Summer Love - del 28

| Postat i: Summer Love
Tidigare:

Snart hörde jag sirenera som tjöt och folkmassan började faktiskt att skingras, för att bilen skulle komma fram. Jag drog ett djupt andetag och kysste försiktigt Kimberlys panna. Jag kunde känna hennes kalla hud under mina läppar och i det ögonblicket insåg jag hur mycket jag faktiskt älskade henne. Vi skulle klara det här, på ett eller annat sätt. Och om inte... Den tanken existerade inte ens.


LIAMS PERSPEKTIV

“OUT OF THE WAY!” hörde jag någon ropa och ganska snart insåg jag att det var ambulanspersonalen. De satte sig ner bredvid Kimberly och började undersöka henne.

“Do you know what happened to her?” frågade en kvinna mig.

“No” sa jag och torkade mig under ögonen.

“Is she your girlfriend?” frågade hon mig och jag nickade. “Okay listen to me, we’re going to do everything we can so she’ll be alright again. Right now we can tell that she will wake up soon. But we don’t know how much damage her head is” fortsatte hon och lade en tröstande hand på min axel. Jag nickade och kollade på när de lyfte på Kimberly på en bår.

“Hey! What’s going on with your girlfriend Liam?!”

“Will she be okay?!” Paparazzin var som galna och jag blängde surt på dem.

“Give us some space!” ropade Paul och kollade medlidande på mig. “She’ll be fine” sa han och log smått mot mig. Jag nickade och följde efter när dem bar bort Kimberly mot ambulansen. Återigen började fansen och pressen tränga sig mot mig, men som tur var hade både jag och Kimberly vakter om oss. Tårarna fortsatte rinna ner från mina kinder och jag hade aldrig känt någon sådan här smärta. Att se Kimberly skadad var något av det värsta jag visste och nu när jag visste att det delvis var mitt fel så gjorde det inte saken bättre. Men jag gjorde allt jag kunde för att vara stark, hon skulle vakna upp snart och allt skulle bli okej. Det var det jag intalade mig iallafall. Jag såg personalen lyfta in båren med Kimberly i ambulansen och jag svalde hårt. Paul gjorde allting för att mota bort alla fans och annat folk, som faktiskt flyttade på sig en bit. När jag insåg att ingen skulle få plats i ambulansen så satte vi oss alla i Pauls bil istället och blev körda till sjukhuset dit Kimberly också var på väg till. Detta skulle gå bra, allt skulle bli okej.. Eller hur?


Jag hade alltid hatat sjukhus. Om det berodde på lukten som bara var äckligt ren, alla kala vita väggar eller på all stressande personal visste jag inte riktigt, allt jag visste var att jag inte gillade sjukhus. Och detta sjukhuset var precis som de andra, luften här var så ren att man nästan mådde illa när man kom in. Allt såg så livlöst ut härinne, det såg inte ut som att någon hade lagt ned mycket tid på någon inredning. Det fanns något ironiskt med att sjukhusmiljön kändes som en miljö där man tog liv, när det faktiskt var här man räddade många liv. Men här var jag ändå, snabbt gåendes med killarna och Paul i ett virrvarr av korridorer som korsade varandra, för att få se att Kimberly var okej och mådde bra. Det var allt jag ville, min enda önskan just nu. Om hon bara blev okej så skulle jag kunnat be om ursäkt tusen gånger om och göra vad som helst för att hålla henne säker, allting för att bevisa hur ledsen jag faktiskt var för att ha utsatt henne i fara. Jag borde ha vetat bättre, men kanske var jag bara så kär i henne att jag inte hade tänkt mig för. Det skulle jag göra i framtiden, för hon var viktig för mig, väldigt viktig.


KIMBERLYS PERSPEKTIV

Jag vaknade upp i en hård säng som inte alls kändes som min egen, eller den jag hade i stugan. Direkt när jag försiktigt öppnade ögonen kände jag en smärta i huvudet som gjorde att jag direkt sökte mina händer emot huvudet. Men när jag nuddade det stället jag hade ont på så gjorde det så fruktansvärt ont att jag snabbt lade tillbaka mina händer på sängen. Vart var jag någonstans? När jag rörde på armen kände jag något som jag sedan fick se var en nål med drop i. Varför hade jag en nål i armen?! Då slog det mig, jag var på ett sjukhus. Rummet jag var i hade vita väggar med en blå rand längst ner och ett nattduksbord bredvid sängen jag låg i. Några stolar fanns i rummet men det var allt. Jag kände mig hjälplös som låg här och visste heller inte hur länge jag hade varit här.. Men jag mindes dock vad som hade hänt med alla fans, paprazzis och journalister, allt hade varit så galet att jag inte hade klarat av det. Nu hade dessutom alla fått reda på allt om mig och Liam... Tanken gjorde mig trött och nervös på samma gång, och min längtan efter att få träffa Liam blev allt starkare. Vad skulle folk tycka om mig nu, skulle de hata mig ännu mer än vad de redan gjorde? Vad skulle egentligen hända emellan mig och Liam nu? Vad som än hände så ville jag vara med honom, för han var den som fått mig att våga ta ett kliv ut  med honom i allmänheten ifrån första början. Dessutom var det inte hans fel att vi hade kommit ifrån varandra, det var folkmassans. Min blick for runt i rummet och helst ville jag bara hoppa upp ifrån sängen och rusa härifrån för jag tyckte inte om sjukhus, men vem gjorde det egentligen? Och det var kanske inte så smart att springa iväg när jag hade en nål med en sladd till i fastsatt i armen. Men jag ville träffa någon, vem som helst, som kunde säga vad som hade hänt och vart alla andra var, vart Liam var.


Efter en liten stund ropade jag på folk för att få någon att komma in, men jag insåg snabbt att min röst inte höll särskilt bra. Halsen värkte och jag var väldigt hes, något som gjorde det betydligt svårare att få någon att komma hit.Just som jag var beredd att trycka på nödknappen för att få någons uppmärksamhet öppnades dörren till rummet. Mitt hjärta hoppade till i hopp om att det var Liam, men besvikelsen var stor när jag såg att det bara var en sköterska. Hon såg drog på en vagn med en tallrik full av mat som hon ställde bredvid sängen, men jag var inte alls hungrig och kände inte för att äta något. Hon log lite emot mig och kom fram till sängkanten.

“Hi, how are you feeling?” frågade hon försiktigt. Hennes vänliga ögon tittade bekymmersamt på min panna, där jag av all smärta antog att jag hade ett sår.

“Pretty okay, I think. My head really hurts and my throat is dry, my body hurts a bit but apart from that I think I’m okay” svarade jag. Hon nickade och kliade sig fundersamt i sitt blonda hår som var upsatt i en hög hästsvans.

“Well, you need to rest because you’ve just been lying there for at least five hours without waking up.. But we’re very sure about that rest and good food is all you need to be good again” kvittrade hon glatt medan hon ställde tallriken med mat på mitt nattduksbord. Jag fattade ingenting, hade jag varit medvetslös i fem timmar? Herregud...

“Where’s my phone? There’s someone I want to call” sa jag och lade mig tillrätta bak i sängen eftersom att jag ändå behövde Liam. Jag ville verkligen ringa Liam för att se så att han och de andra var okej efter allting som hade hänt utanför min stuga, jag ville faktiskt hellre ringa honom än min familj just nu. Självklart var de också viktiga för mig, men Liam var annorlunda och jag ville bara krypa upp i hans famn.

“I’m not sure about that, but I don’t think you’ll need it anyway. You see, there’s a lot of people outside your room who wants to see you. They’ve already been here, but then you were asleep. Actually it was this one guy, I could tell that he really loves you.. It’s him you wanted to call, isn’t it?” Sköterskan hade det där leendet på läpparna som om hon förstod, och det gjorde hon nog också.

“Yeah, it was. He’s my boyfriend, my everything, really. Do you mean that they’re all here, right now?” frågade jag exalterat och förvånades över hur lätt jag hade att prata med någon som var en främling till mig.

“I can see that. Do you want to see him? Oh, stupid question, course you want to. But your family has the first right to see you so you can see him after that.” Jag nickade och längtade genast efter mina föräldrars kramar och leende ansikten, och även mina syskon. På sistone hade jag inte haft så mycket tid med dem eftersom jag hade varit så mycket med Liam, så det skulle bli jätteskönt att se dem.

“Okay, sounds good” svarade jag och en gäspning for ur min mun.

“You should eat your food, and they can visit for a little while. Our visiting time isn’t for that long and I think you need rest too” sa sköterskan vänligt och jag nickade återigen. Trots att jag inte var så hungrig eller sugen på mat så förstod jag att jag förmodligen behövde äta, så jag fick brickan i min famn och tog små tuggor av magen som serverades här idag; potatis med köttbullar.

“Okay, should I send them in?” frågade söterskan som jag fått reda på hette Isabelle. Jag nickade och började genast le över att jag skulle få träffa alla igen. Isabelle gick ut ur rummet och kom snart in med mamma, pappa, Noah och Emma i släptåg. När mina föräldrar fick se mig kunde jag se glädje och lättnad lysa i deras ansikten.

“Kimberly, oh my god! You scared us so much, honey” sa mamma och gav mig en försiktig kram. Jag log svagt och kände att det stramade åt i pannan, som förmodligen var tejpad eller något. Bakhuvudet var nog ännu värre eftersom jag hade fallit bakåt, ja, jag ville inte ens veta. Alla gav mig kramar och vi pratade en stund, allt skulle bli okej med mig. Det kändes skönt att veta att min familj inte hade råkat ut för samma sak som jag, att de mådde bra. Men efter en stunds pratande och när jag hade fått i mig lite mat ville jag inget hellre än att få se Liam, och jag var ganska säker på att de förstod det för mamma motade ut resten av familjen och in kom fem nya killar. Jag blev glad över att få se dem alla, men min blick var ändå mest fäst vid Liam som jag kramade om så hårt jag orkade.

“I’m so sorry” viskade han i mitt öra. Jag kunde se hans blanka och röda ögon, och det var uppenbart att han hade gråtit.

“It’s okay” svarade jag och placerade min hand på hans kind som var lite våt av tårar.

“No, it’s not. I shouldn’t ha-” började Liam innan jag placerade min hand över hans mun för att stoppa honom.

“Don’t take it now.. Right now I’m just glad you’re here, please just be happy with me.” Det jag sa fick ett leende att sprida sig på Liams läppar och han nickade snabbt. De andra killarna såg lite bortkomna ut även om de sa att de var glada att jag var okej, och det kunde jag förstå för jag kände ju inte dem så väl ännu. Jag kramade dem innan Niall, Louis Harry och Zayn gick ut och Liam blev kvar med mig. Han satt på en stol bredvid sängen och höll i mina händer. De kändes mjuka och varma emot mina som var ganska kalla. Ett leende fanns på mina läppar hela tiden för Liam var här, och jag hade saknat honom så mycket.


“It was wrong of me to push us out there, I’m sorry” sa Liam med en suck.

“I chose to go out there myself, please don’t blame yourself. It’s not your fault that we lost eachother. Now that I’m almost okay, I just want to be with you” svarade jag och kramade om hans händer.

“And I just want to be with you too. Kimberly, you mean so much to me and I don’t want to lose you” sa Liam allvarligt och lutade sig fram. Hans läppar snuddade min kind när han försiktigt placerade en puss där som fick mig att le som en liten tonårstjej som träffade sin största crush eller något sådant.

“Do you know what my last thought was before I passed out?” frågade jag och placerade försiktigt mina armar kring hans hals. Som tur var så hade ju nålen i min arm tagits ut för en stund sedan, annars hade jag nog knappt vågat röra på den.

“Yeah?” svarade Liam nyfiket med blicken djupt inborrad i min.

“That I love you” sa jag och kände färgen stiga på mina kinder. Det kändes så bra att säga det, och Liam var underbar och förtjänade verkligen att få höra det.

“Well that’s good because I love you too” svarade han innan våra läppar möttes i en kyss som skulle slagit romantiska filmer med hästlängder.


Hej! Först vill vi bara be om ursäkt för ingen uppdatering. Men vi har inte haft några kapitel. Iallafall, om bara en timma så sitter vi på bussen på väg till vår första dag på gymnasiet. Vi vet att vi kommer ha mycket i skolan detta året så därför har vi bestämt oss för att bara uppdatera två gånger i veckan. På onsdagar och på lördagar. Vi hoppas att ni inte blir besvikna men vi vill inte känna oss stressade m.m. för då finns chansen att vi slutar skriva. Vilket vi inte vill! Men så är läget just nu iallafall :) Hoppas ni har det bra i skolan (för er som har börjat) så ses vi på lördag! 

 

Ha det bäst!! ♥♥♥ //Josefin & Frida 

 

P.S Var det någon som såg på deras film premiär igår? Så JÄVLA SNYGGA ATT MAN DÖR ASHDFGJH!!! :D //J

 

Jättebra del! :) skönt att det inte var värre

Sjukt bra skrivet!! Ni är så duktiga!! Jag tänkte bra ni sa att ni hade lite ont om inspiration, eftersom hon har tagit droger och så kan de kanske hitta det i blodet så blir det lite drama!! Bara en idé men det kanske inte alls passar in i det ni har tänkt er!! Det blir troligtvis bra hur ni än gör!! Kram Linnea!

Asbra kapitel :)




Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)


URL/Bloggadress:


Kommentar: