KIMBERLYS PERSPEKTIV

Efter ett antal timmar i bilen så var vi äntligen framme. Eller ja, äntligen kanske man inte kan säga men det var bättre än att sitta i bilen. Vi alla klev ur bilen och mamma kollade leendes på den bruna stugan framför oss.

"Finally we're here" sa hon och granskade stugan.

"It's beautiful, isn't it?" frågade pappa och ställde sig bredvid mamma. Jag himlade med ögonen mot dem. En brun ful stuga, det var vad det var. Jag suckade och öppnade sedan bagageluckan för att ta ut min väska. Snart kom de andra och vi kunde sedan gå in i stugan.

"So kids, there is three rooms on the second floor that you can take" sa pappa och innan han hunnit säga något mer så hade vi rusat upp för att paxa rum. Alla sprang till rummet längst bort i korridoren som vi hade sett i någon broschyr var det största.

"Yes!" ropade Emma när hon kommit in i rummet först och slängt sig på den stora sängen.

"No! You're not getting this room!" utbrast jag och satte armarna i kors.

"Why not, I came here first" sa hon och satte också armarna i kors.

"You're the youngest, you don't need a room like this. Go take another one" sa Noah och lyckligtvis så lyssnade hon och gick ut i hallen. Jag kollade på Noah med ett flin.

"Let's solve this like adults" sa jag och ställde mig framför honom.

"Right. Rock, paper, scissors?"

"Always" svarade jag och knöt min ena näve.

"Haha, get out of MY room idiot" sa jag med ett flin när jag vunnit vår tävling och fått det största och bästa rummet.

"Yeah, yeah, yeah. Whatever" muttrade han och försvann sedan ut från mitt rum. Noah hade alltid varit och skulle alltid vara en dålig förlorare. Det gick liksom inte att ändra på. Efter att ha stängt dörren efter Noah slängde jag mig ner på den stora sängen som var mjukare än vad den såg ut att vara. Det kändes skönt att koppla av och allt jag ville var att sova eftersom jag inte hade sovit särskilt mycket förra natten. Min hals var bättre och det var också mitt huvud, men trött var jag fortfarande och jag kände inte för någon gemensam familjemiddag. Men när fick jag någonsin bestämma över mina föräldrar? Ja just det, aldrig. Klockan var runt halv fyra och om en halvtimme skulle vi ner till restaurangen vid stranden och äta middag. Jag var hungrig, men visste samtidigt vad jag var tvungen att göra efter maten, spy upp den. Jag var bara tvungen, jag kunde absolut inte bli ännu tjockare. Men det fanns saker jag var rädd för. Dels att min mamma som var som en snokande uggla skulle upptäcka vad jag höll på med nu när vi alla skulle bo så tätt, men också att det skulle finnas någon som bodde här nära skulle hitta något att reta mig för. Jag hade ju velat ha sommarlov och komma ifrån alla som gjorde att jag mådde dåligt och då ville jag ju inte att någon annan på semestern jag motvilligt hade följt med på skulle börja mobba mig. Det var egentligen mest därför jag ville stanna hemma; för att slippa råka ut för nya folk som såg min tjocka kropp och hånade den. Jag hann inte ligga i min säng länge innan jag hörde en knackning på dörren och mamma stack in huvudet genom öppningen.

"Summer? We're gonna go down to the beach now and eat, do you feel better?" hörde jag henne fråga. Det fick mig att sätta mig upp i sängen och vända blicken emot henne. Hon såg så hoppfull och glad ut att jag bara inte kunde säga nej, även om jag hade bra lust att göra just det. Jag var hungrig och även om folk skulle se mig så ville jag väl följa med. För trots att jag gillade att vara ensam så gillade jag min familj också, hur jobbiga de än var.

"Still hurts a bit, but I'll come with you" svarade jag och ställde mig upp. Jag såg hur glad mamma blev av mitt svar och vi gick tillsammans ner för trappan till hallen i huset. Jag kunde ju ändå sova senare, detta kunde ju inte ta så lång tid.

"This place is so nice, don't you think?" kvittrade pappa glatt till resten av oss när vi satt ner vid ett bord i restaurangen. Visst var det fint här så nära havet, men jag tyckte nog att min pappa överdrev en aning. Jag drog mina fötter igenom den mjuka sanden som var varm ifrån solskenet medan jag halvt om halvt lyssnade på mamma som svarade pappa med något glatt svar. Jag var fortfarande inte så positivt inställd till denna resan men jag försökte hålla uppe humöret för deras skull, de ville väl bara ha en bra familjesemester. Vi fick snart våra menyer ifrån en trevlig servitör och jag tänkte att jag lika gärna kunde äta mycket om jag ändå skulle spy upp det senare. Plötsligt hörde jag ett glädjetjut som konstigt nog kom ifrån min mamma.

"Karen, is that really you?!" ropade mamma glatt till en kvinna som stod vid ingången av restaurangen med vad som verkade vara hennes man.

"Elizabeth?!" ropade den andra kvinnan som drog med sig sin man bort emot oss. Jag suckade. Det kändes verkligen som om mamma kände någon vart vi än åkte, och så var det också. Hon hade väldigt många vänner i England här och var, och det här var tydligen ännu en av dem. Kvinnan, som var blond med glasögon och ganska kort, log stort medan hon och mamma möttes i en kram. Jag kollade på Emma, vars ögon var uppspärrade. Hade hon aldrig sett mamma krama någon förutom pappa förut eller?

"That wasn't yesterday" sa mamma till kvinnan som tydligen hette Karen.

"Really not!" resten av oss runt bordet såg nog ut som levande frågetecken för mamma skrattade till när hon tittade på oss.

"This is Karen, we were best friends in high school. But we haven't met eachother for over 20 years!" förklarade hon glatt medan hon satte sig ner bredvid mig igen. Toppen, verkligen. Mammas kompis och hennes man skulle säkert umgås med oss hela semestern. Och de hade säkert några små irriterande skitungar på ca tre år som skrek mer än vad de sov. Underbart, verkligen. Pappa ställde sig direkt upp och hälsade på dem och det fick vi andra också göra sedan. Och självklart så erbjöd mamma dem att slå sig ner hos oss, hon rentav insisterade på att de skulle göra det. Och det gjorde de också... Två fyrtioplussare som inte hade träffats på 20 år, snacka om att de hade mycket att ta igen och prata om.

"I'm Karen as you probably have realised, and this is my husband Geoff." Jag nickade och log emot Karen, jag försökte se ut som att jag brydde mig fast jag inte alls gjorde det. Emma, däremot såg fortfarande chockad ut men jag hade sett mammas varnande blick till henne om att inte säga något olämpligt så hon höll tyst. Själv brydde jag mig inte om mammas kompisar och jag var heller inte här för att vara trevlig emot dem. Jag var här för att jag var tvungen, inte på grund av något annat. Men jag gjorde det för mammas skull... Maten kom och den smakade bra, väldigt bra. Det mesta var mat ifrån havet, så som räkor, kräftor och hummer. Men jag visste att jag inte kunde behålla någon sådan här mat som jag åt, då skulle jag bara bli ännu tjockare och det gick bara inte. Vi var tvungna att sitta där i evigheter för att mamma och pappa skulle prata med Karen och Geoff. Jag lyssnade för det mesta ingenting och satt och tänkte på annat, som hur gott det hade varit nu med en cigg. En gång hade mamma kommit på mig med att röka och hon hade blivit helt vansinnigt arg, men när jag hade lovat dyrt och heligt att det bara hade varit en engångsgrej så hade hon släppt det. Men det var nog med bevis för att veta att det inte var någon bra idé att gå iväg och röka nu... Jag lyckades snappa upp att Karen och Geoff hade tre barn, två tjejer och en kille. Det var inga småbarn, så mycket fattade jag iallafall.

“I need to go to the bathroom” mumlade jag när jag hade ätit upp min tallrik med mat. Jag såg mammas blick men jag ignorerade den bara och skyndade mig bort till restaurangens toalett. Som tur var så var det ingen kö in dit och jag kunde komma in snabbt. Väl där inne lutade jag mig fram över toastolen medan jag höll mitt långa blonda hår ur vägen. Två fingrar for i min hals och rätt som det var så spydde jag igen. Jag spydde upp allt jag hade ätit på middagen vilket var ganska mycket, och det kändes som vanligt skönt eftersom jag nu visste att jag inte skulle bli tjockare av detta. Jag hulkade mig över toastolen och till slut spydde jag bara upp en massa slem. Tårarna började rinna ner för mina kinder utan att jag kunde hindra dem eftersom att det sved i min hals men jag var beslutad att göra detta. Även fast det gjorde så fruktansvärt ont så var jag tvungen, för jag ville inte se ut som jag gjorde. Jag spolade i toaletten och sköljde runt i min mun om och om igen. Även fast jag sköjde bort det värsta av smaken så fanns det fortfarande kvar där bak i munnen och fick mig att vilja spy igen. Men jag ville inte upprepa mitt misstag att spy för mycket, det hade jag gjort en gång och då hade jag svimmat av ansträngningen. Hela pappersrullen tog slut av allt papper jag tog för att torka mig i och runt omkring munnen, men även i ansiktet. Jag kände mig äcklig och min hals gjorde mer ont än förut. Det var så här det brukade vara, så visst var jag van. Men det var inte särskilt behagligt bara för det. Jag tittade mig i spegeln och insåg att jag såg hemsk ut, jag såg ut som ett vrak. En trasig människa. Och det var ju precis vad jag var också. Mascaran hade börjat rinna och när jag hade torkat mig med pappret och då hade den smetats ut. Hur skulle jag kunna gå tillbaka till dem när jag såg ut så här? Det kunde jag inte. Jag bestämde mig snabbt för att bara gå tillbaka till stugan och låtsas som att jag mådde dåligt. Egentligen var det ju heller ingen lögn, jag mådde ju faktiskt dåligt. Dessutom orkade jag inte prata med mammas kompisar och deras tre barn. De skulle säkert mobba mig imorgon när jag förmodligen skulle bli tvungen att träffa dem, om jag kände min mamma rätt. Jag ville ju inte träffa någon ny denna semestern, det skulle bara bli jobbigt för mig då. Jag skyndade mig ut ifrån toaletten och tog den andra vägen ut som låg längst bort ifrån vårt bord och hoppades bara att de inte skulle se mig. Och visst hade jag tur, jag kom fram till stugan utan någon efter mig och drog upp min nyckel ur byxfickan. Vi hade alla fått varsin nyckel hit så att vi kunde komma och gå när vi ville vilket var bra, för vi skulle ju trotsallt bo här hela sommaren.