The Fame Project - del 38

| Postat i: The Fame Project
Tidigare
“Vas happenin guys?” frågade jag och de skrattade bara lite medan bussen började köra igen.

“Nothing much, waited for you to come cause you’re always so slow” sa Louis och jag skakade på huvudet.

“I’m not the only one” svarade jag med ett litet flin på läpparna.

“Oh, shut up bradford bad boi” svarade han och jag slog till honom lekfullt på armen.

“I don’t even say that anymore, you should shut up” sa jag och log lite. Jag hade nog allt saknat att turnera väldigt mycket. Hela upplevelsen, liksom. Dessutom med de fyra bästa killarna i världen, mina fyra bästa kompisar.


 


RACHELS PERSPEKTIV

Jag stod med andan i halsen på det stora scengolvet och stirrade nervöst på juryn. Jag hade knappt andats under alla repliker, jag hade varit så nervös innan. Mest för all press som Carol satte på mig, hon hade verkligen varit tydlig med varför vi var här. Jag var inte här för att göra en dålig audition direkt. Men det kändes ändå som om det hade gått bra, jag hade gått ut och gett allt. Mest var det faktiskt för Zayn, jag ville göra mitt bästa och med honom som stöd, jag visste att han alltid stöttade mig, så hade jag kunnat gå ut dit och ge allt jag hade. Carol brydde jag mig inte ett skit om, hon fick tycka i princip vad hon ville. Jag svalde nervöst och fortsatte titta emot juryn som hade ansiktslösa uttryck, som alltid. Man kunde aldrig läsa av vad de tänkte eller tyckte, vilket både var positivt och negativt. Om de hade tyckt att jag var dålig och hade visat det hade det ju inte blivit så himla kul för mig. Carol stod bakom scenen, hon hade förmodligen hört min audition. Jag bet mig läppen och släppte ut ett djupt andetag, i väntan på juryns åsikter.

“So... Rachel Moore, wasn’t it?” frågade en äldre kvinna med grått långt hår och glasögon. Hon hade ett allvarligt ansiktsuttryck och såg ut som en sådan där kvinna man bara inte vill reta upp.

“Yeah, that’s me” svarade jag och log ett försiktigt leende. Hon besvarade inte mitt leende utan tittade ner i sina papper istället.

“Well, I should start off with saying what a great actress you are. You know how to make a great show of an ordniary audition” sa en kille som såg ut att vara i 30-årsåldern. Jag log mot honom och han tittade på den tredje jurynmedlemmen, en ung tjej som trots sitt utseende såg ut att veta mycket. Hon hade blont, kort hår uppsatt i en hästsvans och hon såg pigg ut. Alla de här tre var säkert kända i USA men eftersom jag var ifrån England visste jag inte vem någon av dem var. De alla riktade sina blickar emot mig igen och den blonda tjejen öppnade munnen för att säga något.

“You totally ruled the stage, damn girl” sa hon vilket fick mig att le. Detta kanske skulle gå vägen ändå.

“I think that you catched all the lines well and you didn’t forget anything. It feels like you’re comfortable up there. But I still have to say that it felt like you were somewhere else for a moment or two. You were here but in the same time not really here, get what I mean?” frågade den gråhåriga allvarliga kvinnan. Hon puttade upp glasögon på näsan som hade halkat ned på näsan och jag nickade. Klart jag visste vad hon pratade om, jag hade haft Zayn i bakhuvudet hela tiden vilket kanske hade gjort att jag inte kunde släppa allt helt. Men jag var professionell och jag hade aldrig haft problem med att släppa allt annat förut när det gällde filmer och jobbet. Men jag antog att detta var annorlunda, jag hade ju aldrig känt så här starkt för någon som jag gjorde för Zayn.

“But on the other hand, you did everything else in a proffessional way and I like you” fortsatte den gråhåriga kvinnan med allvarlig stämma. Men jag kunde se ett litet leende skymta fram på hennes smala läppar och hennes ansikte mjuknade upp en aning.

“I think you’re really talented and you didn’t fail at all. You didn’t even seem nervous, were you?” frågade den blonda tjejen. Jag log lite.

“Yeah I was actually really nervous” erkände jag och hon skrattade lite.

“I didn’t notice that at all!” sa hon glatt. Jag log tillbaka mot henne och knäppte ihop mina händer, jag visste inte riktigt vad de skulle säga som slutgiltlig bedömning.

“But remember, the competition is really hard. We have many talented people here today” fortsatte den blonda tjejen. Leendet på hennes läppar hade redan försvunnit. Jag nickade till svar, det visste jag mycket väl om.

“Well, we want you to stay around here awating for the results. Thank you for auditioning” sa kvinnan med grått hår i en affärsmässig tur. Alla tre hade åter uttrycklösa ansiktsuttryck, men de såg mer roade ut nu än när jag hade klivit in på scenen.

“Thanks, okay I’ll hang around” svarade jag och klev av scenen. Bakom där väntade Carol på mig, hon såg lite halvt nervös ut.r

“Well, how did it went? What did they say?” frågade hon mig nyfiket och hoppade på mig med frågor. Då bestämde jag mig för att skoja lite med henne, trots att hon var väldigt allvarlig av sig och inte gillade skämt. Eftersom hon jämt var elak mot mig förtjänade hon väl att bli lite orolig. Jag ändrade snabbt min min till ledsen och bekymrad med en rynka i pannan.

“It went awful, they didn’t like it at all. I forgot some lines and they thought I didn’t have any talent at all” svarade jag och tittade ner i marken. Carol gapade av förvåning och jag kunde se i ögonvrån hur hon spände sig. Hon såg inte särskilt glad ut.

“You what?” frågade hon lågt och tittade på mig. Om blickar hade kunnat döda så hade jag varit rätt så körd nu.

“I screwed it up, I’m really sorry” sa jag tyst och blickade försiktigt upp emot henne.

“You’re kidding with me, right?” frågade hon mellan sammanbitna tänder. Jag skakade på huvudet till svar och förvånades över mina skådespelartalanger. Carol trodde ju på mig. Hon knöt nävarna i ren ilska och jag kunde se att hon försökte behålla lugnet.

“Rachel, the reason we came to USA wasn’t for you to screw up the audition” mumlade hon och satte en hand för hennes panna som om hon hade huvudvärk.

“I’m sorry okay? I got nervous and yeah” sa jag och Carol bara suckade till svar.

“Well, this is all your fault. It’s not like you can just get a new chance like that” sa hon irriterat och stirrade på mig med rynkade ögonbryn.

“And I’m not begging you to! All you care about is that you get your damn money, isn’t it?” svarade jag spydigt tillbaka. Hennes läppar formades till ett smalt streck och hon tog tag i min handled och drog mig närmre henne. Jag försökte ta mig ur hennes grepp men lyckades inte så bra. Hon lutade sig fram emot mig.

“Don’t cause a scene here, not again” sa hon hårt rakt i mitt öra vilket fick mig att rysa till av obehag. På senaste tiden hade Carol skrämt mig lite, hon var så himla bestämd och inte alls lika snäll längre. Inte alls som hon hade varit i början. Jag stirrade in i hennes kalla ögon.

“You aren’t any better than Connor” sa jag tyst. Men jag visste att hon hörde. Hon ryckte till och jag drog mig ur hennes grepp. Jag började gå iväg ifrån henne men hon tog tag i mig ännu en gång, men inte lika hårt denna gången.

“Where are you going?” frågade hon lite smått irriterat. Jag tyckte på axlarna.

“Well, I don’t know. Just away from you” svarade jag och tog bort hennes hand ifrån mig.

“But...” började hon när jag ännu en gång gick ifrån henne. Jag vände mig om och tittade på henne.

“Oh, and by the way. I was just joking, the audition went really good” sa jag innan jag styrde stegen till andra sidan av det enorma rummet där alla människorna satt som hade varit på uttagningarna idag. Det var proppfullt med folk överallt och jag lyckades hitta en bänk där jag satte mig ner och vilade. Jag hade inte tittat bakom mig på Carol en enda gång, ärligt talat var jag så sjukt trött på henne. Visst för att det jag hade sagt om min audition inte hade varit sant, men nu visste jag iallafall hur hon skulle ha reagerat om det varit sant. Carol gillade nog inte ens mig, varför var jag tvungen att ha henne som manager? Ända sen jag träffade Connor för första gången i det där kontoret i London när jag och Zayn först fick reda på att vi skulle göra slut så hade jag alltid tagit Connor för den värsta av dem två. Men jag kanske hade fel, vad visste jag? Jag suckade för mig själv och försökte tänka på det positiva istället. Min audition hade ju åtminstone gått bra, och jag hade ju Zayn som stöttade mig och som visste hur hemsk Carol kunde vara. Men ibland orkade jag bara inte. Carol följde konstigt nog inte efter mig, för ovanlighetens skull. Jag drog upp min vattenflska ifrån väskan jag bar på och tog ett par snabba klunkar. Åh, jag saknade redan England.

 

ZAYNS PERSPEKTIV

“When do we get there?” frågade Niall för säkert tjugonde gången. Vi satt i vår turnébuss och var snart framme på det första stället vi skulle ha konsert i, London. Även om vi bodde i London så skulle vi ta turnébussen för att vi skulle åka vidare till Glasgow nästan direkt efter konserten här i London. Där hade vi varit förut och det var en fin stad. Dock brukade vi inte hinna utforska städerna så mycket innan vi skulle vidare, och inte den här gången heller. Ofta åkte vi på kvällen efter en konsert och sov inte förrän vi kom till nästa. Nialls mage kurrade ännu en gång och han hade redan ätit upp i princip all mat som vi hade med oss i bussen.

“We need to stop somewhere where we can eat before Niall dies here” sa jag skämtsamt till vår chaufför Luke som nickade.

“Yeah, I know. I’m used to it” svarade han med ett litet skratt. Niall tittade dödsallvarligt på mig.

“Zayn, me not getting food isn’t funny at all” sa han och jag kramade honom ifrån sidan där han satt bredvid mig.

“I know, I’m sorry” svarade jag och vi fortsatte köra. Efter ett tag var vi äntligen framme vid hotellet och Niall nästan kastade sig ur bussen när vi hade stannat. Vi andra klev ur efter honom och tittade oss omkring på den stora skara fans som stod bakom barriärer och skrek som galna när de såg oss. Vi alla vinkade och log lite mot dem medan Paul hjälpte oss in i hotellet utan några missöden som t.ex. fans som tog våra mössor eller så. Det hade hänt förut men Paul var sträng och lät alltid vår säkerhet komma i första hand. Vi kom in i lobbyn och blev varmt välkomnade av personalen. Paul checkade in oss allihop och vi stod snart i hissen upp till våra hotellrum. Ingen av oss hade förväntat oss så himla mycket fans utanför. Visst, det brukade alltid vara en del men här var det verkligen massor. Jag tittade på de andra killarna. De såg alla glada men lite trötta ut, precis som jag kände mig. Ja, förutom Niall då som såg ut som han ville lägga sig ner och dö.

“I’m seriously sooo hungry” muttrade han och Paul nickade.

“We know Niall, we’ll order some food up to all of yours rooms as soon as we can” sa han och hissen plingade till. Vi alla klev ut ur hissen och in gick en äldre dam. Hon tittade surt på oss och hon förstod nog att det var vi som orsakade all uppståndelse och alla skrikande tjejer utanför hotellet. Hon gav oss en blick och vi gick bara vidare. Det var många äldre människor som inte gillade oss, de gillade nog inte alla uppståndelse vi orsakade var vi än gick.

 

“Mm, finally” sa Niall mellan alla tuggor. Vi alla hade egna hotellrum men vi satt på hans rum och åt mat. Klockan var inte så mycket, runt 12 på dagen. Vi skulle vara där tidigt  för det var en massa saker att göra innan konserten så när vi hade ätit upp skulle vi åka nästan direkt till arenan. Jag var väldigt exalterad inför ikväll eftersom det var vår första konsert på vår Take Me Home-turné. Vi alla åt med stor aptit och jag kunde se på de andra killarnas ansikten att de också var spända inför ikväll. Våra fans var alltid fantastiska på våra konserter och det var så kul att få roliga twitterfrågor, vi kunde få de mest udda frågorna.

“So, are you boys alert for tonight?” frågade Paul medan han stoppade in en sked pasta i sin mun. Niall nickade ivrigt.

“Yes, I think I might do one of my jumps tonight!” utbrast han och och jag skrattade.

“Just be careful, we don’t want another leg to get hurt” sa Harry vilket fick oss alla att minnas att flera gånger hade Niall hoppat och sedan fått ont.

“I will be careful” sa han och den enda vi nu satt och väntade på som skulle äta upp var Niall själv. Han tuggade i sig hur mycket mat som helst på så himla kort tid och snart var han också klar.

“Time to go then, concert time!” utbrast Louis och ställde sig upp och drog sig med mig och Harry i farten.

 

“Up on the stage with the boys! Hurry up, we need to do a soundcheck” hördes en av teknikerkillarnas stämma i en mikrofon. Jag log nervöst och tittade på Niall som satt mitt emot mig. Vi alla blev sminkade inför konserten av stressade make-up artister som sprang runt och försökte hinna med allting. Så här var det alltid innan konserterna, stressigt. Men det gick alltid bra och vi var rätt vana vid detta laget.

“Okay, done” sa tjejen och killen som sminkade oss och vi hoppade ner ifrån stolarna. Jag drog på mig min skinnjacka jag skulle ha ikväll och hjälpte Niall att fixa till sin jeansväst. Vi hade alltid stylister som redan hade valt ut kläder till oss när vi kom till arenorna eftersom vi alla hade vår egen stil, så vi tog bara på oss kläderna och blev lite sminkade. Jag och Niall gick ut på scenen till de andra killarna som redan stod där. Jag blickade ut över den nu folktomma arenan, den var enorm. Om några timmar skulle den vara proppfull med tusentals skrikande fans. Även fast jag var så van vid att uppträda nu så kändes det fortfarande galet att de var här för oss. Att de skrek för att de fick se oss sjunga, hoppa runt och dansa, vilket vi inte kunde, på scenen. Jag skulle nog aldrig riktigt komma över den mäktiga känslan. Jag log för mig själv och ställde mig vid en av de fem mikrofonerna, mellan Liam och Harry stod jag. Vi hade alla våra speciella mikrofoner som passade våra röster.

“Okay, boys. Soundcheck! Louis, you start” sa en kille som jag ärligt talat inte kunde komma ihåg namnet på. Vi träffade så många människor överallt att man omöjligt kunde komma ihåg allas namn. Louis började prata och sjunga i mikrofonen, han fick oss alla att skratta.

 

“It’s time” sa en tekniker till oss. Vi alla fem stod med armarna om varandra i en liten ring och laddade inför konserten. Fansen skrek som galna där utanför och vi nickade åt teknikern som lämnade oss.

“Okay, it’s now or never” sa Liam och vi kramades alla en till gång. Jag log stort och tittade på de andra, som också hade leenden på sina läppar. Det var ju det här vi älskade att göra. Och vi skulle få göra det även ikväll. Någon ropade upp ONE DIRECTION! och vi rusade ut på scenen, fulla av adrenalin. Introt till Up All Night började och publiken blev som galna när vi äntligen började sjunga.


Vad tyckte ni? Tror ni Rachel får rollen? Bara för att klargöra saker för er; vi vet att deras tour egentligen startade i februari. Men eftersom vår novell just no utspelar sig i juni 2013 så börjar den där istället. Vi kommer följa samma schema som de har fast det är inte samma datum bara :)
En annan viktig sak att meddela är att på onsdag så kommer det inte komma någon del från TFP utan en del av STO istället. För det börjar strax dra ihop sig för drama i STO och då blir det inte så lång tid mellan delarna (onsdag och söndag). I sånna fall så kommer schemat för delarna se ut såhär den här veckan:
Måndag -  TFP del 38
Onsdag - STO del 9
Fredag - TFP del 39
Söndag - STO del 10
 
Låter det bra? Kan också passa på att meddela att vinnaren av tävlingen kommer presenteras i del 10! 
 
Iallafall, ha en bra dag! Hej då //Josefin xxx
UPDATE: Kan också meddela att en ny design är på g! Yaaay :D

Jättebra! Hoppas Rachel får rollen ;)

Jättebra del! :) Rachels audition gick bra, så hon får nog rollen.




Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)


URL/Bloggadress:


Kommentar: