---

Zayn’s perspektiv
Det kändes så rätt just i det ögonblicket, och det var så värt min ursäkt. Det hade aldrig varit någon paparazzi där i busken, jag hade bara velat ha en ursäkt att kyssa henne. Det var en underbar känsla och varje gång vi kysstes kändes det som första gången. Jag kände hur Rachel besvarade kyssen och vi drog oss sedan undan från varandra. Jag kunde inte motstå att le mot henne och hon log gulligt tillbaka.
“Now let’s go” sa hon och tog tag i min arm och vi fortsatte vår vandring hemåt.

“Finally home” sa Rachel trött när vi äntligen stod i hallen i mitt hus.
Vi tog av oss skorna och gick in i köket. Jag gick direkt fram till kylen och öppnade den med en suck.
“What’s wrong?” Rachel kom upp bakom mig.
“Niall has eaten up like the half fridge” svarade jag med en suck.
Fast lite roligt var det ju ändå att han kunde äta som en häst men ändå vara så smal.
“I’m not even surprised anymore about how much that boy can eat” svarade Rachel och jag nickade.
“Are you hungry?” frågade jag sedan.
“Yeah, do you have sandwiches?” frågade Rachel och jag tog fram mackor, smör, pålägg och juice.
Vi tog varsin macka och bestämde oss sedan för att lägga oss då båda var trötta. Vi gjorde iordning oss och skildes åt utanför mitt rum.
“Goodnight Rach, I had a lot of fun today” sa jag och gav henne en godnattkram.
“Night Zayn, me too” svarade hon med ett trött leende och gick och lade sig.
Jag lade mig i sängen men min kropp vägrade somna. Jag tänkte väl kanske en aning på Rachel. Eller, inte en aning. Eller, kanske tänkte jag bara på Rachel men det ville jag inte erkänna för mig själv. Vad var vi nu? Vi var väl bara vänner, för hon tyckte väl inte samma sak om mig som jag tyckte om henne. Gillade jag henne bara som vän eller mera? Vi skulle ju ändå snart göra slut i vårt låtsasförhållande. Men jag kunde inte sluta tänka på henne, hon var så speciell. Vågade gå sin egen väg, liksom. Var jag förälskad? Och om jag var det, vad skulle hända då? Det fick inte vara så, det var bara inte så. Okej, det var inte så. Eller... Jo, det var det nog. Fan, fan, fan.

Rachel’s perspektiv
En röst som hördes svagt väckte mig. En stor gäspning for ur mig och ja satte mig trött upp. Jag rynkade på pannan, det var någon som sjöng. Vad var klockan? Jag kollade snabbt, 10.47. Jag bestämde mig snabbt för att gå upp och gick ut ifrån sovrummet. Där hördes rösten tydligare. Nu hörde jag vem det var, det var ju Zayn. Jag stod en stund still och lyssnade. Det var nog det finaste jag nånsin hade hört, hans röst lät som en ängels. Jag log för mig själv medan jag smög nerför trappan och njöt av att lyssna när han sjöng. Han sjöng Don’t Wake Me Up av Chris Brown, en riktigt bra låt. När jag kom in genom köket fortsatte han att sjunga tills han fick syn på mig och tystnade då förläget.
“No, don’t stop for me” sa jag lugnt och satte mig vid köksbordet.
“Oh, I was just singing for fun anyway” sa Zayn och stod vid diskbänken.
“But it was really beautiful... And what are you doing?” frågade jag nyfiket.
“I’m making some breakfast for us” svarade han och ett leende spred sig på mina läppar.
“You didn’t have to..” började jag men blev snabbt avbruten.
“I know, but I wanted to” sa Zayn och ställde fram frukosten på bordet.
Nygjorda toasts som doftade underbart stod där med två glas apelsinjuice och två koppar kaffe.
“Thanks a lot” sa jag uppskattande..
“You’re welcome” sa han och satte sig mittemot mig.
“Well, about what I said before... You are amazing at singing” sa jag rakt ut för det var precis vad jag tyckte.
“Thanks” svarade han en aning blygt och tittade på mig.
Jag började le, jag hade aldrig sett honom blyg förut.
“You’re also welcome” svarade jag och ville säga att jag tyckte han sjöng som en ängel men kände samtidigt att det skulle verka knäppt att säga något sådant.
“Yeah.. So what are we doing today?” frågade Zayn.
“I was thinking of visiting Marcus and Michael to see if my home isn’t ruined yet” sa jag med ett skratt.
“Can I come too? And I’m sure the other lads would like to come with us if it’s okay with you” sa Zayn och riktade blicken mot mig.
“Sure, you can all come. I’m sure Marcus will try to play cool in front of you all” sa jag med ett flin.
Zayn skrattade lätt.
“Okay, I’ll tell them. Which time?”
“In two hours? We can meet them there, they know where I live” sa jag och han nickade.
“Sounds good”

“Okay, let’s hope they haven’t burned my house down” sa jag skämtsamt till Zayn.
Vi var på väg till mitt hus där vi skulle träffa de andra killarna och även Marcus och Michael. Jag ville egentligen inte träffa Michael men jag hade bestämt mig för att agera moget. Att bara vara trevlig och försöka ignorera det faktum att den killen spenderat flera år på att försöka få mig när jag aldrig ens var intresserad av honom.
“I don’t think you have to worry” svarade Zayn samtidigt som vi svängde upp på min uppfart.
Där stod redan Niall, Harry, Louis och Liam och väntade på oss. Vi gick ut från bilen och gick in i mitt hus. Vi tog av oss våra ytterkläder och gick in i köket där jag såg Marcus.
“Hi Rach, what’s up?” frågade Marcus.
“Hi, nothing. Just wanted to know if you have burned up my house yet” svarade jag. Jag hörde någon harkla sig bakom mig.
“Oh sorry” började jag och vände mig om mot killarna. “Marcus, this is Louis, Niall, Harry, Liam and Zayn. But you have already met him” fortsatte jag och pekade på killarna i tur och ordning.
“Hey” sa Marcus. De andra sa hej tillbaka och Niall tog fram en kaka från mitt skafferi och började äta på den.
“So, where is-” började jag men hann inte längre innan någon hade lagt sina armar om mig.
“I have missed you so much Rachel!” hörde jag Michaels röst säga.
“Let go of me” sa jag surt och drog mig ur hans grepp. Jag sneglade på de andra killarna som försökte hålla inne sina skratt.
“You said that he was over it by now” mumlade jag till Marcus.
“Well, I thought so” svarade han och lämnade köket.
“You have a really nice room and a comfortable bed” sa Micheal och blinkade med ena ögat.
“What the hell have you done in my room and in MY bed!” sa jag upprört.
“Relax, I just tried it for a couple of minutes” svarade han och gick ut från köket.
Jag suckade tungt. Michael hade alltid och kommer alltid vara lika jobbig. Jag fattar faktiskt inte varför Marcus är kompis med honom.
Zayn tittade på mig med ett flin på läpparna.
“Oh, someone likes you...” sa han och de andra killarna började skratta.
“Shut up” mumlade jag och riktade förvånat min blick mot Niall som stod med ryggen mot oss och med ansiktet inne i kylen.
“Niall, what are you doing?” frågade jag med rynkad panna.
Han vände sig om med tre mackor och en banan i händerna.
“Um.. eating?” sa han osäkert.
Jag bara skrattade åt honom.
“Eat as much as you want, Marcus and Michael are paying for the food this week” sa jag och tittade på resten av killarna som bara stod och flinade åt Niall och hans aptit.
Jag styrde stegen upp emot mitt rum med killarna i släptåg.
“Eww, he slept in my bed” mumlade jag medan jag öppnade dörren till mitt rum och fick en chock.
De hade tydligen rotat i mitt rum. Eller, det var nog Michael som hade gjort det. Kläderna låg slarvigt ihoptrycka och lite stack ut ur min garderob. Sängen var obäddad och det syntes att det hade legat någon där. Dessutom var allting tillrört, som att Michael hade velat titta igenom alla mina saker. Jag mumlade alla svordomar jag kunde komma på och började argsint plocka upp lite saker som låg nedslängda.
“Did Michael do this?” frågade Harry med ett flin.
“Yes.. he did” muttrade jag surt.
“Do you need help with anything?” hörde jag Zayn fråga och trots min ilska kunde jag inte motstå att le för mig själv.
Vad omtänksam han var, det var så gulligt.
“Thanks. If you can help me kill Michael, then yes. Otherwise, then no” svarade jag.
“I think you should wax his legs” sa Harry och vi alla började skratta.
“Hey, don’t laugh! I feel like a girl without any hair on my legs” klagade Harry vilket fick oss att skratta ännu mer.
Även fast jag var sur kunde de få mig att skratta. Men mitt leende slocknade snabbt när jag såg Michael stå där i dörröppningen.
“What have you done to my room!” skrek jag argt och stirrade surt på honom.
“Nothing, I just took a look at your clothes. And like I said before, I also tried your bed” svarade han och ryckte på axlarna.
“Took a look on my clothes?!” skrek jag argt. Marcus kom och ställde sig bakom honom samtidigt som han kollade på mig.
“Marcus, the deal was. DON’T go in to my room” sa jag och lade ner extra tyngd på ordet ‘don’t’.
“Okay, it was one time. An-and Michael didn’t know about the deal” försvarade sog Marcus.
“Just fix my room” mumlade jag och gick ner till vardagsrummet.
Jag satte mig tungt ner i soffan med en djup suck. Jag skulle aldrig låta Marcus få bo här igen, han och hans idiotiska kompis förstörde ju bara mitt nya hus. Jag skulle kanske be dem flytta ut med en gång idag? Fast... Det var ju ändå väldigt kul att bo med Zayn. Rätt som det var hörde jag att någon satte sig bredvid mig. Jag tittade upp och såg just Zayn.
“I’m sorry Rach, I know how it is to have annoying siblings” sa han och jag kände att han lade en arm omkring mig.
Jag kröp ihop närmre i hans famn och lutade huvudet emot hans axel.
“I wish I would have never let him live here” suckade jag.
“I know. Do you wanna move home again?” frågade han och tittade ner på mig.
“No, it’s okay. It’s just some more days” svarade jag och kände doften av hans parfym.
Han doftade underbart. Varför hade jag aldrig tänkt på det förut?

Efter ett tag skulle vi tillbaka till Zayn, men killarna skulle på en photoshoot och jag skulle köpa lite grejer. Så vi skulle ses hemma hos Zayn senare. Zayn tryckte en nyckel i min hand.
“Here you go, see you at home later” sa han och gav mig en lätt kram.
Jag nickade och killarna satte sig i sin bil och jag i min bil. Jag skulle köpa lite mat eftersom jag numera också hjälpte till att tömma Zayns kylskåp. Jag tog min bil till närmaste mataffär och handlade lite av varje. Efter det gick jag och köpte mer schampoo, något jag behövde.

“I’m home Zayn!” ropade jag när jag klev innanför dörren men fick inget svar vilket gjorde mig besviken.
Tills jag insåg att jag redan visste att han inte skulle vara hemma förrän senare. Varför höll jag på att noja över att Zayn inte var hemma? Det var väl inget att vara besviken över. Jag ville ju väl inte direkt att han skulle vara hemma, eller hur? Jag sparkade snabbt av mig skorna och kröp upp i soffan med en kopp varm choklad och en mysig filt. Jag började genast tänka på Zayn. Varför gjorde jag det för? Det var ju bara löjligt, han var inte ens min pojkvän på riktigt. Men hur mycket jag än försökte att sluta tänka på honom gjorde det bara att han tog större och större plats i mitt huvud. Det kändes så knäppt. I början hade jag inte ens tyckt om Zayn det minsta och nu var det precis tvärtom. Han hade snabbt fått en stor plats i mitt liv men jag gillade honom inte på det sättet. Han kom upp i mina tankar igen och jag kom på mig själv med att le som en idiot. Jag ville inte erkänna det för mig själv, men jag saknade honom. Hans leende, hans arm omkring mig och hans ögon. De fina bruna ögonen. Men nej, jag var inte kär. Det var jag bara inte. Det fick jag inte vara. Carol skulle döda mig om hon visste. Men trots att jag satt där och förnekade det för själv, vilket inte gick så bra, så visste jag ändå innerst inne att jag inte kunde förneka mina känslor. Han kändes som något mer än bara en vän till mig, men jag visste inte på vilket sätt. Nej, nu ljög jag för mig själv igen. Visst gillade jag honom, väldigt mycket. Men vi skulle göra slut snart antog jag och allt jag kände skulle bara bli komplicerat. Och han kände nog inte samma sak, varför skulle han göra det? Det gjorde han inte, han skulle säkert skaffa en ny tjej så fort vårat fejkförhållande var över. Jag var ju bara Rachel liksom. Så jag var bara tvungen att förneka mina känslor och hålla dem inne, hur svårt det än var. För jag skulle ju aldrig kunna berätta för honom hur jag kände när vårt förhållande som vi hade inte ens existerade. Så jag var alltså kär i någon som snart skulle vara mitt “ex”. Varför, varför, varför? Bra Rachel, bra jobbat.