The Fame Project - del 17

| Postat i: The Fame Project

 

 


RACHELS PERSPEKTIV
“I’ll see you tomorrow then” sa jag och gick ut från Zayn’s hus.
Jag hade spenderat större delen av dagen hos honom men hade nu bestämt mig för att gå hem till Louis och Eleanor igen. Det hade varit stelt mellan oss i början, men jag tror att det är bättre nu. Jag menar, snacket flöt ju på bra och så. Men det känns ändå fortfarande lite konstigt för min del. Jag har ju faktiskt känslor för honom och det finns inget som jag kan göra åt det. Jag bestämmer inte själv vem jag faller för. Även fast jag önskar att jag kunde det. Då hade allt varit så himla mycket lättare. Jag sparkade bort en sten som låg framför mina fötter och suckade tungt. Det kändes ändå skönt att jag inte bodde hos Zayn nu när det ändå var som det var mellan oss. Det regnade lite smått och det kändes härligt när de små svala dropparna träffade mitt varma ansikte. För en gångs skull passade vädret ihop med mitt humör, lite smått nere kände jag mig. Det var ju bra att vi var vänner men det kändes ändå konstigt, på något vis. Men vad kunde jag göra åt det? Ingenting. Jag fick helt enkelt göra ingenting och hoppas på att känslorna skulle försvinna. Men samtidigt skulle ju inte det kunna hända så länge jag träffade Zayn. Men jag kunde helt enkelt inte hålla mig borta ifrån honom. Det var precis som en magnet där han var minuspolen och jag var pluspolen. Jag liksom drogs mot honom utan att jag själv kunde styra det. Men nu hade jag tvingat mig själv att gå. Jag kunde inte vara som en klängig apa på någon som aldrig ens skulle gilla mig på det sättet. Jag var så djupt inne i mina tankar att jag inte märkte att det började spöregna. Inte förrän jag var nästan var framme vid Louis’ hus märkte jag att hela jag var dyngsur. Jag suckade tungt. Fint, verkligen underbart. Ville ingenting annat i mitt liv också gå fel kanske?

Jag kom upp till Louis hus och knackade på dörren. Eleanor kom snabbt och öppnade och hon såg förvånad ut när hon såg hur blöt jag var. Jag log ett försiktigt leende och hon släppte snabbt in mig.
“How are you?” frågade hon oroligt och tittade på mig med rynkad panna.
“I’m fine, just the fact that I’m all wet is not so nice” svarade jag och skrattade lite. Eleanor drog snabbt in mig i hallen och stängde dörren bakom oss. Hon synade mig uppifrån och ner.
“I’m gonna change, relax” sa jag efter att jag tagit av mig mina skor och jacka. Hon nickade nöjt mot mig och försvann in i vardagsrummet. Jag skyndade mig upp för trappan och drog av mig alla blöta kläder och ersatte dem med nya. När jag var klar borstade jag igenom mitt toviga hår och granskade det i spegeln. En förändring vore inte dum, tänkte jag. Jag har haft den här hårfärgen ett tag nu. Kanske blond? Fast nej, jag tror inte att jag skulle passa i det. Svart kanske... Jag har alltid gillat den hårfärgen, men inte vågat färga till den. Nu var det dags för en förändring och varför inte svart? Jag log nöjt mot mig själv i spegeln och bestämde mig för att gå till frisören imorgon.

LOUIS PERSPEKTIV
“Pick up your damn phone” muttrade jag surt.
Jag satt med telefonen mot örat och lyssnade på Zayns telefonsvarare som gång på gång gick på efter ett antal signaler. Jag hade försökt ringa honom ett tag nu och tänkte inte ge upp förrän han svarade. Jag kunde gå bort till honom men det spöregnade och jag visste att svarade han inte i mobilen skulle han heller inte vilja öppna om jag kom och knackade på. Jag hörde ännu en gång hans telefonsvarade vilken jag hade tröttnat på vid det här laget. Jag bestämde mig för att lämna ett sista meddelande utöver alla de meddelanden och sms jag redan skickat.
“Hi, it’s Zayn. Leave a message and I’ll call you back as soon as I can”
“It’s Louis” började jag. “I really wanna know what happened between you and Rachel. Is she still there? And why are you nothing more than friends? I don’t understand anything. Please call me”
Jag avslutade samtalet med hans telefonsvarare och slängde mobilen bredvid mig i sängen. Varför kunde de inte bara fatta att de var som gjorda för varandra? För det var de faktiskt. Jag reste mig upp ifrån sängen och hörde steg utanför rummet.
“Eleanor?” ropade jag medan jag gick ut emot hallen på övervåningen.
“No, it’s Rachel” hördes Rachels röst och jag såg henne stå där med morgonrock och blöta kläder i handen.
“When did you come back?” frågade jag förvånat.
“Just a minute ago. Eleanor let me in” sa hon och jag nickade.
“Yeah, I didn’t hear you. Did you walk in the rain?”
Rachel nickade och höll upp de blöta kläderna hon hade i händerna med ett litet skratt.
Jag tittade på henne.
“What happened?”
“What do you mean?” frågade Rachel och undvek min blick.
“You know what I mean” sa jag och tog ett steg närmre henne.
“Well we’re friends now” sa hon och det var allt hon sa.
“But... Why?” frågade jag undrande och tittade på henne.
“I don’t wanna talk about it” Hon undvek ännu en gång min blick.
“Please? He won’t talk to me and I can’t understand why you’re just friends when you both-”
Rachel avbröt mig.
“You don’t know, okay? Maybe you think you do, but you don’t. You’ve been wrong all the time, I’ve also been wrong. He doesn’t like me and he doesn’t care, okay?! Just accept it”
Hon smällde igen dörren till gästrummet och jag hörde hur hon låste den med nyckeln som satt i andra sidan låset. Jag suckade tungt och drog handen igenom mitt hår. Jag fattade fortfarande ingenting, och ingen ville berätta för mig.

Jag drog snabbt stegen ner till undervåningen där jag tänkte att jag kunde hitta Eleanor. Och mycket riktigt, i vardagsrummet satt hon med sin dator i knät.
“Hey, what was the slamming door about?” frågade hon och tittade upp på mig när jag kom in i vardagsrummet.
Jag tittade skamset ner i marken.
“She’s mad at me”
Jag satte mig bredvid henne och hon lade en arm omkring min axel.
“Come on, I don’t think she is. She’s probably just upset with the whole situation” sa hon jag nickade men fick en rynka i pannan.
“But she said something that confused me”
“What?” sa Eleanor och tittade frågande på mig.
“She said Zayn didn’t like her and that he doesn’t care. That can’t be true, can it?” frågade jag tvivlande.
Det kunde ju inte vara sant. Jag hade ju sett Zayn och hur mycket han gillade Rachel. Men varför sa han så då? Det var fortfarande så himla mycket som jag inte fattade.
“Well, I have no idea. You should know better than me” sa Eleanor.
Jag nickade, det var ju sant. Fast det gjorde jag nog inte.
“But what I know is that she likes him. A lot. You should have seen her when she talked about him, she was like all over him and smiled all the time” sa hon och jag suckade.
“Then why would she say something like that?”

ZAYNS PERSPEKTIV
Min mobil vibrerade igen och gjorde så att hela nattduksbordet skakade och jag suckade frustrerat. Louis ville inte sluta ringa mig. Förstod han inte att jag inte ville prata med honom? Men jag ville inte stänga av min mobil ifall Rachel skulle ringa eller så. Fast varför skulle hon ringa? Hon hade ju nyss varit här. Jag bara nojade över Rachel hela tiden, hon gillade ju mig inte ens tillbaka! Jag var bara löjlig som vanligt. Jag hörde hur mobilen vibrerade igen och ett drag av ilska kom upp i min kropp.
“CAN YOU FUCKING STOP CALLING ME!” utbrast jag argt och kastade mobilen mot sängen.
Den slog i väggen först och landade sedan på sängen. Fint, bra gjort Zayn. Men det var ju bara en mobil ändå.
Jag suckade tungt och slängde mig ner på sängen. Varför är ni bara vänner? Vad hände? Vad är felet? Jag visste ändå att det bara var sådana frågor jag skulle få av Louis och jag orkade inte svara på dem nu. Jag visste inte ens själv. Eller, jo det gjorde jag ju. Jag ville bara inte tänka på svaret. Det kanske bara var bättre att vi gjorde slut? Då skulle jag inte behöva vara med henne och veta att hon inte gillade mig tillbaka. Det var så sjukt konstigt att jag hade blivit kär i henne så snabbt, jag fattade det inte ens själv. Men det var något med hennes personligt som gjorde att man liksom bara... gillade henne. Hon var inte som andra tjejer, och hon betedde sig inte annorlunda bara för att jag var Zayn Malik. Hon behandlade mig som Zayn, inte som Zayn Malik från One Direction. Men det berodde nog på att hon själv var kändis och visste precis hur det var. Hon hade fått mig att känna saker jag inte hade känt på länge. Och det faktum att vi inte alls klickade i början hade nog bara gjort mig ner nyfiken på henne. Men, som sagt så var vi bara vänner. Och det kanske var bättre att vi bara var det? För jag förstörde ju ändå bara allting ändå så fort jag fick chansen, kändes det som.





Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)


URL/Bloggadress:


Kommentar: