---

ELLIES PERSPEKTIV

Mina ögon tårades nästan direkt när jag hörde alla de fina ord som Niall sa. Och dessutom att han ville gifta sig och spendera resten av sitt liv med mig gjorde allting så himla mycket bättre. För självklart ville jag spendera resten av mitt liv med honom också. Han var den rätta för mig. Det visste jag sedan länge. Vi var som ett pussel som passade perfekt ihop, och om man tog bort en bit så var vi inte kompletta. Med Niall i min närhet så fanns inget annat. Inget annat spelade någon roll så länge jag hade han. Det hade jag märkt efter vårt bråk.

Jag kollade ner på Niall som stod på ett knä framför mig. Ett nervöst leende var placerat på hans läppar och hans blick var fast i min. Jag satte mig ner på knä och slog armarna om hans hals.

“Of course I’ll marry you, Niall” svarade jag. Han kramade mig hårt tillbaka och mumlade ett ‘yes’ i mitt öra. Jag fnittrade lite och vi drog oss ifrån kramen. Han tog ut ringen från asken och tog min vänstra hand i sin. Han pussade mitt ringfinger innan han förde ringen mot fingret.

“Wait!” utbrast jag och han kollade chockat på mig. Som om jag skulle hindra honom från att sätta på mig ringen. Jag tog handen han hade ringen i tog upp den så att jag kunde se insidan. Där stod det; Ellie and Niall med evighetssymbolen. Jag log innan jag lät honom sätta på mig ringen. Han kollade upp i mina ögon och jag såg hur hans ögon glittrade samt var tåriga.

“I love you so much Ellie” sa han samtidigt som en tår rann ner för hans kind.

“I love you too Niall, really much. And this proposal was perfect” sa jag och lade ännu en gång armarna om hans nacke. Jag pillade med hans hårtoppar och han lade sina armar om min midja. Han drog mig tätt intill sig och kraschade sina läppar på mina. Kyssen var passionerad och mjuk. Jag kysste honom lite hårdare. Jag ville visa att jag älskade honom och att inget kunde ändra det. Han kysste mig lika hårt tillbaka och när vi båda behövde andas drog vi oss ifrån varandra. Han lutade sin panna mot min och log mot mig. Jag besvarade hans leende och flätade sedan in min vänster hand i hans högra. Min ring glittrade i mörkret och det var nog den finaste ring jag någonsin sett. Den var silvrig med en stor diamant på.

Efter jag och Niall ätit middag på en restaurang inte långt från hotellet så hade vi bestämt oss för att gå och lägga oss. Dels var jag trött för graviditeten men också efter all kurragömma som Niall velat leka. För ni tror väl inte att Niall ville sluta leka kurragömma efter att jag svarat ja på hans frieri? För då hade ni fel, Niall sa att det bara var början av leken och sista gången vi spelade så sa han om jag hittade honom under tre minuter så skulle han bjuda på middag på en fin restaurang. Om inte så skulle jag göra det. Men eftersom det var min turdag idag så var det Niall som fick bjuda middag. Något som jag verkligen inte hade emot.

Jag lade mig ner i sängen under täcket och drog upp det till hakan. Snart kom Niall och lade sig ner bredvid mig. Han lade en arm om min midja och drog mig tätt intill sig. Ett leende spred sig på mina läppar.

“What are you smiling about, love?” frågade han rakt i mitt öra.

“You, of course” mumlade jag och log fortfarande. Jag kunde bara inte fatta att Niall hade friat till mig. Det var ofattbart. Han var den enda jag ville dela resten av mitt liv med. Ofta tänker man att den där enda personen, ens själsfrände, inte fanns. Men jag var rätt så säker på att jag redan hade hittat min.

HARRYS PERSPEKTIV

“Please Ellie, don’t scream in my ear when it’s so damn early” mumlade jag trött medan jag sakta slöt ögonen igen. Jag som hade sovit så himla bra och så hade Ellie ringt mig tidigt på morgonen och skrek något i mitt öra.

“BUT HARRY, NIALL FREAKING HORAN ASKED ME TO MARRY HIM!” utbrast hon på andra sidan luren. Då hörde jag tydligt vad hon sa.

“But Ellie, just... Wait, he what?” frågade jag och tappade hakan. Nu var jag helt plötsligt klarvaken.

“Yes Harry, he asked me to marry him” sa Ellie lite lugnare nu med glädje i rösten.

“Oh my god, I’m so happy for you” sa jag och log för mig själv. Det var inte något jag hade väntat mig, men jag var väldigt glad för deras skull.

“Thanks Harry.. I still can’t believe it. I’m just so happy right now” svarade Ellie och det lät nästan som om hon skulle börja gråta.

“Don’t cry Ellie” lugnade jag henne.

“I’m just so freaking happy right now” sa hon och jag log ännu en gång.

“I’m glad you are”

“I gotta go, we’re gonna eat breakfast now at the hotel but I’ll be in touch later” sa hon och jag kunde höra Nialls röst och skratt i bakgrunden.

“Okay, I’ll talk to you later then”

Sedan var samtalet över. Det var först då jag verkligen tog mig själv tid att fundera på vad Ellie hade berättat. Tänk att Niall faktiskt hade gått ner på ett knä och ställt den frågan till henne. Ändå var jag inte förvånad, jag hade på något sätt vetat att de två hörde ihop. Jag hade inga tankar på att somna om, det gick inte nu. Jag och de andra killarna skulle få gå på bröllop, wow. Och jag visste genast vad jag skulle göra - ringa resten av dem och väcka dem på morgonen för att berätta om nyheten.

ELLIES PERSPEKTIV

För en gångs skull sken solen i London. Trots att det redan var november så tycktes vädret vara helt okej ändå. Det var kallt och snart var det jul igen. Det fick mig att tänka på alla jular jag och Niall hade spenderat tillsammans, och den första julen vi spenderade tillsammans. Alla dagar med honom var minnen jag aldrig skulle glömma.

“Ellie? Hello, earth to Ellie” sa Niall och vinkade med handen framför mitt ansikte.

“Yeah, sorry” mumlade jag och tittade in i hans blå ögon. De granskade mig oroligt.

“Are you alright? What were you thinking about?” Det faktum att han var så orolig för mig fick mig att le.

“Just.. You, me, every christmas that we’ve spent together” sa jag glatt och fick även se ett leende på hans läppar.

“Okay, just so you know.. I’m gonna get you a so special christmas present this year”

“I bet you will, I know how it’s been the latest years” svarade jag glatt. Det var sant, Niall lade alltid en massa tid på sina presenter och julklappar till folk, han ville att de skulle bli nöjda med det de fick.

“Let’s continue with the shopping?” frågade han och ställde sig upp ifrån bordet vi satt vid på caféet. Efter vår frukost på hotellet hade vi varit ute och shoppat på förmiddagen, vilket vi var mitt uppe i nu. Mitt nickande huvud gav honom ett svar och snart stod vi återigen i det stora köpcentret i trängseln bland allt folk. Vi bestämde oss för att ses om en halvtimme, jag behövde ta ut pengar och han skulle kolla efter en pikétröja. Personligen tyckte jag att han redan hade så många sådana, men han älskade dem och jag fick erkänna att han såg otroligt bra ut i dem.

Efter en stunds letande efter en bankomat så hittade jag en. När jag äntligen hade stått i den långa kön i evigheter och kunde plocka ut lite pengar kände jag en lätt knackning på axeln. Jag kände mig bara irriterad för den långa kön, men det var säkert bara Niall som hade sett mig och kommit fram till mig.

“Wait a second” sa jag och tog mitt kort och mina pengar och vände mig om. Synen jag möttes av fick mig att fullständigt tappa andan. Killen framför mig var definitivt inte Niall. Aldrig hade jag kunnat tänka mig att få träffa honom igen, och inte så här, sju år senare. Jag stirrade upp emot honom, oförmögen att få fram något ord. Mina ögon mötte hans och helt plötsligt kände jag mig rädd, jag hoppades bara att han inte på något sätt kunde se det. Vad gjorde han här i London, och hur hade han ens lyckats att hitta mig? Frågorna snurrade i mitt huvud och jag visste inte vad jag skulle säga, vad som var rätt sak att säga.

“Ellie, is it you?” Hans röst lät lite mörkare än sist vi hade träffats vilket var väldigt längesen men jag kunde tydligt känna igen den. Hans hår hade mörknat under åren men det där blyga leendet fanns kvar på hans läppar. Han drog en hand genom håret, en gest jag tydligt kunde känna igen.

“What are you doing here?” Jag försökte låta stark på rösten men min röst höll inte hela meningen ut och jag ville bara springa därifrån, fortare än jag någonsin sprungit. Jag skulle kunna springa ett maratonlopp, bara jag slapp att möta de ögonen igen. Han öppnade munnen för att säga något men stängde den snart igen och tittade bara på mig. Den välbekanta blicken gjorde att jag kände mig utstirrad. Vad ville han mig?

---

Aawww, Ellie svarade ja!! :'D The future Mrs.Horan :D Gjorde hon rätt som svarade ja? Och vem tror ni det är som känner igen Ellie? Kommentera vad ni tror! Vi ska skriva klart nästa kapitel så fort vi kan och uppdatera så fort vi kan. Men desto mer ni kommenterar desto mer inspirerade och motiverade blir vi :D Så snälla kommentera! Det tar två sekunder för er att kommentera och flera timmar för oss att skriva ett kapitel :) 

 

//Josefin & Frida ♥♥♥