Up mina öron. Jag drog några djupa andetag medan jag fortsatte gå och styrde stegen bort ifrån mitt hus. Vad trött jag kände mig på de andra killarna just nu. Några minuter senare stod jag utanför Rachels hus. Jag hade inte planerat att gå dit, men det hade bara blivit så. Skulle jag knacka på? Ja, jag fick chansa. Vi var ju ändå sams nu och jag behövde annat sällskap än killarna.

Harrys perspektiv
Vi alla kollade häpet på när Zayn stormade ut från huset. Han såg verkligen arg ut. Jag hade inte menat att vara taskig igår på intervjun, jag hade bara velat ha lite kul. Jag trodde ju heller inte att Zayn skulle bli så arg, det var ju bara på skoj. Han behövde inte ta allting man sa så allvarligt. Men han verkade inte vara på humör för att förlåta mig och det kunde jag visserligen förstå. Jag hade redan insett att jag var tvungen att be om ursäkt så fort han kom tillbaka. Jag ville ju inte bråka med honom, han var ju trots allt en av mina bästa vänner. Jag undrade också vart han hade gått. Det var nog inte så lätt att bli kastad in i ett låtsasförhållande bara sådär. Jag kände mig full av skuld, det var mitt fel att han hade gått iväg. Men han skulle väl förlåta mig, det skulle han väl? Jag hade ju inte menat något illa, bara velat ha lite skoj. Men det var kanske inte så skoj när allt kom till kritan. Han var nog riktigt ledsen och sur, allt detta var jobbigt för honom. Jag borde ha varit lite mer förstående, jag skulle ju själv aldrig ha velat dejta en främling. Jag suckade tungt för mig själv och vi alla tittade på dörren som Zayn just hade smällt igen bakom sig.
“Guys” sa Louis och tittade på alla oss.
“Yeah?” mumlade jag och tittade ner i marken.
“That wasn’t necessary” sa han och riktade blicken mot mig.
“I know.. I bet he hates me now” sa jag dystert och sjönk djupare ner i soffan.
“Well, he needs time. Give him that” sa Liam och jag nickade.
Men jag ville ju göra någonting, jag hatade att han var arg på oss, och speciellt på mig. Ett sms kunde väl inte skada? Förhoppningsvis skulle han iallafall svara.

To Zayn:
I’m so sorry. I didn’t mean to hurt you, I was really stupid and I regret it. Please forgive me? .xx

Jag satt nervöst med mobilen i händerna och väntade på ett svar. Men det var ett svar som inte kom. Zayn ignorerade mig, det visste jag med all säkerhet för han svarade alltid snabbt annars. Han ville inte prata mig och det kunde jag kanske förstå. Men det gjorde ändå ont, att bli ignorerad av sin bästa vän. De andra killarna tittade på mig.
“I texted him and he didn’t replied” sa jag och ställde mig upp.
Här ville jag inte vara kvar. Zayn behövde tid, och det skulle han få. Jag hoppades bara att det inte var för lång tid, för jag saknade honom redan.
“Stay” sa Louis och tog tag i min arm.
“I can’t. I’m going, you know where you can find me” sa jag och tog på mig mina skor och öppnade ytterdörren.
“Harry, he-” började Louis men blev avbruten av Liam.
“Let him go, he needs to be alone” sa han.
Det var det sista jag hörde innan jag stängde dörren bakom mig och styrde stegen mot mitt hus. Allt kändes bara för jobbigt. Jag ville fixa det för Zayn, men jag visste bara inte hur. Vad hade jag nu gjort?

Rachel’s perspektiv
Det knackade på dörren just som jag höll på att sätta upp bilder på mig och Miranda i mitt sovrum. Jag gick ner till hallen och öppnade dörren där jag möttes av Zayn.
“Hi” sa jag förvånat och drog en hand genom håret.
“Hey, ehm. Can I come in?” frågade han.
“Uhm, sure” sa jag och gick in i hallen för att släppa in honom. Vi satte oss i soffan och det var då jag såg att han såg väldigt upprörd ut.
“How are you?” frågade jag och rynkade pannan. Han suckade innan han började berätta allt som hade hänt när de kommit hem till Zayn.
“Well, I think you should forgive him” sa jag och flinade.
“Okay, what are you up too?”
“I just figure out the best revenge that we could do” svarade jag och ryckte på axlarna.
“Oh, tell me!” utbrast han.
“How can I know that you don’t tell Harry?”
“Because I don’t talk to him and you need to trust your ‘boyfriend’ Rach” svarade han. Jag skakade på huvudet med ett leende.
“Fine”.

 




Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)


URL/Bloggadress:


Kommentar: