Summer Love - del 6

| Postat i: Summer Love
Tidigare:
 
Jag visste om hur ful jag var, precis som alla sa att jag var. Men jag öppnade det stora vita fönstret som såg lite gammaldags ut och knäppte några bilder emot havet. Det mesta här inne såg lite gammaldags ut, huset såg ut att vara byggt för ganska länge sedan men det var väldigt fint. Man fick liksom en trygg känsla av att vara här inne. Det första äkta leendet på hela dagen nådde mina läppar och jag kände mig bättre till mods än på länge. Visst kanske det fanns folk här som inte skulle gilla mig, men det skulle iallafall inte vara Victoria, den saken var klar.

 
KIMBERLYS PERSPEKTIV

Jag vaknade upp av det ovanliga ljudet av havet. Det var inte direkt något som jag vanligtvis gjorde, men det kändes härligt. Jag klev upp ur min varma säng och kände genast kylan slå emot mina bara, ganska vita, ben. Och jag förstod genast varför när min blick föll på fönstret. Det stod vidöppet och släppte in kall luft, och det var därför jag hade hört ljudet av havet så himla tydligt. Jag stängde det snabbt och drog på mig ett par shorts och en munktröja efter att ha kollat vädret ute och sett solen titta fram bakom molnen. Efter en blick på klockan såg jag att den var ett på dagen. Jag hade visst sovit väldigt länge.. Jag mådde mycket bättre idag än igår och kände ändå att jag behövde det. Så fort jag tog några steg nerför trappan hörde jag mamma ropa. Självklart, hörde hon mig överallt eller?

“Kimberly, would you come down please?”

“On my way” blev mitt trötta svar medan jag gjorde min väg ner till köket. Där hittade jag hela min familj vid köksbordet. Eller, Noah och Emma brottades snarare runt på golvet. Noah satt på Emmas mage och jag hade ärligt talat ingen aning om vad de gjorde.

“Honey, where did you go yesterday?” frågade mamma oroligt och kom upp till mig så fort jag tog ett steg in i köket.

“I felt sick, so I just went home again. Sorry” svarade jag och mammas ansiktsuttryck mjuknade genast upp.

"It's okay honey. Do you feel better now?" frågade hon och jag nickade som svar.

"Great, then you can help me with the dinner soon" sa hon och log.

"Why me? I can't even cook!" utbrast jag och suckade.

"That's why you need to learn" svarade hon och log mot mig. Jag himlade bara med ögonen som svar och tittade på all mat som stod uppdukad på köksbänken och som bara väntade på att bli lagad.

“Why all the food? As long as I know, we’re only five in this family” sa jag skämtsamt.

“Karen and her family is coming for dinner” svarade mamma kort. Hon sa inte mer än så för hon visste nog hur min reaktion skulle bli.

“But mum, why? We met them yesterday, isn’t that enough?” frågade jag lite smått surt och korsade armarna över bröstet. Mammas min hårdnade direkt när jag hade sagt det där.

“Kimberly, listen up. I haven’t met Karen for so many years and I myself invited them. I know how you feel about this and meeting new people, but I want you to try to be nice to them. You barely said anything yesterday and I really think that you, Noah and Emma can get along with her kids. So please, at least try to be nice” sa hon och hon hade den där blicken som sa; inga invändningar. Jag kände mig så säker på att deras barn kanske inte alls var så trevliga som mamma så säkert trodde att de var, men jag hade väl inget val... Egentligen ville jag bara vara ifred men det visste jag att jag inte skulle få så det var inte ens någon idé att fråga om det. Jag suckade bara men nickade till slut när hon inte släppte blicken på mig.

“Thank you. Now help me with the dinner. And you can also help Brad. Get the monkeys out first” sa mamma och jag förstod att hon syftade på mina syskon som fortfarande var på golvet.

“Why don’t they have to help?” frågade jag och tyckte att det här var extremt orättvist.

“Because they’re like monkeys in a jungle” svarade mamma medan pappa skickade ut Noah och Emma ifrån köket. Jag suckade ännu en gång och satte mig på en stol vid köksbordet. Jag hade inte ens ätit frukost än och nu skulle jag hjälpa till att laga mat till några jag inte ens kände eller ville träffa. Toppen, verkligen.


“They’ll be here any minute, is everything done?” frågade mamma ett par timmar senare.

“Yeah don’t worry, it’s fine” svarade jag och satte mig på köksbänken i väntan på att Karen och hennes familj skulle dyka upp. Och det tog inte lång tid innan de gjorde det, de var väldigt punktliga. Prick klockan fyra så ringde det på dörren och mamma for upp ifrån stolen hon satt på och öppnade dörren. Snart hördes det en massa röster i hallen men jag förblev tyst. Jag tänkte att jag på så sätt kanske jag slapp gå ut och hälsa på dem och låtsas vara trevlig, för det kände jag verkligen inte för. Men såklart slapp jag inte undan det.

“Kimberly!” Mammas rop var tillräckligt för att fatta att jag inte skulle slippa så jag hoppade ner ifrån köksbänken och gick ut i hallen där jag fann allihop. Mamma tog tag i min arm när hon såg mig och drog mig närmre de andra. Jag kände igen Karen och Geoff men där fanns tre nya personer också som jag inte hade sett förut. Jag förstod snabbt att det var deras tre barn. Det var två tjejer och en kille som alla såg ut att vara ganska nära min ålder men det var svårt att veta. Tjejerna såg i och för sig äldre ut än killen, vilket de förmodligen också var. Killen hade brunt kort hår och båda tjejerna var blonda, en med lite längre hår och en med lite kortare. Jag såg direkt att killen var Liam Payne eftersom att Emma var ett så stort fan av One Direction. Men jag kände mig inte ett dugg uppspelt över det, tvärtemot vad Emma såg ut att vara. När hon fick syn på honom såg det ut som om hon hennes ögon skulle hoppa ur ögonhålorna och att hon eventuellt skulle ramla ihop på golvet. Mamma stod och pratade med Karen och jag tittade på de tre nya i huset. Efter några sekunder märkte jag att Liam tittade rakt på mig så jag kollade genast bort. Vad var hans problem, hade han redan hittat något på mig som var fult? Vi gick runt och jag fick hälsa på alla och säga mitt namn fem gånger, om inte mer än så.


Efter vad som kändes som en evighet och en massa hälsningar så kunde vi äntligen gå till bordet och sätta oss ner för att äta mat. Jag lyckades hamna mellan Nicola och Ruth, som jag hade fått lära mig att de blonda tjejerna hette. Mamma hade säkert planerat detta bara för att hon ville att jag skulle prata mycket med dem. Men jag hade ju inte särskilt lätt för att vara social med andra, vilket i och för sig inte var så konstigt eftersom att jag knappt hade några vänner. Men de pratade mycket med mig, eller jag märkte att i princip hela deras familj pratade mycket. De verkade bara vara pratglada av sig av någon anledning. Jag svarade och försökte att vara social med dem men det var mycket svårt, särskilt eftersom de var totala främlingar till mig. Emmas ögon var hela tiden på Liam och jag märkte att hon försökte prata så mycket som möjligt med honom, vilket jag nästan tyckte var lite gulligt. Liam svarade alltid leendes tillbaka, men det var väl sådan han var tvungen att vara inför fans.

“So Kimberly, what are you doing?” frågade Karen mig och avbröt mig ur mina tankar.

“Umm, I’m studying at City of Wolverhampton. It’s my last year the next semester” svarade jag och tog en tugga av min potatisgratäng.

“Nicola, Ruth and Liam also went there” sa hon och log. Jag nickade som svar och fortsatte sedan att äta.

“Yeah, it’s a great school” sa Ruth vilket jag inte riktigt höll med om.

“If you say so” sa jag och ryckte på axlarna.

“Do you have Mr. Evans?” frågade Liam mig. Jag nickade och kollade upp mot honom. Han hade nog de brunaste ögon jag någonsin sett.

“Yeah, he’s a total ass” svarade jag och fick mammas blick på mig.

“Kimberly, whatch your words” sa hon strängt.

“What? I’m just telling him the truth” sa jag och ryckte oskyldigt på axlarna. Jag såg Noah sitta och hålla sig för skratt samt Liam.

“Well, he’s not the greatest teacher” sa Liam och log smått mot mig.


LIAMS PERSPEKTIV
Jag kollade roat på Kimberly när hon sa sin åsikt om Mr. Evans. Jag log ett litet leende mot henne och hon log lite tillbaks. Men jag kunde lätt se att det var fake. Jag kunde enkelt se på Kimberly att hon hade en fasad uppbyggen och att hon bara låtsades vara glad. För bakom de blåa ögonen så kunde jag se, ensamhet, ledsamhet, rädsla men också att hon var sårad. Hon såg helt förstörd ut på insidan. Jag hade alltid varit bra på att läsa personer men Kimberly var extra lätt. Hon var som en öppen bok. Jag förstod inte att ingen ur hennes familj hade märkt något. Allt var ju uppenbart. Men det kanske de gjorde, bara att de inte ville visa det för någon annan. Iallafall så såg det ut som om den där tjejen höll på hur många tankar som helst och inte vågade visa sina känslor för någon. Om jag bara vetat hur rätt jag faktiskt hade.

God eftermiddag allihopa! Hoppas ni haft en bra dag! Förlåt för att delen inte kommit tidigare men vi har varit i Lysekil idag så vi har innte haft tid till att uppdatera tidigare. Vi vill tacka för alla kommentarer vi fick på förra. Ni är bäst!! :D 
 
Fortsätt gärna kommentera vad ni tycker och/eller vad ni tror/vill ska hända :) Minst 7 kommentarer för att få nästa del :) där det bl.a. kommer vara lite drama :D hihi
 
Ha det bra nu i sommarvärmen som har kommit :D //Josefin & Frida ♥♥♥

Kul att läsa i någon annans perspektiv än Kimberlys, särskilt då det var Liams :)

Yeeeeees Leeyum !!!!!!! ;) asbra meer

riktigt bra, hoppas hon kommer närmare Liam. eller vill lära känna han bättre. :)

ÄÄlskar det!! <3

Hur gamla är ni ? :)

Svar: Vi är 15 år och fyller 16 i höst :)
ettdstories.blogg.se

Snälla skriv mera!! + era noveller är as bra!!!

Wonderfuuul :'D




Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)


URL/Bloggadress:


Kommentar: