Jag trodde aldrig att jag skulle behöva känna så här, men det gjorde jag. Jag hade dåligt samvete, något som jag hittills nästan aldrig hade upplevt förut. Jag visste med mig att jag hade varit onödigt taskig emot Liam och inte varit rättvis emot honom när han hade försökt be om ursäkt till mig. Men det var bara för att jag var rädd. Jag var rädd för att han behandlade mig väl, något som ingen annan gjorde förutom min familj. Jag var rädd för jag visste inte hur det kändes när någon brydde sig om en. Det var därför jag hade reagerat som jag hade gjort, jag visste inte hur man skulle göra om någon sa att den brydde sig om en. Han hade sagt att han brydde sig, men det måste ha varit lögn. Ingen kunde väl bry sig om mig? Jag kunde bara inte fatta varför han ens brydde sig om vad jag gjorde och inte lade energin på något annat, som att till exempel njuta av sin semester här. Det var ju inte direkt så att jag behövde honom, men han verkade inte förstå att vi inte kunde bli kompisar eller vad det nu var han hade tänkt sig att vi skulle bli. Det var alldeles för komplicerat, och inte direkt möjligt med tanke på att ingen ville vara kompis med mig. Det var det som gjorde mig så förvirrad. Varför brydde han sig ens? Jag var alldeles för komplicerad för hans eget bästa, och han borde inte bry sig om mig. Det skulle bara skapa honom smärta, för han visste ingenting om mig och skulle inte få veta heller. Dessutom kunde man väl inte bara bry sig om en främling som man hade träffat hur många gånger, två? Nej, Liam visste inte vad han pratade om. Och han hade inte sagt att han brydde sig om han visste vem jag egentligen var, det var jag väldigt säker på.

Men jag kunde fortfarande inte låta bli att känna mig som dålig person, sämre än jag redan gjorde innan. Sorgen i hans blick hade inte gått att undgå när jag hade skrikit åt honom och jag ville bara radera den bilden ur mitt huvud för alltid. För jag visste ju exakt hur det där kändes, att bli sårad och känna sig ledsen på grund av vad någon annan hade sagt. Det var ju sådant som jag fick uppleva dagligen, och jag hade just gjort så att någon annan fick känna sig så. Och det gjorde mer ont än vad det borde ha gjort, för det sista jag ville var att trycka ner på andra bara för att jag själv hade blivit behandlad så. Men det var så svårt, Liam bara kom överallt och försökte prata med mig och säga till mig vad jag skulle göra och jag klarade inte av det. Jag ville få göra vad jag ville, utan någons tillsägelser. Och Liam hindrade mig, på något sätt. Visst kanske jag inte kunde klandra honom för att han sa att rökning var dåligt eftersom han inte visste bakgrunden till det, men samtidigt så var det min ensak och inte hans. Mina tankar debatterade fram och tillbaka medan mitt dåliga samvete gnagde på insidan. Jag kurade ihop mig på berget vi satt på och tittade ut över det nu stilla vattnet. Vi hade stannat båten på en liten ö och satt nu här med lite fika. Noah, Emma och Ruth hade dock bestämt sig för att bada och det gjorde de också. Men jag ville inte, det skulle jag aldrig göra inför andra så att de såg min kropp om jag inte var tvungen. Jag ville heller inte ha någon äcklig fika, jag mådde inte särskilt bra och hade skyllt på illamående ifrån båten. Jag hade nog varit lite väl taskig emot Liam ändå... Enda sedan jag hade snäst av honom hade han inte tittat på mig en enda gång och jag hade börjat inse att han kanske var riktigt sårad av det jag hade sagt. Därför bestämde jag mig till slut för att prata med honom. Något jag kanske skulle få ångra senare, men det var inget jag tänkte på nu. Jag gick bort till Liam där han satt bredvid sin mamma och pratade med henne. Plötsligt kände jag mig nervös men jag slog genast bort känslan och riktade istället min blick emot Liam.

“Liam?” Jag hade försökt att prata högt men det hade inte blivit så högt iallafall. Men alla verkade ha hört ändå för blickarna vändes emot mig.

“I saw some flowers and stuff over there, would you mind go and pick some with me?” ljög jag och tittade på honom. Jag kunde inte säga att jag bara ville prata med honom, för då skulle väl alla de vuxna bli nyfikna och undra saker och det var något som jag helst undvek. Liams rynkade sina ögonbryn och såg förvånad ut, som om han inte förstod att det var honom jag pratade med. Sedan for hans blick runt en gång på alla som satt runt omkring oss och han nickade sedan och ställde sig upp bredvid mig. Han hade förmodligen kommit på att de skulle börja undra om han sa nej till mitt förslag, vilket faktiskt hade ingått i min plan för att kunna prata med honom.

“Sure” svarade han och jag gick bort till andra sidan ön med honom i släptåg. Denna ön var inte särskilt stor och snart kom vi fram till några stora stenar som vi satte oss på.

“So what do you want?” frågade han och tittade en aning kallt på mig.

“I-” började jag men avbröt mig. Det var så svårt nu när jag faktiskt hade bestämt mig för att be om ursäkt. Men jag tvingade mig själv att fortsätta, jag skulle aldrig sjunka lika lågt som Victoria.

“You what?” frågade Liam som uppenbarligen ville att jag skulle fortsätta.

“I just wanted to say that I’m sorry” sa jag och tittade ner i marken. Det här var jobbigare än jag hade trott att det skulle vara. Jag lyfte huvudet en aning och såg Liams ansiktsuttryck mjukna upp och det fick mig att le ett litet leende.

“Okay.. But what you said was really mean” sa han och jag nickade snabbt.

“I know, and I’m sorry. But I just couldn’t take that you said you care” mumlade jag och hoppades att han inte hade hört det där sista. Men det kunde jag tydligt se på hans ansiktsuttryck att han hade gjort, han såg ut som ett levande frågetecken.

“You couldn’t take that I said I care? I thought that was something people get happy about, that other people cares?” frågade han förbryllat utan att bryta ögonkontakten med mig.

“Well, I don’t. It’s pretty complicated, just forget about it” muttrade jag och bet mig själv hårt i läppen för att jag ens kunnat vara så dum och säga något sådant ifrån början.

“No, I can’t forget about it. You confuse me, Kimberly. One second you’re so freaking mean to me and in the next you appologize, and you say that you don’t want people to care about you. What’s your deal, honestly?” Frågan gjorde mig ställd och jag visste inte vad jag skulle svara på det. Liam skulle springa iväg fortare än vinden om jag sa att jag tog droger och spydde upp nästan allt jag åt, inte för att jag faktiskt hade tänkt säga det ändå. Jag öppnade munnen och försökte flera gånger säga något, men allt jag tänkte säga var patetiska lögner som inte ens den mest korkade personen skulle bli lurad av. Liam tittade fortfarande på mig och jag suckade.

“My deal is nothing Liam. I’m sorry I was mean to you and maybe hurted you, and I hope that you can forgive me for it because no one deserves to be sad. But as I said, my life and me is nothing you don’t have to know anything about. Thanks for caring, but I honestly think that you and I shouldn’t know eachother more than this” sa jag ärligt och jag såg hur Liams uppsyn mörknade när han hörde vad jag sa.

“I forgive you. But, why? I wanna try to be your friend but you won’t let me” svarade han och tittade förvirrat på mig.

“I can’t, okay? I just can’t. And why me when everyone else is better?” Jag kunde ha bitit av mig tungan för att jag ens sa det där sista. Herregud, vad var det för fel på mig? Kunde jag helt plötsligt inte hålla tyst längre?

“Just can’t? I don’t understand Kimberly, I honestly don’t. Why are you saying that everyone else is better than you?” Nu stod Liam närmre mig och jag kände att jag började få panik, jag hade aldrig försagt så här inför någon förut.

“Stop it, please. I can’t talk about this, and especially not with a stranger” sa jag och reste mig upp ifrån stenen. Liam förstod snabbt vad jag tänkte göra och tog tag i min handled innan jag hunnit ta många steg därifrån.

“Please,  I just wanna be your friend” sa han och tittade bedjande på mig.

"But why? Why do you wanna be friends with someone like me?" frågade jag och kände tårarna bränna bakom ögonlocken. Nej, jag fick inte gråta nu. Då skulle Liam säkert verkligen börja undra vad jag höll på med och det tänkte jag inte tillåta. Det var bara totalt förbjudet.

"Because I got a feeling of that you need a friend, and I would like to be that person" svarade han mjukt och hans bruna ögon borrade in sig i mina blå. Jag kände mig plötsligt väldigt utpekad, som om Liam kunde se allt han inte visste om mig fast jag egentligen visste att han inte kunde göra det. Liam var så öppen och ärlig, raka motsatsen till mig och jag förstod bara inte varför han ville vara min vän. Varför jag, av alla människor? Han skulle aldrig någonsin förstå mig, för han som verkade ha det perfekta livet och inte behövde droger och sådant som jag behövde för att klara mig igenom vardagen. Han skulle aldrig någonsin förstå... Men om han ville lära känna mig av någon anledning jag inte förstod så antog jag att jag inte kunde hindra honom, även om allting kändes väldigt ovant.

"Let's go back to the others?" frågade Liam och jag nickade. Vi gick tillsammans tillbaka till de andra och jag kände mig på något sätt gladare. Kanske för att jag just hade hittat någon som inte hatade mig, trots hur min kropp såg ut. Jag förstod inte hur Liam tänkte, men jag brydde mig heller inte längre. För han hade vägrat att lämna mig ifred och det var ju samtidigt hans val och inte mitt.

Det tog inte lång stund att gå tillbaka till de andra och de tittade upp på oss när vi kom.

"Where's the flowers?" frågade mamma förvånat och tittade på våra händer som var tomma utan några blommor i. Jag tittade snabbt på Liam och visste inte vad jag skulle säga, jag hade totalt glömt bort det där med blommorna.