Jag kände en hand läggas på min axel och jag vände mig. Jag mötte min mammas blick som hade tårar i ögonen. Jag slängde mig i hennes famn och hon kramade om mig hårt samtidigt som jag storgrät.

“Shh, it’ll be okay” hörde jag hon säga och jag ville så gärna tro henne. Men skulle verkligen allt bli bra igen, utan en pappa i bilden var jag inte så säker längre...

---

---

SUMMERS PERSPEKTIV

“So how did you sleep?” frågade Kate vår hushållerska när jag äntligen hade lyckats släpa ner mig nedför trappan efter en dålig natts sömn. Drömmen jag hade drömt hade jagat mig nästan varje natt enda sedan den där dagen när pappa försvann och jag hade knappt kunnat sova någonting för att jag istället vaknade upp svettig och rädd i min säng. I hela mitt liv hade jag känt mig lite ensam. Inte för att jag hade varit ensam egentligen, jag hade alltid haft mina kompisar och Niall och jag hade ju känt varandra sen vi var jättesmå. Min mamma hade dock inte funnits där så mycket för mig, men jag hade haft Kate vid min sida. Så jag hade aldrig varit ensam, men det hade alltid saknats någon person i mitt liv. Min pappa. Men jag visste ju om varför han hade lämnat oss, det gjorde alla, och jag saknade honom inte, jag tyckte bara att han var självisk som inte tänkte på mig och mamma. Jag bara... Önskade att han inte hade gjort som han hade gjort. Jag tittade upp emot Kate som plockade fram frukost på bordet medan jag suckade.

“I slept okay, I guess..” sa jag och tittade runt omkring mig men kunde inte se mamma någonstans.

“Where’s mum, by the way?”

“She had to take an important flight, she’ll be home in some days” svarade Kate och fick ännu en suck ifrån mig till svar.

“As usual” mumlade jag och slog mig ner vid frukostbordet. Såklart att mamma alltid skulle iväg, så var det om man var pilot för ett känt företag. Jag bara önskade att hon kunde vara hemma lite mera och tänka lite mer på mig. Men som det var nu så var Kate den som tog hand om mig och inte mamma, fast det borde varit tvärt om.

Jag tog för mig av frukosten trots att jag inte direkt var hungrig, jag ville inte göra Kate besviken när hon hade ansträngt sig så, trots att hon ändå fick betalt för det. Numera sov jag alltid dåligt, något som var jobbigt. Vi småpratade lite om allt möjligt, Kate hade under de senaste åren blivit mer och mer som en mamma för mig eftersom mamma ofta inte var hemma.

“What are you doing today honey?” frågade Kate nyfiket med sin blick fäst på mig. Jag ryckte på axlarna till svar.

“The usual I guess, cheer training” svarade jag sedan.

“You know, I was thinking about something..” sa Kate vilket fångade min uppmärksamhet betydligt mer än förut. Jag nickade som svar på att hon skulle fortsätta vilket hon snart också gjorde.

“I was thinking that you could maybe get a job? I know you’ve talked about that you wanted to earn your own money and that could be a good way” fortsatte Kate medan hon fick fler nickningar ifrån mig. Det var sant, jag ville tjäna mina egna pengar. Visst var jag lite bortskämd, det kunde ingen blunda för, men bara för det betydde det inte att jag alltid uppskattade att vara så rik. Jag ville kunna tjäna egna pengar och känna att jag gjorde någonting själv, inte bara få ifrån min mamma.

“So what do you say?” frågade Kate och tittade uppfodrande på mig.

“Sounds great” svarade jag med ett litet leende. Dagen kändes genast ljusare med tanken på ett jobb. Många kanske tänkte att det bara var tråkigt, men jag höll inte med. Jag ville kunna tjäna egna pengar och känna att jag för en gångs skull gjorde något själv utan någons hjälp eller sponsring. Dessutom kunde man alltid få nya kompisar, eller hur?

Med raska steg skyndade jag mig in i skolan. Klockan hade ringt för ungefär tio minuter sedan och på något sätt hade jag lyckats bli sen även om jag gick i tid hemifrån. När jag kom fram till mitt skåp så slängde jag in väskan och min jacka, tog mina geografiböcker och skyndade mig sedan till klassrummet.

HARRYS PERSPEKTIV

Med långsamma steg gick jag mot skolan. Geografi var mitt första ämne, något jag verkligen inte gillade. Egentligen gillade jag väl nästan inget ämne, förutom idrott. Det var det enda roliga. Jag kollade på klockan som visade att lektionen redan börjat. Jag drog upp cigarettpaketet från min ficka och tände en cigarett som jag sedan drog ett djupt bloss ifrån och lät nikotinet spridas i min kropp. Det gjorde mig lugnare och mer avslappnad. Min promenad till skolan fortsatte och snart såg jag den bruna tegelbyggnaden komma närmre och närmre. Jag fimpade cigaretten när jag var på skolgården och drog en hand genom mitt hår. Sedan öppnade jag den tunga grå dörren och gick direkt till klassrummet. Jag öppnade dörren och allas blickar vändes mot mig.

“You’re late Harry” sa Mr Harris surt och drog upp sina glasögon som alltid åkte ner till nästippen.

“Yeah yeah, whatever” muttrade jag och satte mig längst bak i klassrummet bredvid Louis. Han gav mig en road blick och ett skratt for ur hans mun innan han återgick till att luta sig tillbaka på stolen och chilla. Han slöt ögonen och lade upp sina fötter på bänken. Jag skrattade lite och riktade blicken emot Zayn som satt på andra sidan om Louis.

“Did I miss anything important, or funny?” Jag höjde på ögonbrynet när jag sa det sista ordet eftersom att jag visste att många i min klass var klumpiga eller bara allmänt idiotiska, det var de flesta förresten, och jag ville aldrig missa chansen att få ett gott skratt åt någon. Eftersom att det fortfarande var kvar lite sommar i luften och soligt hade jag självklart inte missat att få med mig mina solglasögon till skolan. Jag satte dem snabbt upp på huvudet ifrån där de hade suttit tidigare, framför mina ögon, och studerade Zayn som bara ryckte på axlarna åt min fråga.

“Not really, but we’re just waiting for it to happen” sa han och flinade lite åt mig. Jag gjorde som Louis och placerade mina fötter på bänken framför mig medan jag stoppade in ett tuggummi i munnen för att försöka dölja röklukten som med stor säkerhet satt runt omkring mig sen jag hade rökt förut. Mr Harris gav oss en sur blick men gjorde inga försök att försöka stoppa oss ifrån att göra det vi gjorde. Och lika bra var väl det, för vi skulle inte ha lyssnat ett ord på honom ändå. Det var bara så vi var, jag, Louis och Zayn. Och jag trivdes med det. Att vara en av skolans populäraste killar var inte bara härligt utan också ganska roande, särskilt när man såg hur folk försökte prata med en och stammade fram något ord eller två men inte vågade mer än så i rädsla för att säga fel sak. Vissa dagar kände man sig verkligen som kungen på toppen och andra dagar var det bara skönt att veta att många tyckte om en, eller åtminstone inte vågade konkurrera med en. Lektionen fortsatte i samma tråkiga anda som alltid och allt kändes som vanligt, nästan för tråkigt. Under en tråkig genomgång slängde jag en blick runt omkring mig och fick syn på en brunett som satt på raden framför mig.

“Oh, Winter’s here” mumlade jag roat till Louis som skrattade lite. Zayn flinade medan han satt och pillade med sitt suddigum och rätt som det var kastade han det rakt i Summers huvud. Det var ingen hårt kast och såg inte ut att göra särskilt ont utan egentligen var det bara irriterande. Ja, inte för oss förstås utan för Summer. Hon vände sig så att hennes bruna hår slängdes över axeln och gav Zayn en blick som visade att hon inte var särskilt road. Jag skrattade lite med de andra två killarna och höjde på ögonbrynen åt henne. Det var alltid kul att retas med folk för att göra dem irriterade, särskilt när man själv var uttråkad.

“Having fun?” frågade hon med ett höjt ögonbryn. Hon verkade lite smått irriterad kanske, men inte särskilt arg.

“Actually, yes” svarade jag roat medan jag fortsatte tugga på mitt tuggummi.

“Maybe you can have fun with someone else then” muttrade hon med hennes blick fäst på mig. Hon vände sig sedan framåt och jag suckade lite.

“That girl can’t even take a joke” sa jag till Louis som himlade med ögonen lite åt Summer.

Vi fortsatte att roa oss med att prata och ignorera Mr Harris tills vi blev utslängda ur klassrummet och skickade upp till rektorns kontor för tredje gången denna månaden. Som vanligt hade Zayn käftat emot en hel del men till slut stampat ut ur klassrummet på begäran av både Mr Harris och oss. Han hade ett väldigt hett temperament och hade svårt för när folk sa till honom vad han fick och inte fick göra, vilket ofta visade sig. Hur som helst hade han lugnat ner sig ganska fort. Personligen tyckte jag att dessa besök var ganska roande eftersom det alltid var samma sak vi fick höra av honom varenda gång. Vi visste liksom redan vad vi skulle få för uppläxning när vi gick där i korridoren och det var förmodligen det som gjorde det så roande. Det var alltid tjatet om att vi borde tänka på våra betyg och uppföra oss, trots att alla lärare och även rektorn själv egentligen hade gett upp om att vi skulle bry oss om saker som skolan och läxor. För det gjorde vi inte, varför skulle vi? Det fanns något roligt med att alltid ställa till med saker, att alltid vara i centrum. Att alltid ha folks blickar på sig, det var något jag älskade även om det var för lite elaka saker folk tittade efter mig. Massor av tjejer frågade jämt ut mig och det skulle säkert ha varit ännu fler om alla hade vågat. Det var bara de tjejerna som var lite mer framåt som vågade. Och jag gick allt ut en hel del med tjejer, det var liksom naturligt för mig att göra det. Jag gick ju inte ut med alla som frågade mig för det skulle faktiskt ha blivit på tok för mycket. Dessutom ville jag inte gå ut med alla heller, det fanns en del tjejer som var rätt så fula. Ja, jag dömde folk rätt snabbt, egentligen efter att ha slängt en blick på dem och pratat några sekunder med dem. Jag själv ansåg inte det som något dåligt då jag snabbt kunde rensa bland människor, vilka jag ville och inte ville vara med. Men ibland var det också svårt, för det kändes inte alltid som jag. Visst ville jag vara populär, och det var jag, men ibland var det bara för mycket av alltihop. Jag sågs nog också som skolans stora player, men visst hade jag gjort mig förtjänt av det ryktet. Jag låg runt en hel del med olika tjejer, mest för att jag kände för det. Men det kändes också som om något saknades i mitt liv trots att jag verkade ha allt - utseendet, beundrarna och drömlivet. Men så var det inte, det var bara ingen som visste hur det egentligen var.

Jag suckade lätt medan vi alla tre klev in på kontoret hos skolans rektor, Mr Barnes. Han var den typen som aldrig skrek, men som kunde se lika besviken ut som om någon nyss hade dött. Han tittade upp på oss med en bitter min ifrån sina papper när vi ställde oss framför honom på en linje.

“Boys...” började han med sin mörka röst. Han blick granskade var och en av oss jag hade bara lust att slå till honom för hans dömande ögon. Vad visste han om mig, vilken rätt hade han att döma mig? Han kände inte mig.

“Yes?” frågade Louis i en lätt ton. Jag kastade en blick på honom och kunde se den roade glimten i hans öga. Han roades av att göra andra upprörda, det gjorde jag med.

“Why do you keep messing up your chances here? It’s not hard to sit down behind the school bench and listen to a teacher” sa han med en besviken stämma. Ja, precis det som jag hade väntat mig. Det vanliga gnället om hur besviken han var på oss.

“And I’m really dissapointed at you all three because I know you can do better than this. You are better than this, boys. Just give it a shot, alright?” sa han med en glimt hopp i ögonen som snabbt försvann.

“We don’t care, haven’t you figured yet” muttrade Louis och drog en hand igenom sitt hår. Det var redan perfekt stylat, men jag som kände Louis visste att han knappt gick någonstans utan sin hårspray. Min uppmärksamhet riktades snabbt tillbaka till Mr Barnes som hade fått en djupare rynka i pannan.

“These meetings never help. Just go already, and try to behave” sa han lite irriterat innan han snabbt och bestämt schasade ut oss ur rummet. Väl därute började vi alla tre att skratta lite, han verkade inte orka med oss. Och det var faktiskt precis så som jag ville ha det.