Äntligen kom mamma så kunde hon skicka ut pappa, äntligen. Ett lättnad spred sig i mig, jag var ju hellre med henne än med min så kallade pappa som inte brydde sig ett piss om mig egentligen, även om mamma också kunde vara lite sådan ibland.

“What’s going on here?” frågade hon förvånat och ställde sig emellan oss. Hon märkte nog att stämningen inte var den bästa precis.

“Summer here doesn’t want to realise that her guy just means trouble” sa pappa och jag himlade med ögonen. Han var ju faktiskt helt dum i huvudet. Men nu kunde mamma säga åt honom, då kanske han skulle lyssna? Men istället sa hon då något jag aldrig någonsin trodde att hon skulle säga, jag trodde väl aldrig att hon skulle hålla med pappa om någonting alls, någonsin.

“He’s right, darling. Harry just causes trouble.”

---

SUMMERS PERSPEKTIV

Jag hatade mina föräldrar, jag hatade allting. Ja, nästan allting, förutom Harry då. Jag hatade tanken på att min mamma var dum och hjärntvättad nog att faktiskt hålla med min pappa, och jag hatade att ingen av dem förstod mig. De kände inte Harry och dömde honom bara på grund av hur han såg ut, de visste ju faktiskt inte hur underbar han var. Min mamma hade aldrig varit så dömande med folk, men hon kunde tydligen inte acceptera Harry och han var tydligen “bara en massa trubbel”.

 

När mamma hade sagt att hon höll med pappa, så hade en riktigt bråk brutit ut. Jag hade skrikit, gråtit och gjort allt jag någonsin kunnat för att få dem att förstå, men allt jag hade fått i respons var tillsägelser om att jag bara borde lämna Harry innan han sårade mig. Jag kunde inte fatta att mina föräldrar ens sa att de brydde sig om mig det minsta. Om de nu brydde sig om mig, varför kunde de inte se vad det var som gjorde mig lycklig? Harry gjorde mig lycklig och jag tänkte inte lämna honom, vad de än sa. Kvällen hade hur som helst slutat med smällande i dörrar och mig ihopkurad i min säng under alla mina filtar och kuddar, ensam. Visst hade jag velat ha Harry där men jag ville inte att han skulle behöva träffa mina föräldrar igen då de sist gång hade sagt så mycket skit om honom. Dessutom visste jag att att han behövdes hemma hos sig, med Cara. Och allt var mina föräldrars fel, som påstådde att de brydde sig om mig. Tyvärr så hade jag ju börjat tvivla på det där...

 

Den enda som förstod mig här hemma var faktiskt Kate, hon var den enda som inte rynkade på näsan när Harry hade klivit in i rummet. Men jag var trött på detta, att min mamma ständigt skulle ha åsikter om saker i mitt liv och att min pappa nu dykt upp och trott att han hade rätt att göra det. Ärligt talat ville jag knappt bo kvar hemma, för vad var lyx och glamour om man inte tyckte om den människan man var tvungen att dela det med? Just det, ingenting. Jag hade gärna bytt ut mitt liv mot ett mycket enklare liv om det hade betytt att jag fick vara med Harry och att alla skulle acceptera oss. Om jag hade kunnat så hade jag gett honom allt, och lite till. Men jag förstod att han ville klara sin ekonomiska situation själv, för det var exakt så jag kände. Det var därför jag hade tagit jobbet på bageriet, för att en gångs skull kunna göra något själv och förtjäna mina pengar. Men jag var fortfarande inte på bra humör, och inte ens tanken på att jag iallafall förhoppningsvis skulle få se Harry i skolan kunde muntra upp mig helt just nu.

 

Därför var jag kanske inte på topp när jag klev in genom dramasalen i skolan tio minuter försenad med andan i halsen efter att ha sprungit den sista biten. Alla blickar drogs automatiskt emot mig och jag kände mina kinder hetta till lite medan jag mumlade fram en ursäkt om att ha försovit mig som inte lät särskilt trovärdig. Men sen när var jag bra på att ljuga? Ja, sedan.. Aldrig. Jag satte mig snabbt ner bredvid Lucy som tittade roat på mig, förmodligen för att mitt hår nog inte såg så värst bra ut efter språngmatchen från tunnelbanestationen till skolan. Men jag brydde mig ärligt talat inte. Om allt hade varit som vanligt så hade jag kanske gjorde det, men nu var jag alldeles för upprörd för att bry mig om mitt hår. Jag såg i ögonvrån några meter bort hur Harry tittade på mig med ett nästan otydbart flin på läpparna och jag bara himlade med ögonen. Jag visste ju mycket väl hur han var. Harry höjde på ögonbrynet åt mig som för att fråga om jag var okej, och jag skakade lätt på huvudet en gång, för jag kände mig inte särskilt okej alls. Helst hade jag lust med att bara flytta ifrån min mamma och pappa för ingen av dem fattade ju ändå någonting, men det visste jag ju samtidigt att jag inte kunde göra. Harry rynkade lätt på pannan och han såg orolig ut, så jag pressade fram ett snabbt men diskret leende emot honom för att han inte skulle oroa sig och vände mig sedan framåt emot läraren, Mr Clark, som nu pratade på för fullt. Mr Clark var en väldigt bra lärare, han var snäll och gav alla elever en chans. Visserligen var han inte så ung, han såg ut att vara minst femtio år och vissa trodde nog att han var över sextio. Men han hade ett ungt sinne, och var inte en sådan där gammal sur gubbe som vissa andra lärare kunde vara ibland. Han blev heller inte sur när jag kom sent, vilket var en stor fördel med honom.

“So listen up, girls and boys. Attention to me and not your phones please, that would be very kind” började han och jag såg flera elever som genast stoppade undan sina mobiltelefoner innan han såg dem och skulle ta dem in för resten av dagen, för sådana regler var det på den här skolan.

“You all know I’ve been talking about this musical coming up and after a some days of thinking, I’ve decided which musical it’s gonna be. I’m very excited about to tell you guys that the musical I choosed is Grease” sa Mr Clark och tittade glatt runt på oss alla som satt i salen. Han trodde nog att alla skulle hurra, men det var det ingen som gjorde. Alla här inne kanske egentligen inte alls ville ha drama, men eftersom valet stod mellan drama, extra idrott och bild så var valet inte så svårt för många.

“Come on, this is exciting! We can make this into something lovely and then show it for the rest of the school. The theatre is something important and good we have on this school, so don’t waste it away. And the result of how much you take part of this, will be added to your grade. If you want to go higher or are afraid of losing your grade this term, then I think that this is a great opportunity to take part” fortsatte Mr Clark men jag lyssnade inte riktigt. Jag brukade aldrig vara med i sådana här projekt och hade inte direkt planerat att vara det heller, de vanliga teaternördarna skulle säkert ta rollerna precis som vanligt. Jag var bara med om jag var tvungen, och då var det i sådana fall bara en liten roll och ingenting stort. Enligt Serena så var det inte särskilt coolt att hålla på med teater, och bara för att hon tyckte det så kändes det som om resten av skolan också tyckte så. Det var frusterande, men jag kunde samtidigt inte göra något åt det.

“We’ll take up the auditions on wednesday, and since it’s monday today you guys have two days to decide if you want to audition, and think of what you could bring to this musical. I want as many people as possible there, because then again, this is an important part of the grades. I hope to see many people there” fortsatte Mr Clark att mala på. Jag tvivlade på att det ens skulle vara många personer där, det brukade det inte direkt vara. Då hördes en ljudlig suck ifrån den bakre delen av salen där Louis och Harry självklart satt. Zayn hade inte drama utan han hade bild, utav någon anledning jag inte kunde förstå eftersom han inte direkt verkade vara den estetiska typen.

“Mr Tomlinson, is there something you want to share with the whole class?” frågade Mr Clark Louis en aning nyfiket. Louis bara ryckte på axlarna och fnös innan han flinade.

“Of course. I just wanted to say that Grease is a wonderful piece of music and that you yourself would make a good Danny” sa han belåtet. Inom några sekunder började många att skratta, för det var nog ingen som ville bli förlöjligad inför Louis. I och för sig var det han sagt ganska roligt, men det var samtidigt en förolämpning emot en av de lärare som faktiskt var ganska snälla. Jag såg honom och Harry skratta och jag drog smått på smilbanden. Men det var inte åt Louis, det var åt Harry som log och såg glad ut. Jag älskade att se honom le, det fick mig att börja le själv. Mr Clark bara skrattade gott och tackade Louis för hans fina komplimang, och det var det.

 

Efter ett antal övningar som man skulle göra i par (man skulle i princip bara spela lite teater med varandra) och lite mer information om auditionen på onsdag så var lektionen över. Det kändes som en lättnad att få ställa sig upp och komma ut ur dramasalen, men jag hann inte långt innan jag hörde mitt namn ropas. Först så trodde jag att det var Harry, men blev både besviken och förvånad när jag insåg att det var Mr Clark. Jag gick snabbt fram till honom medan salen tömdes på mer och mer elever tills det bara var vi två kvar.

“Hey, Miss Williams. You know I was talking about the audition on wednesday, and I really want you to be there” sa han vänligt. Jag fullkomligt tappade hakan, varför jag?

“Why me? I don’t do that kind of stuff” fick jag fram som svar och Mr Clark log lite.

“You see, you haven’t been much active lately and it’s not the first time you’re late. You’ve got a quite good grade and I’m sorry to say this, but your grade is fading drastically. And well, I think it would be really good for the grade if you did this and auditioned for the main female role.” Nu visste jag inte vad jag skulle säga längre.

“Me, audition for Sandy? Never” sa jag bestämt och korsade armarna över bröstet. Aldrig att jag tänkte göra det.

“Look, I’m afraid you need to do this if you want to keep your grade. And don’t say you can’t act out, I’ve seen you some times and you’re great, you just haven’t got the right space yet to do it. I’m giving this chance to you, if you come on wednesday and do well then you have a big chance of getting this role.” Jag stod en kort stund och funderade på vad han nyss hade sagt. Visst ville jag ha kvar mitt betyg, men var det värt det? Jag ville inte bli till åtlöje framför hela skolan, och det fanns ju en risk för det. Men det här kunde kanske vara en bra start av något nytt för mig...? Om jag nu fick rollen förstås, om jag nu ens gick på den där dumma auditionen. Jag övervägde för- och nackdelarna emot varandra och kom fram till exakt... Ingenting. Men det kändes som att nackdelarna var många emot de få starka fördelarna som fanns. Jag visste inte, men vad jag visste var att Mr Clark förmodligen förväntade sig ett svar.

“Well, uhm... I’ll think about it, but don’t count on me to be there” sa jag innan jag log ett artigt leende emot honom och sa hejdå. Jag styrde stegen ut ifrån salen och emot mitt skåp och höll på att krocka i Serena som kom gående med sina små följare bakom sig.

“Watch where you walk, clumsy pig!” utbrast hon surt men jag himlade bara med ögonen åt det där, för det var så som hon brukade låta.

“Oh wait, isn’t it Winter? Are you a drama nerd now?” frågade Serena och stannade upp med ett flin medan hon granskade mig.

“Are you still going with that old name? It’s a bit old, isn’t it? Thought you would have come up with a new one by now” sa jag sarkastiskt innan jag trängde mig förbi henne och de andra tre. Och medan jag gick där och irriterade mig på Serena och hur idiotisk hon var så visste jag klart och tydligt att jag var tvungen att bestämma mig. Dramanörd eller inte, skulle jag gå på den där auditionen?