“Harry, what’s up with all the food?” frågade jag med ett höjt ögonbryn.

“Are you gonna have a girl over?” fortsatte jag ivrigt innan han hann svara mig.

“No, I’m not gonna have a girl over. Actually, I have a girl here already” svarade han och ett flin spred sig på mina läppar.

“Who?” frågade jag nyfiket.

“Well, I was going to tell you about-” började Harry men avbröts av en annan röst.

“Harry, who are you talking to?” Jag stirrade på den rödgråtna Ellie som stod i en oversizad t-shirt och grå mjukisshorts i hallen. Vad var fel? Vad gjorde hon här, och inte hos Niall?

---

 

---

ELLIES PERSPEKTIV

“Ellie?” sa Louis frågande och tittade på mig som om han inte trodde att det att var jag.

“Yeah, hey Louis” svarade jag och drog mina fingrar över kinderna. De var fortfarande lite våta efter mina tårar, något som jag inte kände mig så bekväm med. Jag hade alltid varit obekväm med att gråta inför andra, men Louis kunde förmodligen se att något var fel även fast jag försökte dölja att jag hade gråtit.

“What are you doing here? Shouldn’t you be home with-” började Louis förvånat men jag avbröt honom innan Louis hann säga Nialls namn. Jag saknade Niall för mycket, allt jag ville var att vara i hans armar nu men det kunde jag ju inte.

“No I shouldn’t be with him, not right now” sa jag snabbt och stirrade ner i golvet. Jag såg i ögonvrån hur Harry sa något till Louis men jag brydde mig inte riktigt om att lyssna. Plötsligt kände jag en hand under min haka som lyfte mitt ansikte uppåt. Jag mötte Harrys oroliga gröna ögon som granskade mig noga.

“You don’t have to tell him if you don’t want to” mumlade han.

“It’s okay Harry, I can tell him. He should know” sa jag och tittade på Louis som stod en bit bakom Harry.

“Come on Louis, let’s go to the living room” sa jag och tog tag i Louis arm. Jag drog honom med mig till soffan och vi satte oss ner. Louis tittade frågande på mig med en rynka i hans annars så släta panna.

“So, what happened Ellie? Did you and Niall had a fight?” frågade han och lade en arm omkring mina axlar. Jag nickade och min blick flög upp emot Louis. Hans oroliga ögon granskade mitt ansikte.

“I don’t understand. I mean, you guys never fight. You’re like the perfect couple” sa Louis vilket fick mig att irriterat vända blicken emot väggen. Men blick var snart tillbaka på honom.

“Why does everbody keep saying that?! We’re not a perfect couple and we do fight, this is not some stupid fairy-tale!” utbrast jag surt. Mina ögon fylldes med tårar som jag irriterat torkade bort.

“Ellie, look. I’m sorry, okay? Try to calm down” sa Louis och jag nickade.

“I’m sorry Louis, I don’t know what to do” viskade jag medan jag trött lutade mitt huvud emot hans axel. Min bröstkorg åkte upp och ner snabbt men efter en liten stund hade jag lugnat ner mig igen.

“It’s alright. Can you tell me what happened?” frågade Louis och kramade min axel i ett försiktigt grepp. Jag nickade och samlade mig, gjorde mig redo för den känslostorm som skulle komma. Jag tog ett djupt andetag och fyllde mina lungor med luft innan jag öppnade  munnen för att tala om allting för Louis.

“The latest weeks I have been feeling a bit sick, I’ve been having headaches and pain in my stomach and Niall finally convinced me to go and see a doctor. I did, but the reason to my pain wasn’t what any of us could ever imagine” började jag. Jag bet mig i läppen, det här kändes redan jobbigt. Och jag hade inte ens kommit någonvart än. Louis nickade mot mig som svar att jag skullen fortsätta.

“I was so shocked by what I heard, but still happy. It turned out that...” Jag stoppade i min mening och svalde innan jag fortsatte, oanande om hur Louis skulle reagera.

“I’m pregnant, Louis” sa jag snabbt för att bara få det ur mig så fort som möjligt. Louis stirrade på mig, gapandes av förvåning.

“Wow, umm congratulations” sa han och kramade om mig.

“Thanks” svarade jag.

“But why are you crying? Don’t you want the baby?” frågade Louis.

“Of course I want the baby, but Niall doesn’t” sa jag, det sista lite lägre.

“Ellie, you don’t know that” sa Harry som också hade kommit in och satt sig på soffan utan att jag hade märkt det.

“Harry, he screamed at me and said that we weren’t ready. He said that he wasn’t ready to be a father to a fucking child” sa jag högre och torkade bort tårarna som ännu en gång trängde sig fram. Louis kollade pafft på mig.

“Did-did he really say that?” frågade han förvånat. Jag nickade.

“Aww Ellie” sa han och drog in mig i en kram igen. “I’m sure he’s just shocked”.

“He’s not just shocked Louis. You should’ve seen his eyes. They were all dark and he looked really scary” svarade jag. Louis verkade inte förstå hur arg Niall verkligen hade varit. Hade han varit där som jag hade varit så skulle han inte ha försvarat Niall så. Mörkret i Nialls ögon hade skrämt mig. Hans havsblå ögon hade aldrig sett så svarta ut förut och det hade varit som om de blixtrade till i det ögonblicket jag hade berättat för honom att jag var gravid. Varför kunde inte allt bara bli som vanligt, varför var jag tvungen att bli gravid? Jag saknade Niall så mycket att det gjorde ont. Överallt, i princip. Louis och Harry tittade på varandra och de höll båda om mig ifrån var sin sida. Det var nog tur att de gjorde det, för annars hade jag nog bara fallit ihop i en hög på soffan.

“He hates me, I know he does. He hates me and his fucking child” snyftade jag fram och mina tårar började frenetiskt att rinna igen. Och jag som trodde att jag inte kunde gråta mer, tydligen hade jag haft fel.

“He doesn’t hate you, Niall could never do that. He loves you more than anyone” sa Louis. Han lät rätt övertygande och jag ville tro honom. Niall och jag älskade varandra. Men tänk om detta faktiskt var slutet för oss? Då skulle allt vara förstört. Allt vi hade tillsammans. Han var den enda jag någonsin hade älskat på det här sättet, och den enda jag ville älska. Han var ju den jag ville dela min framtid med. Och nu kanske allt bara var borta. Men vi hade varit tillsammans så länge, och vem hade sagt att ett barn bara skulle förstöra allt? Jag förstod inte hur han tänkte. Han hade iallafall kunnat prata med mig istället för att skrika och bara springa iväg. Jag ville inte att han skulle veta vem jag var hos, för det verkade inte som om han ville träffa mig och då skulle han inte behöva det heller. Om han ville prata med mig fick han leta upp mig. Jag kurade ihop mig med armarna omkring benen och bet mig i underläppen. Louis och Harry sa inte så mycket, de höll bara om mig. Vad kunde de säga? Ingenting, egentligen. Det kändes skönt att de fanns här för mig, men Niall hade lämnat ett tomrum i mitt hjärta som ingen annan än han kunde fylla upp. Jag saknade hans leende, jag hade gjort nästan vad som helst för att få se det leendet skina upp i hans ansikte just nu. Efter ett tag suckade Louis, vilket fick mig att titta frågande upp i hans ansikte.

“Damn Ellie, why can’t you and Niall just make up? None of you guys wants this” sa han med rynkad panna och drog en hand igenom sitt hår.

“I wish it was that easy, but it’s not” svarade jag tyst och kurade ihop mig ännu mer. Jag ville bara bli sams med honom, men hur? Jag var gravid med ett barn som han inte ens ville ha. Han hade säkert stuckit ifrån lägenheten också vid det här laget, varför skulle han vara kvar? Han hatade mig nog också för detta. Det spelade ingen roll vad alla andra sa om att allt skulle bli okej för det skulle det inte. Jag hörde deras ord men allas tröstande ord det senaste hade blivit nästan lite jobbigt. För den enda som spelade roll just nu var Niall och han ville ju inte ens ha mig längre. Jag var en oönskad gravid tjej som inte visste vad hon skulle göra. Jag kände mig hopplös. Niall var ju mitt allt, jag ville inte ha någon annan än honom. Och nu hade jag gått och förstört alltihop. Eller, det hade vi väl båda. Men jag hade sett hans blick. Det hade känts som om att när han klev ut genom den dörren, hade han stuckit för gott.

Dagarna passerade förbi som i en slags dimma. Harry såg till så att jag åt, sov och fortsatte leva, helt enkelt. Men allt var som ett tomt svart hål i mitt hjärta och jag lade egentligen inte märke till vad jag gjorde, jag bara gjorde det. Jag kunde inte jobba, ingenting fungerade. Allt jag kunde tänka på var Niall, dag som natt. Jag saknade honom mer än jag någonsin hade saknat någon och det gjorde ont att veta att han förmodligen inte tyckte om mig längre. Efter allt som vi hade gått igenom tillsammans, så var allt bara över. Bara så där. Vi hade varit tillsammans i snart sju år, och nu var det över.

HARRYS PERSPEKTIV

“Ellie, you have to eat something! You can’t just lay there all day and stare out of nothing” sa jag till Ellie när jag kom in med en bricka mat till henne och satte mig på sängkanten.

“Yes, I can. I don’t want any food” mumlade hon och vände på sig med ryggen mot mig.

“Come on, you know you should” sa jag och lade en hand på hennes axel.

“No, I just can’t” svarade hon och skakade av min hand. Jag suckade tungt. Det hade varit samma sak varje dag de senaste dagarna. Jag fick tvinga i Ellie mat för att hon inte ville äta. Allt hon gjorde var att sitta tyst och stirra på ingenting. Jag visste att hon var alldeles söndrig inombords, men jag visste inte vad jag kunde göra. Allt jag ville var att Niall skulle komma hit men jag visste att han själv skulle komma när han själv var redo. Det gjorde bara så ont att se Ellie må så dåligt. Hon trodde att han hatade henne men jag visste att det skulle han aldrig kunna göra. Jag visste att de älskade varandra, nästan över allt annat. Och om de inte tänkte träffa varandra snart, så skulle jag på ett eller annat sätt få dem att se varandra och bli tillsammans igen. För i mina ögon, var de perfekta för varandra.

“Ellie, please. You haven’t ate during the entire day” sa jag bedjande och satte tallriken på sängen bredvid henne. Hon vände sitt ansikte emot mig och satte sig upp med ryggen lutad emot väggen.

“Why, Harry? What’s the point?” sa hon surt och kollade på mig.

“Ellie you need food, stop being so stubburn and just eat it or I’ll feed you” svarade jag och satte armarna i kors. Hon himlade bara med ögonen innan hon bestämde sig för att kolla ut i ingenting igen. Jag suckade. Kunde hon inte bara äta? Detta var varken bra för henne och inte för bebisen heller.

“Ellie, think of the baby. It won’t be okay if you don’t eat. Do it for the baby” sa jag och satte mig på huk framför henne. Hon kollade på mig och suckade. Jag log, jag visste att jag vunnit denna diskussion.

“Fine” muttrade hon och tog en gaffel av kycklingsalladen jag gjort.

“Thanks. I know that’s it hard, but I’m not gonna let you just sit here” svarade jag och strök henne lugnande över armen.

“Yeah it’s really hard, Harry. I just can’t stop thinking about him, no matter how hard I try” mumlade hon medan hon stoppade några bitar pasta i munnen. Vi båda visste vem hon syftade på, Niall.

“We need to get your mind off things, then” svarade jag medan jag funderade på vad som skulle kunna få henne att sluta tänka på Niall för en stund. Men hon skakade bara på huvudet.

“I can’t. I’ve tried everything and nothing’s working” mumlade hon och lutade sitt huvud emot min axel. Jag skulle precis säga något när vi båda hörde en hög krasch utanför. Min blick mötte Ellies, hennes ögon var vidgade och hon såg lika förvånad ut som jag. Jag skyndade mig upp ifrån sängen och ut i köket, där jag ställde mig vid fönstret för att se om något hade hänt. Jag drog efter andan när jag såg en alltför välbekant bil.