---

Harrys perspektiv
“Torn” sjöng Zayn som var det sista ordet i låten Torn som vi skulle framföra denna veckan på söndag. Vi hade precis slutfört genrepet för kvällen och allt hade suttit bra. Det kändes bra även om jag var nervös inför ikväll. Det var ju liksom ikväll det gällde. Det var nu eller aldrig. Vi var tre kvar i tävlingen och jag och killarna var så nära att komma till final och kanske till och med vinna alltihop. Jag kände mig exalterad och ville inget hellre än att få stanna. Vi var alla så nära att få lva upp till vår största dröm någonsin och vi ville inget hellre.
“Good job, guys! I know you will do exellent tonight” sa Simon och klappade mig på axeln innan han gick till de andra jurymedlemmerna.
“I’m so nervous” sa jag kände hur Louis tog min hand.
“We will make it good, no need to worry Harry” sa han och jag nickade.
“Yes, I’m so exited for tonight can’t wait!” sa Liam och log stort. Jag såg hur glada han och de andra killarna var och det gladde mig verkligen.
Vi gick bort bakom scenen för att ta det lite lugnt och dricka vatten innan allt skulle börja.

Ellies perspektiv
Jag stod i publiken och hurrade med pappa, Anne och Gemma. Harry och de andra hade precis sjungit klart Torn i genrepet och de hade varit hur bra som helst. Jag visste att det skulle bli helt magiskt ikväll och kunde knappt vänta. Detta var så stort, så häftigt. Att min egen bror faktiskt stod där på scenen och fick göra vad han älskade mest av allt. Jag log stort och klappade så mycket att jag fick ont i händerna. Jag kunde knappt bärga mig tills senare ikväll. Bara de gick vidare, bara de gjorde det. Vi stod längst fram och hade platser här även senare ikväll. Jag kunde inte vänta, vänta på att få stå där på scenen och titta på min bror. Jag var så stolt.

Harrys Perspektiv
Vi sjöng klart Torn och publiken applåderade hej vilt. Det var en magisk känsla och juryn applåderade också. Jag känner mig så stolt, vi har kommit jättelångt i tävlingen och det här kommer jag aldrig glömma. Det har varit en magisk resa och jag hoppas verkligen inte att den tar slut idag utan att vi faktiskt får vara med i finalen nästa vecka. Men vi har hårt motstånd. Både Matt och Rebecka är sjukt duktiga.
Vi samlades i mitten av scenen på en rad och kollade på juryn. Jag mötte Simons blick och han såg stolt ut. Han log ett litet leende som man inte ofta såg innan de började prata. Jag lyssnade inte så mycket utan beskådade istället publiken som hade gjort skyltar och hejat på oss sedan “judges houses”. Jag log ett brett leende och innan jag visste ordet av det så var vi bakom scenen.  
“Wow, what a kick!” sa Louis glatt.
“Yeah, it was funny” sa Zayn och log.
Liam nickade.
“We did great today, just hope that it’s enough” sa han och vi satte oss ner för att varva ner lite.
Jag log lite smått nervöst och försökte tänka på något annat. Ellie, mamma och Gemma dök genast upp i mitt huvud och jag log för mig själv. Det var så kul att de faktiskt var här och tittade på oss.
~~
“And the last one who goes to the final is....” sa programledaren och drog ut på det. Det stod mellan oss och Rebecka och jag hoppades verkligen att vi skulle gå vidare. Det kändes som om tiden stannade och alla i publiken var tysta. Jag kollade rakt ut i publiken och håll tummarna för att vi skulle gå vidare.
“Rebecka”
Rebecka som var bredvid oss började genast le och andades lättat ut. Vi däremot kände oss helt förkrossade. Vi ställde oss i en ring och kramade om varandra. Verkligheten kom tillbaks när de började visa olika klipp från xfactor med oss. Jag kunde inte låta bli att le. De här veckorna har varit de bästa i mitt liv. Men vad händer nu? Finns det ingen mer One Direction? Frågorna snurrade runt i mitt huvud. När jag kom tillbaka till verkligheten så hade Simon börjat prata om hur roligt det har varit att jobba med oss, och tillslut slutade han med att säga:
“ This is just the beginning for the boys!” flera i publiken applåderade och skrek våra namn och jag lät ett litet leende sprida sig på mina läppar. Jag mötte de andras blickar och såg besvikelse och sorg i deras ögon. Vi kollade på Simon innan vi gav honom en gruppkram och lämnade scenen. Där bak möttes jag av två tjejer, även kallade Gemma och Ellie, som hoppade på mig direkt och sa tröstande ord. Det var först då som det slog mig. Vi var inte kvar i tävlingen längre.

~~
Louis’s Perspektiv
Vi hade fått gå upp extra tidigt idag eftersom Simon tydligen ville ha oss på hans kontor klockan nio. Jag hade ingen aning om vad han ville men förmodligen kommer han väl säga hejdå och tacka för sig.
Jag drog benen över sängkanten och det blev genast kallt. Jag tog snabbt på mig kläder och skyndade mig ut i köket där jag mötte Niall och Zayn.
“Morning” sa jag innan jag började rota i nästan det tomma kylskåpet efter något att äta.
“Morning” svarade Niall, jag mötte hans blick snabbt och man kunde direkt se att han hade gråtit i natt. Jag log trött mot honom innan jag satte mig mittemot Liam som grejade med monilen och gjorde Gud vet vad.
Jag tog en tugga av min macka och återigen började de där frågorna om vad Simon ville, snurra i mitt huvud.

Harrys Perspektiv
När vi kom in i Simons kontor så satte vi oss på varsin stol och väntade spänt på vad han skulle säga. Etersom jag, som alla andra, inte kunde se om han var glad eller inte då hans pokerface var ett av de bästa jag sett. Jag studerade det lite till innan han äntligen började prata.
“So, boys. How are you?” frågade han och lutade sig bak i sin stol.
“Not so good, you know we actually thought that we would be in the final next week” sa Liam besviket.
“Yeah I understand that, and I actually also thought that you guys would be in the final next week, but like I said yesterday. This is just the beginninig for you” sa han fortfarnade med sitt pokerface som inte gick att bryta.
“What do you mean?” frågade Louis.
“I want to sign you” sa han och nu kunde man skymta ett leende.
“W-what? Are you kidding?” sa jag chockat.
“Of course not, I really liked to work with you and it can’t stop here. You guys are incredible and you can come far. I mean, you already have fans all over the UK!”
Vi satt helt stumma. Simon Cowell, i egen hög person, satt här och ville jobba med oss i framtiden. Ett stort leende spred sig på mina läppar samtidigt som jag mötte Louis’ blick som utstrålade glädje.
“You can think about it but this is a huge opportunity for you, and the contract is here, ready to be signed by you” sa han och puttade fram kontraktet mot oss lite.
“Can we come back tomorrow when we have thought about it?” frågade Liam. Sjävklart var vi ju tvungna att tänka på det eftersom vi inte skulle kunna leva våra normala liv längre och inte träffa familjen så mycket. Men jag visste redan vad jag ville.
“Of course you can! Meet me here in my office tomorrow around 11 o’clock” svarade han.
Vi  sa inte så mycket mer utan sa hejdå och gick ut i korridoren där vi genast började prata med varandra som skvallrande tjejer.