LIAMS PERSPEKTIV

Det var inte så här jag hade planerat det. Det var inte så här jag ville att det skulle vara. Och det var definitivt inte så här jag skulle stå ut att ha det resten av sommaren. Kimberly hade inte förlåtit mig, men allt var inte över ännu. Jag hade verkligen inte velat såra henne, och det trodde jag att hon var minst lika medveten om som jag. Jag visste att jag borde ha lyssnat på henne istället för att anta att det jag trodde var rätt. Jag visste inte varför jag bara hade skickat ut henne, men förmodligen berodde det på att jag verkligen hade velat att hon skulle gilla killarna och att de skulle komma bra överens, och när det inte blev så hade jag väl känt att allt var hennes fel just där och då. Men så var det ju inte. Jag var bara ledsen för att hon inte kunde förlåta mig, för det var allt jag ville. Jag ville att allt skulle bli bra igen, och jag hoppades att efter hon hade tänkt så kunde vi bli tillsammans igen. Men vad visste jag, när hon hade stängt ute mig? Jag förstod henne samtidigt som jag inte gjorde det, men ville hon ha egen tid så var det vad jag skulle ge henne. Men det som jag var mest rädd för var att hon skulle förlora sina känslor för mig, för det var jag verkligen inte på väg att göra med henne. Om vi kunde ta oss igenom det här, så hade jag en känsla av att det bara skulle göra oss båda starkare vilket var bra. Jag behövde Kimberly, och jag hoppades att hon också behövde mig. Men problemet var bara att jag inte var alldeles 100 procent säker på det där sista.

Jag tog de sista stegen upp för trappan till vår stuga och öppnade dörren så tyst jag kunde. Mitt hår droppade av allt regn jag hade fått på mig men jag försökte att vara så tyst som möjligt så att jag skulle slippa jobbiga frågor av mina föräldrar. Det var något jag hade fått en del det senaste, och det var bara allmänt jobbigt eftersom de trodde att de visste så mycket och så gjorde de inte det iallafall. Men när jag kom in i hallen så lyckades min mamma ändå höra mig, och komma ut till mig.

“Liam, you’re dripping of water! Where did you go, now when it’s raining so much? And I’m sure the other boys are waiting for you” sa hon och tittade undrande på mig. Jag ryckte på axlarna och log ett påtvingat litet leende emot henne.

“It was nothing important, mum. I didn’t know it was raining when I went outside and I’m about to go upstairs to the boys now and change clothes” sa jag och tog av mig mina skor som vid det här laget var dungsura av vatten. Jag tittade inte så noga in i hennes ögon för jag var verkligen inte den som var bra på att ljuga, och jag var inte särskilt van vid det heller. Mamma nickade vagt åt mig men släppte mig inte med blicken, som om hon visste att det var något som var fel. Det kanske hon gjorde också, men hon var snäll nog att inte säga något om det eftersom hon kanske såg att jag tyckte det var jobbigt.

“Oh, okay. Have fun tonight then” sa hon och log emot mig innan hon styrde stegen tillbaka emot köket igen. Jag nickade till hennes ryggtavla trots att jag visste att hon inte kunde se det och gick sedan snabbt uppför trappan för att försöka blöta ner där så lite som möjligt. När jag kom in till mitt rum såg jag fyra förväntansfulla par ögon som direkt riktades emot mig. Men deras miner ändrades snabbt när de såg hur jag såg ut; jag hade kanske inte direkt det största möjliga leendet på läpparna. Dessutom hade jag hoppats att kanske få Kimberly tillbaka hit med mig när jag gick dit, men det hade jag inte heller fått. Jag drog av mig mina blöta kläder och gick till garderoben för att ta fram torra medan jag väntade på att de skulle ta in faktan att jag inte hade lyckats.

“Mate, what happened?” hörde jag Louis fråga. Det fick mig att sucka och vända mig emot dem.

“Well, she’s not here with me.. So it didn’t go that well” sa jag dystert och satte mig ner på sängen där de andra satt när jag hade fått på mig torra kläder.

"What happened?" frågade Harry.

"I totally misunderstood her and didn't let her explain, so now she's all mad at me" förklarade jag.

"Why can't you just talk about it?" frågar Louis.

"Because she's shut me out again. I know that she's not comfortable to meet new people and still I didn't tell her you would come. I really want you to like each other and I thought she was ready since she's opened up so much for me" sa jag och suckade.

"Why doesn't she like to meet new people? We're not dangerous" frågade Niall.

"Let's just say that she has a rough past and she's trying to make her life good again, with my help" sa jag och de andra nickade.

“Maybe you just need time from each other?” sa Zayn fast det lät som en fråga. Jag nickade, det han sa var ju det som Kimberly ville. Men jag ville inte vara ifrån henne. Inte ett dugg. Jag önskade bara att jag kunde spola tillbaka tiden och lyssna på henne. Men dum som jag hade varit så hade jag inte låtit henne förklara. Jag suckade, hon hade kanske rätt. Vi var nog inte redo för sådana djupa känslor.

KIMBERLYS PERSPEKTIV

Den tomma påsen som nyss hade haft kokain inuti sig låg på bordet framför mig och stirrade på mig. Jag visste om att jag var hög och mina ögon var säkert röda. Men det stoppade inte mig. Än hade smärtan inte försvunnit och jag hade väldigt svårt med att få bort den. De elaka orden hade alltid varit enkla att glömma för en stund. Men min och Liams relation var något helt annat och den betydde så enormt mycket. Därför spelade det inte någon roll vad jag gjorde, eller hur mycket droger jag tog. Liam cirkulerade ändå runt i hela mitt huvud. Överallt såg jag någonting som påminde mig om Liam. Min Batman kudde, Liams tröja som han hade glömt här, kameran till och med drogerna fick mig att påminna mig om Liam. När jag hade varit med Liam så hade jag känt att det inte behövdes. Liam hade istället blivit min drog som jag inte kunde hålla mig ifrån. Jag suckade och lade mig ner i sängen. Jag drog på mig Liams tröja. På något sätt så kände jag mig trygg i den.

En knack på dörren fick mig att väckas från mina tankar.

“Come in” fick jag fram och harklade mig. Dörren öppnades och Emma kom in. Hon log smått mot mig.

“Hey” sa hon och satte sig ner bredvid mig på sängen.

“Hi, did-did you have fun at Liam’s?” frågade jag och hade lite problem med att säga hans namn.

“Umm yeah, but it was an awkward moment after you left” sa hon och jag nickade. “Kim, are you and Liam breaking up?” frågade hon sedan och hennes fråga fick mig att stanna upp. Skulle vi göra slut? Eller skulle vi klara oss över detta guppet i vårt förhållande?

“I don’t know Em” sa jag som svar och kollade ner på mina händer.

“I don’t want you two to break up Kim, and it’s not because that I’m a 1D fan. I want you to be happy, and I know that Liam is the perfect guy for you. You won’t find anyone that is so smart, kind and funny like he is. I haven’t seen you this happy for a really long time” sa hon och hennes ord förvånade mig faktiskt. Vi hade aldrig pratat så här och jag förstod inte vad som gjorde att vi gjorde det nu.

“I don’t want to break up with him Em, but sometimes you have to do things you don’t like. Right now we’re just taking a break. Wait a minute, how did you even know about this?” frågade jag henne.

“It was obvious. The moment Liam walked in to the kitchen I knew something was wrong between you two” sa hon och jag nickade.

“Stop worrying about me Em, I’ll be fine” sa jag och log smått. Hon nickade och gick långsamt ut från rummet. Hon stängde dörren och jag suckade. Varför brydde hon sig så mycket?

LIAMS PERSPEKTIV

Jag och de andra killarna satt i mitt rum och kollade på film. Jag hoppades på att få tankarna på något annat, något som inte gick så bra. Kimberly var överallt i min hjärna och ville inte lämna den. Killarna hade försökt få mig på bättre humör, något som jag uppskattade, men det gick bara inte. Allt jag ville var att prata med Kimberly och be om ursäkt. Men jag visste att hon inte ville prata med mig. En viftande  hand framför mitt ansikte fick mig att återkomma till nuet.

“What?” frågade jag och kollade på Harry som hade viftat med handen.

“Someone is knocking on the door” sa han och jag skulle precis gå öppna dörren när någon annan gjorde det.

“Hello sweetie, did you forget something?” hörde jag min mamma fråga personen vid dörren.

“No, I just wanted to tell Liam something” hörde jag personen svara. Rösten kände jag mycket väl igen och det var väldigt förvånande att höra den här faktiskt.