---

---

ELLIES PERSPEKTIV

“Ellie are you sure?” frågade min kompis Farrah i andra änden av luren.

“Of course I am. You’re perfect for him and he would love to go out with you” svarade jag. Igår så hade jag bokat en tid på sjukhuset till idag och även bokat ett bord på en fin restaurang till Louis och min kompis Farrah. Jag hade bestämt mig för att, vad Harry kallar det, ‘play matchmaker’ och det var ikväll som de skulle på dejt. Dock så visste inte Louis vem Farrah var, han vet bara vilken tid han ska vara på restaurangen och att det är min kompis. I början så trodde Louis att jag skulle sätta upp honom med någon random tjej, men det skulle jag aldrig göra. Louis skulle bara bli arg och aldrig låta mig hjälpa honom att hitta en tjej i framtiden igen. Men jag visste att Farrah var perfekt för honom och att de skulle komma bra överrens.

“Okay, but what am I supposed to wear?” frågade hon en aning oroat.

“Some nice dress. And don’t wear too much make-up!” svarade jag och försökte ta på mig mina jeans samtidigt som jag hade mobilen mellan axeln och örat.

“Umm, okay I think I know what I’m gonna wear” svarade hon och jag log.

“Great! But I gotta go now, I’ll talk to you tomorrow and then you can tell me about the date” sa jag.

“Okay, bye”.

“Bye” svarade jag och lade på. Jag slängde min mobil i min och Nialls säng och fortsatte att hoppa runt för att få på mig mina jeans vilket resulterade till att jag efter ett tag hamnade på golvet med en duns. Snart hörde jag sovrumsdörren öppnas och Nialls röst som sa;

“Ellie, what are you doing?”

“Trying to get my trousers on” svarade jag och fick äntligen på mig byxorna. Jag ställde mig upp och knäppte gylfen samt knappen. Niall skrattade lite åt mig och drog in mig i en kram.

“Are you sure that you don’t want me to come with you to the hospital?” frågade han och jag nickade på hans axel.

“Yeah, I’m fine” svarade jag och drog mig ifrån kramen. Jag ställde mig på tå och kysste honom innan jag begav mig till hallen för att ta på mig mina skor och min jacka.

“Bye!” ropade jag och gick ut från lägenheten.

Jag gick in i sjukhuset och fram till receptionen. Mannen som satt bakom disken kollade upp på mig och lade ifrån sig sin penna han höll i.

“Can I help you” frågade han med sin mörka röst. Hans gråa feta hår och påsarna under hans ögon visade att han varken hade dushat eller sovit på länge. Jag gjorde allt i min makt att inte rynka på näsan utan svarade istället på hans fråga.

“Yeah, I’m Ellie Johnson and I have an appointment today” svarade jag. Mannen klickade runt på sin dator och kollade sedan ännu en gång upp på mig.

“You can wait in the waiting room over there, Dr Williams will be ready soon” sa han och pekade bort mot ett par soffor och några bord. Jag tackade och gick sedan och satte mig på en av sofforna. Jag tog upp en av tidningarna och började läsa om kändisars plastikoperationer. Efter ett tag såg jag i ögonvrån hur någon stirrade på mig. Jag kollade dit och såg en tjej, kanske runt tretton år, kolla på mig med stora ögon.

“Can I help you?” frågade jag vänligt och lade ifrån mig tidningen.

“Y-you’re Ellie, N-Nialls g-girlfriend” stammade hon nervöst fram.

“Yup, that’s me” svarade jag och log.

“C-can I get an autograph?” frågade hon och tog fram ett papper och en penna från hennes väska.

“Of course sweetie, what’s your name?”

“Hannah” svarade hon och jag skrev min signatur och en hälsning på pappret.

“Thank you, oh and by the way. You and Niall are so cute together” sa hon leendes.

“Thank you” svarade jag och log. Jag älskade de fansen som stöttade min och Nialls relation och inte skickade hat.

“So, what are you doing here at the hospital?” frågade hon nyfiket.

“Umm, just an ordinary check-up you know” svarade jag och precis då kom en läkare in och sa mitt namn.

“It was nice meeting you, Hannah” sa jag och följde med läkaren till ett av rummen.

Jag satte mig på britsen och läkaren satte sig på en stol mittemot mig med några papper i handen. Jag kollade lite diskret på honom. Han såg ut att vara runt 40 år och hade brunt hår som hade börjat att bli lite grått. Han hade bruna ögon och ett smalt ansikte. Eller ja, hela han var väl egentligen smal.

“So Ellie, tell me why you’re here” sa han och kollade upp från sina papper.

“Well, I have had these headaches and stomach aches for over a week now and even if I take painkillers the pain always comes back and sometimes in the mornings I can feel a bit sick” svarade jag och han nickade.

“Okay, well I’m gonna do a blood test and then an urine test” sa han och tog fram en spruta. Jag kollade åt andra hållet och gjorde allt för att inte se ännu mer av sprutan än vad jag redan gjort. Läkaren tog tag i min högerarm och gjorde rent armvecket. Snart kände jag något stickande i min arm och nöp mig själv i låret för att fokusera på smärtan där istället. Jag verkligen avskyr sprutor.

Jag satt återigen ute i väntrummet och väntade på att läkaren skulle komma tillbaka och berätta resultaten på mina prov och kanske skriva ut ett recept till någon medicin. Jag kollade på klockan som jag gjort nästan konstant i två minuter och varje gång som jag kollade så hade tiden inte ändrats någonting typ. Även om jag inte trodde att det var något allvarligt så var jag ändå nervös. Som jag sagt tidigare så gillar jag inte sjukhus över huvudtaget. Jag drog en hand genom mitt hår och kollade omkring mig. I en soffa lite längre bort satt ett par med sitt barn och de alla såg lyckliga ut. Jag kollade på kvinnan och såg ganska snabbt att hon var gravid. Men mitt leende slocknade snabbt när jag såg en liten kille i en rullstol och inget hår åka förbi mig. Cancer var det det ända ordet som ekade i mitt huvud. Stackars kille, han såg ut att vara runt tio och han behövde gå igenom det här. Jag tyckte så synd om honom eller om alla som har cancer faktiskt. Det är en hemsk sjukdom. Jag kom genast att tänka på den gång som jag sett en bild som jag inte kunde annat än att hålla med. Den löd: “I hope cancer gets cancer and dies”. Innan jag hann tänka längre så hörde jag någon säga mitt namn.

“Miss Johnson” jag kollade upp och såg Dr Williams stå där ännu en gång med sin papper.

“Yes?” sa jag fast det lät mer som en fråga.

“I have your results here, let’s go and discuss them” sa han och jag följde med honom.

 

NIALLS PERSPEKTIV

Jag satt i soffan och väntade på att Ellie skulle komma hem. Hon hade varit borta i lite mer än tre timmar och hon smsade mig för två timmar sen och sa att hon väntade på hennes resultat. Mitt hjärta dunkade hårt och snabbt och det enda som jag kunde tänka på var de värsta sakerna som skulle kunna hända mitt livs kärlek. Även fast jag inte ville tro det värsta så var det ju alltid det man gjorde. Jag tänkte att hon skulle komma hem med tårar rinnande ner för kinderna och berätta att hon hade cancer, eller att hon bara var allvarligt sjuk. Cancern hade på något sätt printat sig in i min skalle och jag tänkte på allt som skulle kunna vara möjligt. Hur många sjukdomar existerade det inte? Säkert tusentals. Och att må så dåligt som hon hade gjort ett tag nu, det var ju inte normalt. Hon kanske var jättesjuk, jag skulle ha följt med henne. Men jag ville ju att hon skulle känna sig trygg och kanske var det lättare utan mig. Jag kände mig bara väldigt orolig över henne, det fick inte hända henne något. Hon var den jag tyckte om allra mest, och jag ville inte ens tänka på om hon hade fått en allvarlig sjukdom. Jag började nervöst att bita på naglarna, något som jag bara gjorde när jag var riktigt nervös. Tv-programmet som visades tittade jag lite på men jag kunde inte koncentrera mig på det. Jag visste inte vad det var för något eller vad som hände, för jag kunde inte fokusera på något annat än Ellie. Ellie Johnson, den enda jag ville vara med. Innan jag hade träffat henne hade jag trott att jag visste vad kärlek var. Men gud så fel jag hade, Ellie var den enda tjejen för mig. Rynkan i min panna blev djupare och jag kollade på klockan stup i kvarten, i väntan på att hon skulle komma hem. Jag hoppades verkligen att hon skulle komma in och säga att allt var okej. Men ändå så hade jag en känsla av att det inte skulle vara så. Jag föreställde mig att hon skulle vara dödssjuk eller något hemskt. Det fick mig bara att må ännu sämre och jag visste att jag bara plågade mig, men jag kunde bara inte sluta tänka på alla hemska saker.

Efter vad som kändes som en hel evighet så hörde jag hur ytterdörren öppnades och sedan stängas. Det prasslade i hallen och snart kom Ellie in i vardagsrummet med ett ansikte jag inte kunde läsa av. Hon kollade blankt framför sig och tog ett djupt andetag innan hon satte sig ner på soffan bredvid mig. Jag kollade på henne och tog hennes hand i min.

“How did it go?” frågade jag. Hon vände sig om så att hon mötte min blick.

“It went well, the tests really surprised me” svarade hon.

“Okay, so is it a good or a bad thing?” frågade jag och kollade oroligt på henne.

“I don’t know how you’re going to take this. But I’m really happy” började hon och ett leende spred sig på hennes läppar. Ett leende spred sig på mina läppar när hon log. Jag log alltid när hon log. Jag antar att det var så när man älskade någon. Men det som Ellie sa härnäst fick mig att tappa hakan, bokstavligt.

“Niall, I’m pregnant”.

---

Vad tyckte ni? Släng gärna in en kommentar :) I nästa del av STO så får ni läsa om dejten. Just det! Farrah (Emma) vann tävlingen så GRATTIS! :) 

 

Iaf, ha det gött :D // Josefin & Frida xxx

 

P.S länkbyte nedanför :)