---

ZAYNS PERSPEKTIV
“So please don’t judge me, I won’t judge you...”
Don’t Judge Me av Chris Brown dunkade i mina öron och jag sjöng tyst med i låten medan jag satt i min säng. Jag var hungrig, men ville inte äta. Jag var trött, men ville inte sova. Inte ens min frisyr som jag alltid annars brydde mig om spelade någon roll nu. Det kändes inte som att något av det var särskilt viktigt. Mitt liv var helt messed up just nu, som Niall skulle ha kallat det. Ärligt talat trodde jag att Rachel och jag var över för evigt. Hon ville inte prata med mig för att jag hade förstört allt och inte kunnat hålla mig ifrån att kyssa henne. Jag hade hoppats att vi kunde vara vänner iallafall, men det var nog för sent nu. Jag suckade tungt. Jag som faktiskt hade lyckats hitta någon som fick mig att känna så här efter mitt uppbrott med Perrie. Och nu hade jag varit tvungen att förstöra allt. Varför, varför, varför?

Jag vaknade av ihärdiga knackningar. Min säng gav ifrån sig ett knarrande läte när jag satte mig upp. Jag drog trött handen genom mitt hår som jag inte hade brytt mig om på ett tag. Förmodligen var det någon av killarna som ville något. Jag ställde mig upp och släpade benen ut till hallen i min OnePiece medan jag funderade på vem det var av killarna. Men jag fick en total chock när jag öppnade dörren. Mina mörka ögon möttes av Rachel’s allvarliga ögon. Jag stirrade förvånat på henne.
“Rachel?”
“Yes...” Hon tittade blygt upp på mig och jag försökte hindra mig själv ifrån att le som en idiot vilket inte gick så bra.
“Come in Rach” sa jag snabbt och tog ett steg åt sidan för att släppa in henne.
Hon klev in och tog snabbt av sig sina skor och vi satte oss vid köksbordet.
Tystnaden som lade sig över oss kändes spänd och jag visste inte riktigt vad jag skulle säga eller hur jag skulle börja.
Rachel harklade sig.
“So... How are you?” frågade hon tyst men jag hörde henne ändå.
“I’m okay I guess, what about you?” frågade jag och bet mig i läppen.
“I’m also okay” sa hon lite stelt och jag nickade.
“Great”
Hon nickade tillbaka och jag tittade ner på mina händer och undrade varför hon hade kommit hit.
“Well...” började hon och jag tittade upp på henne.
“Yeah?”
“I came here, t-to...” hon tystnade nervöst och jag tittade frågande på henne.
“To what? Did Louis forget anything?” frågade jag och fattade inte varför hon var här när jag hade så gott som förstört allt mellan oss.
“No, it was just..” Hon bet sig i läppen. “I came here because I hate the feeling that I just ran away like that”
Jag nickade.
“I wanted to clear up things between us. And to say that I’m sorry. I hate this fight” sa hon och jag nickade väldigt lättat.
“Yeah, I’m sorry about the kiss. I thought I saw a paparazzi outside and I just kissed you because of that. I know we are just friends and that’s what we should be” svarade jag och hoppades att hon skulle tro mig trots att det bara var ren lögn. Rachel nickade.
“Yes, you’re probably right, I also think we should just be friends” svarade hon och jag svalde hårt men lyckades ändå klämma fram ett leende.
Jag ville ju inte bara vara vänner, men det ville hon. Jag hade förstört alltihop med den dumma kyssen. Varför kunde jag aldrig hålla mig ifrån att göra saker som jag visste att jag skulle ångra senare? Men jag fick helt enkelt bara hålla inne mina känslor så skulle de säkert försvinna, right?

RACHELS PERSPEKTIV
Jag svalde hårt. jag ville inte bara vara vänner. Mina känslor för Zayn blev bara starkare och starkare för varje gång som jag träffar eller ens ser honom. Hur fan ska det här gå? Jag säger bara, bli aldrig kär. Det är bara trubbel. Och om du blir det, inte i en snygg pop-stjärna. Men Zayn ville bara vara vänner. Bara för att jag hade varit tvungen att springa iväg. Och jag hade helt missupfattat kyssen, den hade inte ens betytt något för honom. Jag kunde fortfarande känna hans mjuka läppar på mina, men det var något som jag var tvungen att glömma. Snart skulle vi ju säkert ändå göra slut och det skulle ändå bara kännas konstigt att kyssa honom nu, även om det inte var på riktigt. Rättare sagt, jag kundeINTE kyssa honom igen. Min känslor skulle ju inte bli svagare då och eftersom Zayn ändå inte hade några känslor för mig så var det ingen idé att jaga någon som ändå inte kommer gilla en. Det skulle ju inte precis bli lätt, för så här hade jag aldrig känt förut, inte för någon. Men jag var ju skådespelerska så det skulle kanske gå om jag bara låtsades att detta var ännu en film? Ja, det var vad jag var tvungen att göra. Jag skulle bara låtsas att allt detta var en film som jag och Zayn hade huvudrollerna i. Då skulle allt gå jättefint, jättebra. Ja, eller hur. Som om jag skulle lyckas med det. I filmerna var jag ju inte tokkär i min motspelare, vilket var en klar fördel. Men hur skulle jag kunna dölja vad jag kände för Zayn när mina känslor bara blev starkare och starkare för varje gång? Jag skulle ha hållit mig undan. Men samtidigt visste jag att jag inte kunde det, mina känslor var bara för starka för att hålla mig undan den jag helst ville vara med.
Jag bet mig hårt i läppen och försökte att inte titta på Zayns läppar. De som jag hade kysst så många gånger, men bara en enda gång hade det betytt något. Men det hade aldrig betytt något för honom. Kyssen som hade gjort att jag inte kunde sluta tänka på honom hade för honom bara varit en helt vanlig kyss. Bara en av dem andra, bara en i mängden. Och det gjorde ont, riktigt ont. Men varför skulle han gilla mig, egentligen? Jag var bara Rachel. Det hade känts som att han hade gillat mig nu i slutet, men det var nog bara jag och mina konstiga känslor som fick mig att tro det. Vi var ju vänner nu och det kändes väldigt skönt att vi löst det som varit, men det var fortfarande inte vad jag verkligen ville vara med honom. Vi skulle ju ändå göra slut snart och då skulle jag inte behöva hålla det intryckt på samma sätt längre eftersom vi inte skulle ses så ofta då. Det kändes som att hela mitt liv just nu kretsade runt bara Zayn, och det gjort det väl förvisso. Men det skrämde mig lite grann att en enda kille kunde påverka mig så mycket som Zayn faktiskt gjorde. Hela mitt universum var runt omkring honom och han var allt jag kunde tänka på. Det var väl så här det kändes att vara kär. Jag hade aldrig varit så här förälskad i någon förut, någonsin. Varför Rachel, varför var du tvungen att gå och kära ner dig i den enda killen på hela jordklotet som du inte fick bli kär i?

ZAYNS PERSPEKTIV
Jag sneglade lite på Rachel som satt mittemot mig vid köksbordet.
“Ehm, so, do you want something to drink or so?” frågade jag och kände direkt hur dumt det lät.
Kom igen på allvar, en tjej som du har kysst massor av gånger och du frågar om hon vill ha något att dricka? Jag suckade inombords. Vad var det med mig, kunde jag inte bara agera normalt för en gångs skull? Varför skulle det vara så svårt?
“Sure, what do you have?” frågade Rachel och vi ställde oss upp och styrde stegen mot köket.
Jag tittade i kylskåpet.
“Hmm, let me see... Milk, juice, water, tee, coffee. Stuff like that” svarade jag och Rachel log lite.
“Tea it is then”
Jag svalde inombords och började göra iordning teet. När det var klart fixade jag två koppar och vi satte oss med våra muggar mittemot varandra vid köksbordet.
"How is it at Louis's and Eleanor's?" frågade jag och kände hur det stack till i hjärtat för att hon inte bodde kvar hos mig längre. Det gjorde ont att se det tomma rummet som hon förut hade sovit i.
"It's good, I guess. Eleanor came home yesterday" svarade hon och jag nickade.
Den jobbiga tystnaden spred sig igen och jag rörde nervöst runt i min mugg med te.
Det som faktiskt gjorde mest ont var att det kändes som om det aldrig skulle kunna bli som vanligt, bli som innan kyssen.
Hur skulle jag nånsin kunna dölja för Rachel att det enda jag ville var att kyssa henne och kunna kalla henne min på riktigt? Mission Impossible, skulle jag kunnat kalla det.

LOUIS PERSPEKTIV
“Look what I bought when you were gone!” utbrast jag till Eleanor från vardagsrummet in till köket där hon stod.
“What?” svarade hon frågade och kom fram till mig som satt på knä framför vårt playstation.
Eller, egentligen var det väl mest mitt playstation för Eleanor spelade ju aldrig.
Jag höll upp ett nytt fotbollsspel som jag hade köpt på rea.
Eleanor suckade bara åt mig.
“You and your football games”
Men jag såg att hon log lite, hon tyckte att jag var lite barnslig men gullig.
“Me and my football games and my amazing girlfriend” sa jag och lade en arm omrking hennes midja men letade efter min mobil när jag hörde att den pep till.
Just det! Hur gick det mellan Zayn och Rachel? Hade de lyckats lösa det? Jag halade upp telefonen ur fickan och hoppades att jag hade fått ett svar från Zayn med frågan “How’s it going? x” som jag hade skickat för ett tag sedan. Jag klickade snabbt upp smset som var ifrån Zayn och hoppades att det skulle stå något i stil med “She’s my real girlfriend now :)”. För alla visste ju om att det gillade varandra väldigt mycket och jag hoppades bara att de både vågade ta steget. Men jag drog efter andan när jag läste svaret.
“We’re friends, nothing more than that.”
Jag stirrade på de små orden. Det var allt som stod. Vadå vänner, vadå inget mer än det? Och varför bara vänner? Vad var det egentligen frågan om?