---

KIMBERLYS PERSPEKTIV

Nästa morgon vaknade jag av att någon skakade mig till liv. Jag gav ifrån mig ett konstigt ljud och drog täcket över huvudet. Jag hade inte alls någon lust eller ork att gå upp nu.

“Let me sleep” muttrade jag och försökte stänga ut att personen fortfarande skakade mig.

“No, apparently we’re going on a boat-tour with the Payne’s” hörde jag Noahs mörka röst säga. Jag suckade. Inte nog med att jag hade blivit väckt tidigt, nu skulle vi på någon dum båtresa också.

“Tell mum and dad that I don’t feel well but that I’ll come next time” sa jag och kunde bara se framför mig hur Noah himlade med ögonen.

“I’m not going to do that. If I need to go, then you need to go too” sa han och drog av mig täcket. Kylan spred sig direkt i min kropp och jag blängde surt på Noah.

“Just get out of my room” sa jag och satte mig långsamt upp i den alldeles för mjuka sängen för att kunna lämna den.

“If you’re not downstairs in ten minutes I’ll come and get you” sa han och stängde dörren efter sig. Jag suckade ännu en gång men gick sedan fram till min garderob. Jag orkade inte tjafsa med Noah mer och speciellt inte med mina föräldrar.

Jag tog fram en rosa blus och ett par vita byxor efter att ha kollat vädret. Det verkade soligt och varmt men jag hade ingen lust att ta på mig ett linne och ett par shorts. Inte när vi skulle träffa en annan familj och vara på en allmän båt. Jag hade inte lust alls att få en massa fula ord kastade mot mig. Det räckte med det jag fick i skolan, det gjorde det verkligen. De hade säkert redan tittat på mig igår och direkt insett hur ful jag var, och följde nog bara med för att inte verka oartiga eller så... Det var jag rätt säker på. Jag ville absolut egentligen inte följa med Liam och hans fåniga familj på någon dum utflykt bara för min mammas skull, men jag visste att jag inte kunde komma undan detta hur jag än gjorde. Men sedan ville jag heller inte träffa Liam efter vad som hade hänt igår, jag kände mig fortfarande arg på honom. Han hade ingen som helst rätt att säga till mig vad jag fick eller inte fick göra, vad som var “rätt” enligt honom. Jag hatade tanken på att han trodde att han visste så himla mycket om mig. Han visste inte vad jag hade gått igenom, eller gick igenom just nu. Han hade ingen jävla aning om hur alla ord jag jämt fick kastade emot mig sårade mig, och han visste heller inte hur mycket jag behövde alla droger och allting annat. Trodde han att jag tog det för skoj skull, eller? Jag tog bara allting för att jag mådde så fruktansvärt dåligt utan mina droger och jag ville inte sluta. Jag behövde dem för att överleva, och om Liam inte fattade det så var det hans problem. Jag brydde mig inte ett dugg om vad han tyckte, för han visste ju ändå ingenting så vad spelade det då för roll? Jag tyckte heller inte att han hade någon rätt att säga till mig om en så fånig sak som en cigarett, det var ju hur många som helst som rökte och det var ingen stor grej. Iallafall inte för mig...

“Let’s go now, I wanna meet Liam!” klagade Emma för säkert tionde gången när vi stod i hallen och väntade på mamma som skulle knyta klart sina skor.

“Honey, you will meet him. Have some patience” svarade mamma medan pappa öppnade dörren och vi alla klev ut. Jag var inte på något gott humör precis och det fanns ju anledningar till det. Inte för att jag någonsin skulle prata om dem med någon, för jag visste vad folk skulle säga. “Var stark, du behöver inte allt det där för att klara dig”. Visst, det var ju lätt för dem att säga när de aldrig hade fått uppleva vad jag gick igenom just nu. Jag ville inte ha folks medlidande för ingen visste hur jag kände mig. Ingen kunde veta hur någon annan kände sig och jag ville inte ha fler falska människor omkring mig, det hade jag så det räckte och blev över. Hur som helst stod vi snart vid bryggan där båten fanns som vi tydligen hade hyrt för dagen alldeles själva tillsammans med Payne-familjen och jag kände mig verkligen på dåligt humör. Just som jag trodde att Liams familj inte skulle dyka upp och att vi kanske med tur skulle slippa dem för hela dagen så kunde jag se fem välbekanta personer komma fram till oss. En massa hälsningar, kramar och leenden utbyttes men jag ville bara slippa allt det där. För jag visste ju att de egentligen tyckte illa om mig, för vem kunde gilla en sådan som jag? Ja, ingen förmodligen. Kanske min familj möjligtvis, men vad hade de för val när jag var deras familjemedlem? Jag såg hur Liam tittade på mig men jag undvek noggrant hans blick. Jag ville inte veta vad för äckliga tankar han tänkte om mig, än mindre se hans dömande blick. Jag hade sådan lust att ta upp en cigarett nu men då kunde jag lika gärna skaffa min egen gravsten. Min mamma som var sjuksköterska var ju emot allt sådant som ens hade att göra med tobak och hon skulle verkligen inte tillåta det. Sedan skulle säkert Liam komma och slänga iväg min cigarett precis som han hade gjort igår, vad visste jag? Jag hade bara träffat honom en gång men han irriterade mig så himla mycket redan.

Jag var väldigt lättad när vi äntligen fick kliva på båten och sätta oss ner, men desto mindre lättad blev jag när Liam på något sätt hade lyckats hamna bredvid mig. Vad var det med honom, fattade han ingenting eller? Hade jag inte gett honom tydliga signaler igår att jag inte gillade honom? Och vad gjorde han bredvid mig förresten, spanade in mina feta lår? Det var nästan sarkastiskt när jag tänkte på det, att han tittade på mig och satte sig bredvid mig bara för att kunna se hur ful jag var och skratta åt mig bakom min rygg. Mamma och hennes kompis pratade på som om ingenting var fel, och pappa hade satt sig bakom ratten på båten som den kapten han trodde att han var. Nej, men han kunde ju faktiskt köra båt och tur var väl det, för ingen av oss andra kunde ju. Emma såg väldigt nöjd ut över att ha hamnat bredvid Liam idag igen, i motsats till mig. Hennes mun gick oavbrutet på om hur glad hon var och hur mycket hon beundrade One Direction. Efter några meningar ifrån henne slutade jag lyssna, men jag hade märkt att Liam inte verkade lika glad idag som han hade gjort igår, och han gav mig ofta blickar som jag bara ignorerade fullständigt. Vad var det för fel på honom egentligen?

LIAMS PERSPEKTIV

Jag lyssnade på Emma när hon pratade på om hur mycket hon älskade One Direction. Jag försökte hänga med så gott jag kunde men mina tankar var på något helt annat. Eller snarare någon annan, Kimberly. Enda sedan igår så hade jag haft dåligt samvete och knappt kunnat sova för det jag sa. Jag visste att det jag sa var fel men jag ville ju bara hjälpa henne. Att röka var inte bra och jag fattade inte varför hon gjorde det. Jag försökte flera gånger möta Kimberlys blick för att prata med henne, men allt jag fick i respons var hennes bakhuvud mot mitt håll. Hon ignorerade alla mina blickar och kollade överallt förutom på mig. Om hon bara låtit mig prata med henne så hade jag kunnat förklara alltihop men hon hade hörlurar i öronen och musiken var hög eftersom det hördes ut till oss andra. Plötsligt reste hon sig tvärt upp och gick ut, upp på övre däck. Då såg jag min chans, och jag reste mig snabbt upp och följde efter henne utan att hon märkte det. Hon hade fortfarande på sin musik och hörde mig inte vilket var bra, för om hon hade gjort det så hade hon säkert bara sprungit ifrån mig. Jag såg Kimberly gå ut och ställa sig vid ena kanten av båten och titta ut emot vattnet och jag följde snabbt efter henne dit. Här ute kunde man se vågorna skvalpa och båtmotorn lät mera. Men det var också en frisk vind man fick i ansiktet. När jag stod bredvid Kimberly och såg att hon inte hade märkt mig ännu så drog jag ur hennes ena hörlur ur hennes öra. Hon vände sig snabbt emot mig och rynkade ögonbrynen när hon såg att det var jag.

"What?!" utbrast hon surt och satte armarna i kors framför bröstet. Jag log försiktigt och förstod att det här inte skulle bli ett dugg lätt, snarare väldigt svårt.

"I just wanna say I'm sorry for what I said" sa jag och jag såg hur hennes ansikte mjuknade upp en aning.

"Well, you don't have the right to tell me what I should and shouldn't do when you know nothing" sa hon bara och jag kunde höra att hon fortfarande var sur. Men vad mer kunde jag göra?

"I know, and that's why I'm apologizing" svarade jag och suckade lätt.

"Why do you even care about it? Just leave it, it's not like I need to get along with you" svarade hon spydigt och jag fick bita mig själv i läppen för att inte skrika åt henne att hon inte fattade någonting.

"But I want us to get along, and that stuff actually isn't good for you" sa jag och bannade mig själv för att jag förmodligen gjorde henne ännu mera sur när jag sa så där.

"Do you think I'm stupid? Do you honestly think that I don't know that smoking isn't good for me? You don't know anything about me or my life so I think that you should just shut up about it and leave me alone." Hennes ord fick mig att rycka till och det sårade faktiskt att få dem kastade emot mig på det där sättet. Visst kanske jag inte kände henne, men hon kände heller inte mig.

"But you don't know me either!" utbrast jag och kände att jag blev mer sur och mer illa behandlad av henne för varje sekund som gick.

"Did I ever say I wanted to know you? No, I didn't. Don't think you can come and tell me what to do just because you're famous, because that’s obviously what you’re trying to do." Det sårade ännu mer att höra det där och jag kände en klump i halsen bildas.

"I'm sorry for trying to make things right then, sorry for caring. Sorry you had to meet someone like me, a famous freak" sa jag innan jag vände mig om och gick tillbaka in till nedre däck där de andra satt. Jag blinkade bort tårarna i mina ögon som hotade att komma fram och satte mig där jag hade suttit förut. Jag svalde gång på gång och försökte svälja bort klumpen i halsen. Hatade hon mig verkligen så mycket? Det var väl inte nödvändigt att vara så otrevlig eller? Det sårade faktiskt, men det var inget hon verkade bry sig om det minsta.

På vår båttur skulle vi tydligen stanna på flera olika ställen och se en massa olika saker. Men jag kunde inte riktigt njuta av det, för jag kände mig så ledsen över det som Kimberly hade hävt ur sig till mig. Hon var väl inte tvungen att vara så himla elak emot mig? Visst att jag kanske hade sagt lite fel saker och lagt mig i lite för mycket första gången vi hade träffats, men nu när jag hade försökt be om ursäkt så sa hon en massa onödiga saker till mig. Som om jag ens någonsin skulle försöka uttnyttja något eller någon bara för att jag var känd, för det gjorde jag verkligen inte. Jag var ingen sådan kändis som bara brydde sig om pengar och kändisskap. Och nu trodde jag aldrig att hon skulle förlåta mig. Den här resan som jag trodde skulle blivit så himla bra, hade istället förvandlats till en hemsk resa där tjejen jag försökte bli vän med hatade mig. Kunde inte bli sämre, eller hur?

---

Hej på er! Hoppas ni har det bra! Här i trollhättan så är det varmt! :D ÄNTLIGEN :D Vi hoppas verkligen att ni gillar novellen än så länge och ni får jättegärna kommentera om ni har några synpunkter :) 

Hur tror ni det kommer gå för Kimberly och Liam? Kommer de bli vänner? Kommentera vad ni tror :D 

Kram på er alla! :D //Josefin & Frida ♥♥♥