KIMBERLYS PERSPEKTIV

“Bye mum! I’m going to school!” ropade jag innan jag försvann ut från huset. Jag gick långsamt och inte förrän jag svängt runt kröken på vår gata tog jag fram mitt cigarettpaket och tände en cigarett. Jag behövde något som skulle lugna mig för att klara av skolan, som jag även kallade helvetet. Många kanske kallade skolan helvetet för att de inte gillade lärarna eller bara för att det var tråkigt. Men jag hatade skolan på grund av alla elever. De flesta hade mobbat och tyckt ner på mig runt ett år nu och allt jag ville var att sluta skolan och aldrig komma tillbaka. Men jag visste att det inte fungerade så. Jag gick näst sista året och om bara några dagar så hade vi sommarlov. Det skulle väl vara skönt, men jag visste att jag ändå inte skulle göra så mycket på dagarna. Vänlös som jag var. Egentligen så hade jag inget problem med skolan. Jag tyckte att det var helt okej. Mina betyg hade en gång varit i topp, men som sagt. När mitt självförtroende försvann så försvann även mina bra betyg, mina vänner och ja, praktiskt taget hela mitt liv.

Jag fimpade cigaretten när jag kom nära skolan och kollade ner på min outfit. Det spelade egentligen inte någon roll vad jag klädde mig i, alla andra tyckte ändå att jag var ful, äcklig och inte hade någon känsla för mode. Jag gick långsamt in genom skolans dörrar, ville inte träffas av alla de elaka ord de flesta sa till mig. När folk insåg att jag var i korridoren så tystnades det, men jag kunde lätt urskilja allt det elaka de viskade till varandra om mig. Det gjorde jag varje dag, så det var egentligen ingen nyhet. Plötsligt hördes en harkling som jag mycket väl kände igen. Jag vände mig om för att möta min föredetta bästaväns blick. Vi hade varit oskiljaktiga och gjort allt tillsammans. Men allt ändrades när hon trodde att jag hade kysst hennes dåvarande pojkvän, vilket jag inte hade gjort, och hon hade då börjat mobba mig för få mig att känna mig lika ledsen och sårad som hon hade känt sig. Men faktum var att jag mådde mycket värre än vad hon hade mått. Att bli mobbad konstant i ett år var inte direkt en höjdare. I början så hade jag trott att hon bara skulle vara sur och elak mot mig i någon vecka innan hon skulle be om ursäkt. Men så var det inte den här gången. Hon tog allt till en högre nivå och fick med sig flera på skolan. Folk som visste att jag inte hade kysst Will var ändå på hennes sida och gjorde allt mycket värre. Det gjorde ont. Folk mobbade mig för något jag aldrig hade gjort. Men de vägrade att lyssna när jag försökte förklara mig.

“What are you doing here Fato? I thought I made clear to you yesterday that this school doesn’t want to have an ugly girl here” sa Victoria och kollade med ett flin på mig. Jag kollade sårat ner i marken. Även om jag inte grät längre för varje ord de sa, så mådde jag fortfarande inte bra. Gråtit hade jag gjort i början men när jag märkte att det inte gjorde någon skillnad att gråta och få ut alla känslor så hade jag bara stängt av alla känslor, om man nu kan kalla det så. Jag ville inte längre visa mig svag. Men jag visste att jag aldrig skulle bli sedd något annat än som skit. Därför vände jag mig bara om från Victoria och hennes flin för att fortsätta min lilla vandring bort till mitt skåp. Detta skulle bli en lång dag.

Trött satte jag mig ner vid ett av de tomma borden i matsalen. Äntligen var det lunch. Tiden hade gått väldigt långsamt och det kändes som om de hade varit extra elaka idag. Kanske för att det snart var sommarlov och då skulle vi förhoppningsvis inte träffas, alls.

Jag kollade ner på min tallrik som var fylld med tacogratäng som skolans cafeteria idag serverade och skulle precis ta en tugga av den fantastiska gratängen, jag älskar mat, när någon satte sig ner bredvid mig. Jag kollade till höger där nu en kille jag inte visste namnet på satt. Han kollade retfullt på mig och petade lite med min gaffel i min mat.

“Are you seriously going to eat that? You know that you’re just going to gain weight” sa han och gav mig en blick innan han försvann ut från matsalen. Jag suckade och började sedan att äta av min mat. Jag visste att maträtten innehöll många kalorier och jag skulle säkert gå upp lite i vikt. Men det hade jag koll på och jag visste exakt hur det inte skulle hända. Något som ingen annan visste.

När jag hade ätit klart så skyndade jag mig bort till toaletterna. Jag kollade så att det var tomt innan jag klev in i ett av båsen. Jag låste dörren innan jag böjde mig fram över toaletten och spydde upp allt jag nyss ätit. När jag tömt min magsäck så spolade jag och gick sedan ut från båset för att tvätta av munnen och händerna. Jag stoppade sedan två minttuggummin i munnen och gick ut från toaletten. Bulimi. Det var vad jag hade och det hade jag haft i ungefär sju månader. Ingen visste om det. Inte ens min familj anade någonting. Men jag antog att det var på grund av att jag aldrig berättade hur jag hade det i skolan. Jag visste alla konsekvenser med bulimi men ändå så kunde jag inte sluta med att spy upp maten. Det var en vana. Visst, jag mådde inte lika bra som innan men jag ville verkligen inte ha kvar den här kroppen. Allt jag ville var att se bra ut. Se normal ut. Men jag visste att det aldrig skulle hända. Jag visste att oavsett vad som hände så skulle jag alltid vara ful. Det bara var så.

Det var alltid så ensamt i skolan. Om alla bara hade vetat sanningen om att jag aldrig hade kysst Will så skulle det kanske inte vara så här. Men det var alldeles för sent nu och jag kunde inte göra något åt saken. Egentligen var jag faktiskt ganska arg på de i min skola, mina gamla kompisar. Istället för att tro på mig hade de bara antagit att jag var den som hade gjort fel och inte Victoria. Efter allt jag och Victoria hade gått igenom tillsammans så hade hon bara vänt ryggen totalt åt mig. Det gjorde ont att veta det, att vart jag än gick så var det förmodligen några som stod och snackade skit om mig bakom nästa hörn. Många kanske tänkte att ju mer du hör elaka ord desto mindre gör de ont, men så var det verkligen inte. Det spelade ingen roll hur många gånger jag fick höra att jag var tjock, ful och värdelös, för det gjorde lika ont ändå. Dessutom visste jag ju att allt de sa var sant, jag var inte värd några kompisar eller någonting. Ofta hade jag lust att bara försvinna iväg någonstans långt ifrån alla, där ingen kunde hacka på mig eller få mig att må dåligt. Jag hade lust att bara åka iväg och aldrig mer komma tillbaka. För ärligt talat var skolan nästan outhärdlig. Det var drogerna som gjorde att jag fortsatte, och min mamma. Hon ville så gärna se mig ta examen och bli någonting, och trots allt hat och alla mina problem så ville jag inte svika henne. Dessutom fick drogerna mig att flyga på moln. De fick mig att känna mig glad och lycklig, att glömma alla mina problem och att känna mig bättre än jag gjorde innan. De var min räddning. Och det var allt jag behövde veta för att aldrig vilja sluta ta dem. Jag ville må bra som alla andra, trots att det krävdes lite mer för mig för att må bra. Ja, när jag trodde att jag mådde bra iallafall. Egentligen visste jag att jag inte kunde lura någon, inte ens mig själv. Jag upplevde aldrig äkta lycka, och skulle nog aldrig få göra det heller. Men drogerna fick mig att iallafall fortsätta leva mitt liv trots all skit som pågick i runt omkring. Och ja, vad kunde jag mer säga? Det var sån här jag var, men det var min omgivning som hade fått mig att från början bli så här.

När skolan var slut skyndade jag mig ut från skolan och började gå hemåt. Skolan hade som vanligt gått långsamt och allt jag ville var att kasta mig ut genom fönstret det sista. Även om det bara var några få skoldagar kvar så verkade lärarna vilja plåga oss genom att ge oss läxor som skulle vara klara dagen innan skolavslutningen. Helt onödigt enligt mig. Kunde inte eleverna få vila lite? Men förmodligen så fanns inte vila i deras ordlista och kunde därför inte använda det verbet mot oss. Jag tog upp min mobil ur byxfickan när jag kände den vibrera.

FROM: Brandon

I’ve got some stuff for you, meet me and Steph at the ordinary place?

TO: Brandon

Sure, I’ll be there in 5

Jag lade ner mobilen i fickan igen och istället för att fortsätta vägen hemåt så vände jag mig om och började gå till en gammal skatingpark som nästan ingen var i längre. Det var där vi brukade mötas. Jag, Brandon, Steph, Tom Dan och Jason. De var mina “festkompisar” och det var de som gav mig alla droger, cigaretter och alkohol. Jag gick återigen förbi den stora skolskylten. City of Wolverhampton. Wolverhampton. En sådan tråkig stad. Jag ville bort härifrån. Det fanns inget, förutom min familj, som gjorde att jag ville stanna. Dels var den liten men också för alla människor som bodde här. Jag menar, många mobbade ju mig. Visst, Liam Payne från One Direction kom ju härifrån. Men det var väl egentligen inget att skryta om. Jag visste vart han bodde men aldrig hade jag träffat honom. På vår skola var det en del fans av honom och eftersom han gått på samma skola som jag går på nu så tyckte folk att det var lite coolt. Jag hade inget emot One Direction, de var bara inte min “cup of tea”. Däremot så tycker jag att det är coolt att de alla vågade följa sina drömmar. De gjorde det de själva älskade och vågade ta klivet ut i kändisvärlden. Jag hade nog aldrig vågat det. Speciellt inte med allt hat man får. Men någon gång, någon gång ska jag följa mina drömmar. Bli en fotograf. Det spelar ingen roll fall jag blir känd eller inte. Allt jag vill är att bli en fotograf och följa mina drömmar. Precis som alla andra.

“There you are Kimberly” sa Steph och gav mig en snabb kram. Under de senaste månaderna så hade jag och Steph kommit ganska nära varandra. Jag antog att det berodde på att vi båda inte hade de bästa liven.