ELLIES PERSPEKTIV

Jag kollade med stora ögon ut genom fönstret samtidigt som tårarna rann ner för mina kinder igen. Där ute vid vägen hade två bilar krockat. Och jag visste mycket väl vem den ena var. Jag rusade ut från huset med Harrys rop bakom mig. Jag sprang ner för garage uppfarten och kom fram till krocken. Kylan spred sig i min kropp och gjorde helt klart för mig att det var höst.

Jag kollade in i den välbekanta bilen och såg Niall sitta där. Han såg avsvimmad ut och det rann blod från hans huvud. Mitt hjärta praktiskt taget stannade, och min första tanke var att han var död. Nej, nej, nej. Han fick inte vara död. Inte min Niall. Han var inte död, fortsatte jag upprepa för mig själv. Åh herregud, Niall såg hemsk ut med allt blod och jag visste inte vad jag skulle ta mig till. Hela framsidan av bilen var sönder och glasrutan var också sönder. Jag hörde Harry komma fram till bilen och hur han häftigt drog efter andan när han såg Niall.

“Harry, call an ambulance” sa jag tyst och han nickade innan han gick iväg och ringde efter en ambulans. Medan han gjorde det så öppnade jag dörren till Nialls bil och torkade bort tårarna som rann ner för mina kinder.  Jag försökte få upp säkerhetsbältet som hade lyckats fastna. Jag drog i bältet men stoppade när jag hörde Niall hosta.

“Niall? Niall! Can you hear me?” frågade jag och tog hans ansikte i mina händer. Han svarade inte och jag suckade. Varför behövde detta hända? Allt var redan dåligt som det var.

“The ambulances are on their way” hörde jag Harry ropa innan han kom fram till mig.

“Can you help me get him out?” frågade jag honom och han nickade. Han drog lite i bältet och fick tillslut loss det och när vi äntligen fått ut Niall så såg jag hur folk hjälpte till med passagerarna i den andra bilen. Jag hörde hur sirener kom närmre och närmre och snart så stod det två ambulanser utanför Harrys hus. Allt gick som i en dimma. Jag såg hur ambulanskillarna kom och hämtade upp Niall och de andra. Jag gömde snabbt ansiktet i händerna, jag ville inte titta. Ville inte veta hur illa det var, bara han överlevde. Om han inte gjorde det, ville jag själv inte leva, när jag visste att det var jag som hade orsakat detta. Jag svalde hårt och försökte få fram några ord, men det var omöjligt. Det här hände bara inte. Inte min Niall, av alla människor. Jag hörde hur någon ropade mitt namn långt borta någonstans, men jag lade inte märkte till det. Min blick var som fastnaglad vid Niall, där han låg på båren. Han såg så liten och trasig ut där han låg. Jag skyndade fram till honom, jag ville inte lämna honom. Jag hade saknat honom så mycket det senaste och jag hade verkligen inte väntat mig att få träffa honom på detta viset första gången sedan bråket. Killarna började bära in Niall och hans bår i en av ambulanserna och jag fick panik om vad de skulle göra med honom. Jag rusade fram till dem och drog en av dem i armen tills jag hade fått hans uppmärksamhet.

“I have to follow him in the ambulance, I can’t leave him alone!” utbrast jag panikartat och tittade bedjande på killen som bara skakade på huvudet.

“Sorry Miss, we can’t allow any other people in the ambulance” svarade han sedan och tittade en aning medlidande på mig. Jag kände ett par armar som drog mig bakåt.

“Ellie, we can come after with the car. Just try to calm down” mumlade Harry i mitt öra.

“No Harry shut up, I’m going!” utbrast jag argt och knuffade bort honom innan jag vände mig emot ambulanskillen igen.

“I have to go, you don’t understand! H-he is my boyfriend, my everything! I love him! W-we had a fight and now he crashed I just have t-to, please let me” utbrast jag förkrossat. Jag kände något blött på mina kinder och insåg att jag hade börjat gråta. Igen. Jag torkade irriterat bort tårarna som frenetiskt rann ner för mina kinder.

“I’m sorry, but-” började han med jag avbröt honom argt.

“Just let me be with him, for gods sake! I won’t take any big place and I need to be with him! I’m coming whether you want it or not” avslutade jag och klättrade in i ambulansen efter Niall. Killen tittade förvånat och irriterat på mig men gjorde ingen gest som visade att han tänkte skicka ut mig ur ambulansen. Jag föll på knä bredvid Nialls sits och tog hans större händer i mina små händer. Jag kramade de kalla händerna hårt och tittade på hans medvetslösa ansikte. Blodet i hans panna hade torkat in och nu kunde man skymta ett djupt stort sår i pannan. Det måste ha gjort fruktansvärt ont, kraschen. Jag kunde inte ens tänka mig att få uppleva något sådant.

“Niall I’m so sorry for everything, please just be okay” viskade jag trots att jag visste att han inte kunde höra mig. Jag suckade för mig själv och försökte att återfå min andning och att sluta med mitt snyftande.

Jag undrade vad som hade fått honom att komma till Harrys hus, hur han hade fått reda på vart jag var. Jag ångrade så mycket att jag hade lämnat vår lägenhet och stuckit till Harry, men jag hade varit vilse i mitt liv just då och det hade verkat som det bästa alternativet Jag tog upp hans hand till min mun och kysste den lätt. Bara han blev okej så skulle allt bli bra. Bara han överlevde detta, det skulle han. Han var tvungen, jag kunde inte tänka mig något annat.

Ni vet när man går hela sitt liv och tänker att något sådant skulle aldrig någonsin kunna hända, aldrig i livet att det skulle kunna vara möjligt. Det händer bara inte. Och så händer det iallafall. Hur ska man regera, hur ska man känna, vad ska man göra? När det där omöjliga som inte händer, som inte får hända, faktiskt händer. Vad ska man ta sig till? Om jag bara visste.

Ambulansfärden gick snabbt, snabbare än vad jag hade trott. Hela tiden hade jag min blick på Niall ifall han skulle göra någon rörelse eller vakna. Mina händer var ihopflätade med hans och jag strök varsamt över de små såren som fyllde hans händer. Han skulle bli okej, visst skulle han? Snart fick jag kliva ur bilen och de rullade ut Nialls bår. Jag skyndade mig efter personalen in på akutavdelningen där de snabbt rullade in honom i ett rum. Jag ville följa med in men blev stoppad av personalen som vänligt men bestämt sa åt mig att jag inte fick träffa Niall för att de skulle vårda honom. Jag slog mig ledset ner i väntrummet och tänkte på honom och bilkraschen. Hade han varit på väg till mig när han kraschade? Jag undrade vad som hade fått honom att tappa kontrollen och krocka med bilen, vanligtvis körde han alltid lagom fort. Jag var så himla orolig för honom, det hade inte sett ut som att han kunde dö men tänk om det var mycket värre än vad det såg ut? Jag visste ju inte hur man såg sådant. Jag lutade tungt huvudet i mina händer och suckade för mig själv. Hur hade det ens kunnat bli så här? Och så var jag gravid också, jag visste inte ens hur vi skulle göra med barnet. Det kändes som om hela min värld hade vänts upp-och-ner på bara några dagar. Men jag visste djupt inombords, att det skulle ordna sig. Vi kunde inte bara göra slut, det var inte möjligt i mina ögon. Jag älskade Niall alldeles för mycket för att låta honom vandra ur mitt liv. Tänk om han hade fått en hjärnblödning? Eller om han hade fått något annat som var jättefarligt? Tänk om han hade tappat minnet och inte kunde minnas mig, eller killarna? Eller någonting alls? Eller om han inte skulle bli frisk alls? Alla möjliga tankar snurrade runt i min skalle och jag kunde inte koppla av för en sekund. Sjukhusmiljön både skrämde och äcklade mig, jag hade alltid hatat sjukhus. Det var något med den äckligt rena luften i korridorerna och de kala vita väggarna, och de alltid smärtfyllda patienterna som låg i varsitt rum och hade ont. Det var skrämmande tomt i rummet där jag satt, jag var ensam där. Jag kurade ihop mig till en boll i soffan och försökte fokusera på något annat än Niall. Men varje gång jag slöt ögonen så var det bara hans ansikte jag såg. Hur han hade sett ut när jag hade hittat honom i bilen, så där krossad och blodig. Jag hade ärligt talat aldrig sett något som hade gjort mer ont i mitt hjärta. Att se honom ha så ont och att inte kunna göra något var nästan det värsta. Jag ville bara att han skulle må bra, det var allt jag behövde veta just nu. Att min Niall var okej.

HARRYS PERSPEKTIV

Jag kunde bara inte tro det. Niall hade krockat och hade nyss åkt iväg i ambulansen med Ellie. Och här stod jag, fortfarande i stor chock. Jag visste inte vad jag skulle göra. Jag hade nyss ringt de andra killarna och de var på väg hit. Jag ville åka direkt till sjukhuset, men inte själv. De andra hade blivit minst lika chockade som jag var. Liam sa att han aldrig skulle ha låtit Niall åka ensam, så det var nog där Niall hade varit hela tiden. Det var faktiskt det jag hade misstänkt eftersom Liam hade vägrat tala om vart Niall hade försvunnit. Det tog inte lång stund förrän alla fyra hade kommit hit. Vi sa inte särskilt mycket, vad kunde vi säga? Vi var alla väldigt oroliga för Niall. Vad hade fått honom att bara tappa allt och krascha? Det kändes helt overkligt, som om det faktiskt inte hade hänt. Det kunde bara inte hända. Men det hade det, och Niall var medvetslös just nu. Jag hade sett Ellies ansiktsuttryck när hon såg att det var Niall som satt i bilen, hon hade blivit helt förkrossad. Vi satte oss bara i min bil, Zayn fick köra. Jag kände mig alldeles vimmelkantig och trodde inte att jag skulle klara av att köra.

Åkturen dit var hemsk, jag satt och bet på naglarna i ren nervositet. Niall måste vara okej, inget allvarligt fick ha hänt honom. Jag lutade huvudet emot Louis axel och försökte slappna av, men det var lönlöst. Niall hade krockat. Vår bästa vän och min systers kille hade nästan dött. Tänk om han faktiskt hade dött, vad hade vi gjort då? Jag ville inte ens veta svaret på den frågan. När vi äntligen var framme utanför akuten skyndade vi alla oss in i sjukhuset och till receptionen. När receptionisten hade sagt vilket rum han var i så bar det av upp till rätt våning, han var på akutavdelningen. Den första personen jag såg i väntrummet var Ellie. Jag rusade fram till henne och slog armarna om henne. Hon snyftade till i mina armar.

“Harry, they won’t let me see him” sa hon ledset och lutade sig emot mig.

“It will be fine” mumlade jag och försökte tro på mina egna ord. De andra killarna satte sig bredvid oss och vi satt där, i väntan på ett besked.

Efter vad som kändes som en evighet kom det ut en anhörig ifrån rummet intill.

“Are you Niall Horan’s family?”

“Yes!” utbrast Ellie snabbt och ställde sig upp.

“I have some bad news, and some good news.”

Aawww :( Stackars Ellie, hon är helt förkrossad... Och Niall som är skadad... Hur tror ni det kommer gå? Kommentera vad ni tror :) Minst 5 kommentarer för att få nästa del av TFP imorrn :)

Ha det gött //Josefin xxx