Summer Love - del 23

| Postat i: Summer Love
Tidigare:

“Someone is knocking on the door” sa han och jag skulle precis gå öppna dörren när någon annan gjorde det.

“Hello sweetie, did you forget something?” hörde jag min mamma fråga personen vid dörren.

“No, I just wanted to tell Liam something” hörde jag personen svara. Rösten kände jag mycket väl igen och det var väldigt förvånande att höra den här faktiskt.

“Hi Liam” hörde jag en röst bakom mig säga.

LIAMS PERSPEKTIV

Jag vände mig om och mötte Emmas blick.

“Hi Emma, what are you doing here?” frågade jag och hennes ögon vidgades när hon såg resten av killarna men de blev snabbt normala igen.

“I just, I wanted to know what’s going on between you and Kim? You both look destroyed and she’s in her room with your shirt on and won’t get out” sa hon och jag suckade.

“I made a mistake and now we’re fighting” sa jag.

“Liam, you have to make it right again. She’s so happy with you, I haven’t seen her like this since more than a year ago. I don’t know if you know what happened but I do” sa hon och jag kollade häpet på henne samtidigt som hennes ögon började vattnas.

“How do you know?” frågade jag och kände killarnas blickar på oss.

“I saw a text she got a few days ago, I had no idea something like that was going on in her life. I feel so terrible” sa hon och begravde ansiktet i händerna. Jag ställde mig upp och drog in henne i min famn.

“Don’t say that, you couldn’t know. She hasn’t told anyone except me” tröstade jag. Jag mötte Zayns blick och han log smått.

“Just fix this relationship Liam” sa hon och klev ur min famn. “She told me that she don’t want to break up with you but that she maybe have too. I know that you’re taking a break right now. But seriously? You guys have to talk. And I’m not saying this because I’m a fan of you, I’m doing this for my sister who needs to be happy.”

“I have tried to talk to her, but your sister is really stubborn” sa jag och hon nickade.

“I know Liam, therefore I want you to be in the park a bit down on the road tomorrow at two PM. And you guys have to come too” sa hon och jag kollade konstigt på henne. “I will help you get her back, just be there” fortsatte hon och jag nickade.

“Thanks Emma.”

“Don’t thank me yet” sa hon och gick sedan ut från stugan.

“What just happened?” frågade Louis förvånat.

“I have no idea” sa jag ärligt och satte mig ner.


Nästa dag klockan två står jag och killarna i parken som just nu är folktom.

“What are we doing here?” frågade Louis, förmodligen uttråkad.

“I don’t know, waiting for Emma I guess” sa jag och ryckte på axlarna.

“I’m bored” muttrade Niall.

“We have been here for two minutes Niall” sa Zayn och himlade med ögonen.

“So? I’m still bored” sa han.

“No Noah! Just put me down!” hörde jag en mycket välbekant röst skrika. Jag riktade mitt huvud åt det håll jag hörde skrik ifrån men såg inga.

“Can’t do that Kim” svarade Noah.

“Can you please just tell me why you have to put a blindfold around my eyes?!”

“You’ll see soon” sa Emma och nu kunde jag skymta de tre figurena. Emma kom gåendes först med ett smått leende på sina läppar och Noah kom efter med Kimberly hängandes över axeln. De stannade framför oss och Noah ställde ner Kimberly på marken.

“Okay, we will soon take off your blindfold, but you have to promise to not run away” sa Noah.

“Yeah yeah, whatever” muttrade Kimberly och jag gjorde allt jag kunde för att inte skratta. Hon såg så gullig ut när hon stod där framför mig med en ögonbindel för ögonen och med armarna i kors.

“We have people here who won’t let you run away” sa Emma och kollade på resten av killarna.

“Okay guys seriously, you’re scaring me? What have you done?” frågade hon och jag såg flin på killarna. Jag antog att de hade kopplat vad som hände. Något som jag också gjort.

“Make the boys go over there” viskade Emma i mitt öra och pekade mot några träd längre bort. “Me and Noah will be there too, just take off her blinfold and try to talk to her. Do. Not. Let. Her. Go” fortsatte hon sedan och jag nickade innan jag vände mig om mot killarna. Jag berättade vart de skulle och de hängde med Noah och Emma. Jag drog in ett nervöst andetag och tog försiktigt av hennes ögonbindel. Jag hoppades bara att detta skulle fungera, för annars visste jag inte vad jag skulle göra. Kimberly blinkade förvånat emot ljuset som om hon var alldeles nyvaken. Synen av hennes vackra blå ögon fick mig att le, men mitt leende blev genast mindre när hennes blick fastnade på mig. Kimberly såg både nervös och rädd ut på samma gång när hennes blick drogs emot min hand som utan att jag själv märkt det hade tagit ett tag om hennes handled. Jag var rädd att hon skulle gå, och jag ville inget hellre än att hon skulle stanna här med mig.

“Liam, w-what are you doing here?” frågade hon nervöst och drog sin lediga hand igenom sitt hår. Jag suckade och strök min tumme över hennes hand, men när jag kände att min rörelse fick henne att rycka till var det som om någonting brast i mitt hjärta.

“Please, stay” mumlade jag och tittade djupt in i hennes ögon. Vanligtvis var jag bra på att läsa av folk, jag kunde se om de var ärliga eller inte och vad de ville eller inte ville. Jag kunde se på dem om de mådde dåligt eller bra, och jag kunde förstå vad de egentligen menade. Därför hade jag ofta fått höra att jag var en bra människokännare eftersom jag kunde läsa av folk så bra genom att bara titta på dem och studera dem. Men just nu kunde jag inte se någonting. Första gången jag hade träffat Kimberly under den där middagen så hade jag direkt sett att hon gömde en massa smärta under det där påklistrade leendet, jag hade lätt kunnat se det. Nu var det helt omöjligt, jag kunde inte förstå eller se alls vad hon kände bakom de där blå gnistrande ögonen, det var som en vägg hade satts upp emellan oss ända sedan Kimberly sagt till mig att vi kanske inte borde vara tillsammans längre och att en paus var vad vi behövde. Jag ville inte att hon skulle stänga ute mig igen bakom hennes vägg och jag var rädd att just det höll på att hända nu. När hon äntligen hade börjat lita på mig och låtit mig se hennes riktiga jag så var jag nu på väg att bli utestängd, igen. Jag märkte inte att jag hållt andan förrän ett djupt andetag for ur mig och jag kom tillbaka till verkligheten.

“Liam.. This isn’t easy. We both know that I shouldn’t stay.” Kimberly pratade inte särskilt högt, men jag kunde höra henne. Jag ville dock inte höra de där orden, för det stämde inte. Jag ville vara med Kimberly och jag hatade tanken på att hon skulle gå ifrån mig. För på något sätt, så visste jag inombords att detta var sista chansen. Emma hade tydligt sagt till mig att inte sabba detta och inte låta Kimberly gå, och det tänkte jag heller inte göra. Jag brydde mig inte om hur många gånger Kimberly sa att vi inte passade ihop eller hur många gånger hon sa att vi inte borde vara tillsammans, vad vi kände för varandra var vad som spelade roll. Jag var villig att kämpa för att det skulle fungera mellan oss, jag ville inte bara ge upp det som vi hade.

“I’m not letting you go. Look, I know that what I did was wrong and that I should have listened to you. Believe me when I say that I’m really sorry about that. But  we can’t just give up what we have” sa jag och tog hela Kimberlys hand i min. Hon tittade på mig med så mycket tvivlan att jag undrade om jag hade kommit för sent.

“We had it good, we really did. But you and I are so different, in so many ways and maybe, we’re just too different for eachother. You’re one of the kindest persons I know and there’s so much I like about you. But maybe we just weren’t meant to be. You’re a superstar and I’m the opposite” sa Kimberly medan hennes blick aldrig lämnade min. Hon hade inte tagit ur sin hand ur mitt grepp men hon gjorde heller ingenting som visade att hon ville att vi skulle hålla varandra i händerna.

“Listen to me” började jag och förberedde mig för vad jag skulle säga. Jag hade bara sagt det här en gång förut till Kimberly och då hade jag ändå inte sagt det så klart och tydligt rakt ut som jag tänkte göra nu. Men jag ville att hon skulle veta hur jag kände för henne, även om hon nu inte kände likadant längre.

“I remember when we first met, and I was the twat to tell a stranger like you what you shouldn’t do. But then we got to know eachother, and you let me into your world behind your walls. I learned so much, and there’s so much to love about you. And you’re right about that we’re different, that’s true because we really are. But you know what? I don’t care about any of that, because who said that’s a bad thing? Maybe we didn’t get along at first... But Kimberly, I’m in love with you.” Så fort orden hade lämnat min mun ångrade jag att jag någonsin sagt något om det, för att döma av Kimberlys min så kände hon inte likadant längre.

“You dont’ feel the same, do you?” frågade jag med gråten i halsen. Mina tårar som brände bakom ögonlocken hotade att svämma över och fick mig att irriterat försöka svälja klumpen i halsen som bara växte. Jag borde aldrig ha sagt något, såklart att hon inte kände likadant för mig efter allt som hade hänt. Varför hade jag ens varit så dum och trott på det Emma hade sagt? Hon hade kanske trott att hon visste eller så ville hon bara att jag och Kimberly skulle vara tillsammans, jag visste inte. Samtidigt var det ibland svårt att veta med Kimberly hur hon kände, och Emma kunde ju bara haft fel om hela grejen. Jag kände hur Kimberly kramade min hand och våra blickar möttes. Ännu en gång kunde jag inte tyda vad hon kände, om det kanske berodde på mitt suddiga synfält eller inte visste jag inte riktigt.

“Liam..” började hon och log ett litet leende emot mig som snabbt förändrades till en allvarlig min istället.

“Mm?” frågade jag tyst och tittade spänt på henne. Om hon sa vad jag trodde hon skulle säga var jag faktiskt rädd att jag skulle bryta ihop fullständigt, vilket jag verkligen inte ville.

“Liam, I really don’t know what to say” mumlade hon tyst. Jag suckade och blinkade flera gånger med ögonen för att försöka förhindra att tårarna skulle börja rinna.

“It’s okay, I think I already know” viskade jag medan min blick riktades emot marken. Jag kunde inte titta henne i ögonen, det var för jobbigt just nu.

“No, you don’t” svarade Kimberly vilket fick mig att rikta blicken upp emot henne igen och tålmodigt vänta på vad hon skulle säga härnäst, även fast jag var rätt säker på vad som skulle komma.

Här är kapitel 23, hoppas ni gillar det!
Tack för alla fina kommentarer på den förra delen :D
Minst 8 kommentarer för nästa del av Summer Love! :)
Ha det bra!
//Josefin och Frida :)

Jättebra del! :) hoppas att hon säger att hon älskar honom också

Super bra!! Jag tror att hon älskar honom med!

hoppas hon inte lämnar han. jätte bra del! :)

Älskar eran blogg! Hoppas hon säger att hon älskar honom.

Gah hoppas dem blir tillsammans igen.. Jättebra

Meeeer!!

Asbra kapitel:)

Jag hoppas att hon ger Liam en shans till!! Längtar efter nästa del....

Och nu kommer typ jag älskar dig med (?!)

Guuud vad bra! Kolla gärna min novell!
Kraaam xx

Älskar hur ni kan skriva med sådan känsla 😍👍




Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)


URL/Bloggadress:


Kommentar: