“So Kimberly” började hon och tog av sig sina svarta glasögon och höll dem i höger hand. “Today we’re going to have really big guests here, it’s a big boyband and we’re doing both an interview and a photoshoot with them. And of course I want you to photograph them” sa hon med ett leende. Jag nickade osäkert. Det kunde väl inte vara…?

“Who-who is it that I’m going to take pictures of?” frågade jag osäkert och drack en klunk av det ljumma vattnet jag fått av henne.

KIMBERLYS PERSPEKTIV

Jag tog flera djupa andetag utanför studion där jag skulle fotografera “det berömda pojkbandet” som jag direkt hade förstått hade varit One Direction. Jag gick nervöst fram och tillbaka i korridoren. Jag fasade över att gå in där. Att se Liams ansikte var jag inte redo för, men samtidigt så visste jag att detta var bra för min karriär. Hjärtat bankade hårt i mitt bröst och jag drog i mitt hår om och om igen. Hur skulle jag agera framför honom? Skulle jag ignorera honom och bete mig som om jag aldrig sett honom förut, eller skulle allt bara bli allmänt awkward och photoshooten skulle sluta i katastrof? Jag hade ingen aning och egentligen så hade jag inte så stor lust att få reda på det heller.

Ta dig samman Kimberly!! Det är bara en kille, okej kanske inte bara en kille. Det är Liam Payne. Killen jag föll för och som fortfarande har mitt hjärta. Jag satte mig ner längs väggen och suckade tungt. Nio månader. Nio månader och 17 dagar hade jag klarat mig utan Liam, det kanske inte alltid hade varit det lättaste men jag hade ändå klarat mig, men skulle allt bara rinna mellan mina fingrar som sand nu? Jag visste att om jag träffade Liam igen så skulle det ta ytterligare nio månader, minst, att komma över honom igen. Jag visste inte om jag skulle klara av det, mitt hjärta hade varit sönder alldeles för länge och jag behövde inte ännu mer hjärtesorg.

Jag ställde mig långsamt upp, jag skulle klara det här. Jag skulle visa Liam att jag var stark nog att kunna träffa honom utan att det påverkade mig, även fast det gjorde det. Liam kanske inte ens kände igen mig. Han hade kanske förträngt alla minnen från förra sommaren och gått vidare. Jag tog ett djupt andetag, så var det säkert. Liam hade säkert glömt mig och jag skulle kunna göra denna shooten utan några problem. Jag drack en klunk vatten från vattenflaskan jag köpt på 7eleven innan jag långsamt öppnade dörren. Killröster hördes innefrån blandat med skratt men det tystnade genast när de såg mig. Jag kollade med stora ögon på dem. Detta var inte One Direction.

“Hello, love! Nice to meet you” sa en av killarna som hade lockigt, mörkt hår och skägg. Han log ett litet leende emot mig och jag log försiktigt tillbaka. Min blick gled över de fem killarna som stod framför mig, det var inga mindre än The Wanted. Vart någonstans var One Direction? Jag var helt säker på att det var dem jag skulle fotografera, allt det som min chef stämde ju in med dem. Hade One Direction inte kunnat komma och The Wanted fått komma istället, eller…? Jag fylldes både av lättnad och besvikelse, för samtidigt som jag hade fasat inför att träffa Liam så hade jag nog djupt där inne någonstans ändå sett fram emot det. 9 månader var en lång tid och jag antog att jag bara hade velat få se hans ansikte igen, trots att jag visste att det skulle ha gjort ont inombords. Jag både hade velat och inte velat det, men nu var Liam inte här alls och jag hade istället fem andra killar framför mig, The Wanted. Jag fylldes plötsligt av en avsky emot dem när jag mindes vad Liam hade berättat, de här killarna var inte så schysta. Han hade pratat om bråket mellan One Direction och The Wanted, och det hade fått mig att genast inte tycka så bra om dem. Om någon gjorde min Liam ledsen så var den personen en riktig skit. Nej shit, han var ju inte ens min längre och hade inte varit det på tio månader…

En harkling ifrån andra sidan av rummet fick mig att slita mig ifrån de jobbiga tankarna och återigen rikta min uppmärksamhet emot bandet framför mig. The Wanted, ja jag undrade ju förstås hur mycket folk ville ha dem här, för jag ville det inte iallafall. Okej, var professionell Kim, var professionell. De här killarna var jag tvungen att behandla precis som alla andra och det visste jag.

“Okay, uhm. Hi guys” sa jag och gav dem alla en lätt kram som jag visste att man alltid skulle göra när man fotade någon för att göra ett mjukt och trevligt intryck. Jag försökte att inte tänka på allt dåligt jag hört om dessa killar, även om jag inte trodde att Liam hade haft fel om dem.

“Hey, okay so you probably know our names but do you want me to present us anyway?” frågade en av killarna, han som hade minst hår. Han hade blå ögon och hans huvud var så gott som rakat. Jag nickade och rynkade lätt på pannan, jag märkte redan nu vilken attityd de verkade ha.

“Well, sure” svarade jag och fingrade lite på kameran som hängde kring halsen på mig. Killen log ett leende som inte riktigt och nådde hans ögon och jag fick känslan av att det var han som var ledaren bland de här killarna.

“I’m Max and this is Jay, Siva, Tom and Nathan” sa han och pekade på killarna i tur och ordning. Jag nickade och plockade av locket ifrån kameran.

“Okay, I’m Kimberly, nice to meet you guys. Well, let’s go into the photo room then, it’s prepared for you all. You will meet the costume guy and the rest of the team too. Just follow me, it’s not that far” sa jag innan jag öppnade dörren till korridoren utanför och gick till fotorummet där photoshooten skulle hålla rum.

“Hey, I recognize you from somewhere. Weren’t you Liam Paynes gir-” hörde jag Max säga som gick bakom mig men jag avbröt honom så fort jag hade hört vad han tänkte säga.

“No, I wasn’t and let’s not talk about me. Just let us begin and take this shoot, okay?” sa jag och svalde hårt innan jag pressade fram ett krampaktigt leende. Jag såg att han tittade forskande på mig, han trodde inte på vad jag sa de alla kanske visste vem jag var trots att det gått snart ett år sedan jag senast hade blivit sedd tillsammans med Liam. Om jag bara kunde få träffa honom… Fast han hade ju säkert gått vidare, och då skulle det bara göra ont ändå. Jag skakade på huvudet och tittade upp på mina fem fotoobjekt för dagen. Bort med Liam och fokusera på jobbet nu. Ja, det var ju som lagom lätt när de påminde mig om honom. Men jag tvingade mig själv att pressa fram ett leende och låtsas som att allt var bra. För det var det ju, nästan.

Jag satte mig tungt ner på min stol inne på mitt kontor. Photshooten hade gått hyfsat bra, även fast jag inte kunde få bort Liam från mina tankar. Det hade varit lite stelt i början men det släppte sedan och de var faktiskt trevliga. Men nu kände jag mig bara trött och allt jag ville var att komma hem till min lägenhet och äta mat. Magen hade kurrat konstant ett tag nu men jag visste att jag var tvungen att ladda in bilderna på datorn först. Så med en mödosam suck satte jag på datorn och tog fram kameran. Jag kopplade in den i datorn när den satts på och sparade alla bilder. Sedan stängde jag av både kameran och datorn innan jag tog på mig mina ytterkläder och gick ut från mitt kontor. Jag sa hej då till mina kollegor och försvann sedan in i hissen. Jag drog upp min mobil ur fickan och såg självklart inte att jag gick in i någon.

“Oh gosh, I’m sorry” sa jag och kollade upp på personen som jag gick in i. Mina ögon vidgades och jag backade för att gå ut från hissen igen men såklart så hade dörrarna stängts och jag var fast här inne.

“Kimberly?” hörde jag Liams förvånade röst säga.

“That’s me…” sa jag tyst och kollade in i hans ögon. De lös inte lika mycket längre som de brukade göra men jag kunde se hopp i dem.

“W-what are you doing here?” frågade han och kliade sig nervöst i nacken. Förmodligen så tyckte han att detta var lika jobbigt och awkward som jag tyckte och det var väl egentligen inte så konstigt.

“Um, I’m working here. What are you doing here?” frågade jag och tryckte på hissknappen igen för att den skulle gå snabbare, men det gjorde den ju inte.

“I had an interview here…” började han. Stämningen var stel och vi båda visste nog inte vad vi skulle säga. “So, how have you been?” Jag har mått skit, jag har gråtit över dig flera kvällar och ibland inte kunnat sova på grund av dig. Jag har tänkt på dig hur mycket som helst och jag saknar dig något enormt mycket. Jag har försökt gå vidare men den enda som jag kan tänkas vara med är du. Jag drömmer om dig var och varannan natt och jag kan fortfarande höra din röst i mitt huvud som säger hur mycket du älskar mig.

“I’ve been okay I guess” svarade jag bara och ryckte lätt på axlarna. Han nickade långsamt.

“Me too… I guess” han log smått och jag gjorde allt för att inte le som ett fån när jag såg hans leende. Jag bet mig hårt i läppen vilket Liam verkade märka för han flinade mot mig.

“But I’ve missed you” sa han sedan tyst men när han väl sagt det så verkade han ångra det för en rodnad spred sig på hans kinder och hans ögon vidgades.

“I’ve missed you too Liam” sa jag och precis då öppnades hissdörrarna. Jag kollade en sista gång på honom innan jag gick ut till den lilla lobbyn som fanns i byggnaden. Jag hörde snabba steg bakom mig och snart kände jag en hand ta tag om min axel och snurra runt mig så att jag stod mittemot personen, eller Liam som jag listat ut att det var.