Summer Love - del 14

| Postat i: Summer Love
Tidigare:
Jag stannade upp mitt i ett andetag. Vad gjorde han, vad gjorde vi, vad hände? Liams blick vägrade lämna min och jag kunde inte slita mig ifrån hans otroligt bruna ögon. Våra huvuden var nu så nära varandra att jag kunde känna hans andedräkt emot min kind och en massa tankar snurrade runt i mitt huvud. Mitt hjärta bankade hårt medan Liam slöt upp det lilla gapet mellan oss. Jag kunde inte få fram något ljud och Liam bara tittade in i mina ögon medan han lutade sig fram ännu mer. Jag svalde hårt och kände mig nervös. Vad var det som hände egentligen?

 

LIAMS PERSPEKTIV

Hon var så nära mig, och luktade så gott. Jag kände mig förvirrad och mitt hjärta bankade snabbt i bröstet. Kimberly såg så liten och ensam ut, och allt jag ville var att hon skulle bli glad igen. Innan jag kunde hindra mig själv eller ens tänka efter vad det var jag gjorde så hade jag lutat mig fram och pressat mina läppar emot Kimberlys. Hennes läppar var mjuka, precis som jag hade trott. Inte för att jag faktiskt hade tänkt på det, inte alls... Jag visste inte varför jag hade gjort det, eller jo det visste jag ju, men jag visste inte varför jag inte hade hindrat mig själv. Men det kändes bra, och det som skrämde mig var att hon ju inte alls hade samma känslor som jag. Och då var det som att jag vaknade upp ur min trans, jag ryckte mig snabbt bort ifrån henne och mötte hennes blick. Hon såg helt chockad ut och hennes mun var formad som ett o. Jag hade just där och då lust att slå till mig själv i huvudet, med ett basebollträ, väldigt hårt. Varför i hela fridens namn hade jag kysst henne? Varför, varför, varför? Jag hade ju sagt att jag ville vara vänner, och sedan hade jag kysst henne iallafall. Varför kände jag ens så här när vi nyss hade träffats? Det var inte normalt. Och jag ville inte ha de här känslorna, för jag visste ju egentligen att Kimberly hade det tufft och inte behövde någon kille som gillade henne nu. Jag svalde hårt och försökte få fram några ord, men det var svårt. Jag ville inte ens titta på Kimberly för jag visste att jag hade förstört allt. Precis allt. Vi hade äntligen blivit vänner och funnit varandra på ett bra sätt och nu hade jag förstört alltihop.


Jag kände mig plötsligt panikslagen, för jag ville inte ens tänka på vad det var jag nyss hade gjort. Jag ville inte vara kvar här och se henne rusa ut ur mitt rum som jag visste skulle hända, jag ville inte vara kvar här och se vår nyfunna vänskap gå i kras. Jag behövde luft, och jag behövde komma ut härifrån.

“I’m so sorry Kimberly” fick jag fram innan jag snabbt reste mig upp ifrån vår omfamning på sängen. Jag hörde att Kimberly började säga något men ärligt talat så ville jag inte höra. Jag ville inte höra hur mycket jag hade förstört alltihop, jag visste redan allt det där. Jag skyndade mig till min dörr och öppnade den. Jag sprang sedan ner för trappan och ut till hallen. Jag behövde komma ut, bort ifrån alltihop. Jag såg mina föräldrar och Ruth i köket och de alla tittade med konstiga miner på mig när jag låste upp ytterdörren och snabbt rusade ut. Jag hörde mitt namn ropas men ignorerade det, jag orkade inte med min familj just nu. Jag styrde snabbt mina steg emot stranden, det var den första tanken som kom till mig. Det var inte långt dit ifrån stugområdet eftersom de låg precis vid stranden. Jag sprang utan att se mig om och utan skor, de var inte viktiga. På stranden var det såklart mycket folk, men jag sprang förbi dem utan att bry mig om dem eller om de kände igen mig. Jag sprang, för jag visste inte vad jag skulle göra. Snart kom jag fram till en vik längre bort vi hade gått förbi förut, där var det som tur var folktomt. Viken låg bakom lite stenar och berg och var skymd ifrån stranden och det kändes skönt. Jag stannade upp vid vattenbrynet för att andas och min blick for upp emot himlen som jag nu upptäckte var lite grå och inte alls lika blå som den hade varit förut. Min bröstkorg höjdes och sänktes snabbt medan jag drog in några djupa andetag. Hur skulle jag nu kunna gå tillbaka till alla och låtsas som att allt var som vanligt när det inte alls var det? Kimberly hatade mig säkert redan för den där dumma kyssen. Jag önskade att jag hade hindrat mig själv ifrån att göra det.


Jag tog några steg ut i vattnet som kylde ner mina varma fötter på ett skönt sätt. Mina händer for djupt ner i mina fickor och jag tittade ut emot vattnet. Det var blått och vackert, men det påminde mig bara om Kimberlys blå ögon och gjorde det helt omöjligt för mig att ens försöka glömma vad som nyss hade hänt, inte för att jag skulle kunna glömma det iallafall...


KIMBERLYS PERSPEKTIV

Jag fick inte fram ett endaste ord. Liam hade kysst mig. Jag hade ju fattat att det skulle hända och inte dragit mig ifrån även om jag kunde ha gjort det, men det var ändå som om jag var så himla chockad och förvirrad på samma gång. Jag såg Liam resa sig upp och mumla en ursäkt till mig. Jag försökte säga något till honom som skulle göra att han inte gick, för det förstod jag att han hade tänkt göra. Men han bara rusade ut genom dörren utan att jag fick chansen och jag hörde hans steg eka ner i trappan. Jag försökte att tänka klart och resonera smart med mig själv om vad jag skulle göra nu, men mitt huvud bara snurrade och mitt hjärta dunkade fortfarande snabbt. Jag hade ju aldrig sagt att jag inte ville att det skulle hända, så varför hade han bara rusat därifrån? Jag gillade ju Liam, det gjorde jag ju. Trots att vi bara hade känt varandra en väldigt kort tid så hade Liam blivit någon speciell för mig. Så varför satt jag här då, när jag borde varit efter Liam redan nu och rätta till vad som blivit fel. Det fick mig att bestämma mig - jag kunde inte bara sitta här. Jag reste mig snabbt upp och följde efter dit Liam hade rusat, och jag hade inte heller särskilt långsam takt. Mina steg ekade i trappan och jag sprang ner till hallen men stoppades av att någon ropade mitt namn. Det kom ifrån köket, där Liams föräldrar och hans syster Ruth satt. Jag ville inte vara oartig även om jag ville springa efter Liam, så jag skyndade mig dit. Kanske visste de också vart han hade tagit vägen?

“Kimberly, do you know why Liam ran out like that?” frågade Ruth mig och jag bet mig i läppen. Jag visste ju, men det kunde jag inte direkt säga till dem.

“Well, not rea-” började jag men blev avbruten av Geoff.

“Is it some kind of game, this?” frågade han, omedveten om att han kom till min räddning.

“Yeah, exactly” svarade jag och nickade.

“Oh, that’s good. You see, I was worried something was wrong but then you guys are just having fun” sa Karen och log mot mig. Jag log ett tillgjort leende tillbaka.

“Well, do you guys happen to know where he is?” Jag hoppades verkligen att de skulle veta, även om jag hade mina aningar.

“No, sorry love. He just ran out and ignored what we said to him, I guess he was so into the game” svarade Karen och jag nickade.

“Okay, thanks anyway. Gotta head after him” sa jag med en nick emot ytterdörren. De alla nickade och bad mig hälsa Liam vilket jag lovade att göra, bara jag hittade honom...


Jag rusade över den stora stranden och struntade fullkomligt i att jag fick en massa blickar på mig, jag brydde mig bara om att hitta Liam och det skulle jag göra. När jag sprang upptäckte jag att alla höll på att packa ihop sina saker, som att ingen ville stanna här på stranden. Jag fattade inte varför förrän jag kände de första regndropparna träffa min varma hud och rinna ner längs axlarna på mig. och när jag tittade upp emot himlen så var den alldeles grå. Jag förstod bara inte hur vädret hade förändrats så hastigt, för det kändes som att nyss hade det varit solsken och inte ett moln på himlen. Men det var inget kallt regn, och det kändes bara skönt. Men inombords kändes det inte precis skönt, det kändes bara hemskt. Jag fortsatte att springa längs stranden i hopp om att se den killen som hade lyst upp mina senaste dagar något otroligt, och förstod snabbt att han förmodligen var i viken bakom berget, där vi hade gått förut. Han hade då sagt att att han gillade att det var så avskilt där, en bit bort ifrån alla andra. Och dessutom visste jag inte vart annars han skulle vara. När jag kom runt hörnet av berget saktade jag ner mina steg medan jag tog djupa andetag för att lugna ner mig. Jag kunde se Liam stå en bit bort i där vattnet mötte sanden, med fötterna nedsjunkna i vattnet. Han såg så ensam ut och allt jag ville var att krama honom. Jag gick snabbt fram till honom bakifrån, han hade fortfarande inte sett mig. När jag kom närmre hörde jag snyftningar som jag visste inte kom ifrån någon annan än Liam och det gjorde ont att se honom stå där och gråta. Jag tog de sista stegen ut i vattnet till honom och då vände han sig om, han hade nog hört mig när jag gick i vattnet.

“Kimberly?” Liams röst var tjock och grötig och jag kunde se tårar utspridda över hans kinder.

“Why are you crying? Please don’t cry” sa jag bara och lade armarna omkring hans midja. Vanligtvis var det han som kramade mig och inte tvärtom, men det kändes så rätt i det ögonblicket.

“I’m crying because I ruined everything, I’m so sorry” mumlade han nedstämt. Jag skakade bestämt på huvudet och kände snart Liams armar kring min nacke.

“The thing is, Liam.. That you ruined nothing. You shouldn’t have ran away, we could have talked about it” sa jag rakt i hans öra medan mina händer strök honom långsamt över ryggen.

“I ruined it all. I ruined our friendship and I know you don’t feel that way about me because we’ve just met and everything. I’m sorry that I kissed you, but..” Liam avbröt sig mitt i meningen och jag blev förvånad över det han sagt. Varför trodde han att jag inte kände likadant, hur visste han det?

“But what?” frågade jag eftersom han hade avbrutit sig mitt i meningen.

“But I think I really like you, and unfortunately there’s nothing I can do about it..” Hans ord var snabba och tysta, men visst hörde jag vad han sa. Det han sa fick min mage att göra volter och mitt hjärta att bulta snabbt.

“How do you know I don’t feel the same?” frågade jag och särade lite på oss så att jag kunde se honom i ögonen.

“Well, I assumed that you didn’t...” stammade Liam fram. Hans osäkerhet och blyghet fick mig att le, det var så gulligt.

“But I do, and I didn’t want you to leave” sa jag utan att släppa hans blick för ens ett ögonblick. Inte förrän nu märkte jag hur mycket det regnade, för jag hade bara fokuserat på Liam. Men jag såg nu hur blöta vi var, och tittade man på himlen verkade det inte direkt bli bättre väder snart.

“Really?” Ett smalt leende spred sig över Liams läppar och jag nickade ivrigt.

“So please don’t run away again” sa jag mjukt och strök min hand över hans kind.

“I won’t” svarade Liam leendes.

“Good” mumlade jag medan jag lutade mig fram och pressade samman våra läppar. Det kändes härligt, inte som något jag hade känt på hur länge som helst. Jag kunde inte fatta att Liam faktiskt gillade mig för den jag var, men fjärilarna i min mage bevisade att det var så. Regnet öste ner över oss medan vi kysstes och jag kände mig för en gångs skull lycklig. Jag kände mig helt dyngsur och jag var blöt överallt, men inget av det där spelade ändå någon roll just nu. Allt som spelade roll var Liam. Jag var lycklig, och allt var tack vare honom.

We're back! Efter ett par dagar ute i vår kompis stuga så är vi nu tillbaka och sugna på att skriva igen :P 
 
Hoppas ni gillade kapitlet, det gör vi ;) Äntligen händer det lite action mellan dem :P Kommentera gärna vad ni tyckte och vad ni tror kommer hända! :D 
 
Ha det bäst! Kram, Josefin & Frida xxx

Jättebra del! :) gullig också :P

Suuuperbra!!!!! Vill läsa meeeeer nu!

Aww, så sött

riktigt bra! :)

aaaaw vad fint! <3

Awww ;)




Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)


URL/Bloggadress:


Kommentar: