“Because I know you better than anyone and who you really are” svarade han och kramade mig tillbaka. Plötsligt var det som om verkligheten slog till mig. Jag drog mig ur hans famn och slog till honom på armen.

“Ow, why did you do that?” frågade han och strök med sin hand på stället där jag hade slagit honom.

“You deserved it, since you left me all alone with four guys I barely know in your room” sa jag och han skrockade.

KIMBERLYS PERSPEKTIV

“Okay, I’m gonna do my best but it’s hard” mumlade jag nervöst i Liams öra medan vi gick hand i hand in till mitt rum där killarna satt kvar. De pratade om något jag inte uppfattade men tystnade snabbt när de fick syn på oss. Jag såg hur Liam gav killarna ett litet leende och satte mig ner på en stol. Jag satte mig snabbt ner i hans knä och var glad för all den support jag fick av honom.

“I’m sorry for my behaviour earlier guys” sa jag och kollade ner på mina händer. Jag skämdes faktiskt, för killarna hade ju inte gjort något fel, det var ju jag som hade gjort det.

“Well.. We sat here and wondered if we did something wrong?” sa Louis frågande. Jag kände hur jag stelnade till och drog ett djupt andetag för att sedan förklara hur jag egentligen kände. Liam strök lugnande sin hand över min rygg och jag kände mig säker i hans famn. Han ville detta, så himla gärna, och det minsta jag kunde ge honom tillbaka efter allt han hade gjort för mig var att åtminstone försöka att klara av det här.

“No, you did nothing wrong. It’s just me. Basically, I have a kind of problem with meeting new people and it’s just hard... I didn’t mean to be rude to any of you and I’m truly sorry. Honestly, I just suck at making new friends” sa jag ärligt och tittade på Liam som såg ut att förstå. Min blick föll runt på alla fyra och ingen verkade, förvånansvärt nog, ett dugg arg.

“Yeah that can sometimes be hard” svarade Louis och nickade till svar. Ett tunt leende spred sig sig över mina läppar och jag kände mig genast på lite bättre humör.

“I agree. And I just want you all to know that this is all thanks to Liam. He has helped me through hell and back, through so much. And he’s the best guy ever” svarade jag och tittade på Liam bakom mig som log stort.

“Oh my gosh, look at the love couple. May I take a photo?” frågade Louis och jag skakade snabbt på huvudet med röda kinder.

“Nope, you may not” sa Liam sedan och jag tittade in i hans bruna ögon. De lyste av värme. Jag insåg snabbt att även om detta var jobbigt för mig så skulle jag göra det och så mycket mer, om det gjorde Liam glad. Och var han glad, kunde jag också lättare vara glad.

“So, what do you all say about an ice-cream at the beach, later?” frågade Liam och jag nickade sakta. Jag var lite tveksam, men killarna hade än så länge inte sagt någonting om min kropp eller hur jag såg ut, så kanske skulle de inte döma mig så mycket som jag hade varit rädd för att de kanske skulle göra.

“Sure, sounds fun” var ungefär det svaret vi fick ifrån alla killarna. Niall log som om ingenting hade hänt, men det förvånade mig inte. Jag hade inte alls träffat dem mycket alls men jag hade ändå inte undgått att märka att den killen skrattade och log mer än de flesta andra. Inte för att det egentligen var något dåligt, för han spred en positiv stämning runt omkring sig.

“Okay, now when we’ve solved that out we’d love to get to know you, the one who took Liams heart in just some weeks” sa Harry överdramatiskt med ett stort leende på läpparna. Jag log smått och satte mig på sängen bredvid Zayn som satt längst ut.

“Okay, then I’d like to get to know stuff about you guys too” sa jag och Liam log.

“The first thing you should know is that they’re really big idiots” sa han skämtsamt och fick en kudde i huvudet av Louis till svar.

“We’re totally normal, Liam! Don’t embarass us out for her before we’ve even got the chance to do it” sa Louis som tittade surt på Liam. Fast vem som helst hade kunnat se att det inte var ett dugg äkta. Jag såg hur han kämpade emot ett leende på sina läppar men det gick inte så bra. Ett skratt bubblade upp ur mig och jag höll snabbt handen för munnen. Jag brukade inte skratta så mycket eftersom jag ofta var nedtyngd i alla mina sorger och problem, men samtidigt så var det ju innan jag ens hade träffat Liam. Numera mådde jag ju mycket bättre, och det var ju tack vare honom. Louis ögon var varma och han visade ingenting annat än vänlighet, och kanske, men bara kanske, så kunde jag bli vän med dem.

“I’m sorry Louis, I just thought that warning her would be a good thing” svarade Liam och flinade. Man kunde se på dem alla att de verkligen var bästa vänner, de betedde sig så och tittade på varandra med en sådan uppskattning. Kanske var detta svårt för mig för att jag själv saknade det där? Att ha en eller flera bästa vänner som verkligen brydde sig om en. En gång i tiden hade jag och Victoria varit så, men när hon hade lämnat mig hade jag insett att hon inte var någon äkta vän. Men förhoppningsvis var jag just nu på väg att få fyra nya vänner.

Glassen på stranden blev det bestämt att vi skulle göra, så jag gick efter en stunds pratande med dem hem för att äta och göra iordning mig. Jag behövde också ta in faktan att jag faktiskt hade kunnat vara trevlig emot killarna och skrattat, utan att ha behövt klistra på ett leende eller en vänlig kommentar. Det hade för första gången på riktigt länge känts okej med nya människor, och jag kunde inte tacka Liam nog för det. Jag tog snabbt en dusch och bytte om innan jag satte mig vid köksbordet och deltog i middagen som resten av min familj också gjorde. Vi pratade på och hur mycket jag än försökte så kunde jag inte få bort det där fåniga leendet ifrån mina läppar. Jag var rätt säker på att de märkte det eftersom jag var högst säker på att Emma skvallrat, hon kunde verkligen inte behålla någonting för sig själv. Men det var ingen som sa något, och tur var väl kanske tur det, för jag visste inte direkt om jag hade lust att dela allting om Liam med dem, särskilt inte mina föräldrar. Det kändes skönt att för en gångs skull inte behöva fejka att jag mådde bra som jag alltid gjorde annars. Visst mådde jag bra, men jag kunde fortfarande inte komma ifrån känslan att jag åt för mycket...

Efter middagen gick jag direkt upp till toaletten och tänkte göra vad jag alltid gjorde. Jag låste snabbt dörren omkring mig och öppnade toalocket. Liam hade fått mig att må mycket bättre, men jag kunde inte sluta med det här. När jag åt var det som att tvinga i mig själv maten bara för att mina föräldrar inte skulle misstänka något. Jag satte snabbt upp håret i en knut och drog ett djupt andetag innan jag precis tänkte sticka ner mina fingrar i halsen. Då dök en bild på Liams ansikte upp i mitt huvud, och jag hejdade mig plötsligt. Jag visste så väl att han inte skulle ha velat det här. Han skulle ha hatat det om han visste, jag var så väl medveten om det. Jag hatade också mig själv för att jag gjorde så här men jag kunde inte sluta. Liam hade fått mig att förändra så mycket, jag ville göra det för honom, men det var fortfarande så mycket han inte visste om mig. Bilder i mitt huvud när Liam grät fick mig att sätta mig ner på golvet bredvid toaletten och försöka ta några djupa andetag. Jag ville inte göra det, jag ville vara stark nog att stå emot för Liams skull. Jag ville bevisa för mig själv att jag kunde klara mig utan det här, att jag kunde sluta. Samtidigt så ville jag bara bli av med maten för att inte lägga på mig ännu mera vikt än vad jag redan hade gjort. Alla mina tankar snurrade runt och runt, fastän de bara innehöll en enda sak; Liam, Liam och Liam. Jag ville inte se honom gråta, jag hatade att alla bilder på honom var tvungna att komma upp i min hjärna just nu. Jag ville göra detta för Liam... Men jag kunde inte, jag kunde bara inte. Hur mycket jag än tänkte på honom så kunde jag inte hjälpa det viset som jag såg mig själv på, och även om Liam hade hjälpt mig massor så kunde han inte förändra allting. Jag hade så djupa sår inombords som inte ens Liam kunde klara av att bota, det ar iallafall vad jag trodde. Och med de tankarna hade jag snart två fingrar i halsen, igen.

Jag vaknade av att ringklockan i huset ljöd, om och om igen utan något stopp. När jag slog upp ögonen kände jag en smärta i kroppen och speciellt i nacken. Min blick for runt och jag upptäckte att jag fortfarande var kvar i badrummet, liggandes på golvet. Jag satte mig försiktigt upp och jämrade mig när jag kände smärtan rycka tag i både mina axlar och min nacke på ett sätt som gjorde fruktansvärt ont. Varför var jag fortfarande här inne? Vad hade hänt egentligen? En blick i toaletten och jag förstod genast allting, alla bitar föll på plats för mig. Jag hade kräkts och sedan svimmat. Det var inte första gången det här hände, och tur som jag hittills verkade ha haft så hade ingen märkt någonting. Jag visste att det inte var hälsosamt alls eftersom att jag svimmade, men samtidigt så hade jag kanske inte så mycket val. Jag reste långsamt på mig och försökte att ignorera värken i nacken som verkligen kändes hemsk, men det var svårt. När jag tittade på min ena axel fick jag se att den var alldeles blå av ett stort blåmärke. Jag strök försiktigt ett finger över och ryckte till av smärtan som slog emot mig, det gjorde så ont. Jag måste ha landat på axeln, insåg jag snabbt. Toaletten ville jag inte se så jag slängde snabbt ner locket och spolade ner alla minnen av att detta hade hänt. Eller ja, jag kunde kanske inte spola bort minnena men jag kunde åtminstone spola bort allt det som bevisligen pekade på att detta hade hänt. Jag kände mig verkligen hemsk, för jag hade verkligen försökt för Liams skull. Jag hade velat klara det. Men jag var svag, och hade inte kunnat motstå det som gjorde att jag kände mig hemsk, men åtminstone inte tjock. En djup suck for ur mig medan jag försiktigt tog mig till handfatet och sköljde ur både munnen och ansiktet ordentligt. Typiskt mig att alltid misslyckas med allting, att inte vara stark nog. Jag hoppades ändå att nästa gång kanske tankarna på Liam kunde hindra mig, för trots alla mina problem så älskade jag ändå honom. Om han bara hade vetat allting så kanske det hade varit annorlunda, om jag hade varit modig nog att berätta för honom... Men det var jag inte. Jag var rädd att han skulle tycka att det var äckligt och kanske inte vilja vara med mig mer, och jag hade jag ju genom erfarenhet märkt att det inte gick så bra när jag var utan honom...